Que Club

Archive: Apr 2013

  1. Bloggpaus!

    Leave a Comment

    Que Club behöver tyvärr gå in i ett litet ide, en liten vila, främst för att jag har rätt mycket annat att koncentrera mig på den närmsta tiden, och sedan är det ju sommar och då har man inte tid att blogga ändå.

    Det är ingen big deal, den här anspråkslösa bloggen klarar ni er utan, jag kommer ju tillbaka till hösten igen, kanske här, om inte djungeltrumman tar bort mig dvs.

    Kanske kommer jag med några små korta tips då och då, för det händer ju ändå saker i maj, Ms Henrik släpper nytt, Azure Blue likaså, osv osv.

    Aja, däremot kommer jag fortsätta hålla hov på twitter (@QueClub) och instagram (queclubgbg) så följ mig där annars.

    Sedan tycker jag ni vänder er till mina vänner på bästa Ge Hit Musiken för en bästa musiken just nu, eller till fina Being Blogged om ni vill ha lite mer kommersiell flärd, eller varför inte Festivalrykten om du vill ha en sida som blandar helt fantastiska texter om fantastisk musik med ren och skär dynga.

    Dom sidorna, är allt ni behöver, med andra ord kan ni glömma trötta sidor som PSL, Gaffa och musikredaktionen på Nöjesguiden.

    Häng dock gärna kvar på Djungeltrumman för att hålla god koll på vad som händer, speciellt den musik Karin Londré skriver om. Hon har god smak.

    Ah, vi säger så, som sagt, no biggie.

    Jag lämnar er med vårens bästa låtar i Que Club-Bästa svenska låtarna 2013

    samt de här skivorna som är vårens bästa.

    Britta Persson – If I Was a Band My Name Would Be Forevers

    Daniel Gilbert – Nowadays Daniel Can't Even Sing

    Ludwig Bell – Jag måste räknat fel

    Easy October – Things We Said Yesterday

    Magnus Ekelund & Stålet – DÖDSKULT

    Nord & Syd – Som En Människa

    Anton Kristiansson – Fred på jorden

  2. Sommar på Yaki-Da

    Leave a Comment

    Jag brukar ju inte agera reklampelare för stadens klubbar och ställen, eller kanske ibland, men då är det när jag tycker att dom gör något riktigt bra. Och ska man göra något som är riktigt bra så ska man göra det med live-musik, ger ni mig ett dj-marathon med massa lata popstjärnor så kan ni lika gärna bomma skiten.

    Därför är jag glad att Yaki-da nu satsar lite på just live-musiken, deras lokaler är ju i regel inte skapta för detta med på sommaren blir det möjligt tack vare lite ombyggnation.

    Jag ger helt enkelt ordet till Mr Kapocs, och som ni ser är det så galet bra artister som är bokade. Premiärkvällen lär bli episk med Augustifamiljen och han Ebbot!

  3. Musikguiden; P3 Live Sessions

    Leave a Comment

    Ett par ord om gårdagen som spenderades i Radiohuset på de själlösas aveny som vi kallar för Lindholmen. Där spelade man in P3 Sessions i Musikguiden, eller gidden som vi i branschen kallar programmet.

    Anton Kristiansson stod på scenen, Daniel Gilbert stod på scenen, och hej vad bra det var.

    Först och främst bör Daniel Gilberts musik upplevas live, för det är där känslan kommer fram och det är där hans musik kommer till sin rätt. Jag blir alltid helt blown away över hur hur bra det är just live, mycket tack vare duktiga vänner på scenen från diverse andra band från staden men även mycket tack vare Gilbert själv. Om det hördes ut i radion vet jag inte, antagligen inte, det är därför ni ska bege er till Bengans på söndag och kika in när Daniel spelar lite och skriver lite autografer.

    Det är rent av eran förbannade plikt att gå dit.

     

    Om vi sedan ska nämna Anton Kristiansson så kan man ju ganska enkelt konstatera att man faktiskt redan har lyckats när man han Masthuggets egna Moz i Skansros-Felix på bas. Sedan att Maja Milner lite blygsamt går in och dominerar vid sidan av Amanda Werne (Slowgold) på diverse gitarrer gör inte saken sämre.

    Sedan ska man kanske säga att det här inte är Antons scen riktigt, han behöver lite mörkare miljöer, lite lägre tak och lite mer avslappnad stämning för att han och hans musiker ska kunna leverera fullt ut. Men samtidigt kan vi konstatera ännu en gång att Leka Leva är en av 10-talets bästa låtar, så är det bara.

    Anton drar sig till stockholm ikväll, och i morgon kör han fäzt i Göteborg. Kolla hans facebook för mer info om det.

    Lyssa på programmet här

  4. Daniel Gilbert-Nowadays Daniel Can´t Even Sing

    Leave a Comment

    I början av april så släppte Daniel Gilbert sitt andra album i Nowadays Daniel Can't Even Sing  och nu tänkte jag att det var dags för mig att säga vad jag tycker. Jag har inte riktigt haft tiden att ge skivan den uppmärksamhet den faktiskt förtjänar, men då Gilbert ikväll ställer sig på scenen i radiohuset för att spela in P3 Sessions så tyckte jag det var läge att sätta en fjäder i hatten på honom.

    För en fjäder i hatten är precis vad han ska ha för den här skivan, det är så oerhört vackert. Jag har det senaste året skrivit otaligt många rader om Gilbert, kanske främst via släppet av singeln Led2 förra sommaren. Då gav han ut den själv och via mail berättade han att den skulle komma ut officielt så fort han lärt sig hur skivbolagsbranschen fungerar. Lyckligtvis så behövde han inte lära sig det fullt ut då det eminenta och betydelsefulla lilla bolaget Gaphals steg in och styrde upp det hela. Innan dess hade Gilbert slängt hela sin själ och stolhet till hundarna när han via en hemsida sökte ekonomiskt stöd för att kunna fortsätta inspelningarna. Så visst har det varit en berg och dalbana sedan arbetet inleddes i januari 2011. Kanske gjorde ändå den utdragna processen sitt för man märker verkligen hur rätt han har träffat i musiken den här gången. Gilbert har återgått till rötterna av sitt egna musiklyssnande, det är austin-country, folk, soul och americana i en salig blandning mellan pedalsteels och salongspianon. Då jag själv står med en fot i den amerikanska södern så träffar detta skrämmande rätt hos mig, det känns lite som om jag lyssnar på en samtida Waylon Jennings. För även om musiken är tidslös så har den ändå ett modernt grepp och med Gilberts sköra men självklara röst så blir det väldigt vackert. Borta är det skräniga ljudet som formade debuten, nu är det mera melodier,och  ännu mer sväng och låtar som HMS Grief och Buckets of Glue går liksom inte att sluta lyssna på. Dom är så vansinnigt bra.och klart bäst på hela skivan men även inledande Vipera Berus är storslaget vackert och blåset på Yugoslavia Hardcore är genialiskt i all sin enkelhet. Bra musik behöver inte vara svårare så länge det görs med hjärta och själ och en stark tro på det man gör.

    Den här skivan landade hos mig strax innan jul och att jag fortfarande lyssnar på den är en värdemätare i sig, hans uppriktighet  går rakt in i hjärtat och det är svårt att hitta något som är mer genuint än det här. När jag såg honom på Pustervik i höstas så blev jag helt knäsvag, jag får egentligen fortfarande rysningar av bara tanken, det var by far något av det bästa jag har sett.

    Så visst är jag lycklig när han nu äntligen får sitta i Go´kväll och snacka turkiet och randigt mode med medelklassen, eller som ikväll när han får lite tid live i radion.

    Det finns ingen som förtjänar det mer!

    Sedan förtjänar även fina Gaphals från Linköping City en hyllning som ständigt ger artister chansen att få ut sin musik, trots vad de ekonimiska kalkylerna skulle ha sagt.

    Lyssna på Spotify Daniel Gilbert – Nowadays Daniel Can't Even Sing

    Köp den på itunes

    Som bonus får ni även den här spellistan som Gilbert gjort Gud och andra företeelser

    Sedan så lyssnar ni på radion ikväll när Daniel Gilbert och Anton Kristiansson spelar in P3 Sessions.

  5. Anton Kristiansson-Fred på jorden

    Leave a Comment

    Då släppte äntligen Anton Kristiansson sin efterlängtade uppföljare ungefär exakt två år sedan debuten i Och jag. Man skulle ju gärna dra igång snacket om "den svåra andra skivan" med tanke på hur bra den första skivan var men någon sådan skaparångest är inget vi behöver oroa oss för här. Dels för att Anton alltid skitit fullständigt i vad folk ska tycka om det han gör, och dels för att är så ofantligt mycket tryggare i det han gör idag.

    Det är i just den egna tryggheten som gör att han vågar ta ut svängarna, det är därför han vågar sjunga som han gör i refrängen till Vi är idioter tills vi blir genier och det är därför han lägger en nästan 8 minuter lång serenad till gatorna han växte upp på i Sen kväll, Kungsladugårdsgatan. Dom här låtarna hade inte kunnat vara med på en debut, för som lyssnare så vill man ha det mer direkt, man vill få det hela serverat  utan att leta lager och nyanser . Andra skivan gäller dock andra regler, att det bara är nio låtar är en kvalitetsmärkning i sig, det finns liksom inte utrymme för transportsträckor. Man finner lätt stommen i de mer lättillgängliga låtarna, men det är i dom lugnare partierna som vi hittar den riktiga storheten. Nyss nämnda Sen kväll, kungsladugårdsgatan är ett monster, efterföljande Alla mina vänners ex är lika storslaget melankolisk.

    Jag minns när jag hörde en låt som jag tror heter typ Ett tatuerat ben, tror det var 2003 och jag minns hur jag slogs av Antons extremt tighta flow. Och så här 10 år senare så har det bara blivit bättre, för det är i verserna som hans styrka ligger, hur han behärskar tempot och låter orden och raderna bara matas ut. Som lyssnare bärs man med, man följer varenda stavelse och varenda vändning och han leder oss med en trygg hand när han likt Majakovskij bara ställer upp sina ord på rader beredda på död eller odödlig ära.

    Ja, steget mellan en gamla rysk futurist och en rappare från Majorna behöver inte vara längre så länge det görs på allvar och med samma kraft.

    Förutom dom tyngre, lite lugnare bitarna så innehåller Fred på Jorden även mästerverket  Leka Leva som vi redan hört som singel, även förra årets Din alltid alltid höjer nivån ytterligare och när man höjer tempot för sista gången i Vi ska aldrig dö så kan vi ganska enkelt konstatera att vi snart tagit oss igenom en av årets bästa skivor.

    Just Vi ska aldrig dö är bland det bästa jag hört, släng sedan på bedårande Maja Milner, en vansinnig Timbuktu, en pastoral Per Hagman, lite sjuka madchester-beats med lite fina Skansros-gitarrer och en och annan tokig synth.

    Ja, ni förstår ju själva.

    Ett musikaliskt jävla landmärke.

    Skivan är producerad av Richard Hallin med god hjälp av Per Svensson (Masthugget BK) och den är självfallet släppt av Luxury baaaby!

    Lyssna på Spotify; Anton Kristiansson – Fred på jorden

    Köp sedan på i-tunes och stöd din lokala indie-rappare.

    Gilla honom sedan på facebook

    Sedan kan du alltid gilla mig, jag kan behöva det jag med.

  6. Tiger Forest Cat-Everybody´s running

    Leave a Comment

    Om man som boendes i Stockholm inte var på Orangeriet i lördags så kan jag anta att man missade något. Däremot kan jag anta att det var rätt mycket folk på plats då hela mitt "flöde" svämmade över av bilder på Filip Sundberg och hans nya projekt Tiger Forest Cat. Filip som vi annars kan se i det fina och rosade bandet Syket ställer sig alltså nu lite lätt på egna ben och ger oss musik som egentligen ligger ganska nära just Syket. Det är drömskt, det är svävande, organiskt och riktigt rikigt bra. Den första singeln Tiger Forest Cat – Everybody´s running släpps givetvis på en av mina favoritlabels Nomethod Records, straight out of älskade Umeå.

    Jag märker tydligt att den här låten är väldigt svår att lägga ifrån sig, från början verkade den lite trevande och slö men så växer den och till slut kommer du inte undan.

    Det ska bli minst sagt spännande att se var detta landar, i övrigt verkar det bli ett ett bra år för Nomethod då Simian Ghosts jobbar på nytt och även duktiga De Montevert har lovat nytt material under året.

    Gott så!

    Tiger Forest Cat – Everybody´s running

    Que Club-Bästa svenska låtarna 2013

  7. Azure Blue-The road i know feat Julia Vero

    Leave a Comment

    Jag minns tydligt när jag fick höra Azure Blue för första gången, det var i en solig bus4you längs riksväg 40 på väg hem till Göteborg från Jönköping. Han skulle ju spela samma kväll på jazzhuset och jag hade inga direkta planer på att gå ut den kvällen. Men  demoversionerna av låtar som  Two Hearts och Seasons fick mig på andra tankar och ut gick vi, och där stod han sedan ensam på scenen med en gitarr på magen, som en slags Billy Bragg för jazzhusets tappade själar.

    Sedan dess har jag varit fast i Tobias Isakssons musik.

    2011 kom sedan debuten i den smått magiska skivan Azure Blue – Rule of Thirds som inte innehåller en enda dålig låt. Så förväntningarna är ganska högt ställda på det nya materialet, specielt när man läst hur stolt Tobias själv är över det han skapat.

    Och visst är den nya singeln The Road I Know precis så bra som vi vill ha det, och visst är det ytterligare ett steg framåt. Han lämnar strändernas harmoniska lugn och rör sig snarare i klart mer hektiska miljöer, han utmanar sig själv med nya trummor och nya influenser men med det lugn och harmoni som den här musiken kräver. Man känner sig trygg när man lyssnar på Azure Blue, inte bara för att det han gör är en kvalitetsstämpel i sig utan för att man vet att han står stadigt med båda benen på scenen med en gitarr på magen, även i morgon. Det är också i den tryggheten som man kan tillåta sig att sväva iväg och drömma sig bort, precis som den här sortens musik syftar till. Tillsammans med hans underbara frasering i verserna och Julia Veros stillsamma uppbackning på sång så blir det här i mina öron ren perfektion.

    "The road I know
    becoming a travesty
    predicting the scheme of things
    depicting our death"

    5 episka poäng av 5 möjliga, helt klart.

    Skivan kommer senare under året, det kan bli riktigt bra.

    Azure Blue – The Road I Know (feat. Julia Vero)

    Azure Blue

  8. Easy October-Things we said yesterday

    Leave a Comment

    Förra veckan kom en skiva som ni bör ge ett öra, för det är så himla bra.

    Jag skrev om Easy October redan i oktober förra året, när det blev klart att man skulle släppa en singel på fina labeln Adore Music, kanske något naivt att peppa upp en grupp som ingen hört. kanske, kanske inte.

    Nej, för det här är ju som ni vet välkända figurer med Kristoffer Hedberg i fronten och bakom sig har han Kristoffer Åström (solo, fireside), Jonas Håkansson (A camp, Wadling mfl) och Tottas gamla bästis Nicke Ström.

    Så, nej, det är inga duvungar, och resultater blir därefter.

    Så satans bra.

    Easy October – Things We Said Yesterday

  9. Postiljonen-Supreme

    Leave a Comment

    Ska vi för en gångs skull hålla det hela på en saklig nivå, lite opartiska, lägga ifrån våra egna världsbilder och hur vi formulerar hur god musik ska låta.

    Ja, det gör vi, så konstaterar vi att Postiljonen är det som är mest spännande i Sverige just nu, och inte bara just nu, dom har varit det i snart ett år och kommer fortsätta vara det till dom viker ner sig.

    Fast saken är att dom inte kommer vika ner sig då dom är så oerhört talangfulla och duktiga.

    Förra året så gav dom oss en mängd bra låtar av yttersta klass som resulterade att man blev signad av Hybris och nu kommer första riktiga singeln i form av Postiljonen – Supreme.

    Den är precis så bra som vi vill ha det, med samma drömska och svävande ljudbild som innan fast med en helt ny kraft och energi. En sittdans-låt som lika gärna kan få dig på fötter och det visar på bandets bredd och kvalité.

    Möcke möcke bra, helt enkelt.

    Lyssna även på remixen av NIVA, den är grande, som alltid.

     

    Lyssna på dom gamla låtarna på soundcloud

  10. Alpaca Sports-Telephone

    Leave a Comment

    Den dagen Alpaca Sports gör en dålig låt.

    Den dagen.

    Den kommer fan aldrig.

    15 månader han bandet funnits i offentligheten. Lika länge som min son.

    Inte ett snedsteg har dom tagit, inte ens en besvikelse har förekommit.

    Stort.

    Den nya singeln släpps som en delad 7a av Luxury och Dufflecoat, på andra sidan finner ni giganterna i Acid House Kings som bidrar med den fina låten I Just Called To Say Jag Älskar Dig . 7an släpps nästa vecka den 17e april men är i stort sett redan slutsåld men har du tur kan du kolla med Dufflecoat eller din lokala skivaffär.

    Alpaca Sports kommer du även kunna se på Jazzhuset senare under våren, och även i Halmstad på Tillsammans den 10e juli, eller varför inte i New York 1a juni.

    Ja, ni förstår ju.

    Stort.