Que Club

Archive: Okt 2013

  1. Två sansade spellistor.

    Leave a Comment

    Jag gillar ju spellistor. Jag gör spellistor hela tiden, oftast bryr sig ingen, ibland bryr sig någon, men oftast bryr sig ingen.

    Det skiter jag i. För mig är spellistan ett självändamål, den är en resa för mig. 

    Så här får ni dom två jag gjort idag.

    Först: En sansad Dylan

     

    Ibland träffar man folk som säger att dom bara lyssnar på Dylans 60-tal, en annan avfärdar allting som kom efter Desire. Jag är av en annan åsikt och älskar även det som kom efter. Detta är en spellista som andas ett visst lungt, den är ibland även lite sakral i det musikaliska, den andas harmoni och själavård. Två saker man kan behöva idag.

    Den andra:En sansad AnttilaKristian Antillas bästa låtar som är någorlunda lugna. Jag älskar ju det.

     

  2. Kristian Anttila-Popruna

    Leave a Comment

     

    "Jag firar ju 10 år redan nästa år så jag har lite planer, men dom är hemliga än så länge. Det känns att jag är jävligt nöjd att jag tagit mig igenom 10 år,det har gett en viss tyngd åt en som artist, känns som många band startas upp, släpper en skiva, står där och imiterar sina idoler och festar runt på turneer och sen hoppar på sina högskolestudier igen och lever ett anständigt liv. Men efter 5 plattor och 10 år så verkar de finnas något i mig som inte verkar vilja försvinna. Som ger tyngd åt själva artistskapet. Som jag växt in i någon slags självsäkerhet genom det faktumet"

     

    Så sa Kristian Anttila till mig när jag gjorde en intervju med honom inför släppet av Djur och Människor våren 2012. Så visst är det en Kristian som på senare tid faktiskt börjat bli nöjd över vad han har åstadkommit efter år av att ordet nöjd inte ens existerat i hans liv. Popruna är ett manifest, en inristning i det svenska musiklandskapet och inte minst en seger, en seger för Kristian och för alla som stått bakom honom. 

     

    Det är få som överlever att vara totalt kompromisslösa i tio år i den här branschen. "Att gå sin egen väg" är ju ett uttryck som urvattnats totalt genom åren men samtidigt är det precis det Kristian gjort, lika konsekvent som självklart.

     

    Popruna är en hyllning till allt det där, det är en skiva till dom som vågar.

     

    Dubbel-cd´n består av en skiva med gamla hits och en skiva med nya låtar och gamla låtar som aldrig riktigt släppts. Jag tänkte (med viss hjälp av Kristians egna ord) ta er med på en mindre resa genom låtar fyllda med 20% kärlek, 20% drogromantik, 20% utanförskap, 20% genialitet och framförallt 20% ren obscenitet. 

     

    Vi börjar med cd2, av någon oklar anledning känns det mest logiskt. Den innehåller ju en ganska brokig samling med låtar från Anttilas karriär, några är släppta, några är bortglömda och några är nya. 

    När vid talade om detta i nämnda intervju 2012 så sa Kristian:

     

    "-Ibland har jag bara inte hunnit bli klar med en låt för att skivan måste släppas. Kanske någon textrad som inte känns hundra så har jag släppt hela låten. Det finns en liten skattkista där på hårddisken. Det är inte omöjligt att låtar återkommer heller, på den nya skivan har vi en låt som är 9 år gammal. Vi har inte ens skrivit om texten, så jag återanvänder en del bakåt. Låtar som finns med i medvetande men som aldrig riktigt hittat sin plats"

     

    1.Leva (2013)

    Leva är skriven till Lille Napoleon men fann aldrig sin musikaliska skrud och lades på hyllan tills man plockade ner den 2013 och gjorde ett nytt försök. Textmässigt så ligger den i helt i linje med Lille Napoleons något högre procenttal med obscenitet. En rad som "Jag lät kuken bli mitt enda kompass, jag proppade mig full med piller och snask" sammanfattar det hela ganska bra, lika delar snuskmisär, lika delar genialitet. Snabba gitarrer och en ettrig trumma, de klassiska kvinnokörerna och lite dist på det.

     

    2. Svenska Tjejer (2010)

    Skulle ha varit med på albumet Svenska Tjejer men av någon anledning ratades när sista gallringen kom. Bibelreferenser som så ofta förr, flickan som flög till London, ett uppbrott från det gamla och dessa ständiga tjejer som befolkar Anttilas texter. Musikaliskt s får man lite känsla från Innan Bomberna här, låten bär på samma sorts dynamik.

     

    3. Säg Nej Till Mig med El Perro Del Mar (2013)

    Nyskriven låt och singel nummer två som kom för några veckor sedan. Jag tycker ju att Kristian är bäst när han plockar ner det, den här låten är som en slags fortsättning på låtar som Moln för Moln och Vykort från Ingenstans från 2012. Sara Assbring gör ett otroligt vackert inhopp på svenska. Som jag skrev när låten kom så är det små små rader som "livet är fult men jag sjunger så fint jag kan" som bär på genialiteten som kännetecknar Anttila. Det är så stort.

     

    4. Minxy (2010)

    En låt som varit med sedan Lille Napoleon 2008 och som sedan färdigställdes 2010 men Anttila valde till slut att rata den vilket idag är svårt att förstå. Den här hade lika gärna kunnat vara en singel 2013. Jag har aldrig gillat refränger men det här är så fruktansvärt bra. Klassiska Anttila-gitarrer från Kurzawa och ännu mer klassiska synthpålägg. Så sjukt bra, 4.5 episka poäng av 5 möjliga!

     

    5. Körsbär (2013)

    Egentligen är det här en bortglömd B-sida till Vill ha dig-singeln men här hör vi den i en nyinspelad akustisk version vilket den gör sig utmärkt som. Alla akustiska solo-spelningar de senaste åren har givit resultat och här lyser Anttilas nyvunna trygghet igenom. Texten alltså, mumma!

     

    6. Rock ´N´ Roll Babbe (2013)

    Nyskriven låt som kom som förstasingel i våras när Kristian drog upp riktlinjerna för 10 års firandet. Manifestets mest centrala punkt, geniala raden "Jag lutar mig mot musik" som kommer stå på hans minnessten blandat med dekadent självdistanspop i bästa disco-skrud. En klassisk Anttila-dänga med synthar, körer och gitarrer. 

     

    7. Vanja (2010)

    Tidigare outgiven låt från Svenska Tjejer-tiden och ett försök att göra något som kan liknas vid "en kall Joy Division-liknande ljudbild". Det småborgerliga i mig får ont i huvudet av den här, men på något sätt har den något ändå. Den kräver nog sitt sammanhang den här.

     

    8. 200 år (2013) 

    En av skivan stora behållningar och typexemplet på en låt som legat till sig och antagligen mått bra av det. Skriven någonstans runt 2004 men aldrig funnit sin plats fören man spelade in den till Djur & Människor 2012 men den fick aldrig en sista finish. Det är sådana här pärlor som är anledningen till att man släpper sådana här samlingar. 

     

    9. Du är död (2013)

    Samma som föregående låt, en låt som varit med länge men som till slut fått sin plats och även här är det en av skivans bästa låtar. Dekadent och storslaget vackert på samma gång, en komplexitet som är Anttilas stora signum, älskar hur han plockar ner det i verserna. Som ni förstår kan jag vända mig mot avslutningen, de blir liksom för mycket då, men det har ju en poäng det med. Han har ju faktiskt en liten förkärlek till klassiskt oväsen.

     

    10. Sång för trolösa (2008)

    Trots ständigt återkommande bibel-referenser så är kanske inte julen det vi förknippar den gode Antilla med men här han han faktiskt gjort en jullåt. Den är förvisso  ett beställningsjobb från P3 och musikhjälpen men låten släpptes sedan till allmänheten på julafton 2010 men har aldrig kommit ut officiellt. Spontant en av de bästa jullåtar jag hört på svenska, dock med ganska svag konkurrens (läs, typ EMD). Fantastisk text och musikaliskt nära Innan Bomberna, två faktorer till att låten i sig är ett mästerverk. Så vackert. 

     

    11. Septemberskyar (2013)

    Låten har varit med sedan 2005 men har inte heller fått sin naturliga plats, ett skelett som krävde en dröm om titanic och ett gästspel av Sofia Jannok för att komma till liv efter åtta år i garderoben. Älskar marschtrummorna och klockorna. Storslaget.

     

    12. Ord för ord, sten för sten (2004)

    En bortglömt låt som den uppmärksamme kunde finna på Harhjärta EP 2004 när det begav sig eller på spotify i september när den äntligen kom upp där. Även om den tillhör Natta de mina så pekar den tydligt mot Innan Bomberna, samma intro som Paul Weller samma musikaliska dramaturgi som titelspåret Innan Bomberna. Episkt, omvälvande och hjärtskärande. Så fruktansvärt bra. Bara ännu ett bevis på hur bra han var i mitten av 00-talet, kanske rentav bäst då.

     

    CD2 består av redan kända hits så dom behöver ingen närmare presentation egentligen.  

     

    1. Vill ha dig (2007)

    2. Paul Weller (2005)

    3. Världens snuskigaste man (2010)

    4. Vykort från ingenstans (2012)

    5. Självmordsblond (2003)

    6. Smutser (2008)

    7. Magdalena (2010)

    8. Bland bovar och banditer (2005)

    9. Lena (2010)

    10. Hisingen-Manhattan (2010)

    11. Harhjärta (2003)

    12. Västra Frölunda (2008)

     

    Ja, singlarna helt enkelt, ingen dålig lista alltså. 

     

    Även om ni kanske inte bryr er om vad jag tycker så hade min personliga lista sett ut så här:

     

    1. Paul Weller (2005

    2. Världens snuskigaste man (2010)

    3. Vykort från Ingenstans (2012)

    4. Smutser (2008)

    5. Magdalena (2010)

    6. Hisingen-Manhattahttps://itunes.apple.com/se/artist/kristian-anttila/id210541476n (2012)

    7.Västra Frölunda (2008)

    8. Paris (2005)

    9. Moln för moln (2012)

    10. Tom Petty (2008)

    11. Vemsomhelst, vadsomhelst (2005)

    12. Oceaner (2008)

     

    Där har ni ett livsverk som man kan vara stolt över.

     

    Kristian Anttila – Popruna 2003-2013 på spotify

    Köp den på i-tunes eller i butik så du får det fina konvolutet med.

     

     

    Privat bild från 2005

  3. En kväll för Elliott Smith!

    Leave a Comment

    Eftersom det är måndag i morgon så är det dags att rulla in det stora amerikanska vemodet på Pustervique, inte bara för att det är just måndag utan även för att det på dagen är 10 år sedan Elliott Smith dog.

    Så när en vän och gammal klubbräv vid namn Jens Karlsson nu för en kväll ska lämna pappalivet för att styra upp en kväll på Pustervik så bör det uppmärksammas, att det sedan står ett flertal grymt bra artister på scenen är bara en detalj. För på scenen kommer ni hitta Kristofer Åström från gamla Fireside som numera kör med finaste Easy October ,Daniel Gilbert som släppt en av årets bästa skivor och Jonas Gustavsson från Division of Laura Lee. Som om det inte vore nog så kommer även Sea Lion vara med som jag skrivit om många många gånger och hennes tolkningar är alltid bra och spännande. Släng på Therese Johansson (Lowood) och Agent Simple så är kvällen fulländad.

    Konceptet är väl beprövat, en rad duktiga artister tolkar och besjunger Elliott Smith alltså, och dj´n kommer spela relaterade låtar och som om det inte vore nog så är det gratis, perfekt för er som längtar efter löning och redan spenderat barnbidraget under helgen.

    Jag ska inte ljuga för er och säga att jag såg honom i en källare i Portland under sent 80-tal för så är det inte, jag har faktiskt aldrig dykt ner i vad han har gjort, jag vet att hans musik finns, och jag vet att det är bra, men inte mer än så. Om ni som mig inte har full koll på Elliott så har Jens även satt ihop en liten spellista med 30 låtar som bör locka till vidare lyssning; 30 låtar Elliott Smith.

     

    Här är eventet på facebook, de öppnar vid 7 och börjar spela vid 8, kom i tid, de kan bli fullt!

  4. The Sun Days-You Can´t make me make up my mind

    Leave a Comment

    Gick in på blogg-bojans blogg Ge Hit Musiken och fann en ny liten pärla från ett band jag inte vet vilka det är och med medlemmar som jag aldrig har hört talas om. 

    Fantastiskt! Det är inte ofta.

    Ofta vet man ju vilka det är som startat ett nytt band, det brukar ju vara han från de där bandet dom startar en electropop-duo med hon som e kompis med hon som gjorde den där låten. Eller så vet man att han som spelar trummor där borta egentligen är en jazzkatt och spelar i ett annat band för att han egentligen inte får spela hårdrock för sin flickvän för att hon går på Schillerska.

    osv osv osv.

    Man vet liksom oftast vad det är för något helt enkelt.

    Så nu vet jag ingenting om The Sun Days, bara att dom är så fruktansvärt bra, dom brinner verkligen, jag älskar sådant som brinner och eftersom jag själv brinner så sällan nuförtiden så blir jag glad när jag får komma nära något som brinner då värmen på något sätt sprider sig till mig med.

    I övrigt älskar jag nivån jag har på det här inlägget. Tyvärr är det inte i nivå med det The Sun Days gör, men nu är det som det är.

    The Sun Days, jag hoppas ni är unga, jag hoppas att ni är så unga att ni inte minns att Carl Biidt har varit statsminister, eller så unga så att ni vet att Henke Larsson har haft rastaflätor. Jag önskar att ni fortsätter omfamna eran ungdom och brinner så länge ni kan, för snart sitter ni här, käkar glace au four och kollar på Doobidoo, då kommer ni önska att ni en gång somnat i rökrummet på Jazzhuset och missat att dom släckt och stängt lokalen.

     

    Burn! Heart, Burn!

    You can't make me make up my mind by The sun days

     

    I look left 
    I look right 
    I can't decide 
    I can't make up my mind 

    You're coming closer 
    You're just a poser 
    and i don't know 

    Miiiiiiiiiiiind 
    You can't make me make up my mind x2 

    I can't go back inside 
    and i owe it all to you 
    relentless ideologies 

    I can't go back inside 
    and i can't believe it's true 
    Relentless ideologies 

    Miiiiiiiiiiiind 
    You can't make me make up my mind x2

    För er som ändå vill veta vilka The Sun Days är så är det Joe Enocsson, Erik Bjarnar, Elsa Holmgren Fredriksson, Simon Pettersson och Johan Ramnebrink. Dom bor nog i Göteborg, men ryktet säger att dom kommer från Falkenberg, men det kan också bara vara ett rykte för att spä på rock-myten lite.

  5. Niklas von Arnold-Tragedi

    Leave a Comment

    Jag har ju varit i lite av en svacka när det gäller bloggandet och det gäller även att lyssna på ny musik, ibland fastnar man ju i gamla spår och har så mycket att stå i på annat håll så när man väl ska lyssna på musik så sätter man på någon av Eldkvarns kyrko-skivor i ett desperat försök att nå lite harmoni.

    Sedan kommer det en låt som är som en käftsmäll och då släpper man allt man håller i.

    Niklas von Arnold har gjort en sådan låt och han släppte den igår, den heter Tragedi och är lite av ett mästerverk. Jag har aldrig riktigt vågat ta i Niklas musik, aldrig någonsin vågat skriva om det han gör, antagligen för att RnB och modern soul inte är min grej helt enkelt. Då jag går efter Dylans gamla devis att man inte ska kritisera det man inte förstår så har jag valt att låta dom som kan hans grej skriva om hans grej, för han förtjänar att få behandlas med respekt. 

    Det jag däremot har förstått sedan första gången jag hörde honom med sitt egna material och som producent till Anton Kristiansson är att han är otroligt talangfull och duktig, sedan verkar han vara så extremt sympatiskt vilket alltid tillför en extra fjäder i sotarmössan. Så nu har han gått över till svenska vilket gör det hela mer lättillgängligt och vi har ju hört tidigare att han är riktigt bra på modersmålet med, dels genom låten Flammorna med nämnda Anton K men även med gästspel hos Petter och Simon Emanuel. 

    För visst är detta så fruktansvärt bra, jag vägrar ta ett ord som soulpop i min mun då det genast skulle relateras till den smörja som vissa gamla rappare sysslar med nuförtiden. Näe, vi skiter i att lägga saker i fack, vi kallar det vid sakens rätta namn, m-ä-s-t-e-r-v-e-r-k!

    Ja, ni hörde rätt, jag tokhyllar den här låten, en av höstens bästa låtar och det bästa är att jag redan nu kan säga att Niklas kommande album kommer vara en av 2014 års mest spännande skivor. 

    Tokhylla!

    Niklas Arnold ligger på den lilla men fina labeln RecRecReeeecords, in och titta till dom här.

    Que Club-Bästa svenska låtarna 2013

  6. Azure Blue-Beyond the dreams there´s infinite doubt

    Leave a Comment

    I går släpptes äntligen Azure Blues andra skiva Beyond the Dreams There's Infinite Doubt på Hybris Records drygt två år efter debuten. Man kan minst sagt säga att det runnit en del vatten under broarna sedan dess och det azurblå-vattnet är inte längre lika klarblått. Tobias Isaksson som Azuren egentligen heter har tagit sig längre ner under ytan, ner mot betydligt djupare vatten där det förvisso är mörkare men det finns desto mer att finna.

    Jag minns att jag för ganska exakt tre år sedan såg Azure Blue på Jazzhuset på någon torsdagsklubb, det kan ha varit Svanen, en skral skara människor framför scenen som bestegs av drömpopens egna Billy Bragg. Den där gitarren som hängde runt halsen är numera ett minne blott och 2013 så har Azure Blue istället totalt gett sig hän åt sina synthar med en fylligare och mer atmosfärisk ljudkuliss. För lyssnar man även på dom demolåtarna som finns kvar från hösten 2010 så märker man hur mycket det är som har hänt. 

    Det är ofta man pratar om musik i egenskap av egna världar, och klyschigt nog så är det till just en annan värld som man tas med in i när man lyssnar på den här skivan. Det är ömsom utomvärldsligt, ömsom världsligt, ett slinga bär iväg dig samtidigt som en textrad slår ner dig totalt. För det är inte bara ljudmässigt det har skett förändringar, det textmässiga har fått mer tyngd och lite annan fokus. Om vi på första skivan fick direkta litterära och filosofiska referenser blandat med rätt allmänna livsåskådningar så har Tobias nu återvänt till sig själv. Vi hör berättelserna om tvåsamhetens och livet olika dalgångar som då och då bryts av med något som är vackert på riktigt. Hade jag haft ett något vanligare förnamn och jobbar på en tidning som låt oss säga är GP så hade jag romantiserat upp det här som ett skillsmässoalbum, men det är att förenkla det hela. För lika mycket som Azure Blue gör upp med sina tidigare förhållanden så gör han upp med sig själv. 

    Det är ett otroligt starkt album, på så många plan, rent sångmässigt så tillåter han ta ett steg bakåt med sången och han låter den tas upp i musiken på helt annat sätt. På så vis bildar det en helhet som bär på lika delar komplexitet som självklarhet.  Azure Blue blir med den här skivan Character Indelebilis för hela den här genren. Han befäster sin position på ett sätt som gör honom näst intill ouppnåelig. 

    Tre fina singlar till trots så finner vi skivans behållning och kontenta i The Bitter End och med efterföljande By Your Side så blir det så himla vackert. Låtarna fångar kärlekens essens på fantastiskt sätt med de inledande raderna "You gave your heart to me, i can´t believe it´s through and now you´re gone" till avslutande "I´ll be there by your side, baby".

    Alltid,oavsett.

    Precis som Azuren.

    Det ska kanske sägas att jag levt med den här skivan i några veckor nu, utan en tanke på släppa den ifrån mig. På så vis har den växt hos mig hela tiden, så jag kan säga helt opartiskt att det här är en av årets absolut bästa skivor.

    Köp skivan på I-tunes!

    Azureblue.se

    Azure Blue på Facebook

    Que Club på FB

    Azure Blue spelar på Pustervik den 18e oktober när det är Klubb Instant. Samma kväll spelar även Postiljonen och Iberia.