Que Club

Archive: Jun 2014

  1. HM Hammarin-It began again

    Leave a Comment

    Den hysteriska hybriden HM Hammarin har inte bara för tojta jeans och en ståtlig frisyr, han kan göra musik som man inte alls riktigt vet var man ska göra av. Som nya singeln H.M. Hammarin – It Began Again som tydligen legat på mastringsbordet i typ åtta år vilket vittnar om den enorma dos skaparångest som Kumla-sonen besitter.

    Fantastiskt egentligen.

    H.M. Hammarin – It Began Again är, hursomhaver en riktigt trevlig upplevelse, delvis på grund av de härliga pianot men även på grund av blåset som är Dire Straits på 80-talet utan att vara varken ironiskt eller klyschigt.

    Han är minst sagt härlig, Hammarinen.

     

  2. Dream Lake-Let us stay in the light

    Leave a Comment

    Duon Niklas och Isabella från Stockholm träffades via en pianoslinga och nu tar dom ytterligare ett steg framåt med nya singeln Let us stay in the light och låter pianot vara lika centralt som det varit sedan dag ett. Det är lite mer än två år sedan jag skrev om Lord Nelson första gången och redan då poängterade briljansen i deras driv och i deras melodier. I fjol bytte man man till Dream Lake men höll kvar vid sin drömska atmosfäriska pop och släppte EP´n Dream Lake – Dream Lake.

    Nu är man alltså tillbaka och med det en singel som släpps via #100songs som låter Dream Lake plocka låt nummer 91 och visst har exakt allting blivit bättre. Det är bättre producerat, det är en bättre låt och Isabella sjunger bättre än någonsin. Jag vet att jag sagt det här innan vid tidigare släpp men jag älskar när band hela tiden tar steg framåt och faktiskt blir bättre på det dom gör och i det här fallet även blir säkrare i sitt uttryck och med vad det är för musik man vill förmedla, något som inte alltid varit skrivet i sten för just Dream Lake.

    Förra årets EP sparkade upp vägen och nya singeln Let Us Stay In the Light tar det vidare i helt rätt riktning.

    DL 2

    Låten är given på spellistan över årets bästa svenska låtar Que Club 2014

     

  3. Dráco-Solid

    Leave a Comment

    Vi fortsätter på de här med syskon som gör musik och där hittar vi en ny duo som kallar sig Dráco som består av Freja och Vidar Drakenberg som både har bakgrunder i andra band. Jag vet egentligen inte mycket mer än vad som är skrivet på fina festivalrykten men det jag kan säga är att detta är riktigt bra. Något tråkig refräng men det är inget som stör mig när jag säger att detta är en duo som är att hålla koll på. Verserna är rent magiska, rösterna, de suggestiva höljet och de marscherande trummorna är helt fantastiska.

    Det här kommer bli bra, riktigt bra!

    Music, lyric and production: Freja Drakenberg
    Co lyricist and co producer: Vidar Drakenberg
    Drums: Jesper Hättander
    Violoncello: Andrea Lidman
    Guitar: Emmanuel Hailemariam

    Vill även flika in med en låt från förra året med Vidars andra band som är riktigt riktigt bra.

    Den får nu som en bonus

  4. Johan Hedberg-Kickar Grus

    Leave a Comment

    Det snackas om hur mycket bra svensk musik det kommer just nu, i beg to differ, tycker det är allt mindre som verkligen verkligen brinner, alltså, verkligen brinner.

    Någon som i alla fall gör det är Johan Hedberg och i höst kommer hans album som jag väntat på sen den där januarimorgonen 2012 när han släppte makalösa Vårdbiträdesblues och med den fina Nackamasterna i fjol så förstår ni själva att väntan är stor efter Hedbergs socialrealism. För det är det som är musikens och textens kärna, även om begreppet blivit både urtvättat och urvridet med alla kvasi-intellektuella yngre män med Bukowski-böcker i bakfickan.

    Det är väldigt svårt att inte gilla det Johan Hedberg gör, nya singeln Kickar Grus är dessutom ännu bättre producerad och det är mer kraft och energi i exakt varje rad.

    Det är precis det här vi behöver, i tider då varenda jävel ska skriva pop på svenska.

    Hedberg får mig dessutom att sakna fina Verkstaden, och det är en känsla som skulle gett en guldgeting any given sunday.

  5. Amanda Ekstedt!

    Leave a Comment

    Amanda Ekstedt släppte förra sommaren en EP som jag missade helt men jag tycker att den är värd att kika närmare på den här sommaren med. Amanda Ekstedt – Shut är otroligt vacker, med musikalisk komplexitet beträffande ljust/mörkt och varmt/kallt. Vi har sett de tidigare hos fantastiska Xenia Kriisin och Anna vin Hauswolff som med pianobaserad och storslagen pop fullständigt mullrar fram. Jag älskar det verkligen och det verkar som om Amanda är på gång med nytt material då hon haft en del spelningar under våren.

    Så, lyssna på förra EP´n, och håll ett öga öppet, för det här kommer bli bra.

    Amanda Ekstedt – Shut

    https://soundcloud.com/amandaekstedt

  6. Karl X Johan-A Better Tomorrow

    Leave a Comment

    Karl X Johan är som smör-RnB’ns svar på vad School är och kommer bli, en riktigt bra akt som bara släpper singlar som låter ungefär likadant men som alltid besitter samma höga kvalité. Men jag tror dom kan lösa de där med ett album, alla verkar ju vilja ha just ett album nuförtiden. Jag är inte lika noga med sådant, så länge man ger mig så här bra singlar så får man strukturera sin karriär hur man vill.

    Den nya singeln är alltså inget undantag.

  7. Debatten om ditten och datten.

    Leave a Comment

    Har varit en go debatt de senaste dagarna om musikkritiker, Nöjesguiden sammanfattar de hela här men dom missar när Ametist säger sanningens ord som ni borde läsa trots att det kräver att ni går in på expressens hemsida.

    Hur som helst, tänker inte ge mig in det dära, främst för att jag står utanför allt vad musikjournalistik handlar om. Jag badar i min egna lilla sjö, eller om det är ett tjärn. Här slänger jag överbetyg åt den fulaste ankkungen samtidigt som jag totalt ignorerar de vackraste svanarna. Men precis som Ametist så fokuserar jag på det jag tycker är bra, jag hade kunnat ha en blogg som tar upp all svensk indiemusik men vem skulle bli lycklig av att jag vare vecka sågade sönder 17 stycken band bestående av unga män från landsbygden som försöker fånga sin dröm. Dagens klimat är att antingen syns man, eller syns man inte. Det finns ingen mening att slentriansåga band, det slaget i ansiktet behöver dom inte få av mig. Ibland skriver jag mail tillbaka till dessa band som inte riktigt är där än för att ge lite konstruktiv kritik men även det är en tunn linje att vandra på. Främst för att jag undrar vem fan jag är att bedöma någon annan musik och sätta mig på höga hästar och avfärda några musiker på grund av min egna smak.

    Que Club handlar om vad jag tycker är bra, det handlar om mina ord om vad som är bra, att det sedan är inriktad på svensk indie gör att det blir en plattform för oetablerade band. Det är ett mervärde jag håller högt men samtidigt är det som det alltid varit ett självändamål. Så här i mitt lilla tjärn så bedömer jag artisterna utifrån mitt egna narrativ och om det vill komma någon journalist och påpeka att den där gruppen från Göteborg som jag skrev upp till skyarna förra veckan inte alls e särskilt bra om man jämför med någon internationellt så får dom göra det.

    Om det är det som får dom att må bra alltså.

    Sedan vet folk att jag älskar att dissa diverse genres och grupper, men då dom i regel alltid redan är etablerade så anser jag att dom gott kan ta det. Sedan att mitt hat för företeelser som Stiftelsen och Sabaton ibland gränsar till klassförakt är smällar man får ta.

    Eftersom Que Club motverkar kulturell efterblivenhet så är även Stiftelsens publik välkomna in i värmen.

    En annan sak i den där debatten är att folk raljerar över Daniel Claesons ”Bäst:Allt, Sämst:Inget” efter Håkan vänder jag mig starkt mot. Jag gillar när man skriver så, speciellt då Daniel i fråga suttit och liverapporterat och chattat genom tre timmar eufori så är det inte konstigt att den sammantagna känslan efteråt är just  ”Bäst:Allt, Sämst:Inget”. Han kommer undan med det, hans kollega Johan Lindqvist hade inte kommit undan med de då han mest sitter på läktaren och ser butter ut med benen i kors och jobbar på sin lite mer analytiska och svåra hållning som sig bör när man är en man av gammelmedia. Lyckligtvis är inte Daniel en man av gammelmedia trots hans arbetsplats, lite som när han efter en Yohio-konsert skrev ”Bäst:Han är cool, Sämst:Musiken” vilket är genialt då hela grejen med Yohio är att han de facto gör så extremt dålig musik.

    Ja, så no mather what den där sjukligt tetiga gbg-redaktionen på Nöjesguiden säger så hade han rätt, Daniel.

    Ah, nog om detta.