Que Club

Archive: Nov 2014

  1. Hand i hand

    Leave a Comment

    Skrev om det här eposet för ett tag sedan, men nu har Simianus Ghostianus gjort en remix.

  2. Video: Dream Lake!

    Leave a Comment

    Ett band som tillhör den åtråvärda Que Club-familjen är Dream Lake som nu blivit med video till sin senaste singel. Videon är ihopklippt av Niklas och Isabella efter att Niklas hittat massa filmer som hans pappa filmat som ung när man tydligen var orimligt lycklig på 60-talet.

    Fin video, bra låt.

    Gott så.

  3. Sverige-Anna

    Leave a Comment

    Som ni kanske vet så skriver jag även för den internationella musiksidan http://beehy.pe och dom samlar musik från hela världen genom ett system där man alltså skickar in låtar från sitt egna land för att sedan granskas av en internationell jury och sedan läggs de bästa upp på bloggen. Bra grej alltså.

    En låt som gick igenom granskningen men som inte fått så mycket uppmärksamhet här i Sverige är åter Anna med bandet Sverige.

    Ogooglingsbart är bara förnamnet.

    Men samtidigt gör inte Sverige musik som ska googlas, dom gör musik man ska lyssna på och singeln Anna tar proggen in i 10-talet. För visst låter låten som en pastisch på Blå Tågets gamla Glassfabriken eller liknande. Så det är ju inte konstigt att dom finner sin inspiration hos genier som Kjell Höglund och Ola Magnell. En socialrealistisk känga som faktiskt behövs i dyningarna av den demokratiska depression vi alla fått uppleva efter mitten av september. Musik om social orättvisa har de senaste åren främst kommit från hiphopen där budskapet tyvärr allt för ofta går förlorad på grund av den juvenila retoriken därför är det upplyftande med ett band som textmässigt faktiskt lyfter upp det uppbackad av modern progg som vi tidigare sett exempel på hos band som till exempel Den Stora Vilan.

    Jag gillar Sverige, jag gillar även att dom släpps på lilla lilla men fina fina Tona Serenad. Jag gillar uppgivenheten och jag gillar givetvis den där lättsamma flöjten som fladdrar förbi och som gammal socialrealism-romantiker så faller man ju för de här.

    Sverige – Anna på spotify

  4. Ida Redig!

    Leave a Comment

    Ida Redig.

    Jag vet att jag vara nära på att såga hennes elektropop-försök med fotknölarna, inte nödvändigtvis för att det var dåligt, för det var ganska bra utan för att det var ett sådant kommersiellt medvetet drag att haka på trenden med just elektronisk pop i stil med MÖ och så vidare. Det blir ju så när hon i intervjuer menar att hon  gör det bara för att slå igenom.

    Jag lämnade dock kritiken hemma, av lite olika anledningar, kanske främst för att vem fan är jag att sitta och bestämma vilken musik Ida Redig ska göra.

    Sedan hoppas jag mest att det bara skulle vara en fas, för Ida Redig är bäst när hon är avskalad och låter hennes egna trovärdighet bära fram låtarna.

    Med Ida Redig – Thou Shall Not Be A Pussy försvann just trovärdigheten.

    Men jag är inte långsint, jag förstår ju att Redig tröttna på dom där jävla gitarrerna och den där jävla pallen och bara ville bryta av med lite klassisk elektronisk pop.

    Nu är hon dock tillbaka med ny musik, i demoversion, men ack så bra.

    Trovärdigheten.

    Den sitter där.

    Lyssna bara

     

    Eller varför inte den här versionen av Valborg

  5. Youth Cult-YLA LOVE

    Leave a Comment

    Jag ska vara ärlig mot er, jag har varit i en musikalisk svacka, främst för att allt som skickats till mig har varit så vansinnigt ointressant. Det är möjligt att ni tror att alla de där artister ni tjatar om brinner men det gör dom inte.

    Det görs vansinnigt mycket pop på svenska just nu, då skulle man kunna tro att det är rätt gött att ha en blogg med inriktning på just svensk pop.

    Så är det inte.

    Det är helvette.

    Främst för att allt är så himla dåligt.

    Som tur var så omgärdar jag mig med vänner som kan bra musik, som tur va så har vi folk som David Winsnes på festivalrykten som när han inte skriver meningslösa klick-klick-klicka på mig-nyheter levererar riktigt riktigt bra musik.

    Ett sådant band är Youth Cult. Jag skulle kunna dra det så långt som att säga att Youth Cult är det enda bandet i Göteborg som är intressant. Tillsammans med Heart/Dancer, Vildhjärta/na och några fåtal till så utgör man ett kluster av band som man faktiskt vill lyssna på och som man faktiskt vill utforska.

    Vi behöver något nytt, i Sverige och framförallt i Göteborg, det funkar liksom inte att ha en levande kulturstad samtidigt som man bara går runt om man bokar meningslösa akter som Teddybears och Hurula.

    Enligt mig är Youth Cult precis det vi behöver, och det vi ska bygga våran dröm på.

    Nya EP´n är ett monster.

    https://ythclt.bandcamp.com/album/yla-love-2

     

  6. Theo Berndt-Atomic

    1 Comment

    Det är nu fem år sedan Theo Berndt släppte sitt debutalbum GBGBG, då under namnet The Berndt och sedan dess kan man ju säga att det hänt ett och annat. Lerum är inte längre the centre of universe och livet består av mer än bara drömmar om rockstjärnelivet.

    The Berndt byggde sin dröm på energi, på spontanitet och på klassisk ADHD-pop som skulle spelas fortare live än på skiva. Samtidigt, när man lyssnar på en låt som Hurried Feathers från debutskivan så vet man att den fortfarande skulle välta ett dansgolv.

    Det som har förändrats är att man har förbättrats, man har helt enkelt blivit fem år bättre, utan att tappa sin grund.

    Efter omgrupperingen och namnbytet 2012 så pratade vi så mycket om kanalisering av energi att man till slut ville ge kanaliseringen en one-way-ticket back to något ängsligt skivbolagsbord. Jag var ju själv drivande i det där, jag ville ha ett snyggare och mer slipat Theo Berndt och det man fick var så otroligt slipat att det i vissa passager till och med kunde bli tråkigt.

    Man drabbades av det så kallade Shout Out Louds-syndromet.

    Lyckligtvis blev Theo Berndt som helhet aldrig tråkiga, den där nerven fanns ju kvar och den bär man med nu när man äntligen släpper en ny låt som dessutom premiärspelades på P3 för någon vecka sedan.

    Vad skiljer då Theo Berndt nu från 2012?

    Jo, man har blivit bättre, och nya singeln Atomic är majestätisk pop framburen av Emil Lundins röst och tryggheten i att bandet följer han i varenda vändning. Man får inte glömma att Theo Berndt först och främst är ett liveband vilket historiskt sett har gjort att låtarna gjort sig bättre från en scen än på skiva, detta förändrades delvis via låten Blueberry Clouds och i och med Atomic så har man även skapat sig en låt som lämpar sig lika bra på radion och i spellistor som från scenkanten.

    Fortsätter man så blir  kommande skivan mer än bara en längtan efter att få se dom live.

    Så bra är det.

    Theo Berndt – Atomic