Que Club

Archive: Dec 2014

  1. Årets lista över årets bästa och sämsta listor!

    Leave a Comment

    Eftersom det görs en hel del listor nuförtiden så tänkte jag va så där härligt meta som vissa är och göra en lista över årets bästa och sämsta listor.

     

    Årets tre bästa listor:

    1. Tobias Boström, Nöjesguiden http://nojesguiden.se/blogg/tobias-bostrom/arslista-2014

    Den här listan är en bra lista för att den är rolig, främst att statsvetare fick pris som årets hobby. Han är rolig den där Tobias.

    2.  Festivalryktens 50 bästa låtar 2014 http://www.festivalrykten.se/listor/arets-50-basta-latar-2014/

    Festivalrykten blandar sensationsjournalistik med briljanta texter om ny musik och deras lista över årets bästa låtar hamnar i den sistnämnda kategorin. Jag håller kanske inte med dom om allt men sådana detaljer kan vi lämna utanför det här. Listan är välgjord och ger dig en bra inblick i vad som har varit i ropet det här året.

    3. Being Blogged. De bästa låtarna 2014 http://beingblogged.se/2014/12/de-basta-latarna-2014/

    Blogg-Johan lurar oss inte med sina slogans ”Vi tar popmusik på allvar” och ”Sveriges bredaste musikblogg” för om det är något han gör så är det att skriva dödsallvarligt om typ allt. Johan är killen som recenserar både idol och melodifestivalen som om det vore intressant på riktigt samtidigt som han levererar indie-tips från flera bakgator ifrån evenemangsstråket. Bredd och allvar. Som Que Club, fast tvärtom.

    Jag älskar ju Johan genuint för detta, han är ambitiös men ändå avslappnat anspråkslös och jag är väldigt glad att det finns någon som tar dålig pop på allvar. Det är ju ändå rätt många som lyssnar på det och att då få ha någon oberoende som skriver om det med hjärta är helt fantastiskt.

    Heja heja!

    Årets tre sämsta listor:

    1. PSL. Vem gör den bästa svenska musiken 2015? http://blogg.svt.se/psl/2014/12/10/vem-gor-den-basta-svenska-musiken-2015/

    Den sämsta listan finner vi nog ändå hos PSL som tyvärr insomnar här efter nyår, det är tråkigt så klart. Men crewet bakom PSL satte alltså ihop en lista där det var meningen att dom skulle se in i någon slags spåkula och berätta vilka som kommer vara fantastiskt bra nästa år. Bra och beprövat upplägg.

    Sen valde man att tipsa om alla artister och grupper som någonsin tagit ton vilket gör att man sänker oddsen lite på att ha rätt.

    Helt meningslöst med andra ord.

    Nästan mer meningslöst än den här listan.

    2. Nöjesguiden. Årets bästa svenska skivor 2014 http://nojesguiden.se/artiklar/arets-basta-svenska-skivor-2014

    Mediavärldens kanske otydligaste musikredaktion bekänner färg, eller ah, bekänner avsaknaden av färg. Kanske har man aldrig någonsin sett så mycket tråkig musik på en och samma plats. Kanske borde Nöjesguiden snarare låta grammis-juryn ta över listmakandet. Det enda som räddar dom från första platsen är att man fått in Alice Boman. Kul!

    3. Drefvet. 100 bästa låtarna från 2014 http://www.drefvet.se/arets-100-basta-latar-2014-enligt-drefvet/

    Ja du. 100 bästa låtarna. Vad intressant att veta vilka 100 låtar som var bäst. Kul också att man rangordnat dom så att man vet att låten på 75e plats ändå är en bättre låt än den som kom på 83e plats. Sådan kvalitetsmätning.

    En gång gjorde jag en lista på de 50 bästa låtarna, jag kände mig väldigt väldigt smutsig efteråt. Vet inte ens varför jag gjorde det. Kanske för att jag någonstans hoppades på att 50 artister skulle dela min lista på FB och jag skulle få massa klick. Om jag tänkte så, så är jag dum i huvudet. Varför skulle en grupp bry sig om dom kom på 43e plats på min sketna lista? Det är ju för fan ett hån att hamna på en sådan placering.

    Så näe, listor över 20-25 låtar är inte bara opersonliga, dom är vedervärdiga. Det gäller alltså även dom listorna som festivalrykten och being blogged har gjort men jag har lite överseende med dom för att vi är kompisar.

     

    Näe, nog med raljerandet, det är ju bara listor för fan.

    Gott nytt år!

  2. Årets 20 bästa svenska låtar!

    Leave a Comment

    Ja men då var det dags att summera det här året som folk kallar 2014, ett år som ur bloggsynvinkel varit tämligen dåligt, kanske mitt sämsta någonsin vilket också går i samma linje som det svenska musikåret. Det har helt enkelt inte varit lika bra som de senaste åren har varit.

    Vi pratade tidigt om Krunegård-syndromet.

    Att vi hyllar allting, oavsett kvalité och glöd.

    För alla gör pop på svenska nuförtiden, det är ett lika vanligt karriärssteg som att skaffa en meningslös twitter-profil. Och det där med pop på svenska verkar fortsätta även nästa år när Joel Alme går över på modersmålet vilket iofs är helt logiskt med tanke på hur chockerande tråkig hans förra skiva på engelska var.

    Tråkigheten, den går annars som en röd tråd genom 2014. Tillsammans med just avsaknad av glöd. Lägg på en demokratisk depression så har du ett rätt värdelöst år.

    Därför tänker jag, i egenskap av demonbloggare (märk skillnaden på demobloggare och demonbloggare) så tänker jag berätta vilka 20 svenska låtar som gjort det här året så mycket bättre. Man skulle kunna säga att det är dom här låtarna och artisterna som har hållit den där svaga glöden brinnande på den där vaga brasan vi kallar den svenska musikscenen.

    Här är årets bästa svenska låtar, utan inbördes ordning.

    Alice Boman – Over (Adrian Rec)

    Alice Boman är på många sätt det absolut bästa  vi har i landet, inte bara på att skriva goda låtar utan även på att förmedla dom. Musikalisk dualism i form av storslagna känslor inom avskalade ramar och en röst och en text som tar dig utanför allt vad ramar heter. Förra året fick vi mästerverket Waiting och i år kom låtarna Over och What som höll samma höga kvalitet.

    Välj själv vilken du gillar bäst så är det årets bästa låt.

     

    Vildhjärta/na-Lydia (Ramberget Recordings)

    Jag tror jag spenderade hela våren med att ligga på Andreas Grundel som ligger bakom Vildhjärta/na  om att färdigställa en av alla de låtar han hade gjort skelett till på sin soundcloud. Efter en sommar av idogt mastrande och mixande så kunde fina fina Ramberget Recordings till slut släppa en första singel och satan vad bra det blev. Drömpopen ska aldrig aldrig dö, jag kommer hålla genren levande som en fackla i natten medan ni andra vacklar  runt i jakten på nya sketna genres att sätta tänderna i och förstöra. Den här låten är så enormt bra, den har ett driv och en produktion som är för bra för att vara en soundcloud-singel i ena hörnet av musiksverige. Jag önskar att ni kunde förstå, jag önskar att ni kunde förstå hur Andreas Grundels sköra med självklara röst tar er upp och iväg.

     

    Archipelago – Let go (Luxury)

    När jag lät Spotify summera mitt 2014 så hamnade örgryte-sönerna på topplistan över mest spelade album och det är inte speciellt konstigt då dom faktiskt släppte en väldigt väldigt bra skiva i våras. Ibland blev de för mycket nu-disco och då blev jag förbannad men oftast la dom sig lagom på vågen mellan sväng och vemod. För visst vill man sittdansa till det här? Visst älskar man när det där pianot som smyger sig upp i början och dom där körerna tröttnar man inte heller på. Versmelodin och fraseringen är trots detta låtens stora behållning och det är ett stilistiskt typexempel på hur man skriver god pop 2014.

    Jonas Schwartz – What If I Leave (Adore Music)

    Vi stannar kvar i det storslagna, men tar in lite svulstigare instrument i allmänhet och frodiga synthar i synnerhet. För visst var vi lite frågandes när Jonas Schwartz satte eld på sin gitarr och gav sin in i den elektroniska djungeln som i regel präglas av enormt varierad kvalité. Men Jonas sätter det och i den här låten sätter han precis allting. Han sjunger bättre än någonsin, det är varken överproducerat eller för magert i arrangemanget, det är helt enkelt perfektion i sin linda. Han kan liksom sätta eld på det mesta efter det här. Han löser det ändå.

    Parken – Tidigt En Maj (Flora & Fauna)

    Om Archipelago var en av de skivor jag spelat mest i år så ligger antagligen Parkens lilla pärla på samma topplista. Skivan kom tidigt i maj och tog bakvägen in på scenen och försvann lika snabbt igen. Helt utan varken sans eller balans. För medan ni hyllade dom där som försökte skriva god pop på svenska så svepte den här skivan förbi era näsor vilket är en aning frustrerande då Pelle Lindroth är en av de bästa i landet på att skriva just poptexter på svenska som inte är fulla av  pekoral och plattityder. Titelspåret är ett monster och det är även precis så jag vill ha Parken, med debutskivans energi blandat med uppföljarens omfång.

     

    Llojd – Jag kommer älska mitt liv snart (SoFo Records)

    Jag har länge påtalat att jag inte gillar refränger, det är därför jag med lätthet kan bortse från att den här låten har en rätt dålig refräng men det gör inte så mycket då verserna är gjorde av någon slags gud.

    ”Livet är ändå, det bästa som hänt mig”

    Små, små subtila och solklara rader gör att Llojd är mer än ett band som skriver roliga rader om koks i Berlin till lättillgänglig soulpop på P3. För visst är det sistnämnda en del av sanningen men i den sanningen ligger även stor portion genialitet. Singlar som Om vi Faller och Fel Folk är bedårande som dom är, men det är i små passager på b-sidor som det verkliga livet utspelar sig i och det är även där Llojd är som bäst.

    Andra versen, andra raden.

    Ungefär lika stort som när Dylan hänger på ”Dont lock back” i andra versen på Pressing on.

    Då förstår ni.

     

    School ’94 – SoLong (Luxury)

    Den här låten släpptes förvisso väldigt sent under 2013 men får ändå titulera sig som en av årets bästa låtar. Det fina är att det är Schools debutsingel och sen dess har dom bytt namn till ´94 och även släppt 4 nya låtar och en EP men det är fortfarande SoLong som är deras bästa låt och den jag fortfarande lyssnar på. Det kan tyda på en styrka, det kan också tyda på en mindre svaghet, jag väljer det förstnämnda för även om man kan tycka att många av deras låtar är lite likriktade så känner jag spontant att det är ju fan det som är grejen. School är School, eller ah, School ´94 och dom ska inte flyta iväg i något annat och dom ska absolut inte vara genreöverskridande vilket kan vara det ordet som får mig att kräkas i min mun mest av allt (läs Movits). Jag älskar School ´94 för att dom bygger vidare på klassisk gitarrpop och med fantastiska Alice B så tar man in det i 2014 like no other.

    Det är styrkan.

     

    Iris & Hedvig – The Watcher and the Mind (Loud Attic)

    Jaaaa, man kan faktiskt göra en av årets bästa låtar trots den mest tröttsamma inledningen i år. Det är först 40 sekunder in i låten som man försvinner iväg på riktigt. Sedan är det svårt att hitta hem igen. Vad var det egentligen vi hörde? Det låter så etablerat, så färdigt, så ja, så satans bra.

    Sen kommer du på att Iris och Hedvig är från Göteborg och födda 1994 och 1995  och att detta är deras debutsingel.

    Det är då det slår dig, att du precis sett framtiden.

     

    Adna – Night (Despotz Records)

    Förra sommaren så satte väl Adna en rätt go ribba för sig själv när hon släppte fina fina Dreamer och tro pelle att hon lyckades överträffa sig själv 7 månader senare när Night släpptes ut i januariluften. Det pratas väldigt mycket om den här jävla göteborgs-popen, och hur hela Göteborgs musikscen fjärmar runt avarter från Broder Daniel, Bad Cash och TTA. Det kan vara läge att släppa det där nu, det kan vara läge att lägga undan den där ”du ska inte tro att du är något-attityden” som präglat staden de senaste 5-6 åren. Kanske ska vi återgå till den där tiden då allt var möjligt, då vi faktiskt hyllade och stöttade våra egna istället för att tvinga 18-åringar till Berlin för att få musikalisk inspiration.

    En som gjorde det sistnämnda är Adna, vilket är fullt förståeligt men varje gång hon kommer tillbaka till Göteborg för att spela in en låt så spolas det en aning klarare vatten ur fontänen på järntorget.

    Så låt oss fokusera på Adna och låt nyss nämnda Iris & Hedvig tillsammans med musiker som Xenia Krisiin vara dom som formar våran scen istället för att nostalgiskt se tillbaka på det som varit.

    Jag tror det blir bättre då.

    Heart/Dancer – Waterfalls (Sommarhjärta)

    Kan Sverige tröttna på elektroniska pop-duos bestående av en man och en kvinna? Ja, absolut, men inte när man hjälper mig att hålla det drömska levande. Linnea och Joakim bildar alltså Heart/Dancer, vem som är hjärtat och vem som är dansaren förtäljer inte biografin men man kan ju säga som så att det ena är beroende av det andra. Waterfalls är en liten liten pärla, en aning tråkg refräng vägs upp av verser gjorda av guld. Efter en minut och tjugofem sekunder in i låten så behöver jag egentligen inte säga någonting.

    Pur magi. Som en säger.

     

    Sameblod – Suddenly (Sommarhjärta)

    Ett annat band som står stadigt i sin dansanta klubb-genre är just Sameblod som trots sitt namn snarare för tankarna till smuts och svett än höga fjäll och djupa dalar. Suddenly är befriande, kanske främst för att man skulle kunna tro att det är början på nån sketen houselåt men istället för att bäras iväg av seglarjackor så låter man luften bära upp den i atmosfären och långt där uppe någonstans stannar den och bara tittar ner på oss. Vi möter låten med uppsträckta armar och för första gången på årets lista så står vi faktiskt upp och dansar.

    Det är en seger i sig.

    Caotico – Love You More (Svenska inspelningar)

    Varje årslista behöver en power-ballad och varje årslista behöver musik från Umeå så varför inte förena dessa två krav i Caoticos ljuvliga pärla. Det är så satans klibbigt och kletigt och om jag hade druckit lite mer ikväll så hade jag säker skrivit att det var ”lekfullt”, men det tänker jag inte skriva eftersom jag inte är dum i huvudet. Men det finns nått med den här, precis som på låten Gold från debuten. Annars var Rich kids årets stora låt för Caotica, men det hade ju bara varit populistiskt av mig att välja den. Love you more är ju faktiskt helt fantastisk.

    Cajsa Siik – Cold and Clear (Birds Will Sing For You)

    Ja men visst ska Cajsa vara med, men jag låter ännu en lugn låt ta plats på listan. Jag hade kunnat ta någon av hennes hitz men Higher och Resentless Delight framstår som tråkiga bagateller om man jämför med vackra vackra Cold and Clear. Siik briljerar med sin röst och pianot och trummorna följer vemodigt med. Kanske älskar jag hennes små ”hmmm” mest av allt,

    Grapell – Best Friend (Strangers Candy)

    Det är något visst med den här låten, och jag vet inte riktigt vad. Det är inte tonårspoesin eller RnB-influenserna i alla fall. Det är något annat.

    Allt behöver inte vara greppbart så länge det är fantastiskt.

    Colleagues – Tears (London in Stereo)

    Liksom Best Friend är även det här lite av en bagatell, men det gör inte så mycket egentligen då jag älskar Colleagues. Jag sa ju inför Way Out West att dom skulle göra festivalens mest sevärda konsert och det bekräftade jag redan på fredagen. Colleagues är minst sagt ett fantastiskt liveband och studioversionerna får dig egentligen bara att längta till scenkanten. Nästa år kommer Colleagues dominera det här landet och då kommer låtar som Tears och Parents House vara centrala. Så bra.

     

    Linnea Olsson – Breaking and Shaking (Götterfunk Recordings)

    2012 slog ju Linnea oss med häpnad med sin låt Dinosaur som tog plats på årslistan och nu är det inte mer än rätt att hon är tillbaka med fina skivan Breaking and Shaking. Det är en mer kraftfull Linnea som tar hjälp av sin bror Povel som annars gör power-pop i bandet Royal Concept och det märks. Produktionen är fylligare och mer mastig men man låter ändå cellon och de klassiska inslagen som präglade debuten vara kvar. Resultatet är befriande och Linnea Olsson tar stora steg framåt som låtskrivare. Kan bli bra de där.

    Killers Walk Among Us – Från Ramberget ser jag allt som någonsin hänt oss här (A tendervision recording)

    Jag är ju egentligen rätt man att skriva om det här, delvis på grund av att jag inte gillar postrock men även för att min relation till bandet är relativt obefintlig. David på Festivalrykten skrev det hela mycket bättre i deras lista över årets bästa låtar. Men jag är tillräckligt insatt i dagens musik för att förstå att det är är stort, kanske rentav större än allt. Den här texten alltså. Ramberget. Allt. Vi ska egentligen inte prata sönder det här.

    Vila i frid Stefan Holmberg.

    Call Me – Change (Luxury)

    Anna Nordenström tar återigen hjälp av Ilon Vejde från ett av landets bästa band Palpitation och ger oss en uppföljare till debutsingeln där Anna numera kallar sig Call me. Låten Change är en konsekvens av den rosa våren och bevisligen så förde den endast vackra ting med sig. En kampsång till tonerna av återhållsam och lätt svävande pop är väl precis vad vi behöver 2014 och om Nordenström fortsätter så här så kan 2015 bli ett väldigt bra år.

    Vita Bergen – Curtains (Kning Disc/Telegram Studios)

    För 1.5 år sedan välkomnade jag Vita Bergen in i värmen hos Que Club och det är inbjudan jag inte ångrat alls. Då var det gubbrockigt och lika delar Neil Young som The River men med låtarna som kommit efter de så visar man upp på en väldigt stor bredd. Den stora styrkan ligger i bandets dynamik som främst visas i just Curtains. Majestätiskt och storslaget tillsammans med lite klassiskt Kom igen-Lena-piano så utgör Vita Bergen ett av stadens främsta band. De gillar vi!

    Amason – Ålen (INGRID)

    Ja, vad säger man, Amanda Begman/Hollingby/Mattson har stoltserat på mina listor i flera år nu och frågan är om det här inte är de bästa hon någonsin gett oss. Av någon anledning tänker jag på Ingelas Sång med Nationalteatern där Anki Rahlskog sjöng med sådan kraft och pondus utan att det behövde bli varken stökigt eller för högt. Som Björn Olsson sa en gång, ibland behöver man hålla tillbaka lite för att det ska bli mer ös. Det räcker med de pulserande rytmerna och Amandas enorma kraft i rösten för att det ska bli ett sådant här mästerverk.

    Kanske är detta årets bästa låt, antagligen är det så. Jag har i alla fall inte hört något bättre.

     

    Lyssna på spotify 2014.

    Ta hand om er nu så ses vi.

    Gott nytt år!