Que Club

Archive: Mar 2015

  1. YAST-When You’re Around

    Leave a Comment

    Ah, åh, ja!

    Så kan vi sammanfatta känslan när det står att Yast är tillbaka.

    Den självbetitlade debuten för två år sedan är ett unikum och ett av de bästa albumen från det året.

    Men i den här världen lever vi inte på gamla meriter så då är det skönt att man är tillbaka med en ny låt som är precis så bra som vi vill att den ska vara.

    Som vanligt när Sandviken-pojkarna gör musik så är gitarrerna to die for och i låten When You’re Around så maler dom drömskt på tillsammans med lite melodiskt och smakfullt distanserat skrän.

    Precis som vi vill ha det.

    Album kommer i höst.

    Pepp!

    Adrian Recordings. Sveriges absolut bästa skivbolag just nu.

  2. Maja Gödicke-Mörk Materia

    Leave a Comment

    Maja Gödicke är kvinnan alla älskar men som ändå inte lyckats släppa ifrån sig så mycket, i alla fall inte om man ska gå efter spotify. Där ligger bara den lilla vackra visan Ligga Still som släpptes via Luxury 2013.

    Sedan dess har vi väntat.

    Vi blev glada när hon var med i På Spåret.

    Sen väntade vi lite till..

    Och för 45 minuter sedan smög hon upp en ny låt på sin soundcloud. Utan kommentar och information.

    Mörk Materia inleder med trummor som hade fått vilken division som helst att gå i raka led och med en synth som hade fått vilken tysk som helst att vara uppe 24h utan substanser. Lägg på Majas röst så har du något som för tankarna mot Imperiets 80-tal men i takt med att trummorna saktas ner så börjar man undra vad det egentligen är man hört.

    Spännande, minst sagt.

  3. Veckans Kräm: Dolce & The Tape på Oceanen

    Leave a Comment

    Efter nått års frånvaro så är Veckans Kräm tillbaka och då kanske ni undrar vad Veckans Kräm är för något men det är alltså ett inlägg där jag tipsar om helgens bästa godsak i Göteborg.

    Veckans Kräm helt enkelt.

    Denna helg hade det kunnat falla på Hey Elbow på Truckstop eller Hammarinen på Sticky men icke!

    Denna veckan tar vi treans spårvagn genom det ljuva livet och hoppar av på Stigbergstorget och besöker Oceanen. En plats jag själv inte varit på sen jag såg det högst lokala reggeabandet Skalman där typ 2004.

    Sedan dess har det ju hänt en del, både med mig och med Oceanen. Om vi lägger fokus på det sistnämnda så kan vi konstatera att man på senare tid slagit till med extremt fina bokningar och man märker att dom som jobbar där nu har god koll på läget.

    Johan Calissendorff (vanligtvis på Valen Agency) som är en av människorna bakom det hela  sa i veckan att han väntat länge på att någon ska plocka ner Umeå-baserade Dolce till Göteborg men när inget hände så öppnade Oceanen sina armar.

    Med andra ord finns det all anledning att besöka stigbergstorget på lördag då Dolce är ett av de finaste och mest spännande banden i landet just nu. Till BeingBlogged sa man häromdagen att man gör musik som låter som en röd stuga med vita knutar som ligger på en karibisk strand. En beskrivning lika talande som vacker. Om ni missade första singeln Hand i Hand så bor ni antagligen under en sten och om ni dessutom missade andra singeln Inez Palema så kan man anta att ni fortfarande ligger kvar under den där stenen.

    Som om detta inte vore nog så har man bjudit in stans bästa nya band The Tape som trots det vedervärdiga bandnamnet har släppt en helt fantastisk EP.

    Ja, ni borde verkligen komma.

    Lördag 28 mars
    Start: 19:00
    Pris: 80 kronor
    Förköp: https://billetto.se/sv/events/dolcethetape

     

  4. L L-Silens Spring

    Leave a Comment

    Varbergs stolthet Linnea Ljungblad släppte för några veckor sedan en första singel som L L i helt eget regi och i intervjun jag gjorde med henne i samma veva så avslöjade hon att hon skulle följa upp fina singeln Kid under våren.

    Nu är det vår och nu är det uppföljning. Silent Spring heter låten och har lite mer tryck och kraft i sig, samtidigt är det varsamt och subtilt. Det Linnea gör är väldigt väldigt vackert och hon är helt klart en musiker vi ska ha ögonen på.

  5. Theo Berndt-Stop pretend

    Leave a Comment

    I november förra året släppte Theo Berndt sin låt Atomic och då skrev jag det här inlägget och väljer nedanför att citera mig själv:

    Vad skiljer då Theo Berndt nu från 2012?

    Jo, man har blivit bättre, och nya singeln Atomic är majestätisk pop framburen av Emil Lundins röst och tryggheten i att bandet följer han i varenda vändning. Man får inte glömma att Theo Berndt först och främst är ett liveband vilket historiskt sett har gjort att låtarna gjort sig bättre från en scen än på skiva, detta förändrades delvis via låten Blueberry Clouds och i och med Atomic så har man även skapat sig en låt som lämpar sig lika bra på radion och i spellistor som från scenkanten.

    Fortsätter man så blir  kommande skivan mer än bara en längtan efter att få se dom live.

    Jag vidhåller exakt det jag sa då. Theo Berndt fortsätter på den inslagna vägen att bli ett band som gör sig lika bra på skiva och live och man märker också på medlemmarna att man blivit äldre och att arbetet i studion är lika viktigt som att sälja ut Pustervik.

    Det kommer bli bra det här. Den nya singeln Stop Pretend är såklart en given ångvält från scenen och jag älskar hur kören för tankarna tillbaka till debutplattans ADHD-tendenser.

    Köp låten på i-tunes

     

  6. Llojd-Nya segrar

    Leave a Comment

    Ibland kan man tro att jag är den där svåra killen, om man tror det så vet man inte så mycket. Jag skulle säga att jag är den där enkla killen. Jag är så himla enkel att jag gillar soulpop som spelas på P3.

    Så enkel är jag.

    Lyckligtvis är inte Llojd precis så enkla som beskrivningen.

    Nej, Llojd är mer än soulpop på P3, man är mer än roliga rader om koks i berling och att du ligger med fel folk.

    Dom är allt.

    Så bra är dom.

    Den nya singeln befäster det, Nya segrar slår ner dig precis som föregångarna.

    Några smådekadenta textrader, några utstuderade mellanspel i arrangemanget, en eller två tankar om att vi har hört det förut.

    Allt det där överskuggas av genialiteten, allt.

    Älskar Llojd, av hela mitt hjärta. Tänker egentligen inte skriva mer än så.

    Lyssna på spotify: Llojd – Nya segrar

  7. Dream Lake-World of Dreams

    Leave a Comment

    Det fina med att Que Club har några år på nacken nu är att man får följa utvecklingen hos vissa band och ett av dom banden är Dream Lake. För tre år sedan skrev jag om dom när dom hette Lord Nelson men sedan dess har en hel del hänt. Lyckligtvis är grundfundamentet lagt i den hårdaste betong och Nicklas och Isabella som utgör duon vet exakt vilken musik dom vill göra och med tiden gör dom det bara bättre och bättre.

    Varje ny låt är deras bästa.

    Med en sådan utvecklingskurva kan det landa var som helst.

    Det finns dock blöta pölar att sätta fötterna i, bara för att man behåller sin grund så får man inte fastna i samma spår, speciellt inte i drömpop-genren där dynamik och variation är ett måste. Förra singeln var en liten vacker pärla i månljuset, hade den nya singeln varit en ny Let Us Stay In the Light så hade vi tröttnat ganska fort. Lyckligtvis så tar man nya steg framåt med låten  World Of Dreams och introt med syntharna och det pulserande pianot är ta mej fan 2 die 4. Älskar att man låter ljudbilden vara lite klarare, det är lätt att fastna i det dunkla men här lyfter man fram det hela i solen som om den nyanlända våren behövde en kompis att hålla i handen.

    Bra där Dream Lake!

  8. Azure Blue-Tragedy & Changes

    Leave a Comment

    Jag är rädd att Tobias Isaksson inte visste vad han gjorde när han skrev eposet The Catcher in the Rye. Jag tror inte han visste att man från den dagen han skrev den kommer jämföra alla låtar han släpper med just den. Hade jag varit Azuren så hade jag blivit förbannad nu, att behöva läsa en text som egentligen ska handla om en ny låt, med 1 års hårt arbete bakom sig, men att istället behöva läsa om en 5-6 år gammal dänga.

    Ja, men så är det.

    Azuren är i alla fall tillbaka, han har ett nytt grafiskt koncept i form av antwerpen-rosor och framför allt ett gäng nya låtar. Den första vi får höra är Tragedy & Changes och man kan lugnt säga att han bär med sina synth-sidoprojekt in i Azurens värld utan att förändra grundfundamentet. Drömpop behöver melodier för att det ska vara intressant, slö och oinspirerad drömpop är kanske det värsta som finns men Azuren lyckas hålla lågan och drivet uppe. Vad som händer på slutet är oklart, syntharna går loss lite, gitarrsolot är antingen genialiskt eller vedervärdigt och den där goe dansbands-basgången i början övergår på slutet till något kosmiskt och det är glädjande att se hur Azuren testar och vinner ny mark.

    Det blir liksom inte tråkigt.

    Det hela blir till och med riktigt bra och jag ser med glädje fram emot våren och ett helt nytt album som kommer via Hybris.