Que Club

Archive: Jun 2015

  1. Hello Saferide sparkar igång kalasveckan!

    1 Comment

    Jag, och många med mig blev så klart lite irriterade när Luger la Way Out West vecka 33 istället för 32 som förra året. Min irritation grundar sig naturligtvis i att jag själv börjar jobba igen just vecka 33 och får på något sätt anpassa mitt nightlife lite.

    Men detta är alltså inte enda krocken. Det är väl inget scoop att Kulturkalaset infaller samma vecka som WOW i år och det är väl å andra sidan inte en krock som borde störa då de båda händelserna sker på olika platser av staden och av olika människor.

    Tittar man sedan på Kulturkalasets program så är det inte något nytt under solen, Timo Räisinen befäster sin titel som gbgpopens Camilla Läckberg och ska håva in pengar genom någon slags tribute till Ted Gärdestad med symfonikerna. Dead by April och Hardcore Superstars ska väsnas, Glennartz ska dansa dansbandsdans och diverse jazzgrupper ska envisas med att försöka vara originella.

    Så inget nytt under solen.

    Förutom en sak då, Hello Saferide.

    Det är förvisso inte något nytt under solen heller då folk skrev om detta i maj.

    Men det borde ändå skrivas en gång till.

    Tisdag den 11/8 spelar Hello Saferide på Götaplatsen mellan 19.30 och 20.30.

    Bra start på en bra vecka.

    Det skojjar man inte bort.

  2. Halvårsrapporten; 20 bästa svenska låtarna so far!

    1 Comment

    Sådär ja. Då var vårterminen i hamn och  man kan säga att Que Club har fått lite av en revival med en drös texter om den bästa svenska musiken. Det är jag glad för. Min ambition är att göra just en drös texter per termin.

    Nu är det sommarlov, jag är ledig i 7-8 veckor, livet som lärare är i detta fallet väldigt bra och kommer hinna vara härlig på både Astrid Lindgrens värld och på ett all-inclusivehotell på Cypern.

    Men innan vi går in i sommarlovet så ska vi summera den vår som varit med årets hittills 20 bästa svenska låtar.

    Utan inbördes ordning. Utan onödigt svammel. Bara musik.

    Makthaverksan-Whitness

     

    Vasas Flora & Fauna-Leevi & the leevings

    Hey Elbow-Ruth

    Westkust-Swirl

    Mowgli-Closelessness

    Laser & Bas med Alice Boman-Samma snack

    Jonathan Johansson-Dröm en dröm

    Kid Wave-Wonderlust

    Skilla-Soon I’ll Dance

    1987-4.17

    Hagaliden-Förunderligt och märkligt

    The Sun Days-Fear

    Azure Blue-Every ending story

    Agent Blå-Strand.

    Släpps snart på riktigt igen!

    Hanna Järver-Ingenting skrivet

    Le Muhr-Flykten

    Wilderness-Tomorrow will be different

    Colleagues-Somewhere

    Dream Lake-World of dreams

    Amason-Kelly

    Sameblod-Flourish

  3. Hagaliden-Inget är vårt

    Leave a Comment

    För ett tag sedan var jag med i tidningen Hela Stan och besvarade frågan ”Vad behöver Göteborg allra mest just nu”. Mitt givna svar var att Göteborg behöver en stor portion allvar och där klubbarrangörer, publik och musiker skulle sluta gilla allt ironiskt och istället bära upp trovärdigheten som en medalj.

    Annars riskerar vi att bli som Emmaboda.

    Ett band som står för allt det jag pratar om är utan tvekan Hagaliden, och med nya skivan Inget är vårt så visar man också att man är ett av stadens bästa band.

    Inget är vårt är allt jag saknat, och allt jag kommer behöva.

    Jag är tacksam för att den åtta musiker stora orkestern från Majorna gav låtarna på den andra skivan tid. Tid att växa, tid att gro, tid att bli 10 perfekta popmelodier. Jag hyllade ganska ordentligt redan vid singelsläppet Förunderligt och märkligt och faktum är att den låten har blivit ett monster och har kanske varit den mest spelade låten för mig den här våren. Som ni redan vet så är öppningsrader den kanske viktigaste ingrediensen i en god låt och Det finns ingen själavandring, så som du föreställde dig visar direkt att det vi ska vara med om är beyond världslighet. Efterföljande En sång om svedda drömmar är sedan så bra att inte ens den andliga världen kan förklara hur. Så vansinnigt snyggt sjunget och med ett smäktande piano och ett bakomliggande mörker sänker ljudbilden samtidigt som sången lyfter till oändligheten. Naiviteten ror den båten i land. 

    Så stort.

    Sedan ramlar fina Rätta Viljan som nu har några år på nacken men som bara blivit bättre med åren och när blåset trycker på i slutet så står man med händerna rakt upp i luften av tacksamhet. Samma tryck byggs sedan vidare fina Bli Här och  Hagalidens känsla för melodier har långsamt enats med ett enormt jobb i studion och tillsammans så har man utan tvekat gjort en av årets bästa skivor. Jag har längtat efter den här skivan, antagligen sedan Skansros släppte sin debut så har jag velat ha något lika levande där stora pretentioner är en förutsättning istället för en fälla, där pianoslingor är viktigare än gitarrer och där  det stora allvaret är viktigare än slentrianmässigt poserande.

    Jag älskar Hagaliden, inte bara för allt dom står för, utan för att skivan består av 10 fantastiska låtar som pendlar mellan sakral psalmpop till psykedeliskt gbg-progg utan att det ens låter ängsligt.

    Jag börjar förstå vad Thorsten Flinck yrar om när han beskriver sig själv som kristen kommunist.

    Jag är snart där, ge mig bara en sommar med mer postsekulär-kulturarbetarpop.

    spotify:album:332yOhrnPsFC6f1N5IhEtc

  4. Jonas Bergsten-Ingen av oss är väl hård på riktigt

    Leave a Comment

    Tidigare i vår släpptes Jonas Bergsten sin första singel Snutansikte genom trovärdiga Woah Dad! och internet gillade det. Jag gillade det dock inte alls, den var rent av fånig och ännu en dassig historia om en kille som spelat i band och som sedan gör karriär som svensk gitarrpop-kille.

    Dassigt upplägg alltså!

    För Jonas är ju ingen random nykomling utan han har ju haft den här skivan på gång rätt länge, dessutom är han med i överhypade INVSN.

    Jag avfärdade det så klart. Snutunge är ändå en ganska dålig låt.

    Meeeeeen så tvingade en kompis mig att lyssna på hela skivan och visst fan går det att lyssna på. Man skulle till och med säga att jag gillar att lyssna på Ingen av oss är väl hård på riktigt. Främst på bussen, fram och tillbaka till jobbet då jag behöver något totalt meningslöst att lyssna på och just det serverar Jonas Bergsten.

    Inledande Surf är fantastisk om du vill ha en känsla av ingenting och en poplåt gjord av sand. Titelspåret är till och med bra på riktigt och Aldrig gå hem är en liten liten pärla. Däremot är vedervärdiga Du är min regnbåge precis så dålig som meningslös bagatell-pop kan vara.

    När Snutansike till slut kommer så rycks man ändå med, man blir glad och helt plötsligt gillar man det. Om detta beror på att resten av låtarna är sämre vet jag inte.

    Om skivan är dålig vet jag inte heller.

    Ja, den är meningslös. Nej den är inte larger than life.

    Men ja, jag gillar att lyssna på den och jag kommer lyssna hela sommaren.

    Det räcker la?

  5. Vera Vinter-Huset

    1 Comment

    Vissa artister går den här bloggen ganska way back med och en av dom är utan tvekan Vera Vinter som jag hittade på myspace för mer än fem år sedan. Sedan dess har det gått rätt bra för Vera, en fantastisk skiva i Idyll 2012 och dessutom medverkan i en rad tv- och radioprogram. Vera har alltid stått för en innerlighet och en känsla som aldrig varit konstlad där hon kopplat ihop landsbygd och storstad på ett ypperligt sätt. Med det naturromantiska som en rustning har hon via småfåglar och karga fjäll beskrivit var hon kommer ifrån utan att låta det bli mossigt.

    Nu är hon tillbaka och med singeln Huset så utforskar hon numera även musikalisk orörd mark i form av elektroniska mattor tillsammans med producenten Johannes Berglund (The Knife, Jenny Wilson, Amason). Steget känns lika naturligt som givet då Vera sedan tidigare visat på en lyrisk trygghet och mognad som långsamt kan vila sig tillbaka på nya arrangemang.

    En skiva är tänk att komma i höst och den kan bli hur bra som helst.

  6. Video: It´s for us-Not Enough

    1 Comment

    2013 släppte Stockholmsbandet It´s for us låten Wish things were better och den kan man ju minst sagt kalla oslipad och därmed inget som gjorde ett större avtryck men nu är man tillbaka med nya singeln Not Enough som är ungefär tusen gånger bättre. Mest för att jag gillar postrock som inte är onödigt brötig utan som ändå har en något renare ljudbild.

    Med den här låten tar It´s for us ett stort steg framåt och med rötter i en rad olika band (som Elenette, Tiny Boys samt bakom Henrik de la Cour och Nicole Sabouné) så känns det som om detta är ett band att hålla koll på under 2015.

    Riktigt bra!

    Video by Jon Gredmark

  7. The Sun Days-Album

    2 Comments

    Musik ska vara ett avtryck av en själ, inte en duktig musikers meningslösa infall.

    Aldrig har väl någon beskrivit våran mission bättre än Henrik Berggren och det är dom orden som skapat klippan jag har byggt hela Que Club på. Att det är just Broder Daniel som är Göteborgs svar på Petrus är ganska uppenbart men precis som för Petrus kom det efterföljare, en del kättare men även en hel del som bär traditionen vidare.

    The Sun Days dök upp en fredag i oktober 2013 med låten You can’t make me make up my mind och blev signade av Luxury i samma andetag. Det var helt enkelt dags för ett ungt band att slå igenom igen, det var längesedan sist och även om The Sun Days letar sig in i ledet bakom Makthaverskan så står man klart och tydligt på egna ben. Som en drivande kraft i den gemenskap som jag skrev om i fredags med Agent Blå så bygger man nu en ny framtid och debutalbumet  är bara början på allt det här.

    För i veckan släpptes det äntligen, 30 minuters avtryck av någons själ.

    En skiva skapad ur socialt utanförskap, ungdomsdepression och identitetsförvirring. Allt det där manifesteras i inledande Don´t need to be them där och tankarna går genast till Bukowski och hans idé om hur en intellektuell försöker säga något enkelt på ett svårt sätt medan en konstnär strävar efter att säga något svårt på ett enkelt sätt. För texterna skulle kunna avfärdas som bagatellartade om man inte fattar vad fan det handlar om.

    Skivan lyckas även fånga livets dynamik och alla motsättningar, detta märks kanske främst på gitarrerna som svävar mellan total likgiltighet och dödligt allvar men även på sångerskan Elsa där det ibland låter som om hon skiter i allt och sitter och sjunger i soffan och i nästa stund så står hon på en brinnande pansarvagn med exakt allting på utsidan. Den här dynamiken håller en nerv levandes genom hela skivan för visst hade man kunnat tycka att alla låtar låter likadant och att skivan därmed blir tråkig och intetsägande. Om du som lyssnare nu skulle tycka så, då förstår du inte att det här är ett snitt av verkligen där 20 kvadratmeter replokal är den enda borg man behöver.

    Genidraget ligger inte bara i dynamiken utan även i att man lägger skivans absolut bästa spår sist, för Fear som avslutar debuten är ett kraftverk av allt jag vill ha. Lagom skränigt och lagom vackert sjunget av Elsa Holmgren Fredriksson med en refräng gjord av guld. När den till slut klingar av så vill man inget annat än att sätta på skivan igen, och igen, och igen. Lägg till redan kända singlar som fått sig ett lyft av exemplariskt studiojobb av Hans Olsson och Kalle Von Hall samt nya pärlor som grymma OOO (där nämnda Elsa Homgren Fredriksson briljerar) och I Keep on Wondering så har du trettio minuter du aldrig vill sluta spela.

    Joe Enocsson, Erik Bjarnar, Elsa Holmgren Fredriksson, Simon Pettersson och Johan Ramnebrink.

    Helvette vad bra ni är!

    Sluta aldrig!

    tsdaTSDAD

     Foto: Emil Agrell

  8. Agent Blå-Strand

    2 Comments

    Jag har tidigare berört ämnet om hur Göteborgs musikscen haft ett svårt skadat självförtroende under några år och för utomstående så har scenen endast dominerats av de redan etablerade. Så är inte fallet, så har fallet aldrig varit men det är sådant som folk inte förstår.

    Det som håller på att hända i Göteborg kan mycket väl vara starten på en ny storhetstid där vi istället för att blicka tillbaka på trötta ”Spela Shoreline” tittar framåt och med gitarrer som automatgevär och trummor som ångvältar visar var fan we are coming from.

    Med Makthaverskan och Westkust som någon slags leader of the new school tillsammans  så kommer nu nästa generation med full jävla fart. Redan etablerade The Sun Days tar täten och tätt bakom dom stiger nu det redan omtalade bandet Agent Blå upp. Dom är drivkraften i det nya klustret av unga, hungriga musiker som är vår stads framtid. Dom fixar egna klubbar och spelställen att spela på, dom fixar sina egna fester att festa på och dom hjälper varandra att nå ut med sin musik. Det dom skapar av egen ren och skär passion är grunden i ett nytt musikklimat som går tillbaka till punkens motto att alla kan spela och alla bör spela. Efter 00-talets guldera i Göteborg då exakt allt var möjligt så länge du har en mikrofon följdes av några svåra år där vi drog ner varandra istället för att hålla varandra uppe. Klubbarna började boka sådant som drog fulla studenter istället för sådant som faktiskt var bra osv osv.

    Det där håller på och vända och vändningen kommer med kraften i musiken från The Sun Days och Agent Blå.

    Agent Blå släpper idag sin första singel och jag vet att jag brukar krydda mina ord men helvette vad jag aldrig har hört en så bra debutsingel från ett så ungt band. Det är band som Agent Blå  som får mig att syssla med den här skiten och det är låtar som Strand som får mig att orka med all annan skit.

    Lucas Gustavsson, Emelie Alatalo, Felix Skörvald, Josefine Täck och Arvid Christensen.

    Välkomna till Que Club, lämna mig aldrig!

    Vi ska bygga en framtid tillsammans!