Que Club

Archive: Aug 2015

  1. Intervju med Hagaliden inför fredagen på Pustervik!

    2 Comments

    Med två veckor till releasspelningen på Pustervik så träffar jag Tobias (gitarr), Mimmi (blås) och Martin (bas) som utgör tre av sju medlemmar i Hagaliden vid deras replokal nere vid Majnabbe. Vi tar oss ut på taket och slår oss ner med utsikt över containers, löstrailers och alldeles för dyra bostadsrätter på andra sidan älven. Vi dricker kaffe ur ölglas, äter bulle och diskuterar  huruvida Bengtsson faktiskt var mamma till Tony i Rederiet som Tobias påstått i en tidigare intervju.

    Samma tak agerar rastgård, frizon och rökruta för hela det kollektiv som huserar i det klassiska Kreta-huset. Tobias berättar att dom brukar sätta sig här när man tröttnar på att repa eller bara behöver ta en rast, främst då de flesta repen varar i 5-6 timmar. Då fokus dessutom ligger på Pustervik så är man just nu inne i en process där man lyssnar på skivan i detalj för att sedan återskapa den live, något som inte alltid är helt enkelt då vissa låtar skapades i studion för ungefär ett år sedan.

    -Precis, så dom senaste dagarna har vi suttit med två sådana låtar som vi egentligen aldrig repat, då är det som att lära sig spela en cover på sig själv. Man hittar körstämmor och man får bestämma vem som ska ta den när vi spelar live. Eller som när vi har en cembalo och piano samtidigt, så nu har vi fått ta in en extra medlem som ska spela klaviatur på Pustervik (Tobias).

    -Ja det känns lyxigt nu när vi spelar på Pustervik där vi har har en stor scen, annars brukar det vara ett problem men nu känns det som om vi inte har några gränser utan vi kan göra vad vi vill så vill vi utnyttja det såklart (Martin).

    -Jag fick den känslan häromdan att vi håller på med någon slags musikalproduktion med massa människor inblandade med estetisk inriktning (Tobias).

    Även om kvällen på Pustervik är en releasspelning för skivan ”Inget är vårt” så kom skivan redan i början av juni och den har legat klar sedan i höstas. 

    -Vi hade som mål att släppa skivan förra hösten och få spelningar  och hela den grejen men så stötte vi på lite patrull och då bröts planen lite (Martin).

    När skivan väl var klar så meddelade Rasmus på skivbolaget Luxury (som släppte debuten) att han inte skulle hinna släppa skivan fören till våren. I december dök sedan Lovisa Samuelsson upp med sin nya etikett Pacaya Records och erbjöd att släppa skivan. 

    -Ja, det lockade faktiskt, istället för att försöka ragga på någon av de stora fiskarna så dök Lovisa upp och hon har en idé att det ska bli ett musikkollektiv av den etiketten där man hjälper varandra och där det inte är någon hierarki om vem som släpper plattor. En slags learning-by doing idé och det passade oss bra (Tobias).

    -Gick luften ur lite när ni märkte att skivan inte skulle släppas när ni ville

    -Ja, det kändes ganska hopplöst där (Martin).

    -Alltså, vi har verkligen jobbat röven av oss med den här skivan och vi har haft en del problem på vägen innan dess också. Men sen fick vi en jävla energi igen när vi bestämde oss för att släppa den med Lovisa (Tobias).

    -Och sen dess har Hagaliden-peppen bara byggts på?

    Ja precis, vi erövrar oss själva bit för bit och det är väldigt roligt (Tobias)

    -Det är som en relation, som har gått in ett fack, och sen har man tagit sig ur det och blivit starkare av det (Martin).

    Ni har inte tröttnat på varandra och vill pausa?

    -Nej, tvärtom (Mimmi).

    -Det är bättre är någonsin nu, men vi har redan haft en ganska lång paus, skivan blev ju klar i höstas och sen sågs vi inte igen förens i våras då vi började repa in skivan. Där någonstans var det lite trögt (Tobias).

    -Ni är ändå sju stycken, vilket är ganska många för ett popband, är det en förutsättning för Hagaliden eller är det en begränsning?

    -En förutsättning, verkligen (Mimmi).

    -Det hade inte blivit Hagaliden annars (Tobias).

    -Det märker vi nu när vi spelar, vi kan inte plocka bort saker, om man plockar bort någonting så faller det. Det är så välarrangerat så det dör om man tar bort något (Mimmi).

    I samband med släppet så valde Petter att lämna Hagaliden, och sammanfattningsvis kan man säga att bandet förlorat en stark vilja samtidigt som man blivit av med en duktig musiker. Förutom logistiska problem som att det blivit lättare att repa då Petter bor i Stockholm så har resterande medlemmar fått lösa problemen själva vilket gjort Hagaliden till bättre musiker samtidigt som sammanhållningen och självförtroendet har stärkts.

    Jag tror man har svårt att föreställa sig som band att någon inte kommer vara med, men man blir tvungen att hantera det ändå. Nånstans får man till och med ta ställning till om man vill fortsätta överhuvudtaget. Nu känns det i alla fall som om att alla i bandet måste vara kvar för att det ska bli någonting (Tobias).

    -Pratade ni någonsin om att fylla hans plats med en ny medlem?

    -Ja, det var en massa olika idéer som vi hade där (Martin)

    -Det kändes väldigt svårt med han som leadgitarrist och som dessutom hade en väldigt personlig spelstil, ska vi då byta ut honom med någon som ska imitera den stilen eller ska man låta den nya personen få eget svängrum, det kändes helt enkelt svårt att ersätta för att han gör så mycket som inte är skrivet utan han improviserade mycket (Mimmi).

    Lösningen blev till slut att Tobias tog över elgitarren och sångaren Karl har fått plocka upp den akustiska gitarren. Då Petter även ingick i den låtskrivargruppen som Hagaliden hade (tillsammans med Anders (piano), Karl och Tobias) så förändras även förutsättningarna för kommande inspelningar. 

    -Ja absolut, han har ju skrivit mycket och så, av det materialet vi gjort nu så har han varit med i varje del så det ska bli intressant att se vad som händer i framtiden när han inte är med, så det kommer absolut påverka vårt sound och vad vi tar vägen (Mimmi).

    -Även om han inte är fysiskt med oss så vilar ändå hans ande över det vi gör och det vi kommer göra i framtiden med (Tobias).

    haga1

    Vi går över och pratar om skivan ”Inget är vårt och konstaterar att den kräver några lyssningar innan man inser hur bra den faktiskt är.

    – Det märker man nu när den varit ute ett tag, när man pratar med folk, det är minst fem låtar som borde bli singlar. Och sen hittar även jag nya saker på skivan som jag inte tänkt på innan även fast man lyssnat på den 200 ggr. (Martin).

    – Jag tror också att vi är medvetna om att vissa låtar tar lite längre tid att fatta hur bra dom är, samtidigt så vet man aldrig det själv som band (Tobias).

    Vad är ni stoltast över på skivan?

    – På ett mer övergripande plan så är jag jävligt stolt över hur sjukt grymma vi är på att arrangera låtar, det är så jävla fett. Jag tycker att vi är lika bra som Beatles på att arrangera låtar. Vi lyckas få till genomtänkta och smarta arrangemang (Tobias).

    – Jag är nöjd att vi får ihop ett sound, alla låtar klingar Hagaliden, men dom varierar ändå mycket utan att bli spretigt. Det är bra variation inom ett unikt sound. Det blir inte enformigt, man tröttnar inte men det finns ändå en röd tråd, något som är vi i allt. Jag tycker alla klanger och allt är Hagaliden (Mimmi).

    – Jag håller med om helheten, hur allt går ihop. Alla låtar talar till en vid olika tider (Martin).

    Just helheten känns centralt för både Hagalidens musik och som kollektiv. I konvolutet står det ”Text och Musik: Hagaliden” och man bryter inte ner skapandeprocessen på detaljnivå även om kanske Kalle skriver flest texter och sjunger så framstår han inte som en frontman och det finns förutom låtskrivarkollektivet inga direkta centrala roller utan alla medlemmar behövs för att Hagaliden ska kunna existera.  

    -Ja, det är ju inte så det funkar, många band har kanske en eller två personer som gör allt, då kanske man kan bryta ner det men det funkar inte med Hagaliden. Det skulle bli fånigt och jag skulle inte heller vilja uppmuntra den synen på band att man har en mastermind, jag tror inte att det är sant (Tobias).

    Den här låten ”Utanför mitt fönster”. Vem drog till med idén att skapa kaos i slutet av en låt som egentligen börjar lika trallvänligt som en barnramsa?

    Det är nog Petter tror jag. Jag är lite förundrar över den låten, jag tycker typ att det är den bästa låten som har skrivits, jag älskar den över allt annat. Men det är ingen som har lyft fram den av folk som skrivit om skivan, det är inte ens någon som kommenterat den ( Mimmi).

    – Nej, det är första gången som någon säger något om den (Tobias).

    – Kanske behöver den sitt sammanhang, man behöver lyssna på den genom skivan.

    – Jag tycker den har så sjukt catchy refräng och den har ett fantastiskt gitarrsolo, som Petter gjort (Tobias).

    – Men hela rytmen i låten liksom, jag kommer ihåg när vi började med den och jag tänkte att man gick runt och tralla på den i en skog med en korg med svamp i handen. Den är så jävla go. Lätt att känna in tempot med, den får inte gå för fort utan ska mest lunka fram.

    – Sen kommer infernot, vad är det ens?

    – Det är Petter, och hans gitarr genom någon effektpedal (Tobias).

    Ni gillar ju att trycka på en del i slutet av låtarna, gärna med blås, men i ”En sång om svedda drömmar” gör ni inte det. Var det givet att det skulle vara så?

    -Ja, den är så himla självklar (Tobias).

    -Den är så himla vacker så man vill bara ha mer när den slutar, man blir lämnad. Det är lite som att det är en visa, den ska inte braka lös (Mimmi).

    -Lite less is more-effekten. Man ska bli lämnad med känslan att man vill ha mer, då ska man inte alltid ge mer heller utan hållas på stången lite. Det kan vara vågat, men det är kul liksom (Tobias).

    -Den var också en överraskning för fyra av bandmedlemmarna, den kom helt plötsligt bara till ( Mimmi).

    Är det Karls låt?

    Ja, helt och hållet, vi hade några dagar i Malmö där vi satt och producera det sista på skivan, så spelade vi in den bara över en dag.

    Det är också intressant med tanke på att alla inte var med, med tanke på det du sa innan Mimmi, att det ändå känns som en Hagaliden-låt. Ni har alla samma bild av hur ni ska låta. 

    – Det grundar sig nog i att samtliga låtskrivare har samma grundtanke och samma känsla som man sedan utvecklar.

    – Ni har ändå hållit på ett tag, 4,5 år sedan första spelningen. 

    – Ja, allt har gått lite långsamt ändå, vi hade en paus 2014, förutom inspelningarna då, vi spelade inte live någon gång under 2014 (Mimmi).

    -Vi hade lite konflikter och så i bandet om huruvida vi skulle spela live och köra på gammalt material eller om vi skulle vänta tills att nästa skiva kom (Tobias).

    Ni pratar ju ändå en del om konflikter, vi behöver inte grotta oss i dom men känns det bättre nu?

    Ja, men det är naturligt, det är även en del av processen. Vi är ändå sju personer, så vi kan inte tycka lika, så då är det bra att vädra alla idéer. Man får resonera sig fram lite (Martin).

    – Vi har blivit bättre på att hantera det, i alla fall det musikaliska. Vi har som oskriven regel att om någon har ett förslag så ska vi testa det innan vi ratar det. Man får inte skratta åt en idé innan vi testar det. Det har varit väldigt bra, alla blir lyssnade på. Sen är det ju jättemånga ideér som blir ratade (Tobias).

    – Det är också viktigt för att man ska känna sig delaktig, att man inte är rädd att komma med förslag (Martin).

    – Ja, om man spelar så bygger det på alla i gruppen har bra självförtroende, med sitt instrument och i gruppen, med sin kreativitet, att man känner att man får gehör. Även dom idéer som kan låta sämst på pappret kan vara geniala när man provar dom. Ett bra exempel på det är slutet på Lida Vals. Där låten börjar om och vi samplat Selma Lagerlöf, det började som något vi jammade fram (Tobias).

    – Ja! Till nått slags Fugees-komp typ. Jag trodde det var ett skämt först (Mimmi)

    – Vem kom med den idéen?

    – Petter, fast Selma var nog min men musiken skrev Petter ( Tobias)

    – Just referatet som Selma läser passar så himla bra till låten ( Mimmi)

    Det visar även att ni behöver lite tillit till varandra, Mimmi kanske stod och svor i hörnet och undra vad han håller på med egentligen

    Ja, men det är den största dissen man kan få, att man blir skrattad åt (Mimmi).

    – Ja, det är så sjukt känsligt, jag kan fortfarande gå runt i ett halvår innan man vågar visa upp något (Tobias).

    haga2

    – Är det någon som någonsin sagt så här, ”Fuck it, jag är trött på csn, vi gör en p3-hit”

    – Haha, ja, mer eller mindre. Fast vi har ju snackat om jullåt, för att det är ett evigt stim. Man vill göra sin ”Mer Jul”. Sen kan jag iofs tycka att vi har gjort massa P3-hits men det tycker uppenbarligen inte P3 (Tobias).

    – P3 är väl inte längre vad det var, man kan inte säga längre att det är en P3-hit på samma sätt (Martin).

    – Ja, när P3 pop och sådant fanns, när man var yngre, då fanns det massa grymma grejer (Tobias).

    – Ja, ni har ändå gjort en skiva nu som ni är stolta över, är det en frustration då att inte nå ut ännu mer?

    Ja, jag tycker det, det känns inte som om det gjort skivan rättvisa. Vi har fått några fina recensioner men ah (Martin).

    – Ja, det är svårt det där, det är lätt att säga att man gör en ny skiva då, men man vill ju fortfarande att folk ska höra den här skivan, även om vi gör en ny skiva (Tobias)

    – Jag tänker ändå att det kan bli upptäckt någon gång (Mimmi)

    – Den kanske blir kultförklarad om några år (Martin).

    Ja, men den ligger ju ändå där, och är rätt tidlös i sitt sound. Men hur får man hypen?

    Uppenbarligen vet vi ju inte det, haha. Vi kanske behöver gå ut och festa mer och bli mer inne (Mimmi).

    – Förra EP´n blev ju rätt hypad, och då var jag och Petter ute och festade väldigt mycket, det kanske har med det att göra. Vi var singlar och så, haha. Men det är nog många tillfälligheter med (Tobias).

    – Jag vet inte om det har att göra med tidpunkten, att folk gick på semester när vi släppte skivan, eller om det bara är en ursäkt vi har kanske (Martin).

    – Men jag vet inte heller, jag fick höra från någon som hade sagt att vi inte hade det moderna soundet. Det skrattade vi ganska mycket åt. Kan det vara så att vi inte ligger i tiden. Vi sjunger pop på svenska med mycket instrumentala grejer (Mimmi).

    – Ja, det är väldigt mycket elektronisk musik nu när man lyssnar, och det som blir en P3-hit. Vi är inte heller så mediaanpassade, vi är ett stort kollektiv och sådär (Tobias).

    – Fast det är rätt gött att vi är ett vanligt band (Mimmi).

    Ja, Sveriges sista poporkester är ett epitet som känns relevant, texter med bredd, djup och tyngd, både språkligt som innehållsmässigt kan av vissa avfärdas som pretentiöst med pekoral-tendenser men även här står Hagaliden stadigt i vad det är dom vill förmedla. Bandet återkommer ofta till att man vill göra musik som man vill stå för, både textmässigt och musikaliskt. Det ekonomiska beskrivs som ett öppet sår och trots stora skulder till sig själva så mår Hagaliden bättre än någonsin. 

    -De ska bli så jävla kul med Pustervik, så jävla fett, vi har många överraskningar, det kommer synas och höras. (Tobias)

    -Vi sågs tidigare i somras i Halmstad när ni spelade på Tillsammans, vad tar ni med er från den spelningen?

    Vi diskuterade just lärdomar väldigt mycket efteråt (Mimmi).

    -Mest det visuella kanske, eller vårt scenspråk , så inte det musikaliska i sig utan hur vi framstår på scen (Martin).

    -Ja där hade ni små möjligheter på grund av liten scen, lite annat på Pustervik.

    -Jo, absolut, men även små saker som ansiktsuttryck (Martin).

    -Ja, men även kontakt med varandra, varför spelar vi liksom? Vad förmedlar man till publiken och det här (Mimmi).

    -Ja, vi vill leva ut musiken mer (Tobias).

    -Vad var känslan efteråt?

    Jag tycker att det var grymt, men det var lite blandat, vi är lite nervösa, vi har har egentligen ingen anledning att vara det, vi är tillräckligt bra. Vi måste bara fatta det och få självförtroende och ha kul. Jag älskar att göra det här. (Mimmi).

    -Vi är också väldigt känsliga för vår egen musik. Vi är lite för perfektionistiska tror jag. Jag tycker att det är så jävla viktigt att det är exakt rätt ljud, det ska låta precis så som jag har en bild av att det ska låta. Det tänket ska man kanske ha med sig in i studion istället för ut på scenen. Jag kan känna att jag är rätt skadad av det, att när man är på en scen så handlar det väldigt mycket mer om att kommunicera med dom på scenen och njuta av det man gör. Vi håller till och med på med lite dramaövningar tillsammans, vi repar inte bara musik utan vi repar även teater.  (Tobias).

    -Vi känner att vi kan musiken och vi vill ta det till nästa steg, därför känns Pustervik så kul (Martin).

    Ni tar publiken på allvar!?

    -Det känns lite som en globen-spelning (Tobias)

    -Även om vi spelat där tidigare så känns det här så mycket större (Martin)

    haga3

    Ja, ni som läser det här förstår ju själva vilken kväll det blir, man kan minst sagt säga att det blir magiskt. Inte nog med så kommer jag stå för musiken innan konserten och dessutom spela bra saker för er i matsalen efteråt.

    Så, vi ses på Pustervik helt enkelt.

    Pustervik / Järntorget / Göteborg

    Fredagen den 21 augusti

    Kl 22-03

    Åldersgräns 20 år, 18 år med förköp

    DJ Klubben innan band på scen – Förmingel med Que Club.

    DJ Klubben efter bandet – Instant Crew

    DJ Matsalen efter bandet – Que Club

    FB-eventet.

  2. Intervju med Agent Blå!

    7 Comments

    I början av juni skrev jag om hur musikscenen i Göteborg håller på att gå in i en slags renässans och kraften i den vändningen kommer från band som The Sun Days och Agent Blå. Det sistnämnda bandet släppte i samma stund sin första låt som endast låg ute en kort stund innan Luxury-Rasmus hörde av sig till Agent Blå och signade gymnasieungdomarna.

    En singel är på gång, men redan i morgon kan du se Agent Blå´s debut på Jazzhusets vackra scen och det är en debut du absolut inte vill missa. Personligen kan jag inte sluta lyssna på Agent Blå, dom har en kraft och en vilja som är svår att inte låta sig charmas av och äntligen erövrar dödspopen gbg-scenen igen.

    Så ni förstår ju själv att jag var tvungen att ta ett internet-snack med Lucas, Emelie, Felix, Josefine och Arvid som utför Agent Blå.

    -Agent Blå! Hur är läget?

    -Allt e perfekt (alla)

    -Det känns som om vi behöver ta det från början, Agent Blå såg sitt ljus hösten 2014, men hur hände det? Vad var det som förenade er? Vad drömde ni om? 

    -Vi träffades på olika fester och makthaverskan – spelningar, (Felix skriker MAKT) själva bandet startades genom att jag frågade Emelie om hon ville dra igång ett band och hon sa ja, sen skrev jag till Felix att han nu är gitarrist i ett band och fick svaret ”JAAA” ungefär. Sedan tillkom Arvid och Josefine på en trappa utanför en hemmafest (Lucas)

    -Ah, sen drömde vi då om typ Luxury o tygkassar (Felix).

    -Nu har ni ju båda två, vad är nästa dröm?

    – Att folk kommer till en spelning och kan sjunga med i varje låt (alla).

    – Att bli nedslagen på scen (Felix).

    -Hur självklar är dödspopen för er?

    -Dödsklar (Emelie).

    -I våras var ni med i tävlingen MusikDirekt, ni kom till regionalfinal och fick gå upp direkt en trollkarl. Hur mycket dödspop är egentligen det?

    -Inte ett skit (Lucas).

    -Förutom att ni fick möjligheten att få lite mer scenvana och prova låtar, vad betydde tävlingen för er?

    -Dödspopen är ännu under konstruktion. Vad vi vet så är det bara Agent blå och Makthaverskan som gått ut med att vi spelar dödspop så vi utforskar fortfarande. Här upptäckte vi att det inte funkade (Arvid).

    -Vi fick tre rep, cider och salta pinnar. Inte så mycket mer än så (Josefine).

    -Att eran musik inte funkade på en musiktävling i Vänersborg, är det beviset på att det ni gör egentligen är helt rätt?

    – Lol, ja (alla).

    – I början av juni kom sedan första singeln ut och den fick minst sagt bra gensvar från alla som hörde den. Jag tycker till exempel fortfarande att det är av dom bästa debutsinglarna någonsin från ett sådant ungt band i Göteborg. Var ni beredda på det?

    -Tack så mycket! Alltid kul och höra att folk tycker om det (Josefine).

    -Det var vår första riktiga spelning den dagen så jag var lite för packad för att fatta. Nu i efterhand känns det bra (Felix).

    -Ganska snabbt kontaktade Luxury-Rasmus er och ville släppa en singel, trodde ni att ni skulle ligga på Luxury mindre än ett år efter starten?

    -Asså jag minns verkligen hur vi satt utanför  replokalen i vintras, frös röven av oss och Luxury var en avlägsen dröm. Så det kändes rätt sjukt när Rasmus hörde av sig (Lucas).

    -Luxury släpper som sagt låten Strand som A-sida tillsammans med en B-sida så fort allt är klart, vad vet vi mer om framtiden?

    -Måste rätta dig där, det är en dubbel A sida! Efter singeln ska vi spela in skiva (Emelie).

    -Tjäna pengar och så…(Felix).

    -Käften Felix (Lucas).

    -Det här med att spela in i en studio, hur många delar glädje och hur många delar ångest är det för Agent Blå?

    -82% ångest. 19% glädje (Alla).

    AB

    foto: Emil Agrell

    -Ni har hela tiden haft Joe från The Sun Days i ryggen som stöttat och hjälpt er, vad betyder det egentligen att få sådan hjälp?

    -Det har betytt allt. Utan Joe hade vi inte kunnat spela in singeln, fått spelningen på brun 7 och blivit upptäckta av Rasmus (Arvid).

    -Joe är en riktig toppenkille! (Josefine).

    -På onsdag spelar ni på Jazzhuset för första gången, en debut som alla gbg-band går igenom någon gång. Hur stort känns det?

    -Man har ju drömt sin våta drömmar efter man har sett Bad Cash Quartets spelningar, så det är väl ändå lite av en dröm som går i uppfyllelse (Arvid).

    -Jazz e najs (Felix)

    -Det är svårt att förneka att ni går i rakt nedstigande led från band som Broder Daniel, Makthaverskan och The Sun Days. Vad säger ni till dom som säger att den musiken redan är gjord?

    -Det är inga som gör (Felix).

    -Nä men vi gör det igen helt enkelt, Göteborg är i behov av en Broder Daniel återuppståndelse (Arvid).

    -Vem vill inte jämföras med Makt? (Lucas)

    -Hur är annars klimatet i Göteborg för nya, unga band? Känner ni att det finns utrymme för er eller måste ni armbåga er fram bland alla gamla elefanter?

    -Det finns väldigt mycket band som försöker, vi har väl ändå lyckats ta oss fram rätt så bra utan någon större ansträngning (Lucas)

    -Det finns ju väldigt mycket band som försöker, på tv och så (Josefine).

    -Precis, många försöker med TV, vi skulle ju egentligen ha träffats förra måndagen men jag var tvungen att följa med min son till Lotta på Liseberg för att se hans idol Hasse Andersson, vilket band eller artist hade fått Agent Blå att sätta sig längst fram på Lotta på Liseberg?

    -Suede, Wild Nothing, Slowdive Broder Danielson eller Communions (Alla).

    -Vad vill ni säga till dom dårarna som inte går på onsdag för att ”vila upp sig inför Way out west”?

    -Stäng av (Arvid).

    -Tack för att ni tog er tid, lycka till på Jazzhuset, vi ses där!

    -Tack själv! Ser fram emot att träffa dig! (Alla).

    AB2

    Foto: Erik Bjarnar

    Dessutom spelar även fina fina Laser & Bas och jag antar att massa Luxury-karaktärer kommer spela skivor.

    18 år

    100 kronor (60 kronor första timmen)

    Onsdag 12 augusti

    22-03

    Jazzhuset

    FB-Event

    Vi ses där helt enkelt!

  3. Hökartorget-Bli kvar

    Leave a Comment

    Det finns band som har en särskild plats i klubben vi kallar Que Club och ett sådant band är Hökartorget (Hedemora can  you hear me?).

    I juni månad så släppte man dessutom en ny låt och äntligen tar bandmedlemmen Karolina Nordman ett steg framåt både som sångerska men även som textförfattare. Bli kvar är en kraftfull indie-dänga, precis som Hökartorget tidigare gjort men den här låten bär på något större, något högre och något bättre. Kanske blir bandet tightare för varje släpp, kanske blir dom helt enkelt bara bättre på allt för varje släpp. Gillar även dom små små shoegaze-tendenserna. Dom ger djupet sådan här musik behöver.

    Det här bådar gott inför framtiden, och Karolina Nordman, satan vad bra du är!

     

  4. jj-fuck it

    Leave a Comment

    Sveriges mest ojämna duo pendlar mellan att vara geniala och endast överskattade och tråkiga.

    Så igår spelade man på Neff och samma dag kom en ny låt ut på www.

    Vi kan väl säga att den här låten lägger sig någonstans mellan genial och tråkig.

    Så ja, bra men meningslös.

  5. Arre! Arre!- Fight the System

    Leave a Comment

    Lyssna/köp här: http://arrearre.bandcamp.com/track/fight-the-system-single

    Malmö scenen är sannerligen en fantastisk scen, det måste vi säga.

    Ett band som under senaste åren börjat pyyyra är Arre! Arre! och band som börjar med att göra sig ett namn på livescenen istället för att på P3-vägen är alltid att föredra.

    Förra året släppte man debuten Word On the Street som gick ganska obemärkt förbi, kanske för att kraften från scenen inte riktigt gick ut via studiokanalerna alla gånger (även om låtar som Preaching to the Choir givetvis kör över dig oavsett var du är) Den där dova ljudbilden verkar däremot borta i och med nya singeln med det smått juvenila men ändå tidlösa namnet Fight The System. 

    Nu pangar man på, gitarrer som smattrar och trummor som maler. Den här singeln borde få varenda punkbokare i hela landet att ställa sig på händer av glädje. För nu när kraften även når oss som lyssnar hemma så borde väl exakt alla vilja se Arre! Arre! på en scen. Personligen blir jag glad, dels för att jag tänker på det gamla gbg-bandet Liechtenstein men även för att Vånna Inget på sikt kommer få en ordentlig utmanare om punk-tronen.

    Stay out West till exempel, vad sägs som att ligga lite i framkant?

    arre

    foto: Johan Sundström

    Arre! Arre! består av Anna Palmer, Katja Nielsen, Lidia Damunt och Maria Lindh och senare i höst släpper dom en ny skiva via Rundgång Rekords.

     

    Lyssna/köp här: http://arrearre.bandcamp.com/track/fight-the-system-single

  6. Llojd-Heltidsidiot (Part Time Lover)

    Leave a Comment

    Tidigare den här sommaren släppte Llojd en ny singel jag inte hunnit ge er. Här har man tagit hjälp av indie-mogulen Peter Morén och förutom dansbandsintrot är även detta en väldigt bra låt.

     

    Slutet är alltid nära för dig och mig.

    Du vet.

  7. Ms Henrik-1994

    Leave a Comment

    I samband med Stockholm Pride så var Ms Henrik med i ett projekt där man skulle hylla diverse HBTQ-hjältar och Henrik Eksvärd fick nöjet att hänga en dag med vardagshjälten Pell Uno.

    Ur det mötet kom låten 1994 som släpptes förra veckan.

    Det mest anmärkningsvärda är att Ms Henrik  tar ett steg tillbaka och så att säga lugnar ner sig. De senaste singlarna har varit ångvältar där Henrik malt på like there is no tomorrow. Vi gillar ju det, men samtidigt älskar jag när han tar ner tempot och förlitar sig på sin förmåga att skapa melodier. When I was a young girl från debutsingeln är det första smakprovet på den dynamik som Henrik bär på och genom Blue Velvet Frank från debut-ep´n så tar han det nu ett steg vidare med 1994.

    I vanlig ordning är det i verserna som den stora behållningen ligger. Refrängen tenderar att bli en aning för repetitiv och tjötig och man längtar egentligen bara till nästa vers. Rent producentmässigt är det helt fantastiskt och kan Ms Henrik fortsätta peta in sådana här pärlor mellan dansgolvshitsen så är framtiden fulländad.

    Memories you’re trying to hide In the backroom of your mind

    But I remember eating candy I remember getting high

    And the time you tried to die.

    Back in 94

    1994

    I am really fucking happy I am settling the score For 94

    Blowing up all of our toys

    Being really mean to all the boys

    One kid lost his turtles and another lost an eye

    We just laughed and watched them cry

    Back in 94

    1994

    I am really fucking happy I am settling the score For 94

    Summer nights and summer fears

    Put your legs around me baby, dry my tears

    Summer nights and summer beers That’s for sure 94

    Back in 94

    1994

    I am really fucking happy I am settling the score For 94

    Yeah I was really fucking happy That’s for mother fucking sure In 94

    Back in 94

    1994

    1994

    1994

    Yeah I was really fucking happy That’s for mother fucking sure In 94