Que Club

Archive: Nov 2015

  1. Pinemen-That Certain Flavour

    Leave a Comment

    Skivbolaget PNKSLM mår bra just nu och nästa akt därifrån är Pinemen som man skulle kunna säga gör slammerrock för soliga dagar. Förra låten Essence of easy going stannar väl egentligen till att bli en bra livelåt men nya låten That certain flower får mig på desto bättre humör.

    Det är slött på ett bra sätt, flummigt på ett bra sätt och helt enkelt allmänt bra.

    Pinemen kan landa var som helst.

  2. Here Is Your Temple-Why You Scream

    Leave a Comment

    2013 släpptes och hyllades So High EP med Here is your temple och jag älskade ju det där mörka och suggestiva, både i produktionen men även i Emily McWilliams röst. Framför allt var allting väldigt välgjort för att vara en debut ep och det kan man ju förstå med tanke på de övriga medlemmarnas bakgrund som musiker till en rad kända svenska artister.

    I våras släppte man sedan en ny singel som skulle leda fram till debutalbumet men den låten Equivoke gick mig helt förbi, märkte ingenting faktiskt. Kan bero på mig.

    Nu däremot, känns det som om Here Is Your Temple har ny luft under vingarna och med helt nya låten Why You Scream så längtar man ju faktiskt till den där debuten. Däremot är det väldigt mycket ljusare, i alla fall när det gäller sång och ljudbild, textmässigt ligger man kvar på någon sorts avgrund med det klassiska temat destruktiva relationer.

    McWilliam sjunger med någon slags energi som gör att man verkligen vill lyssna på det. Den stora utmaningen ligger istället för resten av medlemmarna att lägga fram en produktion och ett arrangemang som matchar det. Redan efter ungefär två minuter börjar man nästan tröttna på det hela och man känner att låten behöver lyfta, istället tar man ner den och säg inte till någon att jag har sagt det här, men låten skulle må bra av en schlagerhöjning. Att bara låta låten lyfta låten till ursprungsnivån hjälper föga.

    Here Is Your Temple har absolut potential, men det krävs lite mer spjutspets i låtarna, annars riskerar man att bara fastna i någon slags loungemusik-träsk.

    Inget fel med de dock.

    Låten är släppt på Bolero Recordings, den är producerad av Måns Lundberg och skivan kommer under 2016. Bandet består av Andreas Hourdakis (Guitar), Olle Nyman (Drums), Emily McWilliam (Vocals), Ille Borg (Bass) och Mikael Svensson (Keyboards)

  3. Hanna Järver-Anekdoter

    Leave a Comment

    Hanna Järver är som man säger på gång.

    Hon har dessutom varit väldigt intressant sedan hon släppte Ingenting Skrivet i våras.

    Nya singeln Anekdoter släpps nästa vecka och är minst sagt en välkommen pärla i Järvers katalog. Det är mer fart men lika mycket ångest, mer dansat och med ännu mer driv. Järver tar små små steg framåt. Det är väl egentligen bara en tidsfråga tills hon gör en enorm P3-hit och försvinner någonstans på vägen.

    Så njut av henne så länge ni kan, snart kanske det kommer ett skivbolag som tvingar henne att göra meningslös Niki & The Dove-musik.

     

     

  4. Francis-Horses

    1 Comment

    Falun-bandet Francis följer upp den förra singeln Follow me home med nya låten Horses och den här låten befäster egentligen bara det vi redan vet; att Francis kan göra god pop.

    Frågan är bara när det går över till att bli slätstruket. Horses är bra, välproducerad och fin på alla sätt men samtidigt otroligt tråkig. Den fyller absolut sitt syfte som musik att göra annat till, men den river inga murar och den brinner absolut inte. Fast å andra sidan behöver inte all musik göra det.

    Det finns en risk att skivan som kommer nästa år går samma väg.

    Men det är fortfarande bra liksom.

     

  5. Erik Lundin-Suedi

    Leave a Comment

    Erik Lundin.

    Erik fuckin Lundin.

    Jag ska vara ärlig, jag har inte lyssnat på honom tidigare men när EP´n Suedi kom så gick det ju inte att värja sig. Under min högstadieperiod så lyssnade jag i stort sett bara på hiphop och jag minns hur Ison och Fille släppte sin EP Tillbaka till gatan och hur den vinylen skakade om hela min värld. Jag minns även hur jag spelade tolvan När vi glider varje morgon under hela sommarhalvåret 2002. Sedan 2005någonting så har jag haft svårt att låta hiphop skaka om min värld på samma sätt, möjligen när Roffe Ruff släppte Barrabas och han slog undan fötterna på mig redan vid introt.

    Men utöver det?

    Näe. Svensk rap har känts juvenil och inte direkt angelägen.

    För mig alltså.

    Men så kom Erik Lundin, han kastade mig tillbaka Nordhemsskolans steniga och karga trapphus, han kastade mig tillbaka till känslan av hur riktigt bra hiphop kan vända hela din värld. På samma sätt som jag hade svårt att fokusera på skolan när Ison & Fille tog över min tankekraft så har jag den här veckan haft svårt att koncentrera mig på mitt jobb som just högstadielärare. Jag gick mest runt och tog mina elevers ipads och satte på Erik Lundin i deras hörlurar.

    Samtidigt slänger Erik Lundin mig fram i tiden, så som han använder språket i sina texter är minst sagt i framkant. Effekten blir att du lyssnar på varje rad, flera gånger, utan att någonsin tröttna. Allting är så extremt genomtänkt, som om Lundin ritat en tankekarta över hela sin världsbild för att sedan få ner det på fem spår. Det finns lines nog att tatuera en hel ort, det finns referenser från ett hel livstid och det är en slags aggressiv värme som får dig på tå samtidigt som du kryper ihop i din mammas famn.

    Fy fan vad bra.

    Den absoluta höjdpunkten kommer i sista spåret, när du fått lyssna på rader made of gold i 16 minuter så når skivan sitt absoluta klimax när den samplade kören går in efter 41 sekunder i mästerverket Haffla.

    Där någonstans upphör Lundin att vara ett lyriskt geni till att även vara ett musikaliskt geni.

    Fy fan vad bra.

     

  6. Slowgold-Glömska

    Leave a Comment

    1506691_937997186261876_2913977762854928529_n

    Matti Alkberg var inne på det redan vid debuten, att förminska Slowgolds musik med att likställa det med pastischer av diverse bredbenta gubbar är ren och skär idioti. Lyckligtvis har vi både Amanda Werne (Slowgold) och Frida Selander i det här landet som kan ta det trötta begreppet gubbrock och trampa sönder det med en taktfast stövel.

    Amanda Werne skriver just nu musik och texter som andra musiker önskar att dom skrivit först. Visst ska vi inte förneka kopplingen bak till proggen, det är en viktig koppling. Många av dåtidens proggare hade sin grund i jazzen men sedan hände det något och man slutade kamma sig och stormade Haga-huset istället. Den grund  kan man även finna någonstans i Slowgolds musik då det finns ett lugn och en harmoni som inger trygghet samtidigt som man kan låta gitarrer och orglar flyga iväg.

    Det är nämligen ömsomt himmelskt och ömsomt jordiskt. Ibland lyfter det och ibland brakar det, ibland är det lätt och ibland är det tungt. Amanda Werne låter sången pendla mellan att vara Totta-starkt och John Holm-svagt och hon vägrar följa stilistiska lagar. Werne är abstrakt utan att bli för flummig ochmusiken pendlar mellan ren rock, psykedeliskt inferno via någon sorts drömsk blues. Det finns vissa inslag som slår sönder lyssnaren; inledningen på Detta är dagen, trummorna på Innan regnet, sången på Vila, munspelet på Brinna långsamt och pianot på Mitt Hjärta.

    Ja, minst sagt är Amanda Werne bland det bästa vi har i staden, snart har hon dessutom gått om Kristian Anttila i antal spelningar för det finns väl ingen som spelar lika flitigt som Slowgold just nu?

    Det finns även en väsentlig skillnad mellan Werne och hennes föregångare. Slowgold tittar nämligen aldrig bakåt i syfte att ta sig dit.

    Glömska är släppt på fina Gaphals och du beställer skivan här

  7. Alice B-Svanar

    Leave a Comment

    Tre år sedan senaste singeln känns som ett ganska absurt faktum då Alice B knappast känts frånvarande sedan hon släppte debuten 2012. Antagligen beror det på det hon gör med School ’94 eller att hon var med på Ullevi eller att man helt enkelt ser henne överallt, hela tiden.

    När School släppte sin debut 2013 så var jag minst sagt nöjd över hur Alice använde sin röst, hon låg längre fram och använde samtidigt musiken mycket mer.

    Tiden med School har gjort Alice tusen gånger bättre och även om nya låten Svanar är 4 år gammal så stakar hon ut sin egen framtid med den här typen av arrangemang och man kan ju knappt orka vänta tills man får se Alice B ta över Pusterviks stora scen med ett fullband bakom sig.

    Det är precis så här hon ska låta, och då är inte ens Svanar i grunden en särskilt stark låt men så som Alice ger sin hän i verserna så kan hon lyfta berg.

    Det bästa är att det ryktas om att kommande skivan kommer bli mer åt det här hållet.

    Ni fattar ju själva att 2016 blir ett bra år.