Que Club

Archive: Jan 2016

  1. Amanda Bergman-Falcons

    Leave a Comment

    När jag sammanfattade musikåret 2012 skrev jag så här om Amanda Bergman.

    ”När ska det egentligen lossna för fantastiska Amanda Hollingby Matsson undrar man. När kommer en hel skiva, när finns hon på spotify? Sedan EP´n 2010 har man gått och vankat och nu i höstas släpptes en 7a som man även kan lyssna och ladda ner på bandcamp. Den har gått varm hos mig under hösten och den visar hur strålande bra hon är. Så tidlöst och storslaget, sådan melodi och sådant komp. Man blir ju lycklig, och det är de det handlar om”

    Och ja, svaret blir väll 2014-2015 i och med sånginsatserna med Amason och nu, 2016 är det även dags för Amanda Bergman att gå solo.

    Ingen är gladare än jag. Det där låten jag skrev om, Find the Rythm in the Noise som hon gjorde som Idiot Wind är fortfarande hennes låt men det där kan hon ju förändra i och med solo-skivan som kommer i slutet av februari (på INGRID).

    Första smakprovet är Falcons och är precis så trollbindande som allt annat hon gör. Det är minst sagt anmärkningsvärt att hon lyckas med det. Den enda faran som hägrar är att det rent produktionsmässigt kan bli lite tråkigt och förutsägbart men om dom behåller nerven så har vi en av årets bästa skivor på ett silverfat.

    Det skadar ju inte.

  2. Badlands-Echo

    Leave a Comment

    2013 släppte Badlands låten Tutu och satan vad jag lyssnade på den. Kanske en av de mest förbisedda låtarna det året.

    För ett tag sen var man tillbaka med nya singeln Caramisou och den här veckan kom även låten Echo.

    Hvis du gillar drömpop så gillar du det Catharina Jaunviksna gör. Senare i vår kommer skivan, den kan man längta efter!

  3. Llojd-Jag kommer älska mitt liv snart

    Leave a Comment

    Strax innan jul fick vi veta att Llojds debutskiva skulle heta Jag kommer älska mitt liv snart och glad blev väl jag då det även är namnet på en låt jag satte som en av årets bästa år 2014. Äntligen, tänkte jag, nu får den låten vad den förtjänar men icke!

    Den är inte ens med på skivan.

    Den där besvikelsen lägger sig så fort första låten Lev Fort pumpar igång och man kan snabbt konstatera att om du gillar det Llojd gjort hittills så lär du gilla det Llojd gör nu, kanske främst för att bara fyra av låtarna är nya. Eller ah, nya och nya, det är ju lite hur man väljer att definierar nya men allt det där spelar ingen större roll.

    Den här skivan behövdes helt enkelt släppas efter sex stycken singelsläpp och at the end of the day så är det en ytterst behaglig stund och dessutom en ny svensk skiva som du faktiskt vill lyssna från start till mål.

    Inte jätteofta det händer.

    Jag har skrivit så många rader om Llojd sedan sommaren 2014 och dom fortsätter ligga rätt i balansen. Det är lagom tacky, lagom krämigt, lagom dekadent, lagom enkelt, lagom svårt lagom klyschigt och lagom trallvänligt samtidigt som resultatet inte är lagom på något vis.

    Det är asbra, för att vara konkret.

    Sommarens soundtrack kom helt enkelt tidigt i år.

    Sedan kan man inte undgå att förundras över Isak och André i intervju i Being Blogged.

    Dom verkar uppenbarligen för lata för att bry sig om att dom har ett bolag som uppenbarligen gillar att bestämma saker. Kanske är Isak och André för lata för att bry sig om att ett bolag bestämmer vilka låtar som ska vara på skivan eller att det måste bli en skiva.

    Det är extremt roligt faktiskt.

    Personligen hade jag hellre sett att Llojd bara släppte EP´s i framtiden. Det hade passat bättre.

    Om jag nu hade fått bestämma alltså.

  4. Mama Sonic-Plonk

    Leave a Comment

    Mama Sonic har väsnats en del i Stockholms klubbsväng ett tag och i höstas släpptes rökaren Grapefruit men idag är dagen då EP´n Plonk är ute.

    Plonk låter såklart som ett hopplock av all den musik som medlemmarna verkar gilla, det är soul, det är grease, det är Paul Weller och en massa annat. Det är svårt att överföra den här musiken till studion då den kräver sin energi och om man lägger fokus på att bevara den energi som man normalt skapar live så finns risken att man får göra avkall på något annat. Jag kan ju nämligen tänka mig att Mama Sonic är ett utmärkt band att se live då charmen med slarviga uttal och gitarrer som precis hänger med förstärker effekten för den här typen av musik. Däremot blir det inte lika skarpt på skiva och det är allt för ofta för svajigt vilken klart drar ner lyssningsupplevelsen. Men som sagt, man hade kunnat sitta i flera månader och peta i varenda passage och i varenda slinga, men frågan är om resultatet hade blivit mer värt.

    Det är ju energin som är grundpelaren i den här typen av musik och den lyckas man faktiskt fånga på Plonk.

    Mitt tips står kvar dock, se dom live! Jag tror inte ni blir ledsna!

  5. Steve Buscemi’s Dreamy Eyes-Desire

    Leave a Comment

    Jag vill inte vara sån men satan vad jag tjatat om den svenska indiens återkomst, främst med ett fokus på gbg-scenen men nu är det uppenbart att vågen även spridit sig till huvudstaden.

    Steve Buscemi’s Dreamy Eyes består av Siri Sjöberg, Tilde HansenEdvin Arleskär och Elias Mahfoud som alla varit med i diverse band innan men nu samlar man ihop sig under det smått diffusa bandnamnet Steve Buscemi’s Dreamy Eyes men oförståeliga bandnamn hör ju till genren. Det finns något med singeln Desire, förutom de snygga gitarrerna och kören så älskar man givetvis Siri Sjöbergs sång.

    Den tillför, typ allt.

    Man hade kunnat ha en lagom duktig manlig sångare och låten hade varit lika tråkig som Jazzhuset en torsdag men icke! Här låter man Siri gå all in och som en blandning av någon slags fågel och en gudinna går hon på like there is no tomorrow.

    Det är inte ofta jag säger det, men man vill verkligen höra mer av det här bandet. Nu fattas det egentligen bara att något tetigt major-bolag sätter klorna i dom och vi har förlorat dom för evigt.

    Så håll dom, nära hjärtat, så länge du kan!

  6. Laser & Bas-Hot Daang

    Leave a Comment

    Vit Pälsaren Carl Johan Lundgren och Ola Johansson gjorde ju en av årets bästa låtar förra året i Kan du känna hur det blåser men det är ingen idé att vila på den framgången. Ciao Satan är namnet på nya EP´n som kommer den femte februari och redan idag får vi lyssna på singeln Hot Daang.

    Det är uppenbart att Carl Johan gör vad han vill, medan vi här i Göteborg kämpar mot snön släpper Laser & Bas en låt som får dig att sukta efter sommaren och all dess dekadens. Det är mycket i den här låten jag gillar, speciellt Hot Daang i början av verserna. Jag gillar trummorna, jag gillar pianot och jag älskar dom där små små textraderna made of genialitet som CJL så ofta skriver.

    Väldigt väldigt bra.

    LB

  7. Leo Skywell-Seduction Techniques

    Leave a Comment

    Leo Skywell drog igång solokarriären ordentligt i höstas och vi bloggare suktade efter en artist som var intressant på mer än ett sätt. Nu är han tillbaka med en ny låt i form av Seduction Techniques som är inspelad hos Kristian Anttila, ett samarbete som både Leo och Kristian talade varmt om redan under sommaren 2014. Det första jag tänker på när jag hör låten är Leos röst, någonting är bättre, någonting är annorlunda och det tyder på dynamik, något som de flesta saknar idag. Det är bra. Det är en beslutsam Leo som fortsätter leverera melodiska fraseringar i världsklass. Det jag kan vända mig emot lite är att han tar ner det i lite för många steg i mitten av låten och sedan lyfter inte låten ordentligt. Det finns en dramaturgi, men jag tror låten hade mått bra av starkare konstraster rent arrangemangsmässigt. Textmässigt är Leo redan hemma.

    Hur som helst är det en bra låt och Leo Skywell är våran Superstar 4-ever. Det har ju till och med Göteborgs-Posten förstått nu.

    Seduction Techniques är släppt via fina Birds Records och du köper låten här för typ 9 kronor. Gör det!