Que Club

Archive: Feb 2016

  1. QUE CLUB <3 VÅRØ <3 FUTILE

    Leave a Comment

    Det vore sannerligen väldigt partiskt om jag skrev om detta. Samtidigt vore det sannerligen helt sjukt om jag inte skrev om det.

    Jag har startat ett skivbolag.

    Jag har startat det med två vänner som till vardags gör massa bra musiksaker men för att nämna något så driver dom musikverksamheten på Tillsammans i Halmstad.

    Vi heter VÅRØ, av många anledningar.

    Vi kommer släppa musik, av många anledningar.

    Det borde räcka för att ni ska lyssna och omfamna vårt första band.

    Dom heter Futile, från början hette dom Futile Claps och för några år sedan skrev jag så här

    Jag skäms inte alls för att säga att Futile Claps är ett av stadens absolut mest spännande band och kan dom få till ett bra album så kommer det bolaget som signar dom skratta sig lyckliga under hösten.

    Det blev jag som signade dom, och i april kommer ett debutalbum.

    Jag är stolt och glad över det.

    Det kommer hända massa saker framöver, häng med på https://www.facebook.com/varorecords/

    Men nu lyssnar ni bara, det är det enda jag vill.

     

  2. Nadja Evelina-Finast utan filter

    Leave a Comment

    Instagram-realism är kanske den starkaste trend vi kan hitta i popen just nu och Nadja Evelina lyckas onekligen. Det är enkelt, rakt och slagkraftigt, precis som en poplåt ska vara. Detta kan bli en sommarplåga, främst för att man blir glad av den.

    Jag gillar att bli glad.

    Nuförtiden alltså.

    Jag är dock inte finast utan filter.

  3. Maria-End of conversation

    Leave a Comment

    En av Sveriges koolaste människor är äntligen ute med ny musik, och dessutom under eget namn. Det gillar vi. Det är fina Whoa Dad! som idag släpper ut första singeln från kommande skivan Succession som betyder successionsordningen.

    Första singeln, End of Conversation, är väldigt väldigt bra. Framför allt gillar jag trummorna, dom är att dö för och gitarren skulle jag kunna beskydda en hel natt. Att sen Maria sjunger fantastiskt och lagom släpigt för att bibehålla lite mystik utan att bli tråkig. De e bra det.

    Den där skivan kan mycket väl vara en av vårens bästa.

  4. Min Stora Sorg på Pustervik

    Leave a Comment

    Om man ska ångra saker i livet kan jag ganska enkelt ångra att jag inte tog med Min Stora Sorg på listan över 2015 års bästa skivor. Lyckligtvis var låten Gud Gråter med över årets bästa låtar men det är uppenbart att jag inte låg i fas med albumet den dag jag gjorde listan. Det är lika lätt som det är svårt att säga vad som är bäst på Min Stora Sorg Vår/Sommar-16 eftersom det är lika delar  rakt & konkret och lika delar abstrakt. Det är väl det musikjournalister brukar benämna som dynamik och balans mellan ytterligheter.

    Andra spåret, titelspåret, är ett monster som bara växer, växer och växer. Så storslaget samtidig som Anso Lundin uppenbarligen vet när hon ska hålla igen och när hon ska trycka på. Det är kanske fel att säga så här men för mig och min lyssning är detta en fortsättning på det Karin Ström startade en gång i tiden och sedan Fantomhalvan klingat ut så har jag längtat efter en fortsättning. Det som förenar både Karin och Anso är inte bara deras röst som tar över stafettpinnen från gamla storheter som Eva Dahlgren utan att deras ord ger en tyngd åt musiken som är helt omöjlig att inte vill lyssna på. När det gäller Karin Ström så vill du lyssna på exakt varje ord som hon sjunger och detsamma gäller för Min Stora Sorg.

    Som jag skrev i fjol så är en låt som Gud Gråter låten som Peter Lemarc önskar att han kunde skriva idag.

    Att då få uppleva det här live, ja, det är ju så att Göteborg faktiskt får den chansen nu på fredag. Inte nog med det så bjuder man dessutom in Ikhana Skander och Mowgli. Dom sistnämnda där, är favoriter på Que Club sedan länge.

    Enorm kväll med andra ord, enorm!

    Klubb Instant som huserar på Pustervik har haft ett bra läsår där man radat upp fantastiska artister i stort sett varje vecka. Det är ju både en tacksam och en svår uppgift att rodda fredagarna på stadens bästa scen. Tacksamt i form av att vissa spelningar praktiskt taget ramlar i knät på arrangörerna och svårt då man måste ligga på topp och fylla Pustervik varje vecka.

    Om man tar en titt på spelschemat sedan augusti så kan man ju säga att det ändå sett ganska bra ut och att våren fortsätter i samma takt. Diverse påbokningar och överraskningar är dessutom att vänta. #happydays

    21 aug Hagaliden

    28 aug Pale Honey

    18 sept Zhala

    09 okt Sista Sekunden

    23 okt Jaakko Eino Kalevi

    30 okt Den Svenska Björnstammen

    31 okt Joel Alme

    20 nov Adam Tensta ft. Systraskap support Erik Lundin

    27 nov Mattias Alkberg

    11 dec Dolores Haze + Agent Blå

    12 dec Norlie KKV + Leslie Tay + Cheerie

    18 dec Julia Adams + Systraskap + Hanna Järver

    15 jan Little Jinder

    22 jan Leo Skywell + Maja Gödicke

    12 feb Vita Bergen + Silent Wave

    19 feb Min Stora Sorg + gäster

    11 mars Jonas Lundqvist + Patrik Wennberg

    18 mars Sabina Ddumba + Marlene

    15 april Panda Da Panda

    22 april Mwuana

    29 april Silvana Imam

  5. Heart and Soul va!

    Leave a Comment

    Någon gång i början på 00-talet satt jag i mitt pojkrum i Haga och gick loss på kazaa i jakt efter ny hiphop. Av någon anledningen älskade jag gruppen The Narcs som kanske egentligen hette The Narcissists och var från typ Uppsala och rappade om att måla grafitti och massa sånt. Som ett Looptroop fast sämre.

    Ah, i all kazaa-hets så kom en annan låt med, med en grupp som hette The Narcs, den hette Heart & Soul och jag älskade den, lyssnade sönder den men tänkte aldrig tanken att kolla upp vilka det var som hade gjort den. En liten del av mig trodde säkert att det var rapparna från Uppsala som fått feeling på fyllan, min värld var ju inte större back then.

    Idag hittade jag låten i alla fall igen, och ja, det är världens bästa låt. Alla kategorier. Ställ dig framför stegen, gör några basic danssteg och känn känslan.

    ÄLSKAR!

  6. En drös poeter-VÄG

    1 Comment

    Man vet att ett band är från Stockholm är det är fler som jobbar med bandet än antalet bandmedlemmar, speciellt om inte ens ett debutalbum är släppt.  Till exempel gjorde jag en Q&A med Wilma Colling inför deras konsert på Pustervik i höstas, jag tror i alla fall att det var Wilma, jag vet ju inte då jag hade var tvungen att ha kontakt med två olika management-människor för att svar på mina frågor.

    Så kan det vara, och inget fel med det.

    Eller ah. Jag brukar ju ha som regel att om en artist eller grupp är för stor för att inte prata direkt med mig så är inte Que Club rätt blogg.

    Men så har ju ändå En Drös Poeter något visst, det kan man inte förneka, och sångerskan Wilma Colling har absolut något visst. En säregen röst, ett driv och en energi som faktiskt är svår att inte gilla.

    Nu släpper man en EP med tre nya låtar vilket betyder att man nu släppt åtta låtar på typ sex släpp. Det känns som om någon i slips har sagt att albumformatet är ute och att ni måste ha en p3-hit och ni måste släppa många låtar hela tiden och ni måste spela överallt och ni måste vara snygga som fan och ni måste göra allt hela tiden.

    Det är möjligt att någon sagt allt det, för allt det är sant.

    Och ja, jag gillar det. Inte bara för det trallvänliga pianot. Dom har nämligen talang!

     

  7. Kristian Anttila-Rum 4, avd 81

    Leave a Comment

    -Nu har jag inte skadat mig själv på 8 månader.

    Den stolta rösten från en flicka i 20 års åldern möttes av ett stort leende och ett genuint -Grattis! Vad kul! från Kristian Anttila. Personligen blev jag direkt obekväm då jag stod bredvid dom båda efter en konsert för några år sedan. Psykisk ohälsa är inget som trängt igenom min trygga medelklassuppväxt i Linnéstaden och min enda kontakt med det under uppväxtåren var väl genom diverse karaktärer i Rederiet.  Den ångest och depression som Kristian vävt in i sina texter under hans 10 första år som artist har jag endast kunnat relatera till när jag varit svårt bakfull, och det är ju något helt annat.

    Framför allt går det över.

    Grejen är den att för vissa går det aldrig över och då behövs mer hjälp än tid. För mig blev det där obekväma mötet beviset på att Kristian är en hjälp i det, inte bara genom hans musik, utan även genom hans öppenhet, vänlighet och värme som han förmedlar när han han kuskar runt på typ 60 konserter per år. För Kristian och den här flickan fanns det inget obekvämt över situationen, den var självklar, lika självklar som Kristian är i hans nya skiva Rum 4, avd 81.

    Som lyssnare får du veta vad du lyssnar på, du sätter inte på The Ghost of Tom Joad för att få höra Dancing in the dark, om du tycker att Kristian Anttila är som bäst när han helt vitsminkad sjunger könsord i Go’ Kväll så är kanske Rum 4, avd 81 inte något för dig. Personligen har jag alltid tyckt att Kristian är som bäst i balladerna och främst när det är melodierna som bär men den bitvisa avsaknaden av just melodier på den här skivan bärs upp av ord starkare än allt annat. Orden stöttas upp av den där gitarren som Anttila bara blir bättre och bättre på och tillsammans med passager av visslingar, körer och brus så blir skivan till slut allt annat än tråkig. Turist i sig själv är mäktig och visst, sista biten tycker säkert folk att man kunde vara utan, men det är enkelt att säga så när man plockar låten ur sitt sammanhang. Du sa säkert samma om Oceaner en gång i tiden, men Lille Napoleon hade inte varit densamma utan sina 20 minuters ocean. På samma sätt som att det händer något när ordens sjungs så händer det något när orden inte sjungs och när Leo Skywell i intervju i Hymn säger att Kristian vet när man ska dra en idé vidare och när man ska stoppa så känns hela skivan som ett typexempel på just det. Speciellt när Kristian i nästa låt Klockorna ringer in dig ändå sjunger så glasklart han kan. Där plockar han tillbaka lyssnaren som fått sväva iväg i några minuter.

    Så mästerligt.

    Allting blir som bäst  i Alltid vetat, aldrig förstått, inte bara för arrangemanget utan för rader som  ”du kan aldrig läkas i en värld du aldrig krossat” och där någonstans vinner Kristian till slut och flickan som då varit skadefri i 8 månader får hjälp att klara sig ännu en tid framöver.

    Den här skivan är för dom,  och för Kristian själv. Den behövde komma.

    Det är inte modigt, det är självklart.

    Lika självklart som Världens sista låt.

    Köp dessutom gärna skivan på i-tunes, Kristian behöver alltid cash till Tahini och Isbergssallad.

  8. Marmor

    Leave a Comment

    Jag är sjuk. Har varit det i fyra-fem dagar nu. Det är så sjukt tråkigt. Främst för att min son också e sjuk och han är jobbig när han är sjuk och jag är lat när jag är sjuk.

    Dålig kombination.

    Idag har jag försökt muntra upp mig med ny musik, det går ganska bra, men mest sådär.

    Min bästa låt är i alla fall den här.

    Jag tycker Maja e otrrrrrrroligt bra. Hooken är att dö för.