Que Club

Archive: Apr 2016

  1. Castlewoods-Born to burn

    1 Comment

    Att Castlewoods idag släpper sin debutsingel känns ändå rätt skevt med tanke på att det säkert var tre år sen jag hörde om dom första gången. Eftersom jag är uppvuxen vid Slottskogen så slår ju namnet minst sagt an en ton och folk/pop är en genre jag mer än gärna lyssnar på så det känns som om Castlewoods är ett band för mig.

    Så har jag också tyckt, jag har såklart lyssnat på låtarna på deras soundcloud men hela tiden har jag känt att någonting har fattats..

    Lyckligtvis, kan jag nu meddela att det som en gång saknades, finns numera och Castlewoods låter precis så bra som jag alltid hoppats på.

    Det blir tydligt när man lyssnar på en gammal demoversion av nya singeln Born to Burn och sätter den bredvid dagens version. Kanske var det bara lite tid som Sofia Mono Assarson och Maja Fredriksson behövde för det dom presenterar nu är så mycket bättre.

    Utvecklingen är däremot inget som bara ramlat på dom utan det är hårt jobb med mängder av spelningar, nätter i Berlin, dagar i studion och kvalitetstid med bland annat José Gonzales.

    Kanske inte låter asjobbigt om man jämför med värre saker att göra men kort sagt så låter Castlewoods så bra som dom gör av en anledning.

    Ett album kan komma efter sommaren och redan nästa torsdag kan du se dom live på Naturhistoriska i Slottskogen, såklart.

    Singeln släpps på fina Pacaya Records som är även är hem för mitt absoluta favoritband Hagaliden.

    Följ Castlewoods på Facebook.

    castlewoods-duo-liggande

  2. ODD HUE-Dye

    Leave a Comment

     

    För en månad sen skrev jag om bandet ODD HUE som skulle spela på Jazzhuset och då hyllade jag främst deras kommande singel Dye. Nu finns den ute och jag säger som jag brukar, ingen är gladare än jag.

    ODD HUE släppte en första singel för ganska exakt ett år sedan och man märker att det har hänt mycket sedan dess vilket också är ganska naturligt när man är i 20 års åldern. Med rötter i områdena kring Skövde men med en tydlig koppling till Göteborgs-scenen är man nu äntligen igång på riktigt med ODD HUE. En EP är på väg och Dye blir första smakprovet och satan vilket smakprov.

    Jag fick höra en slaskmix av den här i januari och den utvecklingen som låten tagit sedan dess är bara ännu ett bevis på potentialen i det här bandet. Det börjar även kännas som om dom vet vad dom ska göra nu, dom känns mer medvetna om vilken musik dom vill göra och vilka dom vill vara. Från början spelade dom till exempel med masker på scenen för att lägga fokus på musiken men efterhand har man börjat lägga ifrån sig dom och samma utveckling kan vi även se på pressbilderna där dom nu faktiskt visar vilka dom är.

    redigeradljusOddhue_43

    Dye är lika dramaturgiskt uppbyggd som den vackraste filmen du någonsin sett. Dom första minuterna är ren och skär magi, det är ett sådant driv i kompositionen och en enorm känsla för melodier genomsyrar både gitarrer och sång. Dynamiken vid 3.50 som övergår till ett inferno i avslutande minuten är egentligen för hårt för mig men det gör liksom inget då det är så satans bra.

    Det bästa av allt är kanske att det sedan övergår till något helt annat och det sound som avslutar låten får dig att sukta efter mer och mer musik från dom. Den här låten kan du ha på repeat genom ett helt liv känns det som. Det är så sjukt snyggt och även om det inte är en debutsingel så känns det som en låt som kommer vara synonymt och definiera ODD HUE för evigt. Det är deras anthem och antagligen den bästa låt dom någonsin kommer göra.

    Jag ser fram emot att dom motbevisar mig.

    Pang sa det, och Göteborg fick precis ett nytt band som kan titulera sig som stadens absolut mest spännande band.

    btw, dom är osignade. Det är kanske det sjukaste av allt.

  3. Den svenska musikkrisen del 2.

    1 Comment

    Sara Martinsson skrev häromdagen om den svenska musikkrisen och hur fokus på PR-kupper leder till en försämrad musikscen.

    Det var sant, men det är också bara en liten liten del av en massa andra problem vi behöver brottas med.

    Det viktigaste av allt är väl att vi som jobbar underifrån också ska förstå att något är skevt på vår egen bakgård med.

    I min värld ser jag två tydliga problem, båda med samma konsekvens att fokus på bra musik blir sekundärt.

    Det blev kanske som tydligast när Jazzhuset valde att boka Drömhus på nyårsafton 2014. Då hade Emmaboda redan sommaren innan bestämt sig för att boka Günther and the Sunshine Girls och när det närmade sig nyårsafton beslutade alltså Jazzhuset sig för att göra en ”kul grej” så man bokade Drömhus. Man hade väl tröttnat på att låta diverse indieband dra halva hus och man ville ha något som garanterat fyllde stället. En enkel genväg som gav gage och speltid till Drömhus istället för ett band som är på riktigt.

    Sa jag att det också var en ”kul grej” ?

    Sedan har det fortsatt, Emmaboda gräver sin egen grav bara djupare och djupare och under 2015 stod E-type, Vengaboys och Dr Bombay på den småländska festivalscenen och diverse skribenter svalde det helt okritiskt med hull och hår. Samtidigt rasade debatten om Mr Cools vara på samma festival. Emmaboda stod på sig, Mr Cool ställde självmant in men kom ändå dit och spelade den vedervärdiga låten Tjejer e som tjejer e.

    Sa jag att även detta var en” kul grej”?

    2016, Emmaboda bokar Haddaway, Bråvalla bokar E-type och Kitok släpper Dunkel Ung Same.

    Logisk bokning av Emmaboda som ännu inte förstått att pengarna och speltiden som går till Haddaway hade kunnat gå till ett hårt arbetande band som hade gjort vad som helst för att stå på Emmaboda. Att Bråvalla hänger på trenden visar väl egentligen bara hur ointressanta FKP Scorpio verkligen är.

    Men visst, ”kul grej” !

    Kitok då, jag har ju varit en av dom som tycker att den musik Magnus Ekelund gör numera inte riktigt faller mig i smaken samt att han är lite otrevlig när han skriver ”Fuck off era julfittor” på sin facebook. Det var tydligen början på slutet, när Kitok nu släpper sin nya singel bara för att provocera, orsaka moralpanik och för att det är ”kul grej” så börjar man långsamt men säkert tröttna på precis allting.

    Först och främst, ja, Dunkel Ung Same är en usel låt som helhet, videon är osmaklig, texten är sexistisk och ungefär lika otrevlig som Magnus julhälsning. Sedan vet jag inte vad som är värst, att Kitok inte fattar vad han håller på med eller att hans vänner i musikbranschen försvarar honom och viftar bort textrader om att ta Rebecca Stella i röven som en ”kul grej”. Lägg dessutom till lite klassisk högerretorik om att folk är lättkränkta och bla bla bla.

    Det är inte en kul grej.

    Men det går väl i linje med det okritiska förhållningssättet vi har till allting i musikbranschen numera.

    Det här med saker som är en ”kul grej” förstör musiken både utifrån och inifrån. Ni som skriver om det förstör musiken, ni som lyssnar, läser och stödjer det förstör musiken. 

    Kalla mig tråkig, men det är verkligen inte kul.

    För varje ”WTF-släpp” blöder scenen lite mer.

    Senare återkommer jag med ett annat problem som förstör scenen på ett helt annat sätt. Även där tänker jag inte föreslå någon annan lösning än att ni ska rannsaka er själva. 

  4. Aron McFaul-Pallas Garden

    Leave a Comment

    Okej, två saker kan vi ju reda ut innan jag sätter tänderna i det här inlägget.

    Jag är inte en kille som klubbar så mycket. Jag slutade klubba hösten 2010. Typ exakt samtidigt som Yaki-Da slog upp portarna. Sen har jag varit där en del, kollat konserter o så, men ah, har aldrig svettats i någon kaffebar i alla fall.

    Jag lyssnar inte på techno, EDM, house eller någon annan form av elektronisk musik som antingen syftar till att veva med armen eller bara ren dans.

    Jag älskar  Who Do You Love med Museum of Bellas Artes, men längre in än så vill jag nog inte gå.

    Däremot kan jag ju säga vad som är bra och vad som är skit.

    Det är en egenskap jag har.

    Ett namn som susat förbi mig tusen gånger är Aron McFaul, det känns oundvikligt i en stad som gbg när man dessutom rör sig i ungefär samma kretsar. Har däremot aldrig riktigt lyssnat på det han gjort. Har satt på det någon gång och tänkt att jaha, ja, det är det kidsen gillar och så har jag satt på typ Vapnet istället.

    Ja, jag är inte bättre än så.

    Tog mig dock lite tid att lyssna på hans nya EP Pallas Garden som släpptes för några veckor sen på relativt nya men ack så rutinerade West Coast Recordings och satan vad det finns en låt där som ligger som en liten pop-pärla i en dansa-dansa-mussla.

    From Love är balearisk, på ett sätt jag älskar och har saknat sedan ACT UTD gick helhjärtat över till dansa-dans-musik. Jag älskar Arons uttal på vissa ord, jag älskar hur den börjar lite halvkinesiskt så du önskar att du satt på Tai Shanghai med en tre små rätter och en prepps. Ah, det är mycket jag älskar med den här, jag vill nästan dra det så långt så att låten får mig att känna mig som någon annan. Som om jag är Aron.

    Men jag är ju inte Aron, han ska säkert vara svettig i kaffebaren ikväll och jag ska ju va hemma i Mölndal och käka palmolja och se på Gladiatorerna.

    Men fan va bra det är.

    Och om man dessutom är en sån person som gillar det där dansanta så kan Pallas Garden mycket väl vara ett av årets bästa släpp för dig.

  5. Katohjärta-Förlåt för igår det var kaos

    1 Comment

    Ibland ser jag ett bandnamn på internet, jag vet direkt att jag kommer älska det.

    Men jag lyssnar inte på det.

    Kanske har jag en dålig dag, kanske är jag inte mottaglig, kanske vill jag bara ha något meningslöst.

    Någonstans vet jag att jag kommer lyssna på det, när tiden är mogen.

    Så var det med Katohjärta i höstas, jag läste hyllningarna, jag läste hur bra det var.

    Men jag lyssnade inte på det.

    Nu, idag, på vagnen mellen Mölndals centrum och  Göteborgs Universitet var tiden uppenbarligen mogen och ja, jag är kär.

    Det börjar ganska trevande, inledande Brooke galopperar fram på något 90-tals vis och man tänker lite på Dawsons Creek och tänker att världen ändå är ganska vacker. Sen kommer Moa Hurtig och undrar om jag kommer ihåg henne.

    Ja, Moa, jag kommer ihåg, framför allt kommer jag ihåg hur svensk indie ska låta och hur mycket jag har saknat det. Visst, vi har Nord & Syd som håller fanan högt men det räcker inte för mig. Jag behöver mer, och Katohjärta ger mig mer.

    Katohjärta skriver texter man vill lyssna på,  sjunger verser man vill leva i och refränger man vill explodera i.

    Själva musiken är följsam och ger den vördnad och respekt till sången som sången kräver. Efter lika lysande 100 år börjar man fundera på om inte musikerna börjar bli lite uttråkade av att bara vara the supporting one i bandet. Någonstans här borde gitarristen tänka tanken att ”nu vore de gott med ett solo så även jag får skina lite, jag har ändå tränat”.

    Så för att inte fastna i en ljuvlig indie-slentrian (den bästa slentrianen) bryter tredje låten Varje Dag av det hela med både högre tempo och en allmänt mer aggressiv approach och visst fan kommer det ett gitarrsolo! Det är på gränsen till cheezy men det piggar upp och det behövs. Katohjärta tar här ett steg framåt och visar att man lika gärna står på barrikaderna som på skoltoaletten med Schillerska-blicken snett nedåt.

    Avslutande Jag bryr mig om dig sätter ribban för framtiden. Här får både Moa och övriga medlemmar Elina Bygdén, Filip Sundberg och Erik Hörnsten skina i samma sken. Det är vackert, och närmast bedårande för att använda ett mer borgerligt uttryck.

    Jag är kär i Katohjärta, jag vill leva mitt liv med dom.

     

    12107917_924765977609496_182407451618885351_n

    Katohjärta kommer från UMEÅ och den här EP´n släpptes förra hösten på Det Svenska Musikundret. 

  6. Magic Potion-Cola Boyys

    Leave a Comment

    Vi gillar ju band som är stora för att deras musik är bra, inte för att typ Pappa Pop på Expressen skriver om dom.

    Vi gillar ju bolag som lägger vikt vid bra musik och inte vid massa skit.

    Ett sådant bolag är PNKSLM i Stockholm som precis hela tiden slänger ur sig bra musik. Oftast är det för skränigt och för mycket garage för mig, men ibland landar deras band precis på min läpp. Jag vill ju gilla skränig musik för att förbättra min självbild som kool kille men det faller ju alltid i dålig jord då jag trots allt är en rätt dassig SO-lärare i pullovers från Dressman som allt som oftast är nedsmutsad av mat från Linas Matkasse i min hyreslägenhet i not so hippa Mölndal.

    Så, ja, jag hatar skrän, jag får ont i huvudet av det.

    Men jag älskar ta mej fan Magic Potion. Dom ligger på min läpp och balanserar mellan att bli uppslukade eller utspottade.

    Det är en härlig känsla när man lyssnar på musik.

    Förra låten, Milk, är formidabel. Den släpptes tidigare i år och är omskriven av alla som kan god musik och ligger på typ 137 000 plats på spotify vilket betyder att folk faktiskt lyssnar på det.

    Den nya singeln Cola Boyys har samma förutsättningar. Rätt klassisk arr i början men så kommer sången in och är så mjuk och försiktig men ändå självsäker. Som garage-rockens svar på John Holm. Annars e de näsblod, skateboard, milkshake, rooftops och massa annat som är gött i livet.

    Livsbejakande, hade Malou kallat det.

    Jag håller med henne och säger att det helt enkelt bara är asbra.

    Nog sagt.

    Lyssna!

    13043689_1997608133798280_6858167800463609701_n

     

  7. Gina-Lee+Rebecca & Fiona+Pustervik=Bra grejer!

    Leave a Comment

    Den svenska musikscenen är beroende av stjärnskott, det är också beroende av att redan etablerade artister ger plats.

    Låt oss säga så här, det är inte alltid det blir så. Vare sig det första eller andra.

    Nu verkar dock stjärnorna stå i någon slags zenit då Gina-Lee håller på att bryta sig igenom Stockholms-bruset samtidigt som Rebecca & Fiona bjuder på utrymme.

    672e4cf4-54c4-4acb-b2bc-c3e234eff67b

    På följande platser ser du alltså både erkänt live-vänliga R&F och Gina-Lee som förakt.

    Fy satan va sevärt.

    En annan fin sak är att det är Klubb Instant på Pustervik som hostar gbg-besöker vilket är kvalitetsmärkning i sig.

    Torsdag 28e april.

    En bra dag att dansa på.

  8. Carl Carlsson-Nattens barn

    Leave a Comment

    Det finns bra PR-kupper och det finns dåliga.

    Det finns dom som väcker dig mitt i natten med ett sms och det finns dom som får dig att le.

    Carl Carlsson valde att satsa på leendet och en fredag i mars knackade det på dörren till min lägenhet är på Mölndals Upper East Side. På andra sidan dörren stod en man med ett glad uppsyn och med en pizza i handen. Jag försökte förklarar för honom att jag inte beställt något. Han insisterade på att jag skulle ha pizzan och på kvittot förstod jag att Carl Carlsson låg bakom det hela.

    Det resulterade minst sagt i ett leende, dock med visst vemod då jag precis hade tryckt ner en egen pizza i magen och min doktor tycker att jag inte ska äta mer än en pizza per dag.

    Anledningen var att Carl ville fira sin singel och man firar väl alltid saker med pizza? ja, så e de ju.

    Första låten på dubbelsingeln känns som en kär gammal vän. Delvis för att låten en gång funnits med Carls gamla band SVART. Jag minns att jag lyssnade väldigt, väldigt mycket på den här 2010. Kanske för att 2010 bar på ett stort nostalgiskt skimmer för mig personligen då jag för första gången flyttade från Göteborg samtidigt som jag träffade min nuvarande fru som gav mig sådana tonårskänslor som gjorde att jag bara lyssnade på SVART, Almedal och Samtidigt Som.

    Nattens barn bär på så många fina små textrader som gör att du börjar reflektera över allting. 2016 har den fått en ny musikalisk skrud men orden slår mig fortfarande lika hårt. Det är så här musik ska skrivas, musiken ska bjuda in dig i andra världar, du ska bli en människa bland människor och en del av en saga du önskar att du själv skrivit.

    I andra singeln höjs tempot och det blir klassisk disney-pop, en genre som Carlsson behärskar som ingen annan. Ibland vet man inte om han skojar eller om det är på blodigt allvar. Vissa saker i låten är direkt cheesy och andra saker pendlar mellan rena rock-bagateller och finess. Slutresultatet blir rörigt men gött. Som att höra en trubadur på valfri sylta riva av världens bästa version av Midnight Special.

    Den känslan kan du enkelt ta på.

  9. Niki & The Dove-Everybody’s Heart Is Broken Now

    Leave a Comment

    Man kan beskriva mitt förhållande till Niki & The Dove som komplext och bitvis en aning ansträngt. Jag minns ju när Dj Ease My Mind kom och hur bra jag tyckte den var, idag är den tämligen tröttsam. Sedan minns jag 2012 hur Tomorrow kom och ja, den är faktiskt fortfarande väldigt bra.Där fanns en energi och man var ännu inte helt trött på den här typen av elektronisk pop.

    Sen, i höstas kom Play it on my Radio och satan i gatan vad tråkig den var. Gäsp, fy, tvi och blä. Allt på samma gång.

    Sen för några veckor sedan såg jag dom på Nyhetsmorgon och även då var dom så tråkiga its hurts.

    Men så lyssnade jag på deras nya skiva på bussen till jobbet. Det ska sägas att jag i regel är död på bussen till jobbet och jag behöver något lättuggat men som ändå gör mig på bättre humör. Om det är dom två kriterierna du behöver i en skiva så är Everybody’s Heart Is Broken Now skivan för dig.

    Låtarna flyter ihop så du slipper tänka på vilken som är vilken, texterna är så banala och meningslösa och varannat ord är ordet love vilket gör att du inte behöver slå på huvudet i första taget.

    Däremot, är det väldigt väldigt bra.

    Den här nu-discon har ju varit en genre jag länge avskytt. Det mjuknade lite med lebensraum men i regel finner jag det hela otroligt meningslöst. Men på något sätt, mitt i allt det där banala sittdansandet som Niki & the Dove bjuder in till så älskar jag det. Jag vill typ inte sluta lyssna på det alls. Okej, vissa låtar är vedervärdigt tråkiga men så kommer en låt som Pretty Babies och POFF så är en av årets bästa låtar i hamn.

    Enastående. Den skapar en helhet som gör att du inte vill sluta lyssna på det. Sådana skivor bär på en styrka. Du kan inte plocka ut en låt som Play It On The Radio utan den behöver sitt sammanhang.

    Utifrån det sammanhang som skivan ter sig i så blir varje låt 10/10.

    Lyssna på den bara, på väg till jobbet, på väg till förfesten, på väg till whatever.

    12321219_1151793881539522_6770446747531510820_n

     

  10. Bergman/Wasa-The Same

    Leave a Comment

    Jag har väntat på den här låten.

    Jag har väntat på något som tar tag i mig på riktigt.

    Att den skulle komma från Umeå och från någon som heter Dunkels i efternamn var såklart givet så här i efterhand.

    Hade kunnat skriva hur mycket som helst om det här, men känner att det är onödigt. Det viktigaste är hur ni känner hela marken som indiepop-Sverige står på håller på att skälva.

    Erik Dunkels är en av dom som trycker på underifrån.

    Det är jag väldigt väldigt glad över.