Que Club

Archive: Maj 2016

  1. JUDITHS-Jag vill inte sova med dig något mer

    Leave a Comment

    När man hör en genre som till exempel jazzpop blir man alltid lika tveksam och på gränsen till avståndstagande. Det har ju hänt att folk som sysslat med till exempel jazzpop inte är särskilt bra på varken jazz eller pop och då blir också resultatet därefter. Om folk nu skulle vara bra på både jazz och pop blir risken för min egen del att det blir för mycket jazz och inte ont om det men jag vill liksom inte lyssna på det.

    Jag har alltid sagt att jag gillar musik som jag vill lyssna på.

    I höstas började det bubbla för Amanda Elsa Larsson och hennes band Judiths. Eller jag vet inte om det är ett band men Amanda frontar och Ida Kjellberg är högst delaktig men sedan rör det sig lite andra musiker in och ut i bandet vilket ger bilden av människorna som är delaktiga i detta drivs av lust vilket också märks.

    Igår släpptes  EP’n Jag vill inte sova med dig något mer och den består av tre spår som signalerar styrka, mod och självständighet. EP´n har dessutom legat klar ett par månader och till slut valde dom att släppa den helt själva vilket går helt i linje med det vi hör i låtarna.

    Titelspåret signalerar kanske främst självständighet men även mod och styrka och går enligt klassisk devis att ta ingen jävla skit. Det är liksom ingen som tackar dig för det och passagen i andra versen som leder fram till att Amanda tjänar 25% mindre än honom är rent guld.

    Pressbild JUDITHS 2

    Just styrka känns som ett ledord genom både text och musik, ibland måste man helt enkelt prata lägre för att bli hörd och ibland behöver man hålla nere musiken för att göra den mer kraftfull. Låtarna pulserar på ett sätt att du som lyssnare börjar längta till att det ska lyfta och flyga iväg men den som väntar på något explosivt väntar förgäves. Vid första lyssningen saknar man det, man stör sig nästan på det och tänker delvis att det blir en för slätstruken helhet men efter ett tag förstår du att det här är inte låtar som ska explodera, det är far more subtilt än så. Lyssna bara på inledande Långt längre än igår, hur är det ens möjligt att lägga så perfekt slöa och behärskade trummor. Det subtila ligger inte bara i att man vågar vara återhållsam med musiken, det finns också en känslighet och ömhet i hur Amanda sjunger orden med den stora fördelen att man verkligen vill lyssna på det hon sjunger.

    Det blir kanske tydligast i Sången som aldrig blir av. Det är bryggor, hamn, famn, musiken, besvikelse, hav, bron, natten, dag, västkusten sång, hymnen och att bara glömma. Det är ett berättargrepp som blickar bak mot vistraditionen på ett otroligt snyggt sätt och jag blir glad av att vi numera även kan räkna Judiths till kategorin klassiskt moderna kvinnor som har någonting att säga. Kategorin är förvisso välfylld men just nu går Maja Gödicke, Vera Vinter och Judiths i fronten och för min egen del ser jag gärna att deras röst går före hesa mansröster som försöker förnya alkoholromantikens ställning i lyriken.

    Det blir en bättre värld. Jag lovar.

     

  2. Kingscrossing-The End Of The World

    Leave a Comment

    Man kan ibland tro att jag bara skriver om musik från Göteborg men det blir liksom svårt att låta bli när man hela tiden stöter på ny musik. Dessutom finns det Stockholms-kopplingar som gör att jag inte behöver känna mig så inskränkt.

    Nästa låt kan man kalla ett fynd, ett så kallat soundcloud-fynd men det är ingen duvunge som ligger bakom det.

    Bakom namnet Kingscrossing finns nämligen Emelie Gunnarsson som vi tidigare sett som pianist och keyboardist i det helt makalösa bra bandet Killers Walk Among Us.

    Som Kingscrossing har hon släppt ut lite egeninspelade låtar, däribland lite covers och allt finns att beskåda på hennes soundcloud.

    Senaste låten, The End Of The World är som man säger 2 die 4. En pianoslinga från himlen och en röst som bär på så mycket mer än bara himlen. Det är svårt att inte tänka på andra namn i samma genre men det känns också onödigt då jag mest är glad, tacksam och lycklig över att vi har en ny röst att lyssna på och en musiker som gör nya låtar att längta efter.

    Håll koll helt enkelt.

  3. Judaskyssen-En gång om året

    Leave a Comment

    Jag, och endast jag, proklamerar för en slags revival i Göteborgs musikliv i det breda rummet vi kan kalla pop. Kan bero på att jag har fel, kan också bero på att jag är en av få som faktiskt bevakar scenen i Göteborg på allvar.

    Nästa steg i detta är Judaskyssen som förra veckan släppte sin första singel En gång om året. Bandet består av Carl och Patrik från insomnade Ikons (världens bästa band) och det släpps på fina West Coast Recordings. Jag vill ju se en trend som visar på en återgång till 00-talets gbg-scen fast med den klara skillnaden att det är 2016. Tillsammans med Aron McFauls låt From Love och Futiles skiva NIGHT så har vi tre akter som klarar av att göra klassisk pop på ett sätt som ändå är modernt.

    En gång om året är fin, väldigt fin och man märker att Carl och Patrik musik förut. Sången är snyggt lagd och låten har både ett driv och dynamik.

    Jag minns sommaren 2010 när CEO släppte sin skiva och man kunde dricka pripps på balkongen i lugn och ro till god musik.Mycket talar för att det blir Judaskyssen som spelas den här sommaren.

    13029422_613039318846775_7085325917199145559_o

    foto: Emma Torneus

     

  4. Alice B-Vad gör jag nu

    Leave a Comment

    Jag skrev en del om Alice B och hennes nya låtar i inlägget om förra singeln så nu när nya låten Vad Gör Jag Nu? släpps kan vi enkelt konstatera att hon fortsätter på samma fina väg.

    Alice sjunger dessutom som en gudinna, jag älskar när hon går ifrån melodin utan att tappa drivet. Det är väldigt väldigt snyggt och arrangemanget fortsätter att balansera mellan briljans och anonymitet. Det finns en risk att gitarrerna kommer låta för likriktade på den kommande skivan men det gör antagligen ingenting då text och sång gör låtarna till mästerverk no mather what. Man kan koppla det till outlaw-countryn som lär musiken följa texten fast istället för texas-banjo får vi manchester-gitarrer.

    Snyggt.

    B-sidan är en cover på en gammal Thåström låt. Otroligt fin. Den får mig att tänka på hur ointressant och dålig Melissa Horn är.

    Passa även på att se när Alice spelar i Go´Kväll

    564460_1155815651119553_923485787644836502_n