Que Club

Archive: Jul 2016

  1. Intervju med Kent Norberg inför Taubescenen

    Leave a Comment

    På tisdag spelar Kent Norberg på Taubescenen på Liseberg och med det tänkte Que Club avbryta industrisemestern med att kolla läget med honom.

    Kent beskriver läget som hektiskt, första lediga helgen hägrar någon gång i slutet av september och kvällarna fylls med solospelningar samt konserter med Sator och The Boys. Kent är ju knappast en duvunge och har många år och mil i bagaget men med soloskivan som släpptes förra året tar han ny mark i besiktning.

    Jag ska nog i ärlighetens namn säga att jag läst mer om Kent Norberg än vad jag har lyssnat på honom, kan bero på att jag inte gillar rock som är hård men när han väl släppte sin solo-skiva förra året så lyckades han med att fånga även mitt öra. Jag har egentligen saknat någon som gör riktigt bra country på svenska, Totta har en del låtar från åren 95-04 som jag håller nära hjärtat men förutom det är det ganska skralt förutom Alf Robertsson då samt Slowgolds prärierock.

    -Hur mår svensk country idag? Vem gör det bäst enligt dig?

    -You tell me… ingen aning? First aid Kit kanske, om det är country…

    -Vad gör vi åt dom som endast förknippar svensk country med dansbands-svängen?

    -Måste vi göra nått? Det är svårt att stoppa folk från att vara idioter.

    11891986_430851060459227_3229562160135620438_n

    Idag bor Kent i Göteborg och har gjort det i flera år och att Göteborg känns hemma för att han lärt sig älska det där regnet från sidan som piskar dig i ansiktet under sex månader varje år. Till vardags jobbar han som musikläggare på P4 vilket är ett jobb som jag själv aldrig hade kunnat klara av på grund av brist på objektivitet.  Kent verkar dock hålla objektiviteten som en medalj likt en stolt myndighetsutövare när jag frågar hur duktig han är på att vara just objektiv till subjektivt dålig musik i sitt yrkesliv.

    -Jag är väldigt duktig på det. Det handlar inte om min smak utan är ett jobb som ska utföras efter P4:s musikpolicy.

    -Hur bra koll har du på Göteborgs musikliv idag? Vilket band/artist under 25 år är bäst/mest intressant?

    -Kan inte säga att jag har bra koll på de yngre men jag gillar Amanda Werne/Slowgold och Albatross.

    549447_362519587292375_986978657903072787_n

    Kent var på Taubescenen så sent som för någon månad sen när han såg Marky Ramone och förra året stod han på samma scen tillsammans med The Boys. Nu är det dock solo som gäller och det som kännetecknar hans tidigare solo-spelningar har varit erkänt skickliga medmusikanter och det verkar gälla även på tisdag.

    -Jag tar med mig Flamman och Erik Brodén på gitarr, Gunnar Frick på keyboard/pedal steel, Stefan Bellnäs på bas samt Patrick Herrström. Allihop är fantastiska musiker och nära vänner och de var tillgängliga.

    -Om jag gör som man gör på Bruce-konserter och tar med plakat med låttitlar på som jag vill att du spelar, vilken låt skulle du vägra spela?

    -Jag stänger inga dörrar hehe

    -Vad kan vi egentligen förvänta oss på tisdag?

    -Senaste plattan å lite till.

    – Jag såg att du hade spelat på en Blonde on Blonde-kväll tidigare i vår. Vilken Dylan-låt önskar du att du hade skrivit och varför?

    -Många! Men en låt som It’s allright ma är ju helt fantastisk och varenda textrad är så fulladdad att de skulle kunna mynna ut i lika många nya texter. Samma med Changing of the guards.

    Man märker på Kents senaste skiva att han lyssnar mycket på musik och några av låtarna är dessutom översättningar från befintliga amerikanska låtar. Kent har dessutom i tidigare intervjuer beskrivit skrivandet på svenska som något väldigt väldigt svårt.

    -Har det blivit lättare eller svårare med tiden att skriva på svenska?

    -Det har blivit lättare men är fortfarande förbannat svårt.

    Vad fokuserar du mest på, att skriva egna texter eller att översätta gamla amerikanska låtar?

    -När plattorna tar 10 år kan man väl inte säga att jag fokuserar på nått. Men det är väl egna texterna tror jag. Översättningarna har mest varit en slump som har varit roligt att hålla mig sysselsatt med

    -Kommer det dröja lika länge till uppföljaren?

    -Nix! Nu när jag fått blodad tand så tar det nog inte mer än 7 år hehe. Skämt å sido. Ska försöka skynda mig.

    11329903_378729852338015_4778609566951342789_n

    Där hör ni, högst sju år till nästa skiva och redan på tisdag kan du se honom och ett gäng glada musiker på Taubescenen.

    Hur gött som helst.

  2. Göteborgs musikliv på Stadsmuseumet!

    Leave a Comment

    Då tog jag mig äntligen i kragen och tog mig till det här förlovade landet.

    IMG_2332

    Det var minst sagt en nostalgisk resa och jag insåg hur mycket jag faktiskt lyssnar på musik från Göteborg och har dessutom gjort genom alla år. Under högstadiet lyssnade jag ju mest på hiphop och progg och att då få ha 3ess med Gubb och Nynningen med Totta på samma plats är enormt. På senare år har jag ju omnämnts som någon slags indiepop-guru i Göteborg, inte mina ord och inte något jag kan relatera till men fakta är att jag lyssnar väldigt mycket på indiepop från just Göteborg, det vet ni ju om.

    Så ja, den här utställning är typ mitt liv.

    Sedan är min pappa med, det är jag stolt över.

    IMG_2363

    IMG_2329

    Dessutom fanns ett exemplar av hans gamla dj-väska där han hade sina singlar.

    IMG_2336

    Dessutom passade jag på att utbilda min egen son.

    IMG_2364IMG_2343

    Så ja, paradiset på jorden, minst sagt.

    Ni borde verkligen gå dit.

    Mer än så säger jag inte.

    IMG_2349

     

  3. Hater-Radius

    Leave a Comment

    Ibland stöter du på band som du vet bär på något speciellt, du vet också direkt att du kommer följa och leva med bandet tills dagen du dör. Det är egentligen ganska få band som ger dig den känslan men ibland händer det.

    Lite som när man hörde Strand med Agent Blå för första gången.

    Nu är det dock Malmö som får oss på fötter igen och man gör det med bandet Hater. 

    Hater har inte funnits länge, kanske max ett halvår men det verkar inte stoppa dom från att omedelbart ta första steget ut på barrikaderna i och med första låtarna Radius och First Time. Nu släpper man sin EP som i och för dig bara innehåller ytterligare en låt men det gör inte så mycket då det är tre låtar du kan ha på repeat tills den dagen du dör.

    Jag är egentligen inte så särskilt analytisk av mig, ibland vill man ju plocka isär musik i styrkor och svagheter precis som jag brukar plocka isär mina elever men den metoden kanske passar vissa skribenter bättre. Hater ska inte plockas isär, Hater ska inte analyseras djupare, Hater ska endast avnjutas som en mästerlig enhet byggd på fantastisk sång och storslaget arrangemang.

    Det går ju inte att inte nämna sången, Caroline Landahl sjunger som en queen och släpar alldeles ypperligt när det behövs och tar steget fram när det är läge för det. Sådan kraft och uthållighet som får dig att tro på saker igen. Jag ska inte säga att vi saknat en sådan röst eftersom Sverige är befolkat med flera övertygande röster men Caroline hoppar förbi dom flesta och ställer sig i främsta ledet redan vid första raden på inledande First Time. Hon slår liksom underifrån direkt men redan vid refrängen är hon on top of everything.

    Egentligen är det rent arrangemangsmässigt ganska enkla recept men det gör ingenting för när trummorna trummar igång just nämnda spår igen efter droppen för att sedan övergå i nästa låt istället för att bygga upp crescendot i första låten är det så satans snyggt. Det är enkelt och beprövat, men bedårande. Framförallt ger det dig känslan att du bara vill lyssna på allting en gång till och sen fortsätta med det.

    Det är som vi redan sagt, tre låtar byggda med guld.

    EP´n kommer eka i många år och vi har äntligen ett nytt band att dyrka sönder.

  4. The Sun Days <3

    Leave a Comment

    För drygt ett år sedan skrev jag om The Sun Days debutalbum och jag inledde med dom bevingade orden

    Musik ska vara ett avtryck av en själ, inte en duktig musikers meningslösa infall

    Orden är som ni vet Henrik Berggrens och dom är lika huggna i sten som löftet att aldrig tycka något annat.

    Det har hänt en del sedan oktober 2013 när The Sun Days för första gången fick se dagens ljus och sedan dess har jag stött på medlemmarna vid flera olika tillfällen. Det finns väl inte heller någon i pop-gbg som inte vet vem det kreativa geniet Joe Enocsson är som förutom medlem i TSD ägnar sig åt att hålla hela scenen brinnande genom att hjälpa yngre förmågor att hitta rätt. På så vis är The Sun Days en kraft i musik-gbg men med tiden kändes det som om TSD blev sekundärt då  all fokus lades på allt annat. Varje gång jag pratade med Joe handlade det snarare om Agent Blå , Goodtimes eller något annat band han var delaktig i och i vintras var min enda tanke att TSD skulle lägga ner. Joe pratade dessutom om att släppa en limiterad demoskiva som mer kändes som ett avsked än början på något nytt. Jag nämner mina farhågor för bandet och dom håller med.

    -Ja, så var det. Vi var inte alls tighta ihop och vi hade en ganska dålig relation med vårt skivbolag då. Allt kändes hopplöst och trasigt. Mycket på grund av att Joe inte mådde bra, men också på grund av att vi i bandet knappt hade kontakt med varandra. Några av oss har hållit ihop hela tiden men hela bandet var aldrig samlat. Det gick faktiskt så långt så att Joe sa att han hoppat av bandet.

    1471145_218931221618533_1888431127_n

    Där någonstans började det dock vända, skivan släpptes i USA och i samband med det började det rulla igång på riktigt. Även om bandet försökte ignorera det till en början så var det omöjligt att inte ta till vara på den chansen som uppstod. Det Bostonbaserade bolaget Run For Cover som släppte albumet i USA märkte också enormt intresse, speciellt för låten Don´t need to be them som nu ligger på nästan 500 000 plays på spotify.

    Under våren skrev en rad stora internationella medier och bloggar om The Sun Days och man märkte hur intresset ökade markant hela tiden. Man lyckades till och med driva med Steregogum som hade gjort en minst sagt trött kommentar om att bandnamnet skulle vara för närbesläktat med The Sundays. Det inlägget fick man dock ta bort efter att deras skivbolag bett dom om det och TSD fick smaka på balansen mellan att säga vad man tycker och att inte stöta sig med någon som faktiskt är bra. Samma bolag hörde senare av sig om att få följa med bandet Basement på deras UK-turné.

       13439200_597549593756692_5323683476077372062_n

    -Vi fick ett mail en dag från Tom på RFC. Han undrade om vi ville följa med Basement på turné. Det verkade som att det var Basement själva som ville ha med oss. Vi tackade ja direkt! Det är ett band som Johan  har lyssnat på väldigt länge. Om en tittar på våra första pressfoton så kan en se att Johan har Basement-merch på sig. Det syns lite här och där på bilderna genom åren. Vi andra har väl börjat lyssna lite först nu efter att vi spikade turnén men vi gillar dom redan jättemycket! Dom verkar vara härliga människor.

    Turnéstarten är i Newcastle 12/7 och och pågår i 10 dagar och jag minns hur exalterad Joe var i våras när det hela blev klart. Bara tanken att få spela på större klubbar i UK är en dröm och att dessutom få göra det tillsammans med ett så bra band är få förunnat. TSD är i nuläget full fjärd att förbereda sig för kommande spelningar och bandet verkar enormt peppade vilket är viss skillnad mot hur läget var för fyra månader sedan.

    Joe hade minst sagt en svår period i livet och det nådde på något sätt en kulmen i början av mars när man spelade på Skjul Fyra Sex. Klippen från konserten visar en nedbruten gitarrist och ett band och publik som gör allt för att stötta honom. Joe sätter sig ned, han ställer sig upp, han slutar spela, han spelar fel och han börjar mitt i någon låt vifta frenetiskt mot ljudteknikern. Det hade kunnat splittra vilket band som helst men samtidigt är det verkligen ett avtryck av någons själ, allt är på riktigt och den natten brann Göteborg vackrare än på länge.

    Jag frågar hur det påverkade dom men dom säger bara att det inte påverkade TSD alls eftersom bandet redan låg i spillror. Joe  beskriver det däremot så här:

    -Att komma direkt från en miljö där allt är sterilt, kontrollerat och lugnt till en svartklubb med gratis alkohol och massa kompisar och fans blev en käftsmäll. I flera veckor hade jag bara träffat en kompis i taget typ varannan dag och suttit i en sjuksäng och druckit kaffe i mjukiskläder.  Jag fick en chock. Jag svalde alla piller jag hade fått med mig för helgen på en gång och drack en massa öl för att klara av det. När vi väl skulle spela så kunde jag inte stå upp. Ändå var det nog där det vände. Det var ingen som var arg eller elak mot mig för att jag var i det skicket. Tvärtom. Alla i bandet och hela publiken stöttade mig trots att jag inte kunde spela ordentligt. Jag har hela spelningen på film och det är så jävla vackert, verkligen, att se mina fina vänner hoppa, dansa och sjunga med. För mig var det en väldigt terapeutisk upplevelse. 

    10444447_736945173028584_3791449087223994891_n

    Med det i ryggen känns det ännu vackrare att bandet nu samlat ihop sig ochUK-turnén är ett avstamp mot nya tider där TSD och deras nya management höjt ambitionsnivån avsevärt. Dessutom har man studiotid inbokad i slutet av augusti som kan rendera i nya låtar, dock nämner dom att deras produktivitet hämmas något av att dom helt enkelt har för höga krav på sin egen musik.

    Det hela glädjer mig, jag är glad att bandet rest sig,  jag är glad att Joe mår bättre och jag är glad att det som en gång startade som ett punkband (se bilden nedan) nu fortsätter att vara ett av landets absoluta bästa band.

    12717875_555509667960685_4274637375872322829_n