Que Club

Archive: Sep 2016

  1. Denver, Colorado-Eternal Love // Usual Fog

    Leave a Comment

    Gitarrer ska sväva, synthmattor ska vibrera och röster ska eka.

    Det har jag alltid sagt.

    Så säger även Simeon Pappinen Hillert som nu släpper ut ny musik under namnet Denver, Colorado vilket i sig är ett ganska angenämt namn. Jag tänker att Simeon gillar Townes Van Zandt så mycket att klippiga bergen är en given plats som kuliss för ett nytt musikprojekt. Omslaget till nya singeln Eternal love// Usual Fog vittnar dock om en mer urban ljudbild och visst är det också så.

    Jag gillar när när man får känslan av att vilja göra segertecknet när man lyssnar på musik och när synthmattan svävar iväg en sista gång så har du automatiskt båda händerna i luften. Det är ett bra tecken på att man har lyckats med en låt.

    Senare kommer det en EP, den kan bli hur bra som helst.

     

  2. Pomona Dream-Rainbow Milk

    Leave a Comment

    Jag har ju varit lite av en agitator mot nu-discon då det allt för ofta blir som Sunshine in my pocket och därmed direkt vedervärdigt. Nu-discon är däremot mer än så idag och den fåra som Pomona Dream verkar i är allt annat än vedervärdigt.

    Pomona Dream gör en variant av nu-disco men dom lycka med att göra det bra, på riktigt. Med EPn Rainbow Milk vill dom måla pasteller och fantasier i ett musikaliskt landskap som vid lyssning känns unikt, mycket tack vare balansen mellan det drömska och det distinkta. Det drömska kan dock ibland gå över  till något mer psykedeliskt och då förloras lite tydlighet. Samtidigt skapar  låtarna en gjuten helhet då en pomologisk dröm inte kan delas upp i klyftor utan ska inmundigas helt. Det glasklara och distinkta som finns i Gladdic Wox och Booger Dance lyfts genom  mer abstrakta låtar som Electric Blue. En annan styrka finns i Sandra Bangs dynamiska sång som gör det distinkta distinkt och det drömska drömskt. Hon har en extrem kontroll som kompletterar det lekfulla arrangemanget som blandar tv-spelskänslor med space disco. Rainbow Milk känns angelägen och inte alls nostalgisk, det känns även som om EP´n är Sandra och Ribbs personligheter nerkokat på 21 minuter. För att endast benämna det som nu-disco är i det närmaste felaktigt då det är så mycket influenser, intryck och uttryck att en genrebestämning är lite av ett självmordsuppdrag. Det allra finaste är kanske att Pomona Dream aldrig kommer stå still, och så länge gamla VHS-band kan snurra kommer Pomona Dream vara den som trycker på play.

    Jag hade äran att ha med Pomona Dream på Pustervik i fredags och där levererade dom ett dj-set som förstärker bilden av dels deras personligheter men även vad dom vill skapa, oavsett om det är egenproducerad musik eller om det är deras favoritlåtar.

    Pomona Dream är helt klart något ni ska hålla koll på i framtiden, både när du vill ha något angeläget och när du bara vill dansa.

    Ibland behöver man ju bara dansa.

  3. Sverige-Rymden

    Leave a Comment

    Ni som känner mig vet att jag hade en stadig progg-period under högstadiet, vet att jag spelade in en progg-kasset som jag sedan satte i vår bandare som vi alltid hade med sig. För att inte mina hiphop-vänner skulle byta band så tejpade jag igen luckan med gaffa och sedan lät jag Hoola Bandoola ljuda ut över Slottskogens höjder.

    Den där ådran i mig är kvar och när jag ser tillbaka på livet jag levt så är proggen ett otroligt bestående minne. Jag minns när jag var 14 och låg i sommarstugan utanför Varberg en hel natt och försökte lära mig Påtalåten utantill. Jag minns andra nätter med Lasse Tennander eller när jag och Erik spelade fotboll på Soldaten i Haga en sen kväll och lyssnade på Sånger om Kvinnor och en mycket äldre kvinna gick förbi och hejjade glatt på oss.

    Sedan dess har den svenska socialrealismen hittat uttryck i mer urbana konstformer men då och då ser vi hur nya akter återvänder till det som en gång var och genom diverse samtida band så känns inte Tältprojektet lika avlägset längre.

    Förra året släppte det ogooglingsbara bandet Sverige låten Anna och jag minns hur mina polska redaktionsvänner på Beehype älskade den låten, och då förstod dom inte ens texten.

    Foto: Jennifer Bergsten

    Foto: Jennifer Bergsten

    Nu är Sverige tillbaka och man släppte i dagarna EP´n Rymden på fina Tona Serenad. Ända sedan Hagaliden släppte sin skiva förra året har jag längtat efter ett band som skapar musik med omsorg och som lägger ner tid på arrangemanget. Det märker man att Sverige har gjort för varenda ton och slinga är gjord med 100% perfektion. Tänk er om Bo Hansson hade varit med i Hoola Bandoola. Förutom ett fantastiskt arrangemang så sjunger man texterna med en sån oerhört bra frasering att varenda ord blir viktigt. Storheten ligger antagligen i att den progg-inspirerade musik som Sverige gör inte fastnat i nostalgi utan att det är kört genom något slags chill wave-filter vilket lyfter allting ytterligare ett steg. Det är otroligt lätt att härmas, det är lätt att tro att man kan ta lite instrument, sedan efterlikna magin i fraseringen på verserna på Vävare-Lasse och sedan snacka lite strött om politik i intervjuer och sedan är paketet klart.

    Sverige gör det inte lätt för sig, tvärtom. Det är musik byggt på känslor, intellekt och omsorg. Sådan musik kan man inte värja sig ifrån.

  4. PASCAL ÄR TILLBAKA!

    Leave a Comment

    old news, jag vet, men har inte postat detta innan och jag tycker faktiskt ni kan lyssna på det. O jag som inte ens gillar garagerock.

    Även CEO är tillbaka men tänker spontant att nyheten är roligare än själva låten. Bra första vers dock.

  5. Eye Travel-Holly is a Friend of Mine

    Leave a Comment

    Det finns personer man aldrig slutar hoppas på och en sådan person är Christoffer Andersson som oftast kallar sig Eye Travel. Jag kan egentligen skriva hur mycket som helst om det men väljer att länka till en intervju och premiär jag gjorde 2013, på den tiden premiärer fortfarande var lite ”kul”.

    Hur som helst, i våras kom ett smakprov på vad som görs idag och det borde ni absolut lyssna på.

    Det jag däremot går igång på är en osläppt låt från Christoffers minst sagt magiska låtskrivarperiod runt år 2006 och varje låt från den eran är som en mjuk dröm. Slut ögonen och lyssna!

    Sen drar du på det här eposet och livet är ett bättre liv.

  6. Castlewoods-Save My Soul

    Leave a Comment

    När jag i våras skrev om att Castlewoods efter flera år hittat det dom sökt så hade jag uppenbarligen väldigt rätt då det dom hittade fortfarande finns kvar.

    Viss musik behöver fyllighet och omsorg och indiefolkpop är en sådan genre, det är egentligen rätt få som kan få till det riktigt bra med väldigt små medel. Det är absolut något du kan sträva efter men till slut är det för stor risk att din låt kommer halta.

    Castlewoods har slutat halta, dom går vidare med raka ryggar och hakor snett uppåt vilket dom gör helt rätt i. Nya singeln Save my soul har driv, fyllighet, bra energi och framförallt verser av gold. Även sången sitter, kanske bättre än någonsin vilket kan bero på att fyllighet måste vägas upp med känsla och den känslan har dom lyckats fånga i och med att dom sjunger in den tillsammans i samma mick. Att Sofia och Maja provar ett nytt sånggrepp som leder till att sången faktiskt blir bättre än någonsin vittnar om en utveckling och förnyelse som egentligen kan landa var som helst.Dom känns så modiga, bestämda och inspirerade att skivan som kommer i höst mycket väl kan bli en av årets bästa i genren.

    Det känns bra!

  7. The Radio Dept-Swedish guns

    Leave a Comment

    Fina fina The Radio Dept är tillbaka och går på ett beprövat minfält till tema i form av svensk vapenexport. Det har besjungits i alla år, kanske främst av den rent produktionsmässigt något daterade låten Dynamit med Timbuktu och Pepsis.

    Fördelen med TRD är att dom kan det här med musik, den inledande marschtakten är minst sagt medryckande och sättet dom plockar ner det i andra versen är väldigt snyggt. Som ni vet ogillar jag musik som är onödigt repetitiv och att sjunga titelordet som varannan rad är egentligen mest uttröttande.

    Överlag är det dock bra, men inte mer än så, fjäder i hatten för temat och omslaget dock.

    Ska bli kul att höra fortsättningen.

    HYMN-Daniel skrev även en bra text på ämnet, läs den och begrunda.

  8. Kingscrossing-There Will Be More

    Leave a Comment

    I maj månad skrev jag om Emelie Gunnarsson (från Killers Walk Among Us) och hennes självuppfyllande soloprojekt Kingscrossing och man kan säga att jag hyllade det till skyarna.

    Sen dess har det ploppat till lite på soundcloud med lite covers och så men häromdagen gjorde hon det igen med en egenskriven låt. There Will Be More bär på något vackert, och ja, det ska väl sägas att Emelie inte är den första som sätter sig vid ett piano för att sjunga sitt heart out men hon gör det på ett väldigt angeläget sätt, en kvällstidningsjournalist skulle benämna det som trollbindande.

    Gud va bra hon är.