Que Club

Archive: Nov 2016

  1. 15 år av vägledning, musik och förnyelse!

    Leave a Comment

    – Ja, jag lyssnade på Union Carbide Productions när jag var 18. Sedan är det ju först i och med Håkan Hellström som man har kunnat göra pop på svenska på allvar. Han är en förutsättning. 

    Per-Olof Stjärnered (sångare Autisterna)

    Per-Olofs ord säger det hela ganska bra för även om 90-talets band som UCP och Broder Daniel visade någon slags väg så var det Håkan som faktiskt blev en förutsättning för fortsättningen. Att trötta skribenter sedan inte kan släppa kopplingen mellan musik från Göteborg och musik från Håkan är något vi fortfarande får dras med. 

    Dagens Göteborg ser annorlunda ut, Håkan, Embassy, The Knife och TTA är inte längre en förutsättning för dom band som huserar på scenen just nu. Det är andra akter som står längst upp på piedestalen. 

    Problemet kvarstår dock, så fort man nämner Göteborg, pop och 00-tal så får ”folk som var med” ett nostalgiskt tårfyllt skimmer i ögonen och man enas om att det var en guldålder som aldrig kommer tillbaka, den ska aldrig komma tillbaka, det är redan bestämt.

    Jag kan förstå att det var en magisk tid för de som var med men guldet gäller nog snarare för just de som var med och inte för Göteborgs-scenen i sig. Så här i efterhand så är historiebeskrivningen ganska lik övrig historiebeskrivning,  det var män som utförde stordåd tillsammans med andra män. När jag läser tillbaka om musiken som formade Göteborgs moderna popstad under början av 00-talet är det i huvudsak just män som beskrivs. Karin Dreijer och Sara Assbrings nämns givetvis men band som fina Cat5 fick ta mej fan kämpa för sin existens. 

    Så, var det bättre förr?

    Ja, klart det var,

    Alltså för dom som var med då.

    Så nu fyller Djungeltrumman 15 år och det är lätt att bli nostalgisk och minnas tillbaka till när man faktiskt ville gå på Jazzhuset. Eller när den andra guldåldern satte in runt 2007-2009 och  Göteborg spottade ur sig lika många nya band som det fanns  publik. 

    De flesta band var dagsländor, några övervintrade och några överlevde.

    Känslan i staden var hur som helst att exakt allt var möjligt, kan Håkan kan vi.

    Jag var ju inte med då pga ”va på sjön” men jag förstår att det var kul då, det är bara att läsa den här recensionen + kommentarer eller debatten kring inavel och dyl. 

    Sedan dog det.

    Jerry Boman flyttade till Stockholm, folk ville hellre lyssna på hiphop och guilty pleasures. Csn-kvoten tog slut och dom som spelade förstod att de behövde riktiga jobb och gick därmed vidare i livet.

    Där någonstans föddes Que Club, som ett musikaliskt sladdbarn till stadens trasigaste familj. Fast QC stod på sig, visade med hela handen inför tomma folkmassor för där ute i verkligheten gjordes det fortfarande fantastisk musik.

    Göteborg är fortfarande en utmärkt musikstad och den nya generationen som växer fram skiter fullständigt i hur roligt Carl Reinholdtzon Belfrage hade det back then.

    Så, att fylla 15 är en god milstolpe, men det finns inte heller någon anledning att titta bakåt. En riktig femtonåring bryr sig inte om hur glatt det var på mellanstadiet utan suktar framåt, mot nya höjder och besvikelser. 

    Men om vi ändå skulle fånga det som varit så görs det kanske bäst genom musiken, men eftersom att Spotify inte täckte in den enorma mängd låtar som släpptes av band med namn som bestod av tre engelska ord mellan 2007 och 2010 så haltar listan. Likväl har ni nu 125 låtar från lika många akter som har gjort Göteborg till en bättre popstad under 15 år. 

    Göteborg är alltid en bra popstad!

    Det beror bara på vem du frågar.

    Så, grattis Djungeltrumman! Du behövs mer än någonsin som vägledare, nöjesmakare och förnyare.

    onsdag ses vi och då ska vi fira dig!

    Listan är inte  på något sätt representativ för urvalet och den säger inte heller att Göteborg är bättre än någon annan stad. Dessutom befolkas listan av människor som skapat musik under Göteborgs skyline, var personerna är födda spelar mindre till. Om ni saknar någon så kan ni berätta det för eran bff eftersom listan är lika subjektiv som Que Club alltid är.  Jag är också medveten om att det finns annan musik än pop, häromdagen lyssnade jag till exempel på Gubb.