Que Club

Pelle Adlén och livet

För att kunna leverera luggpop krävs egentligen bara en sak.

Trovärdighet.

Och det spelar egentligen ingen roll hur mycket trovärdighet artisten tror att hen har, det handlar om hur mycket trovärdighet lyssnaren finner. Första gången jag lyssnade på Pelle Adlén så fann jag ingen trovärdighet, det kändes påklistrat, skapat och för kvasipoetiskt. Som om någon läst Bukowski eller Kerouac och sedan bestämt sig för att vara den där sorgsna och ensamma killen. Jag trodde inte på ett ord av vad han sa. Jag lyssnade därmed inte heller på ett enda ord som han sjöng.

En förutsättning för att ta sig an den här musiken är att du bestämmer dig för att varenda ord, ton och slag är på djupaste allvar. Om du utgår från att att det hela är poserat så fylls varje minut med banalitet och orden blir tomma pekoral.

Luggpopens styrka och svaghet är att man vill ha den när man mår som sämst, att man behöver luggpop för att bli medveten om att någon har det sämre.

Därmed kommer luggpop alltid vara livet viktigaste beståndsdel.

För helst plötsligt kom Pelle Adlén tillbaka till mig, som en slags ärkeängel. Joe hade ju berättat för mig hur bra det var men jag var inte mottaglig då. Nu behövde jag luggpop och nu stod Pelle Adlén där och lyste upp mig med sitt mörker och han bär sin trovärdighet som en medalj över bröstet.

Förra året släpptes skivan Taken Över Bastugatan och på den skivan finns en låt som är så larger than life att The Weight kan liknas med en schlager. Implodera börjar med en klassiskt men genial basslinga för att sedan mynna ut i ett taktfast, långsamt gung som kunde låta som Solens bästa låt. Sedan säger Pelle lika mycket när han sjunger som när han inte sjunger. Självskadebeteende, ärren, borderline, drömmar, du kom tillbaks, men inatt försvinner allt, tystnad.

Sedan lyfter låten iväg och gitarren är majestätisk i sitt sätt att fly från verkligheten.

Skivan är full av små geniala passager och Adlén är trots allt bäst när han håller det enkelt, det visade han redan i gamla låten Siempre för ibland försöker han för mycket. En låt som Åt helvete med alltihop försvinner i sig själv på grund av konstlat arrangemang bestående av semi-sakrala körer och arena-gitarrer. Inledande Ensam Hem är dock precis lika majestätisk som Implodera och The Sun Days-gitarrerna på STHLM är ess.

Det finns otroligt mycket fint i det svarta som Pelle lägger på bordet, så ta dina hörlurar och låt honom följa med dig på din nattliga promenad.

Du kommer hitta en vän då.

För så länge livet pendlar behöver vi sådana som Adlén och hela luggpops-rörelsen.

Forever, för alltid, siempre! 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Listan är uppdaterad och vill du hänga med i indien så bör du ansluta dig!

I veckans adderingar finner vi bland annat en Henrik Berggren som startat på 5 + och håller den lågan fram till refrängen och sedan dalar det till 4+. Smolket i bägaren den här gången är väl att hans crew försöker marknadsföra det som en blixt från klar himmel men i själva verket är det hela väl regisserat. Om 10 år kommer mina minnen från Berggrens comeback vara ett sponsrat Facebook-inlägg med en spotify-logga i pannan.

Ett bevis på hur skadad vår samtid är.

Annars innehåller listan även massa annat gött, vissa saker kommer beskrivas ytterligare medan andra bara får bli lyssnade på.

Ha en trevlig helg!

/Fabian

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Det här med nytt år är ett gissel, en ska banta, sluta röka och ”börja lyssna på ny musik” fast det enda man egentligen vill är att dricka sprit, ta en cigg och lyssna på White Man in Hammersmith Palais.

Varje år startar vi om våra huvuden, våra spellistor och glömmer lika fort den musik som gjort oss så lyckliga året innan.

Det finns dock en låt som dröjt sig kvar likt det där trädet i dungen som aldrig förlorar sina löv och passande nog har låten fått klä sig i en ny musikvideo.

Many Voices Speak, eller Matilda som hon egentligen heter är en magisk människa och låten Video Child är en magiskt ihopsatt sång.

Nästa helg spelar hon dessutom på Oceanen i Göteborg tillsammans med Sveriges bästa band Hater. Eventet har ni här.

Dansar dansen gör Emelie Markgren och den som gjort videon är Malin Norberg!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Sarah Klang-Strangers

Det finns något trolskt över personer som blir begåvade med majestätiska röster och som väljer att faktiskt använda den till att sjunga vettiga saker.

En sådan är Sarah Klang, indiesveriges svar på Adele.

Förra låten Sleep var bra, men ny låten Strangers är något helt annat.

Välkända ackord, trivsamt trumlunk skapat av the oldest recept in the book. Men sedan efter den första minst lika trivsamma versen händer det något. Det kommer nämligen en hook utskuren av guld.

Sedan är man fast och vill aldrig lyssna på något annat.

Majestätiskt!

 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Det har gått strax över året sedan Steve Buscemi’s Dreamy Eyes slog sig ner i våra liv och drygt ett halvår sedan dom spelade på Pustervik när VÅRØ hade sin höstfest.

Sedan första låten Desire har dom blivit haffade av Rama Lama Records, blivit ett internetfenomen och spelat 452 gånger på PSB.

Inte dåligt alls, men det är fortfarande musiken som räknas och nya låten Closer visar att SBDE är ett band att vara vaksamma på. Nya låten skulle kunna beskrivas som loungig och slipad  med en lyxig kostym (vidrig beskrivning ur kontext). Som om resan från Desire till Closer också gått från bakgatan och in på något schön hotellbar i boutiqe-format. Den är otroligt välproducerad och otroligt genomarbetad. Jag vill ju tro att SBDE är ett band som bara kör på i replokalen och sedan går rätt in i studion och sätter allt på första tagningen. Den känslan är borta här, utan här har man antagligen suttit och diskuterat tempo i 9 dagar och funderat på vilka fraseringen som ger bäst flyt. Samtidigt har Edvin suttit bakom trummorna längst bak och undrat när fan han ska få kaosa igång?

För jag minns ju den där magiska kvällen på Pustervik när SBDE inledde kalaset och chockade alla närvarande. Jag minns arrangören och indie-mogulen Elin Hedmans ansiktsuttryck när hon insåg hur fruktansvärt bra dom var. En anledning att att dom var så bra är att dom kan kaosa så extremt organiserat. Som åskådare vet du inte om dom kommer hänga med själva i låtarna. Kommer Elias sätta varje slinga? Kommer Siri sätta varenda rad på lika perfekt sätt som på skiva? Kommer Edvins armar gå sönder och kommer Tildes fingrar börja blöda?

Ja, ja, nej, nej!

Dom sätter alltid allt. Tvivla aldrig på något annat.

Det där kaoset som dom organiserar så bra i Desire finns inte i Closer, den är bara organiserad.

Men det gör inget, det får mig bara att längta efter mer för att Closer är precis som förra singeln Call Out en magiskt bra låt, skapad av magiska personer.

Jag är lycklig att ha Steve Buscemi’s Dreamy Eyes i mitt liv.

And also. Krädd till Matilda från Melby för väl genomförd insats.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Hater-Had It All

Det är inte mycket som brinner idag.

Att gå in på New Music Friday är som att skjuta sig själv i huvudet och det enda alternativet är väl egentligen att kolla in din Release Radar som ändå lyckas ganska bra.

Dock verkar inte min radar inse att jag inte vill ha skit, för mycket skit släpps det just nu. Mediokra låtar med mediokra syften. Just syftet med musik känns primärt, vissa dagar vill jag bara svara ett kort ”varför?” på alla musikmail jag får.

Det är en relevant fråga.

Varför gör du sådan här musik?

Då är det skönt när ett band som Hater dyker upp i flödet. Hater kräver inga motfrågor, de gör liksom inte utrymme för sådant. Hater bygger sin på musik på sin egen självklarhet och varenda anslag är befogat.

Ni andra borde prova det!

 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Adna-Thoughts

Adna Kadic är för stor för Göteborg, det visar hennes spotify-statistik.

Om man sedan lyssnar på musiken så hör man att hon även är för stor för Berlin, Tyskland, Europa och allt annat.

Strålande ändå. Nya låten Thoughts

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Ni vet inget om life, musik eller något annat förens ni har lyssnat på YOUTHCULT.

Det tog bara 15 månader efter att vi på VÅRØ började tjata på henne/honom/hen/dom för att få släppa den här.

Till slut gav hon/han/hen/dom med sig och lät oss släppa det.

Är så lycklig över det.

Lyssna på YLA LOVE nu, brought to you by VÅRØ!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Cajsa Siik och Que Club har varit ett sedan typ 2012 men det har inte varit helt oproblematiskt. Det har hänt att jag tyckt att det blivit lite väl tråkigt, slätstruket och ja, helt utan nerv. Men då och då hittar hon nerven och pulserar ut god pop och vips så glömmer man dom där stunderna när man suttit och skrikit ”FAAAN CAISA, DET BRINNER JU INTE”.

Men.

Happy news. Caisa brinner igen och hon gör det tillsammans med Birds Records som häromdagen släppte nya singeln Talk to trees.

 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Den svenska americana-scenen är minst sagt välmående och skivbolaget Adore Music är sällan sena att plocka russinen ur kakan. Jag står fortfarande stum av förvåning över att ett band som Easy October inte tagit över världen än men jag antar att det ligger i pipelajnen.

Ett annat exempel på god musik i samma påse är Maybe Canada som förra året släppte ut lite skåpmat men som nu är på gång med nytt och eggande material. Först singeln Ruined Hearts är väl ett typexempel på hur det blir när musik, text och frasering skapar en gjuten helhet som inte går att delas på.

Väldigt väldigt välgjort och väldigt väldigt behagligt att lägga örat på.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}