Que Club

NADIA-Som om vi inte fanns

Häromdagen såg jag att Jan Gradvall satt i nyhetsmorgon och pratade om att det idag släpps cirka 20 000 nya låtar varje dag på diverse streamingtjänster worldwide. En hiskelig summa såklart och med tanke på hur mycket bra låtar det då släpps varje dag så känns det ändå lustigt att Jan väljer att allt som oftast skriva om ganska dålig musik.

Men nog om det!

För att nå igenom det där bruset behöver musiken vara drabbande. Den behöver drabba dig på det sättet att du aldrig någonsin vill lyssna på något annat. I år har Sarah Klang lyckats med låten Strangers och Kalle J med låten Strand och sedan i fredags kan vi även lägga till låten Som om vi inte fanns med NADIA till den vackra skaran.

Jag hörde låten tidigare i vår och har sedan dess faktiskt inte riktigt släppt tanken på den. Låten är byggd på tro och tvivel under en elektronisk ljudbild som kan liknas vid 1987’s slowmotion-explosioner. Små små textrader made of gold och små små mästerliga avvägningar vid producent-bordet gör detta till en av årets vackraste pärlor.

Man kan bryta ner det, man kan dissikera och diskutera men det känns ändå oviktigt.

Låt verserna drabba dig, låt våren drabba dig och flyt sedan iväg ovanför elljusspåren och allt det där som skaver i livet.

Låten är självsläppt och är producerad av Edvin Linderoth och omslag är gjort av Judith Limås Kollberg.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Kalle J-Strand

Kalle J håller en tämligen trygg plats på listan över Que Clubs darlings, mycket tack vare fina skivan Om du lyssnar noga från 2006 men kanske främst för låten Inget att förlora från 2012.

Kalle J är ju även medlem i gruppen Karl X Johan som jag hyllat lite då och då, även om senaste låten var by far 2 much RnB för mig.

Så när han nu är tillbaka med en ny singel och dessutom ett helt album i höst så är faktiskt ingen gladare än jag. Singeln Strand är ett precis så bra som jag hoppades på. Det stora ligger i det lilla, höjningen på refrängens andra mening, en lagom smörig gitarr och den dova baskaggen.

Jag har väldigt svårt att sluta lyssna på den här.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Ny musik v.13

Neue vecka, neue musik.

Det är sedan gammalt. Skrolla ner bah!

Veckans bästa släpp är såklart Katohjärta som fortsätter rida ganska ensamma på pansarvagnen som kallas för true shitt! Det bästa med sådan här musik är att det vid första lyssningen mest lunkar på, och sedan kommer det några självömkande ord som i regel studsar iväg igen. Sedan lyssnar man igen.

Sedan lyssnar man ännu en gång och då är varenda gitarrslag och trumning viktigare än allt och orden slår dig som om det är dom enda som hjälper dig genom dagen.

Vita lögner och mörka tankar, tar mig igenom, alla gråa dagar

alla andra dagar, vill jag va med dig, alla andra dagar vill jag va mig själv

jag vill va med dig, för alltid

Katohjärta, jävla genier asså.

I övrigt så släppte vi på VÅRØ en singel med Milano Sun som ni bör lyssna på. Jag bloggade om dom back in 2012 och nu är det dags för musik igen! De e gott de.

Även Steve Buscemi’s Dreamy Eyes släppte nytt vilket alltid är gött, jag har dock skrivit så mycket om dom så nu räcker det! Det är nog! Dom är bra liksom!

Anti Ponys cover på There Is A Light That Never Goes Out? Kan skriva 70 000 tecken om den. Men för er räcker det att bara lyssna!

Lyssna mer, prata mindre.

Det är uppgiften!

Ha en trevlig helg!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

1987-Amerika

Tidigare i veckan flanerade jag omkring och lyssnade på 1987 och tänkte att satan vilken duktig herre det där är. Hans album Härskarkonst är ett masterpiece och hans första låt Ocean är fortfarande världens vackraste och långsammaste explosion.

Så kom det en ny låt, Amerika, som den heter.

Om debutskivan sjuder av mystik och något mer introverta inslag så är nya låten någon helt annat. Fokus är fortfarande på dynamik i sång och musik men både tempo, energi och känsloläge är uppskruvat några steg.

Man älskar ju det här, man gör ju verkligen det!!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Spellistan v.12

Ny svensk musik har släppts och det är ny musik som är bra.

Förutom redan omskrivna Agent Blå och Vasas Flora & Fauna så bör Melby nämnas som en guldklimp i tillvaron. Det är lagom mycket psych, lagom mycket melodi, lagom mycket stök o flum utan att resultatet blir lagom. Sångerskan Matilda Wiezell bör kanske nämnas som indiescenens mest lovande röster. Fy helvete vad hon kan fånga dig, lite som Amanda Bergman fast med lite mer glöd. Lovande, minst sagt lovande!

Sedan ska vi även nämna Bröderna Buntic’s nya projekt Sarajevski där första låten är riktigt bra. Jag gillar när dom drar mer åt pop än åt techno även om jag vet att dom med tiden kommer röra sig var fan dom vill. För sådana är dom. Och det gillar jag.

Ha en trevlig helg, ikväll ska jag till Nödinge och dricka Birra Zero!

 

/F

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Gårdagens bloggpost av Marcus Berggren (snubben som e rolig över att hipstersaker blivit folkliga) var genial och behandlade ett ämne som jag berörde förra veckan, dvs att Woah Dad är som ett majorbolag i indie-ulv-outfit.

Om det är bra eller dåligt spelar väl egentligen ingen roll. Ska man zooma ut lite så kan man ju säga att Woah Dad är väldigt smart och bra storbolag men du ska inte tro att det är Woah Dad som bär indie-scenen idag.

Nepp. Den yttersta, främsta och skickligaste bäraren är fortfarande Luxury som fortsätter sätta musiken i främsta rummet och ger fingret åt social marketing och andra fåniga begrepp. Det finns inga beräkningsperioder hos Luxury och istället för att leverera kvartalsrapporter så bjuder man på bärs på Paddingtons.

Nu är det snart två år sedan Agent Blå kom in i mitt medvetande och 9e juni kommer debutalbumet som släpps över hela världen av en drös fina bolag som går ihop. Nästa smakprov från skivan och bandets fjärde officiella låt är Rote Learning.

Man märker att Agent Blå har blivit några år äldre, om dom för två år sedan vid inspelningen av Strand drevs av bultande tonårshjärtan och billiga cigg så finns det en helt annan drivkraft nu. Istället för att rida på en pansarvagn längs bakgator så åker man istället runt på något mer stillsamma och eleganta fordon idag. Tobias Bauers synth svävar vackrare än någonsin och gitarrerna smattrar på i sann luggpop-anda.

Med Gustav Data (Makthaverskan) som vakande producent så lär debutalbumet bli det enda albumet som kan utmana Hater om förstaplatsen när vi summerar året.

Vill du ha musik som brinner utan att det sitter en spotify-logga i ansiktet så bör du leta dig neråt.

Dom riktiga stjärnorna finns oftast där.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

 

Det var den där magiska musikvåren 2015 som gjorde att Vasas Flora & Fauna forever förtjänar en guldplacering hos Que Club. Singeln Leevi and the Leavings släpptes väldigt tyst och reaktionerna var ovanligt långsamma. Jag minns hur jag stod där mellan två bussar på Mölnlycketerminalen och slog på låten och pang så vart jag golvad.

”Resten är som man säger historia”

Idag får jag samma känsla på grund av samma bussterminal som lider, samma sol som värmer och samma förundran över hur omsorgsfullt musik kan låta.

Nya låten En invasiv art är en låt du aldrig vill stänga av. Vasas är som bäst när det finns lite driv och här balanserar det nästan över till någon slags tango-folk med klapp och stamp. Brytet med gitarren är så vansinnigt vackert tillsammans med stråkarna på slutet där.

Man vill dansa, men man vill också bli ledsen.

Två favoritsysslor för många.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Spellistan v.11

Om ingen spelar listan, är det då fortfarande en spellista?

Vecka 11, du var en tråkig jävla vecka men du har givit oss musik för att orka stå upp.

En gång skrev jag att Laser & Bas tillhör landets mest intressanta akter och det får man ju fortsätta hålla med om. Textmässigt är Carl-Johan i ett eget, vackert litet fack. Inte lika konstigt som Bob Hund men femton grader mer spännande än en random vardagspoet. Mitt i prick alltså. Och vem har inte känt att den där jävla dj´n ska spela något man kan dansa till, helst Creedence.

Sedan har Esther Vallee släppt en ny singel och man märker ju att Woah Dad befolkas av folk med bakgrund i major-branschen då man kan konsten att hypa en artist som egentligen inte släppt något. Esther balanserar mellan att vara riktigt intressant och direkt kommersiellt smörig. Om det spelar någon roll? Klart det gör, om hon tar ett enda steg åt det sistnämnda så bleknar hon. Det vore givetvis synd då hon uppenbarligen vet hur man snickrar ihop låtar. Crush (hearbreaker) är en rätt bra låt alltså.

Sedan har vi Palmegruppen, Isak från Llojd alltså. Alla vet att jag älskar Llojd lika mycket som popcorn till frukost. Senast i morse hörde jag min femåriga son sjunga ”Baby, jag ska skärpa mig nu”. Palmegruppen är dock något annat, helt annat, en försvenskad Mike Skinner vilket är en fin benämning. Problemet är att Llojd gjorde mig ung, vacker och svårslagen. När jag lyssnar på Palmegruppen känner jag mig istället gammal, ful och fattig. Om det gör något, vet jag inte.

Resten av låtarna får ni bara lyssna på. Ha en trevlig helg!

Haj!

/F

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Pelle Adlén och livet

För att kunna leverera luggpop krävs egentligen bara en sak.

Trovärdighet.

Och det spelar egentligen ingen roll hur mycket trovärdighet artisten tror att hen har, det handlar om hur mycket trovärdighet lyssnaren finner. Första gången jag lyssnade på Pelle Adlén så fann jag ingen trovärdighet, det kändes påklistrat, skapat och för kvasipoetiskt. Som om någon läst Bukowski eller Kerouac och sedan bestämt sig för att vara den där sorgsna och ensamma killen. Jag trodde inte på ett ord av vad han sa. Jag lyssnade därmed inte heller på ett enda ord som han sjöng.

En förutsättning för att ta sig an den här musiken är att du bestämmer dig för att varenda ord, ton och slag är på djupaste allvar. Om du utgår från att att det hela är poserat så fylls varje minut med banalitet och orden blir tomma pekoral.

Luggpopens styrka och svaghet är att man vill ha den när man mår som sämst, att man behöver luggpop för att bli medveten om att någon har det sämre.

Därmed kommer luggpop alltid vara livet viktigaste beståndsdel.

För helst plötsligt kom Pelle Adlén tillbaka till mig, som en slags ärkeängel. Joe hade ju berättat för mig hur bra det var men jag var inte mottaglig då. Nu behövde jag luggpop och nu stod Pelle Adlén där och lyste upp mig med sitt mörker och han bär sin trovärdighet som en medalj över bröstet.

Förra året släpptes skivan Taken Över Bastugatan och på den skivan finns en låt som är så larger than life att The Weight kan liknas med en schlager. Implodera börjar med en klassiskt men genial basslinga för att sedan mynna ut i ett taktfast, långsamt gung som kunde låta som Solens bästa låt. Sedan säger Pelle lika mycket när han sjunger som när han inte sjunger. Självskadebeteende, ärren, borderline, drömmar, du kom tillbaks, men inatt försvinner allt, tystnad.

Sedan lyfter låten iväg och gitarren är majestätisk i sitt sätt att fly från verkligheten.

Skivan är full av små geniala passager och Adlén är trots allt bäst när han håller det enkelt, det visade han redan i gamla låten Siempre för ibland försöker han för mycket. En låt som Åt helvete med alltihop försvinner i sig själv på grund av konstlat arrangemang bestående av semi-sakrala körer och arena-gitarrer. Inledande Ensam Hem är dock precis lika majestätisk som Implodera och The Sun Days-gitarrerna på STHLM är ess.

Det finns otroligt mycket fint i det svarta som Pelle lägger på bordet, så ta dina hörlurar och låt honom följa med dig på din nattliga promenad.

Du kommer hitta en vän då.

För så länge livet pendlar behöver vi sådana som Adlén och hela luggpops-rörelsen.

Forever, för alltid, siempre! 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Listan är uppdaterad och vill du hänga med i indien så bör du ansluta dig!

I veckans adderingar finner vi bland annat en Henrik Berggren som startat på 5 + och håller den lågan fram till refrängen och sedan dalar det till 4+. Smolket i bägaren den här gången är väl att hans crew försöker marknadsföra det som en blixt från klar himmel men i själva verket är det hela väl regisserat. Om 10 år kommer mina minnen från Berggrens comeback vara ett sponsrat Facebook-inlägg med en spotify-logga i pannan.

Ett bevis på hur skadad vår samtid är.

Annars innehåller listan även massa annat gött, vissa saker kommer beskrivas ytterligare medan andra bara får bli lyssnade på.

Ha en trevlig helg!

/Fabian

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}