Que Club

Les Big Byrd-Two Man Gang

Les Big Big Byrd kan väll beskrivas som ännu ett superband med stockholmare som tröttnat på att spela med sina gamla band.  Det är dock något vi uppskattar och jag har ju alltid fattat att LBB är väldigt väldigt bra men för min egen del kan det ibland väsnas lite väl mycket för mina små öron som egentligen inte klarar mer än drömsk chillwave.

Men every now and then så faller andan på och då vill jag ha något som väsnas och då ligger ju LBB nära till hands. Allra helst om dom gör en sådan överjävligt asbra låt som nya singeln Two Man Gang.

Verser byggda av en slags pulserande Broder Daniel-ton i halverat tempo och med en trumma och bas som ångar på i motsatt riktigt. Lägg till en text av guld och det är uppenbart att Les Big Byrds ställer sig där uppe mellan Solen, Makthaverskan och Pascal i armén som kallas ”vi som spelar gitarr och säger sanningar”.

Det är världens vackraste armé och alla andra kan dra åt helvete.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Nu har jag inte riktigt hunnit lyssna på Nadja Evelinas hela EP som släpptes idag men det enda jag vet är att ni alla borde lyssna på detta. Jag har skrivit om henne tidigare och jag gillar hennes okonstlade sätt att framställa sin verklighet och på det viset blir hon inte bara en av popscenens mest intressanta röster utan också någon vi kan bygga en framtid kring.

Det känns tryggt.

Så, gör som jag och låt den här EP´n vara med er under de kommande veckorna.

Man blir liksom mindre ensam då.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

För något år sedan var jag hemma hos min frus familj och hennes 14-åriga tvillingsystrar spelade allehanda skräpmusik från sovrummet men plötsligt kom det på något jag faktiskt kände igen. Det var också då jag förstod sanningen bakom dom över 9 miljoner spotifystreams som låten Allt Du Gör Och Att Du Finns med Mares har. 

Dom går helt enkelt hem hos kidsen.

Ett hemligt recept jag aldrig kommer komma över.

Sedan 2015 har Mares funnits närvarande och släppt en rad fina singlar som tjuder av klassisk tonårspop med allt som det innebär. Fredrik Danfors röst är så pojkaktigt charmig att man bara vill krama om honom och texterna är banala på precis rätt sätt. Sedan får man inte glömma att Mares faktiskt fortfarande är kids själva och därmed är musiken dom gör fullt logisk.

Sen tidigare vet vi ju att här på Que Club älskar vi musik som får oss att känna oss yngre.

Nya låten Freddie beskrivs som en sommarhit och det får man väl hålla med om när Mares tar ett klassiskt ”johnny-grepp” kring låten och med magisk hjälp från magi-producenten Johan Eckeborn (Jonathan Johansson) så blir det väldigt gött att lyssna på.

För visst kan man ändå ana en viss sukt av lebensraum där på slutet?

Ett tecken på kvalitet!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

När Jazzhuset för någon vecka sedan deklarerade sitt avsked var det väl snarare en suck av nostalgi som gick genom internet än en förlorad framtidstro. Utveckling sitter nämligen inte röda, nedrökta väggar utan i människor som vill framåt och skapa något fint.

Torsdagarna i Göteborg har i regel varit döda sedan flera år trots att en mängd klubbar gjort idoga försök att upprätthålla torsdags-indien i Göteborg sedan Svanens glansdagar. För något år sedan var det väl ungefär lika många klubbpremiärer på Jazzhuset som det fanns torsdagar.

Ledsamt ändå.

Så det var med bultande hjärta jag för ett tag sedan läste om att en ny torsdagsklubb nu istället intar Pustervik och att det dessutom görs med fokus på livemusik.

Pop Up Club är precis vad det låter som. En klubb som poppar upp till tonerna av pop några torsdagar om våren och med förhoppning om upprepning i höst. Det drivs av människor som uppenbarligen har fingertoppskänsla när det gäller bokningar och framförallt verkar det drivas av människor som vill skapa något riktigt riktigt vackert.

I morgon är det premiär och det bjuds på ett stensäkert kort i magiska Holy Now och sedan ett mindre säkert men däremot högintressant kort i  YOUTHCULT. Det osäkra i den sistnämnda ligger i att projektet aldrig framförts live, det har heller aldrig sagts vem eller vilka det är som ligger bakom det. Om vi får veta det i morgon eller inte är oklart men det spelar inte heller någon roll då senaste släppet är så magiskt bra att man inte behöver veta mer är så.

Det säger jag alltså inte bara för att det är släppt på VÅRØ.

Så kom till Pustervik och se till att sådana här initiativ får den kärlek som krävs så att det inte blir ännu en dagsslända på klubbhimlen.

Sa jag föresten att det är gratis?

Event finner ni här och om du kommer redan kl 22 så kommer jag spela några goa låtar från min datta i konsertsalen. 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Glenn Udéhn-Dom Bortglömda

För ”verklighetens folk” så nämns rötter och vingar som två betydelsefulla faktorer om en vill nå så långt som möjligt.

För andra människor är balansen mellan dessa obefintlig och livet får mest bestå av svarta rötter och avklippta vingar.

En sådan är Glenn Udéhn som bär sin svarta luggpop som den medaljen genren faktiskt är. Nya singeln slår även fast just denna devis och att vägen hem till rötterna över spårvagnsspåren på något sätt är den enda trygghet man faktiskt har. För även om det är just rötterna som är det enda vi har så blir dom viktigare än någonsin när livet tränger sig på.

Nya låten är Dom Bortglömda är en indierökare som krävs när solen är varm och ölen ljummen. Dessutom är det fint att treans spårvagn får sin egen gbg-sång och vi kan sluta låtsas om att Eldkvarns gamla dänga inte alls handlar om spårvagnarna i Norrköping.

Ikväll spelar Glenn på Jazzhuset.

Jazzhuset sista valborg.

Då känns det vackert att det är just Glenn som spelar där, med fullband dessutom.

Känns som en kväll då vingarna bär, men då endast en kväll.

 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Häromdagen såg jag att Jan Gradvall satt i nyhetsmorgon och pratade om att det idag släpps cirka 20 000 nya låtar varje dag på diverse streamingtjänster worldwide. En hiskelig summa såklart och med tanke på hur mycket bra låtar det då släpps varje dag så känns det ändå lustigt att Jan väljer att allt som oftast skriva om ganska dålig musik.

Men nog om det!

För att nå igenom det där bruset behöver musiken vara drabbande. Den behöver drabba dig på det sättet att du aldrig någonsin vill lyssna på något annat. I år har Sarah Klang lyckats med låten Strangers och Kalle J med låten Strand och sedan i fredags kan vi även lägga till låten Som om vi inte fanns med NADIA till den vackra skaran.

Jag hörde låten tidigare i vår och har sedan dess faktiskt inte riktigt släppt tanken på den. Låten är byggd på tro och tvivel under en elektronisk ljudbild som kan liknas vid 1987’s slowmotion-explosioner. Små små textrader made of gold och små små mästerliga avvägningar vid producent-bordet gör detta till en av årets vackraste pärlor.

Man kan bryta ner det, man kan dissikera och diskutera men det känns ändå oviktigt.

Låt verserna drabba dig, låt våren drabba dig och flyt sedan iväg ovanför elljusspåren och allt det där som skaver i livet.

Låten är självsläppt och är producerad av Edvin Linderoth och omslag är gjort av Judith Limås Kollberg.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Kalle J-Strand

Kalle J håller en tämligen trygg plats på listan över Que Clubs darlings, mycket tack vare fina skivan Om du lyssnar noga från 2006 men kanske främst för låten Inget att förlora från 2012.

Kalle J är ju även medlem i gruppen Karl X Johan som jag hyllat lite då och då, även om senaste låten var by far 2 much RnB för mig.

Så när han nu är tillbaka med en ny singel och dessutom ett helt album i höst så är faktiskt ingen gladare än jag. Singeln Strand är ett precis så bra som jag hoppades på. Det stora ligger i det lilla, höjningen på refrängens andra mening, en lagom smörig gitarr och den dova baskaggen.

Jag har väldigt svårt att sluta lyssna på den här.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Ny musik v.13

Neue vecka, neue musik.

Det är sedan gammalt. Skrolla ner bah!

Veckans bästa släpp är såklart Katohjärta som fortsätter rida ganska ensamma på pansarvagnen som kallas för true shitt! Det bästa med sådan här musik är att det vid första lyssningen mest lunkar på, och sedan kommer det några självömkande ord som i regel studsar iväg igen. Sedan lyssnar man igen.

Sedan lyssnar man ännu en gång och då är varenda gitarrslag och trumning viktigare än allt och orden slår dig som om det är dom enda som hjälper dig genom dagen.

Vita lögner och mörka tankar, tar mig igenom, alla gråa dagar

alla andra dagar, vill jag va med dig, alla andra dagar vill jag va mig själv

jag vill va med dig, för alltid

Katohjärta, jävla genier asså.

I övrigt så släppte vi på VÅRØ en singel med Milano Sun som ni bör lyssna på. Jag bloggade om dom back in 2012 och nu är det dags för musik igen! De e gott de.

Även Steve Buscemi’s Dreamy Eyes släppte nytt vilket alltid är gött, jag har dock skrivit så mycket om dom så nu räcker det! Det är nog! Dom är bra liksom!

Anti Ponys cover på There Is A Light That Never Goes Out? Kan skriva 70 000 tecken om den. Men för er räcker det att bara lyssna!

Lyssna mer, prata mindre.

Det är uppgiften!

Ha en trevlig helg!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

1987-Amerika

Tidigare i veckan flanerade jag omkring och lyssnade på 1987 och tänkte att satan vilken duktig herre det där är. Hans album Härskarkonst är ett masterpiece och hans första låt Ocean är fortfarande världens vackraste och långsammaste explosion.

Så kom det en ny låt, Amerika, som den heter.

Om debutskivan sjuder av mystik och något mer introverta inslag så är nya låten någon helt annat. Fokus är fortfarande på dynamik i sång och musik men både tempo, energi och känsloläge är uppskruvat några steg.

Man älskar ju det här, man gör ju verkligen det!!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Spellistan v.12

Ny svensk musik har släppts och det är ny musik som är bra.

Förutom redan omskrivna Agent Blå och Vasas Flora & Fauna så bör Melby nämnas som en guldklimp i tillvaron. Det är lagom mycket psych, lagom mycket melodi, lagom mycket stök o flum utan att resultatet blir lagom. Sångerskan Matilda Wiezell bör kanske nämnas som indiescenens mest lovande röster. Fy helvete vad hon kan fånga dig, lite som Amanda Bergman fast med lite mer glöd. Lovande, minst sagt lovande!

Sedan ska vi även nämna Bröderna Buntic’s nya projekt Sarajevski där första låten är riktigt bra. Jag gillar när dom drar mer åt pop än åt techno även om jag vet att dom med tiden kommer röra sig var fan dom vill. För sådana är dom. Och det gillar jag.

Ha en trevlig helg, ikväll ska jag till Nödinge och dricka Birra Zero!

 

/F

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}