Que Club

Adna-Thoughts

Adna Kadic är för stor för Göteborg, det visar hennes spotify-statistik.

Om man sedan lyssnar på musiken så hör man att hon även är för stor för Berlin, Tyskland, Europa och allt annat.

Strålande ändå. Nya låten Thoughts

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Ni vet inget om life, musik eller något annat förens ni har lyssnat på YOUTHCULT.

Det tog bara 15 månader efter att vi på VÅRØ började tjata på henne/honom/hen/dom för att få släppa den här.

Till slut gav hon/han/hen/dom med sig och lät oss släppa det.

Är så lycklig över det.

Lyssna på YLA LOVE nu, brought to you by VÅRØ!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Cajsa Siik och Que Club har varit ett sedan typ 2012 men det har inte varit helt oproblematiskt. Det har hänt att jag tyckt att det blivit lite väl tråkigt, slätstruket och ja, helt utan nerv. Men då och då hittar hon nerven och pulserar ut god pop och vips så glömmer man dom där stunderna när man suttit och skrikit ”FAAAN CAISA, DET BRINNER JU INTE”.

Men.

Happy news. Caisa brinner igen och hon gör det tillsammans med Birds Records som häromdagen släppte nya singeln Talk to trees.

 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Den svenska americana-scenen är minst sagt välmående och skivbolaget Adore Music är sällan sena att plocka russinen ur kakan. Jag står fortfarande stum av förvåning över att ett band som Easy October inte tagit över världen än men jag antar att det ligger i pipelajnen.

Ett annat exempel på god musik i samma påse är Maybe Canada som förra året släppte ut lite skåpmat men som nu är på gång med nytt och eggande material. Först singeln Ruined Hearts är väl ett typexempel på hur det blir när musik, text och frasering skapar en gjuten helhet som inte går att delas på.

Väldigt väldigt välgjort och väldigt väldigt behagligt att lägga örat på.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Tror minsann jag bloggade om It’s for us sommaren 2015 när dom släppte rätt goe låten Not Enough men sedan blev det nog rätt tyst. Men så bah halloj så dök dom upp i flödet igen och denna gång genom Luxurys varma hand. Jag har ju inte gjort någon research på detta men om ett band spenderar 1,5 år i tysthet och sedan dyker upp under Ralinkzis förvar så har man något pretty amazing på gång.

Nya singeln Ghost Office vittnar ju om det i alla fall, kanske kanske är det för hårt, men då är det bara för hårt för mig alltså vilket inte är en värdemätare då jag är rätt soft.

Ett album kommer senare i vår.

Kan bli bra!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Ni som följer bloggen vet att bloggen inte blir bloggad särskilt ofta och så är det bara. Problemet är att jag inte heller lyssnar tillräckligt mycket på musik vilket gör att jag ofta missar små små pärlor som bara rullar förbi mig.

En sådan pärla är utan tvekan Anti Pony från Stockholm. Sanna Colling och Alexander Pierre gör musik som är så satans oemotståndlig och drabbande. Förra årets singel Broken Dreams borde varit med på varenda årslista men icke! Jag missade den och jag kan knappt se mig själv i spegeln på grund av det.

Det är dock ingen fara på taket då deras EP Alexander är rätt så rykande färsk fortfarande och det är fyra låtar skurna i guld. Dom lyckas vara lika fjäderlätta som blytunga och levererar lika mycket kraft som melodi samtidigt som Sanna låter typ lika kool som den koolaste katten i stan.

Ah, jag är drabbad av Anti Pony. Jag medger detta.

Lyssna på EPn Alexander som släpptes tidigare i år på fina Lazy Octopus. 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Har svårt att sätta fingret på vad det är med Peter Morén men det är någonting med honom som fängslar mig. Det började nog med att Ett land som inte är letade sig in på en gammal spellista och när sedan Pyramiden kom 2012 lyssnade jag nästan inte på något annat. Jag såg honom på Storans bakficka och han gjorde en magisk version av både I spåren av tåren och Esther vilket fick mig att lyssna ännu mer på den skivan.

Så nu kom han tillbaka förra året med några nya singlar som inte var tillräckligt bra för att få mig tillbaka in i fållan men så kom till slut Pärleporten som några veckor senare kröntes med albumet 40. 

Peter Morén är väldigt väldigt bra på att skriva verser och kanske ännu bättre på att skriva stick och mellanspel. Det är oftast där vi hittar magin. Om vi tar en sådan låt som Rytmen i Blodet som tack vare en ganska dålig refräng ger ett ganska ljummet intryck som helhet. Men om vi ändå lyssnar på låten och bortser från den där pumpande 80-tals synthen och bara plockar ut passagen med ”du vet ändå alltid bäst, det spelar ingen roll vad jag tycker” så hittar vi 20 sekunders ren och skär magi.

Det är samma sak med Inte synd om mig som börjar som någon slags pekoral med en rätt tetig första vers men som sedan går in i typ årets snyggaste refräng. Bara att starta med ”men men men men” är så genialt och välgjort att jag verkligen inte kan sluta lyssna på den.

Det är små och stora passager på hela den här skivan som är så otroligt bra att man vill lyssna igenom allting tusen gånger om. Ett annat exempel på det är i Dålig andedräkt där gitarren och pianot i refrängen är så smittande. Snälla släpp släpp släpp släpp släpp på kontrollen bah.

Ja, han är ojämn, så e de bara, problemet är att han ibland är ojämn i en o samma låt vilket iofs inte är ett problem då alla låtar han skriver då bär på något väsentligt.

Förutom i Pärleporten då, den är bara magiskt rakt igenom.

Lyssna själva, ni kommer bli smittade

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Det här med att man skriver den bästa låten man någonsin kommer skriva som första låt är lite av ett ok att bära, speciellt om man vet om det själv.

Ett sådant fall är Agent Blå och även om det är två år sedan och tusen cigg sedan Strand såg sin första slinga så kommer den slingan vara synonymt med allt Agent Blå kommer att göra i framtiden.Likväl kan man inte lägga sig ner och dö för det, det märkte bandet själva när dom kom på att dom faktiskt behöver fler låtar för att spela live. Någonstans mellan den vetskapen och Pustervik skapades den nya singeln (Don’t) Talk To Strangers som släpptes tidigare i veckan på Luxury.

Låten är av klassiskt dödspop-snitt utan att vara gjord och tråkig. Styrkan sitter inte bara i den urkraft som levereras med gitarrer o bas, trummor o hat utan även och kanske framförallt Emelies dynamik i sången. Hon börjar som om hon inte alls vill vara med, med blicken i golvet och fötterna snett inåt, sedan växlar hon upp och rider fram på en pansarvagn med lugg.

Majestätiskt.

Agent Blå fortsätter vara ett av stadens bästa band.

Photo: Fredrik Andersson Andersson

Låten återfinns givetvis på årets Que Club-lista.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Que Club 2017!

Det är 2017 vilket ger dig en ny chans att ligga i fas med det enorma flöde som släpps idag. Trots att spotify tvingar dig att lyssna på viss musik så finns det faktiskt andra vägar att gå. En sådan väg är Que Clubs lista över årets bästa svenska låtar med poptendenser. Där tas skit bort och guld läggs dit every now and then.

Följ den, om ni vill alltså!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

2016 års 20 bästa svenska låtar!

{insert valfri text där du problematiserar skapandet av en årslista}

Det är här tjugo svenska låtar som gjort 2016 till ett bättre musikår, utan inbördes ordning.

 

Lyssna på låtarna här eller på spotifylistan.

Frida Hyvönen-Fredag morgon (RMW Grammofon AB)

En del låtar ska inte beskrivas och förklaras, dom ska inte tas itu och analyseras. Frida Hyvönen säger allt som behövs att sägas i Fredag Morgon och för första gången på ganska länge stannar hela världen att snurra under sju minuter.

Ett mästerverk, så e de med de.

Steve Buscemis Dreamy Eyes-Desire (självsläpp)

I dagar då sidor mer jagar premiärer än skriver om musiken man gillar är det sällan låtar går som en löpeld genom bloggosfären men så var det med Desire den där veckan i slutet av januari. Sedan dess har det så att säga rullat på och när vi hade dom på Pustervik tidigare i höstas blev det tydligt att SBDE är ett av landets absolut mest spännande band. Siri Sjöberg är en jävla gudinna på sången och Rama Lama Records kan skratta sig lyckliga hela 2017.

Laser & Bas-Hot Daang (Hybris)

Egentligen lyssnar jag fortfarande på Kan du känna hur det blåser orimligt mycket men Hot Daang har kommit att konkurrera med platsen längst upp på piedestalen som lyser av laser och dånar av bas. Jag gillar musik som jag faktiskt lyssnar på och det är också sådana låtar som ska befolka en årslista. Jag har lyssnat på Hot Daang mycket och anledningarna är många. Carl Johan inleder med en varm och inbjudande stämma som kan få vilken mellanstadielärare som helst på svaga ben. Sen efter halva låten är du under hypnos och sätts långsamt i trans mot högre och högre höjder. Det är vad vi brukar kalla ett snyggt arrangemang. Bra där!

ODD HUE-Dye (självsläpp)

Kanske är detta den låt som ligger bäst gömd in i årets låtflöde och det är fortfarande ingen annan än jag som skrivit om den vilket också bevittnar om hur medioker bevakningen är av ny svensk musik. Den här låten är överjordisk, allsmäktig och uppbyggd som den bästa filmen du någonsin sett. ODD HUE består av tre unga män från Göteborgs-området som är en del av den nya drivna kraften som finns och när dom bara får alla sina låtar att vara på samma nivå som Dye  kommer jag inte stå ensam och skrika deras namn.

Detta är beyond, smaka bara på slutet.

Bergman/Wasa-The Same (självsläpp)

Musik ska komma underifrån och överraska dig, den ska liksom inte föregås av 47 inlägg på sociala medier och byggas upp med hjälp av strategier från folk som tror dom bidrar till en ”innovativ musikscen”. Musiken ska egentligen bara ligga där och sedan ska du plocka upp den själv, inte kastas i ansiktet på dig. En sådan låt är The Same med Bergman/Wasa.

Bakom namnet finns den ödmjuke Erik Dunkels som vi kanske främst känner igen som en av bröderna i duon Caotico men nu stås det på egna ben, som det heter. Låten är både lo-fi och balearisk och därmed också gudomlig. Det ska inte vara så mycket svårare. Jag älskar det!

Alice B-Där solen slår (Luxury)

Alice B verkar vara mycket duktig. Hon verkar bland annat vara duktig på att försova sig så att hon missar gig, hon verkar duktig på att ha kort om cash lite för ofta men framför allt är hon extremt bra på att både skriva låtar och sjunga. Albumet Så Unga är den skivan vi alltid velat att hon ska göra men kanske behövde det ta den tid det tog. Alice behövde helt enkelt året med gitarren för att sedan skapa glans med School innan den här skivan va redo att göras. Jag är väldigt glad för det då det en av dom skivor jag lyssnar allra mest på i år. Den här låten sticker fortfarande ut som den absolut bästa och Manchester-gitarrerna lyfter och följer Alice under tre minst sagt fina minuter.

Foto: Claudia Kent

TORSI-Dagen (självsläpp)

Det finns människor i den här lilla ankdammen som jag beundrar lite extra. En sådan är Anton Thoursie som håller till i Malmö. Jag tycker verkligen han är bra på alla sätt och ibland kan jag till och med tänka att jag ska åka till Malmö och skriva till honom och fråga om vi ska ta en kaffe.  Det är  intressant med en människa som kan göra små minimalistiska pärlor med ena handen (PMtoyou) och sedan storslagen pepp-pop med andra (TORSI). Dagen är en låt som gjort 2016 till ett bättre år, mycket tack vare arret som rullar på likt en Kungälvsfärja i medvind. Bra låtar ska alltid få dig att spela luftgitarr, det säger jag alltid till mina barn och om låten dessutom få dig att dansa fult så är det perfection.

Anton! Jag vill dricka kaffe med dig!

Hater-Radius (PNKSLM)

När till och med Woody West-Kim instagrammar att den svenska gitarr-indien är tillbaka så vet man att det är stort. Caroline Landahl sjunger lika majestätiskt som gitarrerna kräver och helheten är verkligen slående. Jag skrev tidigare i år att Hater ska inte analyseras i beståndsdelar, man ska bara förtära det helt och aldrig mer lyssna på något som är sämre.

Hater är 2016 års bästa nya band. Grattis Malmö, grattis Sverige!

Sverige-Följa med (Tona Serenad)

Proggkammaren i mitt hjärta är bestående och närs väldigt sällan men då och då gör den det och då blir jag näst intill salig. Sverige är ett ogooglingsbart namn vilket stör mig samtidigt som det är genialt. Fast mest störigt. Följa med är hur som helst en låt gjord med omsorg och jag älskar hur dom kört proggkänslan genom ett chill-wave-filter för att undgå tröttsam nostalgi. Slutresultaten är en av årets absolut finaste bitar.

Pascal-Forever (Novoton)

Har det inte skrivits väl mycket om Pascal? Blev det inte lite väl mycket när dom var med i Breaking News? Är dom inte tillgjorda? Mår Jens bra?

Skit i det! Känn kraften, den undgår verkligen ingen.

Hur kan man ens välta en värld med så små medel?

Gitarrer & bas, trummor & hat. IRL.

Many Voices Speak-Video Child (Strangers Candy)

Matilda Mård får härmed årets Alice Boman-stipendium för bästa pianopop bestående av atmosfär och vackra slingor. Att detta dessutom är en debut-singel är bara skrattretande med tanke på nivån.  Hela EP´n är magisk! Lyssna bara!

Friendship Club-No limits (självsläpp)

I början av februari kom det ett försynt men trevligt mail från en nystartad trio från Malmö angående en nysläppt EP. Man kan ju säga att man får en del mail om soundcloud-släpp och ja, kvalitén är högst varierande men här var det något som avvek direkt från normen. Detta var helt enkelt fruktansvärt bra och precis så drömskt och lagom mycket shoegaze som jag gillar. Låten No Limits är fab och Friendship Club kommer most likely vara ännu bättre under 2017 och jag gillar band som lägger mer krut på att höras än att synas.

Agent Blå-Frustrerad (Luxury)

Agent Blå var 2015 års stora utropstecken och det följdes upp med singeln Frustrerad som släpptes tidigt i år och med den visar bandet att man inte är något slags One Hit Wonder i och med monstret Strand. Vissa säger att Frustrerad skulle vara bättre än Strand vilket jag är osäker på men det säger ju mer om Strand än om Frustrerad. Agent Blå var som en urkraft för ett år sedan, man ville spela överallt och släppa allting överallt men någon lugnade ner dom och intalade dom att det här är för stort för att släppas i hast. Dom återvände till studion och under året har ett album vuxit fram som kommer göra Göteborgs skyline bra mycket vackrare under våren 2lax17.

HOLI-Mediocrity (Luxury)

Så här i efterhand känns det sjukt att plocka ut fyra minuter från det mästerverk som skivan Drifting on a Timeline är men jag får lukta mig tillbaka till när låten släpptes tidigare i höstas. Allt på den här låten är perfekt, pianot i början, uppbyggnaden och det rent bibliska avslutet med körsången och sedan gitarrerna som maler like there is no tomorrow. Detta är en perfekt skriven poplåt.

Iiris Viljanen-Ska vi fira? (Voi Elämä)

Ordet är starkt, känslan är starkare men starkare än är Iiris Viljanen. Tillsammans bildar den treenigheten en kraft större än mycket annat. Viljanen fortsätter det som startades med Vasas Flora & Fauna och tar lyssnaren till platser som man inte visste att man ville till.

Det finns väldigt väldigt mycket vackert i den låten, och även om man gärna fokuserar på orden när det gäller Iiris så ska man inte glömma bort hur välarrad den här låten är.

Stort, rentav.

Holy Now-Wake Up (Lazy Octopus / Luxury)

Det blir lätt pretentiöst när man ska bedöma och beskriva musik, det ska relateras till saker som visar att man är bildad och beläst, det ska framförallt visa att skribenten minsann kan skriva poesi precis på samma sätt som artister man beskriver. Då är det gött med musik som bara drabbar dig med hjälp av god ihopsättning av ord, ackord och övriga instrument. Holy Now verkar vara märkvärdigt bra på just det där med att sätta ihop låtar. I Wake Up lyckas dom så bra att jag drabbas, och dessutom vill dansa med ansiktet ner mot golvet samtidigt som jag dricker upp glaset.

Boys-Happy Hour (PNKSLM)

Nora Karlsson (från bandet HOLY) ställde sig 2015 på egna ben i och med Boys (krädd för dåligt bandnamn). Nora känns som en artist som är klok men som gör musik man kan känna sig oklok till. Trummorna som inleder Happy Hour är slående och sedan skaver det på ett otroligt underbart sätt.  Låten hade kunnat vara rätt tråkig och repetitiv men Nora lyckas undkomma det med diverse avvikande effekter och sångpassager. När hon släppte sin EP 2015 drog jag paralleller till det gamla fina bandet Liechtenstein och den kopplingen manifesteras i den här låten i sättet hon både lägger gitarrerna och sången. Väldigt väldigt bra!

Moon City Boys-Delta Love (Törncrantz rock’n’roll)

Det är glädjande att ännu ett gitarrer och bas, trummor och hat-band lägger sig på den här listan då det är en utveckling jag applåderar varje dag i veckan. Det där med att vara en duo och göra elektronisk pop är så 2013 (trots att vissa som gjorde det 2016 gjorde det extremt bra) och nu ska det istället dåna och dönas. Moon City Boys är ett älskvärt band med älskvärd hållning till musik. Dom sitter inte och väntar, dom krattar sin egen manege och framförallt så gör dom den musiken som själva vill. Moon City Boys bryter normer, genrer och väggar med sin musik och det blir väldigt svårt att inte älska dom. Delta Love är en magisk låt i det ledet.

I Am Karate-Swayze (självsläpp under vakande hand av Universal (typ))

För att väga upp alla dånande gitarrer och dundrande trummor behövs lite dansant klubbmusik, fast inte sådan du får ont i huvudet då, utan sådan som faktiskt är bra. Duon Marta Pettersson & Erika Ahlström har en känsla för snygghet som går genom exakt allt dom gör. Allt från foton till omslag och framförallt låtar präglas av en snygghet som vittnar om en omsorg som ofta glöms bort. I Am Karate’s låtar hade dock kunnat vara lika tråkiga som vilken P3-pop som helst men icke! Just Swayze är en liten pärla i den strida ström musik som kallas för elektronisk pop.

Milyon-Lover (Teg publishing)

1000 timmar i en replokal, x antal fler  timmar ifrån varandra,  en färdigställd skiva och sen tomhet, idel tomhet.

Det är inte jag som ska berätta historien om Milyon men jag vill inte heller bli en av dom som glömmer bort dom. Redan 2011 hade jag med Hamngatan på min årsbästa lista och att samma band under nytt namn ska pryda årets lista känns givet. Släppet präglas givetvis av att basisten Nils Kejonen tog sitt liv under släpparbetet våren 2015. Allt lades på is och exakt ett år efter tragiken släpptes albumet som legat klart lika länge. Ingen press gjordes, inga spelningar spelades, skivan bara låg där som en hyllning till Kejonen. Var han än är så är jag säker på att han ler med hela ansiktet för att detta är ett av årets absolut bästa släpp. Gittarerna är magiska och trummor o bas gifter sig från första slag. Det är matta på matta och påläggen avlöser varandra och skapar en atmosfär som är både tillbakalutad och peppande. Helt beroende på lyssnarens humör

Livet och döden gör sig påmind every now and then. Omständigheterna kring skivan varken höjer eller sänker omdömet. Kejonen King står på egna ben och pekar med hela handen. Det visar inledande spåret Lover.

Det är snarare en regel än undantag att folk i den här lilla indiebranschen sitter på flera stolar. Gränserna mellan skapare,förmedlare och bedömare är näst intill osynliga och det är inte helt oproblematiskt. Så för att behålla någon slags trovärdighet diskade jag musiken som släpps på VÅRØ pga för starka kärleksband. Men finn dom gärna ändå!

Alla låtar på listan plus en drös andra som gjort Sverige bättre finns på den här listan.

Nästa år fortsätter vi göra Que Club till en bättre blogg och Sverige till ett bättre musikland genom VÅRØ.

Vi ses då!

Avslutningsvis, 2017 drömmer vi om en musikvärld där folk hyllar skapare som till exempel Amanda Elsa Larsson istället för trötta Avantgardet, eller att folk i Kitoks närhet faktiskt säger till honom när han går över gränsen, ”humor” behöver inte vara ”kul” bara för att man är ”kompisar”. 

Vi konstaterar även att PNKSLM är årets absolut bästa skivbolag och att bolag som Strangers Candy och Lazy Octopus kommer bli ännu bättre nästa år. Nästa år kommer Colour Me In och ODD HUE dominera gbg-scenen tillsammans med Bye Bye Bicycle som återvänder från det döda.

Puss!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}