Que Club

– Ja, jag lyssnade på Union Carbide Productions när jag var 18. Sedan är det ju först i och med Håkan Hellström som man har kunnat göra pop på svenska på allvar. Han är en förutsättning. 

Per-Olof Stjärnered (sångare Autisterna)

Per-Olofs ord säger det hela ganska bra för även om 90-talets band som UCP och Broder Daniel visade någon slags väg så var det Håkan som faktiskt blev en förutsättning för fortsättningen. Att trötta skribenter sedan inte kan släppa kopplingen mellan musik från Göteborg och musik från Håkan är något vi fortfarande får dras med. 

Dagens Göteborg ser annorlunda ut, Håkan, Embassy, The Knife och TTA är inte längre en förutsättning för dom band som huserar på scenen just nu. Det är andra akter som står längst upp på piedestalen. 

Problemet kvarstår dock, så fort man nämner Göteborg, pop och 00-tal så får ”folk som var med” ett nostalgiskt tårfyllt skimmer i ögonen och man enas om att det var en guldålder som aldrig kommer tillbaka, den ska aldrig komma tillbaka, det är redan bestämt.

Jag kan förstå att det var en magisk tid för de som var med men guldet gäller nog snarare för just de som var med och inte för Göteborgs-scenen i sig. Så här i efterhand så är historiebeskrivningen ganska lik övrig historiebeskrivning,  det var män som utförde stordåd tillsammans med andra män. När jag läser tillbaka om musiken som formade Göteborgs moderna popstad under början av 00-talet är det i huvudsak just män som beskrivs. Karin Dreijer och Sara Assbrings nämns givetvis men band som fina Cat5 fick ta mej fan kämpa för sin existens. 

Så, var det bättre förr?

Ja, klart det var,

Alltså för dom som var med då.

Så nu fyller Djungeltrumman 15 år och det är lätt att bli nostalgisk och minnas tillbaka till när man faktiskt ville gå på Jazzhuset. Eller när den andra guldåldern satte in runt 2007-2009 och  Göteborg spottade ur sig lika många nya band som det fanns  publik. 

De flesta band var dagsländor, några övervintrade och några överlevde.

Känslan i staden var hur som helst att exakt allt var möjligt, kan Håkan kan vi.

Jag var ju inte med då pga ”va på sjön” men jag förstår att det var kul då, det är bara att läsa den här recensionen + kommentarer eller debatten kring inavel och dyl. 

Sedan dog det.

Jerry Boman flyttade till Stockholm, folk ville hellre lyssna på hiphop och guilty pleasures. Csn-kvoten tog slut och dom som spelade förstod att de behövde riktiga jobb och gick därmed vidare i livet.

Där någonstans föddes Que Club, som ett musikaliskt sladdbarn till stadens trasigaste familj. Fast QC stod på sig, visade med hela handen inför tomma folkmassor för där ute i verkligheten gjordes det fortfarande fantastisk musik.

Göteborg är fortfarande en utmärkt musikstad och den nya generationen som växer fram skiter fullständigt i hur roligt Carl Reinholdtzon Belfrage hade det back then.

Så, att fylla 15 är en god milstolpe, men det finns inte heller någon anledning att titta bakåt. En riktig femtonåring bryr sig inte om hur glatt det var på mellanstadiet utan suktar framåt, mot nya höjder och besvikelser. 

Men om vi ändå skulle fånga det som varit så görs det kanske bäst genom musiken, men eftersom att Spotify inte täckte in den enorma mängd låtar som släpptes av band med namn som bestod av tre engelska ord mellan 2007 och 2010 så haltar listan. Likväl har ni nu 125 låtar från lika många akter som har gjort Göteborg till en bättre popstad under 15 år. 

Göteborg är alltid en bra popstad!

Det beror bara på vem du frågar.

Så, grattis Djungeltrumman! Du behövs mer än någonsin som vägledare, nöjesmakare och förnyare.

onsdag ses vi och då ska vi fira dig!

Listan är inte  på något sätt representativ för urvalet och den säger inte heller att Göteborg är bättre än någon annan stad. Dessutom befolkas listan av människor som skapat musik under Göteborgs skyline, var personerna är födda spelar mindre till. Om ni saknar någon så kan ni berätta det för eran bff eftersom listan är lika subjektiv som Que Club alltid är.  Jag är också medveten om att det finns annan musik än pop, häromdagen lyssnade jag till exempel på Gubb. 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Colour Me In-Downcast

Det finns en kraft i Göteborgs musikliv som många antingen missar eller bara tar för givet och båda sakerna är lika förödande för återväxten. Men det finns en återväxt, det har jag varit inne på tidigare och vissa dagar känns det som om vi som bevakar den bara blir färre och färre.

Ett exempel på den goda återväxten är Colour Me In som i fredags släppte sin debut EP Downcast.

Bandet består av Agnes de Fusco och Alexandra Millner på elgitarr, Patricia Palenskis på trummor och Emma Hjalmarsson som spelar bas. Samtliga födda 1999 och deras vägar möttes första gången på Nordhemsskolan när de började i årskurs 6. Det var dock först i årskurs 9 som de började göra musik tillsammans i den här konstellationen. Personligen  förknippar  jag främst Nordhemsskolan och min tid där som en ganska destruktiv plats men att det nu faktiskt kan komma bra saker från en plats där ångesten liksom sitter fast i stentrapporna känns glädjande.

Downcast som släpptes i fredags är tre låtar som minst sagt ger mersmak och hopp om framtiden. Det enkelt beskrivas som alternativ indie-rock men en sådan beskrivning känns alldeles för platt och likgiltig. Det är tre låtar som går utanför ramarna samtidigt som det känns igen. Det är luggpop med höjda huvuden och raka ryggar, som lyssnare vill man ömsom kaosa och ömsom bara lägga sig ner på golvet och andas.

Med andra ord kände jag mig tvingad att kolla läget med debutanterna.

Hej Colour Me In. Hur är läget?

Allt är superbra med oss!

Ni har släppt en EP, hur är den känslan?

-Ja vi släppte en EP den 28:de oktober och känslan är obeskrivlig! Det är något vi alla velat och vi har alla jobbat för det så det känns underbart att äntligen kunna få lägga ut det så att folk kan få lyssna och ta del av det vi skapat!

14729193_827255214080845_1645961156046368641_nRedan i våras sades det att Downcast skulle släppas i juni men sedan drog det ut på tiden på grund av att ni inte var helt nöjda med produktionen. Så det känns som om det har gått både fort och långsamt att få till släppet?

-Det beror på hur man definierar fort! Vi började spela in hos vår vän Måns Tamnhed i april detta året och blev klara i början av oktober. Vi har bara fyra låter än så länge för vi tar en fruktansvärd tid på oss att få klart allt. Vi vill att varje del i varje låt ska kännas bra och är det något som känns lite konstigt så försöker vi hitta något som känns bättre! Vi har haft denna uppsättningen och genren i bandet i ca 1 1/2 år så är inte helt säker på om det gått fort eller inte! Det enda som är säkert är att när det kommer till att skriva och göra våra låtar kan det ta ett tag tills vi är helt nöjda, men så tror jag många gör för det man skapar som musiker är ju ett verk, och då vill man ju att allt ska kännas rätt!

Perfektionismen syns i resultatet stämmorna i Addict som inleder skivan imponerar stort.

Till en början lät delen med de fyra stämmorna helt katastrofalt men efter ett tag fick vi grepp om det och nu går det oftast bra!

Tack vare hjälp och stöttning av Kulturskolan Mammut och sedan Arena29 har Colour Me In fått en fot in i branschen som får ses som ovärderlig när man är under 18 år och står utanför klubbsvängen.

-Vi har fått massa spelningar genom åren via Mammut och arena 29, där man är med i när man är lite äldre, så det är ju en helt fantastisk möjlighet! Vi har arrat en del spelningar också. En hade vi på frilagret i Göteborg där vi med några andra musiker startade en välgörenhetsspelning för nyanlända flyktingar, vi lyckades samla in 10 000 kr vilket var helt fantastiskt!!

13087786_739455512860816_717282113145910260_nTalangtävlingar som Musik Direkt och Partillerocken är klassiska vägar till speltid och chans till utrymme så länge man står ut med diverse hårdrocksband som har viljan men inte rätta känslan. Lördagens deltävling i Partille verkar dock ha varit ytterligare ett bevis på hur bra Colour Me In faktiskt är.

Jurymedlemmen och den gamle räven Kai Martin sa så här ”Det är vackert, smart, underfundigt och lekfullt.”. Hur känns det att få sådana ord egentligen? (Hela motiveringen finns här)

-Att få en sån motivering i helhet är en känsla som inte kan beskrivas. Vi var helt chockade och chocken kommer sitta kvar ett bra tag tror jag! Det känns så fantastiskt att få höra sånna fina ord om något vi verkligen jobbat med och skapat själva! Efter spelningen var vi väldigt nöjda då ett av våra stora mål med spelningen var att tänka på vårt scenspråk, så efter spelningen var verkligen känslan att vi var nöjda och det var det viktigaste. När vi sedan fick en sådan motivering blev vi ju ännu gladare för att det då betydde att det låtit bra ut! Dessa orden kommer följa med vårt bandet för alltid och kommer vara en motivation till att fortsätta göra det vi gör!

12417625_696083127198055_8724270832931011969_n

Bandet återkommer ofta till vikten av både Mammut och talangtävlingarna när det kommer till att träffa folk och att faktiskt ha roligt. Ingen överlever på den här scenen ensam och att Göteborg som musikstad endast kan gå framåt om vi hjälper varandra och Colour Me In känns som ett levande exempel på just det.

För att få ett litet grepp om vilka medlemmarna är så frågade jag dem för ett tag sedan om vilka deras favoritlåtar var och den gemensamma nämnaren var utan tvekan gitarrer, bas och trummor, gärna med kraf (det var tex The Smiths, Basement och Jacks Mannequin)

-Ja vi märkte också det när vi lyssnade på allas favoritlåtar haha! Vi känner oss väldigt hemma i den här genren som vi spelar men vi älskar inslag från andra genrer också! Så i framtiden kan låtarna bli väldigt intressanta! Vi älskar kraften i genren och eftersom att vi kallar den alternativ kan vi vara väldigt breda! Våra låtar är inte jätteglada och vi är faktiskt inte helt säkra på hur det blivit så! Vi har bara haft lättare för det! Vi provade att skriva en glad låt en gång och det gick käpprätt åt helvete haha! Vår nya låt som vi nästan är helt klara med är dock inte så ledsam så vi är spända på att spela upp den!

Den släppta EP´n Downcast bär på en rad olika passager och partier som är så otroligt bra, oftast på grund av sången med sin variationen i fraseringarna samt arrangemangen. Ett tydligt exempel på hur bra låtarna är arrangerade är avslutningen på Shattered men bandet minns inte ens hur det blev så.

-Vi kommer faktiskt inte ihåg hur vi skriver våra låtar såhär i efterhand. Jättekonstigt, men det har varit massa tillfällen då vi ställt frågan ”hur fan kom vi på låtarna”. Slutet i ”Shattered” är något vi bara kom på och vi vet inte riktigt hur. Vi brukar alltid börja med en av gitarrerna när vi skriver låtar, när vi hittat något vi gillar spelas saken om och om igen och så sitter basen och den andra gitarren och försöker improvisera in något, och sedan läggs trummorna på! Så svaret på den frågan är att vi inte vet. Det bara blev så, och det är vi väldigt glada över för vi är väldigt stolta över låten!

Bandet verkar helt enkelt inte bry sig om att analysera sin egen skapandeprocess nämnvärt vilket är en styrka. De vet inte riktigt varför bandet låter som det gör, de vet inte heller hur det blir till i studion. Det enda de vet är att det blir till och det enda jag vet är att det också blir väldigt väldigt bra. Ingenting är tillrättalagt, inget är utstuderat, allting är bara skapat av fyra personer som är väldigt bra på det de gör

-Vi har ju våra fasta instrument men när det kommer till sången kan det variera och vi göra som vi känner! Vi hjälper alla till att skriva och göra låtarna så och det går faktiskt jättebra! Vi har pratat med folk som sagt att det inte går att skriva låtarna där hela bandet är med, men för oss funkar det jättebra! Ibland börjar vi från scratch och ibland har någon av oss börjat på något som vi alla sedan utvecklar tillsammans!

Downcast är inspelad på Andorra Rock & Spa tillsammans med nämnda producenten Måns Tamnhed och framtiden för Colour Me In ser med andra ord ljus ut.

-Vi vill fortsätta göra det vi gör och se hur det blir! En av våra drömmar är väl att få spela på någon stor festival! Vi vill göra låtar som folk kan relatera till och känna något för, sedan vilken framgång det ger är något vi får se med tiden! Men våra mål är väl att få spela in ett album med en mängd låtar, och sedan kanske ge sig ut på en liten turné! Det hade varit fruktansvärt roligt! Men vi får se vad som händer här näst!

Oavsett vad som händer med Colour Me In så känns det som om Agnes de Fusco, Alexandra Millner, Emma Hjalmarsson och Patricia Palenskis kommer vara namn som syns och märkt i framtiden oavsett konstellation.

Foto: Josef Slunge

Foto: Josef Slunge

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

HOLI-Drifting On A Timeline

Någon gång i våras började det återigen bubbla kring bandet Happy Hands Club och det som bubblade märkte vi skulle uppstå under namnet HOLI. Det har alltså gått fyra år sedan HHC släppte sitt album vilket kan ses som en lång tid men så här i efterhand känns det fullt rimligt.

I en fin intervju med GP berättar Ricky Sokhi (som får ses som gruppens kreativa nav) att han först tagit en kurs i musikproduktion under ett år för att sedan spela in alla gruppmedlemmar separat. Sådant tar tid, och är man dessutom en kontrollerad musikskapare som är medveten om vad han vill göra så det leder sällan till snabba släpp.

För ett tag sedan rage-quitade jag musikbranschen eftersom att allting alltid är en strävan efter något nytt. Musik ska inte vara gjord med omsorg och den ska inte lyssnas med omsorgsfulla öron, den ska bara ut, snabbt som fan. Det här året har jag inte sprungit på en skiva som gripit tag i mig, däremot har diverse singlar fått min värld att snurra men inget album.

Ah, förens nu då.

Drifting On A Timeline är ett mästerverk.

Inledande spåret Moon sätter någon slags ribba över hur högt och vackert gitarrer ska sväva. Dessutom gillar jag man i det här fallet lägger analoga trummor vilket inte alltid förekommer i sådan här musik. Det blir mer levande och dessutom mer dynamiskt. Just dynamiken blir en styrka när sättet dom lägger sången varierar genom hela skivan som består av olika röster, filter och effekter.

Låtarna lyfts genom en genomtänkt produktion. Det hade varit enkelt för Ricky att säga fack it jag spelar in låtarna själv och skita i hela bandgrejen. Det hade kunnat leda till platta trummor och enformig sång. Istället går varje bandmedlem in och lägger sin del, på sitt sätt vilket också skapar mer nyanser.

Rent tematiskt återkommer ord som life, talk, night, time, hollow, death vilket också blir talande för vad skivan handlar om. Svåra och mer otillgängliga låtar växer till monster och lättare låtar som till exempel Mediocrity blir nödvändiga inslag. Det är också talande för skivans dualism där en låt vid namn Mediocrity är allt annat än just medioker.  För visst bär livet på mycket mediokert men när HOLI avslutar med ett körparti där dom sjunger en psalm som om man vore på en fotbollsmatch så lägger man också ett crescendo som är beyond typ allt.

Efterföljande Wild Life (som släpptes 2014 som HHC) ger dig sedan känslan att du  simmar med delfiner tillsammans med Jonathan och Skorpan i Körsbärsdalen, nattetid såklart.

Andra hälften tenderar att bekräfta rädslan om att sådan här musik nästan alltid bli jämntjock i album-form. Så var känslan efter första lyssningen men när jag nu lyssnat kanske 10-12 gånger så märker jag hur omfamnar det jämntjocka och därmed också älskar det. Ibland försvinner jag in i låtarna, ibland väcks jag av en gitarr, vissling eller saxofon, ibland hör jag bara musiken utan att lyssna och ibland lyssnar jag koncentrerat på varenda ton.

Jag älskar det sättet att lyssna på musik.

Foto: Tobias Bauer

Foto: Tobias Bauer

Allting som är fint med den här skivan manifesteras i avslutande Drifters som börjar som en sömning jazz-kvartett som av en slump fått en ny basist som ”ville pröva lite nya grejer”. Så kommer ändå gitarren som långsamt drar med sig resten av arrangemanget till en vackrare plats. Det väsnas, det tas ner, det sjungs om livet, man befäster tvivlet och till slut mynnar det ut i en refräng som kunde varit skapad av världens bästa pop-kompositör. Den hooken skriver man inte om man inte vet exakt vad man håller på med och det visar HOLI här.

Ett mästerverk alltså.

Så här i efterhand kan jag ångra att jag inte såg dom live på Pustervik eller Yaki. Det hade varit intressant att se hur låtarna ter sig live för en svaghet som skivan har är trots allt att den nerv som skapas i en replokal eller tillsammans i en studio försvinner i det här sättet att arbeta. Ricky är givetvis medveten om det och det är inte heller något som stör men nerven saknas när allting blir för snyggt.

Samtidigt tror jag helt enkelt att den här skivan behövdes göras på det här sättet, som ett steg mot något ännu större.

Med det sagt har HOLI precis släppt årets bästa skiva, och då är deras bästa skiva ändå inte släppt än.

Det är stort för HOLI är ett band, och ska så förbli.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Many Voices Speak-Video Child

Det finns nog inget vi i svängen älskar mer än ”nya röster”. Vi älskar ”nya röster” så mycket att vi gladeligen slänger alla gamla röster på soptippen så fort en ”ny röst” tar plats.

Bakom Many Voices Speak finner vi Matilda Mård som gjorde en egen inverterad urbaniseringsprocess och lämnade Stockholm för att istället flytta till Borlänge. Ett främmande steg för många men det steget känns i efterhand lika självklart som hennes musik. Om flytten gav henne ro att skapa och tid att reda i sina inneboende viljor så är det något som märks i resultatet.

Debutsingeln Video Child är alltså just en debutsingel. På Idol igår snackade man om artist-id och om man ska överföra sådana uttryck på den riktiga världen som vi lever i så kan vi ju konstatera att Matilda har tatuerat in sitt id likt en tribal på en övervintrad Partille-Johnny.

Video Child är en stillsam pärla i en drömsk pulserande värld. Den verkligen otroligt bra, fin, vacker och till skillnad från andra låtar i samma genre så vill jag faktiskt lyssna på den här låten på repeat.

Det bästa av allt är väl att det om två veckor kommer en EP med ytterligare två låtar som är precis lika mycket.

EP´n Away From All släpps alltså 28/10 på fina fina Strangers Candy.

 

Låten är givetvis med på listan över årets bästa låtar

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Varje gång Ms Henrik släpper en ny låt blir man per automatik intresserad, det kan vi säga är en styrka hos honom.

Varje gång Ms Henrik släpper en ny låt kan man dock vara rädd för att fokus lagts på allt annat än just musiken.

Den rädslan har nog bara bekräftats någon enstaka gång men faktum är att Ms Henrik älskar allting kring ett låtsläpp så mycket att risken finns att släppet blir roligare än låten.

Den risken kan vi nog egentligen avskriva eftersom nya singeln Like Lovers Do bär sig själv, oavsett snygga pressbilder och en spektakulär musikvideo. Det bästa med nya singeln är att det känns som ett steg framåt i samma andetag som det är en återgång till första singeln Doin it for the man. För om Henrik Eksvärd är en rastlös själ och som alltid vill vara i rörelse så blir det också logiskt att efterföljaren till debutsingeln kommer 3,5 år senare. Ms Henrik återgår till melodier, dynamik och intro/vers/refräng/vers/refräng/stick/refräng/outro. Med det sagt hade Ms Henrik kunnat vara redo för mello men det vi glömmer säga är att det är så satans bra att allt below världsherravälde vore ovärdigt.

Jag älskar Henrik för mycket, men mest av allt för den musik han gör.

Ett första album (!) kommer 18/11 via Birds Records och det kommer lysa upp vilket mörker som helst.

http://www.facebook.com/mshenrik

http://www.twitter.com/mshenrik

http://www.instagram.com/mshenrik

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

CHANCVN-High Life

Hej världen!

Jag har ju en tanke om att vara lite proffsig och inte blanda ihop VÅRØ och Que Club men who cares när VÅRØ släpper musik som är beyond!

Lyssna på High Life med Stockholms-bandet CHANCVN nu. Inte bara för att låten är fantastiskt utan även för att jag älskar dom!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

HOLI-Mediocrity

Happy Hands Club blev HOLI och Göteborg fick ett nytt namn att fästa vid bröstet likt en medalj.

Det är egentligen svårt att säga vad som gick fel med första släppet, kanske var förväntningarna för höga på Feel Nothing Fail Nothing men låten spelades inte särskilt mycket efter första lyssningen. När jag lyssnar nu så märker jag ju hur bra gitarrerna faktiskt är men sedan blir det lite för tråkigt helt enkelt. Det tråkiga ligger i det jämntjocka, det är lagom bra hela tiden utan att något lyfts.

Det där problemet har vi inte i nya singeln Mediocrity.

Du är fast, redan vid pianot. Sedan är det drivet, dynamiskt och alla andra beskrivande ord som vi alltid sätter på sådan här musik. Huvudsaken är väl att det är fruktansvärt jävla bra. Det är sådana här låtar som ger mig livslust, lust att till och med gå utanför hemmet. Avslutande stycket med körandet är så magiskt att det skulle kunna få förlamade att gå, hungriga att bli mätta och blinda kan helt plötsligt se klart.

Det är tamjefan bibliskt.

Ett album kommer 14e oktober och jag har lyssnat igenom det en gång hittills och kan redan säga att det är ett av årets absolut bästa album.

HOLI!

Vi visste det hela tiden!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Pop-Lars.

Ni vet, den här Pop-Lars:

Dra igång efter slingan sa ja te dajj #efterslingan

A video posted by Fabian (@que_club) on

Han ville ju komma in efter två slingor en gång i tiden och sen bara köra igång.

Sedan dess har han nog jobbat som musiklärare, där har han lärt sina elever att aldrig lyssna på efter vilken slinga man ska in efter utan att man som trummis själv ska få välja vilken slinga man vill komma in efter. Det är både ett kritiskt och ett normkritiskt förhållningssätt som genomsyrar hans otroligt formativa undervisning. Sedan visar han sitt brock och går vidare mot personalrummet.

Den Pop-Lars har i alla fall släppt en ny singel, låt oss lyssna och bedöma i realtid:

Det börjar med att låta lite schlager, eller typ som om man skulle göra om någon Eva Dahlgren-låt i ny tappning i Så Mycket Bättre. Sedan sjunger han på något klassiskt 80-tals vis och liksom stöter fram orden i en otroligt tröttsam frasering.

Orden, jag hör inte orden för allt dom signalerar är meningslöshet.

Breaket innan andra versen är, gammalt.

Det är inte drömskt.

Refrängen är gammal.

Vad händer egentligen?

Gitarrerna vill ju ändå något men dom är för tama, det funkar ju inte att lägga så tama och intetsägande gitarrer om man vill säga något.

Soundcloud gick direkt över till All of me med John Legend som related track. haha. Det säger nog allt.

Fan Lars! Bättre lycka nästa gång!

 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Gitarrer ska sväva, synthmattor ska vibrera och röster ska eka.

Det har jag alltid sagt.

Så säger även Simeon Pappinen Hillert som nu släpper ut ny musik under namnet Denver, Colorado vilket i sig är ett ganska angenämt namn. Jag tänker att Simeon gillar Townes Van Zandt så mycket att klippiga bergen är en given plats som kuliss för ett nytt musikprojekt. Omslaget till nya singeln Eternal love// Usual Fog vittnar dock om en mer urban ljudbild och visst är det också så.

Jag gillar när när man får känslan av att vilja göra segertecknet när man lyssnar på musik och när synthmattan svävar iväg en sista gång så har du automatiskt båda händerna i luften. Det är ett bra tecken på att man har lyckats med en låt.

Senare kommer det en EP, den kan bli hur bra som helst.

 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}