Que Club

Pelle Adlén och livet

För att kunna leverera luggpop krävs egentligen bara en sak.

Trovärdighet.

Och det spelar egentligen ingen roll hur mycket trovärdighet artisten tror att hen har, det handlar om hur mycket trovärdighet lyssnaren finner. Första gången jag lyssnade på Pelle Adlén så fann jag ingen trovärdighet, det kändes påklistrat, skapat och för kvasipoetiskt. Som om någon läst Bukowski eller Kerouac och sedan bestämt sig för att vara den där sorgsna och ensamma killen. Jag trodde inte på ett ord av vad han sa. Jag lyssnade därmed inte heller på ett enda ord som han sjöng.

En förutsättning för att ta sig an den här musiken är att du bestämmer dig för att varenda ord, ton och slag är på djupaste allvar. Om du utgår från att att det hela är poserat så fylls varje minut med banalitet och orden blir tomma pekoral.

Luggpopens styrka och svaghet är att man vill ha den när man mår som sämst, att man behöver luggpop för att bli medveten om att någon har det sämre.

Därmed kommer luggpop alltid vara livet viktigaste beståndsdel.

För helst plötsligt kom Pelle Adlén tillbaka till mig, som en slags ärkeängel. Joe hade ju berättat för mig hur bra det var men jag var inte mottaglig då. Nu behövde jag luggpop och nu stod Pelle Adlén där och lyste upp mig med sitt mörker och han bär sin trovärdighet som en medalj över bröstet.

Förra året släpptes skivan Taken Över Bastugatan och på den skivan finns en låt som är så larger than life att The Weight kan liknas med en schlager. Implodera börjar med en klassiskt men genial basslinga för att sedan mynna ut i ett taktfast, långsamt gung som kunde låta som Solens bästa låt. Sedan säger Pelle lika mycket när han sjunger som när han inte sjunger. Självskadebeteende, ärren, borderline, drömmar, du kom tillbaks, men inatt försvinner allt, tystnad.

Sedan lyfter låten iväg och gitarren är majestätisk i sitt sätt att fly från verkligheten.

Skivan är full av små geniala passager och Adlén är trots allt bäst när han håller det enkelt, det visade han redan i gamla låten Siempre för ibland försöker han för mycket. En låt som Åt helvete med alltihop försvinner i sig själv på grund av konstlat arrangemang bestående av semi-sakrala körer och arena-gitarrer. Inledande Ensam Hem är dock precis lika majestätisk som Implodera och The Sun Days-gitarrerna på STHLM är ess.

Det finns otroligt mycket fint i det svarta som Pelle lägger på bordet, så ta dina hörlurar och låt honom följa med dig på din nattliga promenad.

Du kommer hitta en vän då.

För så länge livet pendlar behöver vi sådana som Adlén och hela luggpops-rörelsen.

Forever, för alltid, siempre! 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}