Que Club

Tag: Steve Buscemi’s Dreamy Eyes

Ny musik v.13

Neue vecka, neue musik.

Det är sedan gammalt. Skrolla ner bah!

Veckans bästa släpp är såklart Katohjärta som fortsätter rida ganska ensamma på pansarvagnen som kallas för true shitt! Det bästa med sådan här musik är att det vid första lyssningen mest lunkar på, och sedan kommer det några självömkande ord som i regel studsar iväg igen. Sedan lyssnar man igen.

Sedan lyssnar man ännu en gång och då är varenda gitarrslag och trumning viktigare än allt och orden slår dig som om det är dom enda som hjälper dig genom dagen.

Vita lögner och mörka tankar, tar mig igenom, alla gråa dagar

alla andra dagar, vill jag va med dig, alla andra dagar vill jag va mig själv

jag vill va med dig, för alltid

Katohjärta, jävla genier asså.

I övrigt så släppte vi på VÅRØ en singel med Milano Sun som ni bör lyssna på. Jag bloggade om dom back in 2012 och nu är det dags för musik igen! De e gott de.

Även Steve Buscemi’s Dreamy Eyes släppte nytt vilket alltid är gött, jag har dock skrivit så mycket om dom så nu räcker det! Det är nog! Dom är bra liksom!

Anti Ponys cover på There Is A Light That Never Goes Out? Kan skriva 70 000 tecken om den. Men för er räcker det att bara lyssna!

Lyssna mer, prata mindre.

Det är uppgiften!

Ha en trevlig helg!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Steve Buscemi’s Dreamy Eyes-Closer

Det har gått strax över året sedan Steve Buscemi’s Dreamy Eyes slog sig ner i våra liv och drygt ett halvår sedan dom spelade på Pustervik när VÅRØ hade sin höstfest.

Sedan första låten Desire har dom blivit haffade av Rama Lama Records, blivit ett internetfenomen och spelat 452 gånger på PSB.

Inte dåligt alls, men det är fortfarande musiken som räknas och nya låten Closer visar att SBDE är ett band att vara vaksamma på. Nya låten skulle kunna beskrivas som loungig och slipad  med en lyxig kostym (vidrig beskrivning ur kontext). Som om resan från Desire till Closer också gått från bakgatan och in på något schön hotellbar i boutiqe-format. Den är otroligt välproducerad och otroligt genomarbetad. Jag vill ju tro att SBDE är ett band som bara kör på i replokalen och sedan går rätt in i studion och sätter allt på första tagningen. Den känslan är borta här, utan här har man antagligen suttit och diskuterat tempo i 9 dagar och funderat på vilka fraseringen som ger bäst flyt. Samtidigt har Edvin suttit bakom trummorna längst bak och undrat när fan han ska få kaosa igång?

För jag minns ju den där magiska kvällen på Pustervik när SBDE inledde kalaset och chockade alla närvarande. Jag minns arrangören och indie-mogulen Elin Hedmans ansiktsuttryck när hon insåg hur fruktansvärt bra dom var. En anledning att att dom var så bra är att dom kan kaosa så extremt organiserat. Som åskådare vet du inte om dom kommer hänga med själva i låtarna. Kommer Elias sätta varje slinga? Kommer Siri sätta varenda rad på lika perfekt sätt som på skiva? Kommer Edvins armar gå sönder och kommer Tildes fingrar börja blöda?

Ja, ja, nej, nej!

Dom sätter alltid allt. Tvivla aldrig på något annat.

Det där kaoset som dom organiserar så bra i Desire finns inte i Closer, den är bara organiserad.

Men det gör inget, det får mig bara att längta efter mer för att Closer är precis som förra singeln Call Out en magiskt bra låt, skapad av magiska personer.

Jag är lycklig att ha Steve Buscemi’s Dreamy Eyes i mitt liv.

And also. Krädd till Matilda från Melby för väl genomförd insats.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

2016 års 20 bästa svenska låtar!

{insert valfri text där du problematiserar skapandet av en årslista}

Det är här tjugo svenska låtar som gjort 2016 till ett bättre musikår, utan inbördes ordning.

 

Lyssna på låtarna här eller på spotifylistan.

Frida Hyvönen-Fredag morgon (RMW Grammofon AB)

En del låtar ska inte beskrivas och förklaras, dom ska inte tas itu och analyseras. Frida Hyvönen säger allt som behövs att sägas i Fredag Morgon och för första gången på ganska länge stannar hela världen att snurra under sju minuter.

Ett mästerverk, så e de med de.

Steve Buscemis Dreamy Eyes-Desire (självsläpp)

I dagar då sidor mer jagar premiärer än skriver om musiken man gillar är det sällan låtar går som en löpeld genom bloggosfären men så var det med Desire den där veckan i slutet av januari. Sedan dess har det så att säga rullat på och när vi hade dom på Pustervik tidigare i höstas blev det tydligt att SBDE är ett av landets absolut mest spännande band. Siri Sjöberg är en jävla gudinna på sången och Rama Lama Records kan skratta sig lyckliga hela 2017.

Laser & Bas-Hot Daang (Hybris)

Egentligen lyssnar jag fortfarande på Kan du känna hur det blåser orimligt mycket men Hot Daang har kommit att konkurrera med platsen längst upp på piedestalen som lyser av laser och dånar av bas. Jag gillar musik som jag faktiskt lyssnar på och det är också sådana låtar som ska befolka en årslista. Jag har lyssnat på Hot Daang mycket och anledningarna är många. Carl Johan inleder med en varm och inbjudande stämma som kan få vilken mellanstadielärare som helst på svaga ben. Sen efter halva låten är du under hypnos och sätts långsamt i trans mot högre och högre höjder. Det är vad vi brukar kalla ett snyggt arrangemang. Bra där!

ODD HUE-Dye (självsläpp)

Kanske är detta den låt som ligger bäst gömd in i årets låtflöde och det är fortfarande ingen annan än jag som skrivit om den vilket också bevittnar om hur medioker bevakningen är av ny svensk musik. Den här låten är överjordisk, allsmäktig och uppbyggd som den bästa filmen du någonsin sett. ODD HUE består av tre unga män från Göteborgs-området som är en del av den nya drivna kraften som finns och när dom bara får alla sina låtar att vara på samma nivå som Dye  kommer jag inte stå ensam och skrika deras namn.

Detta är beyond, smaka bara på slutet.

Bergman/Wasa-The Same (självsläpp)

Musik ska komma underifrån och överraska dig, den ska liksom inte föregås av 47 inlägg på sociala medier och byggas upp med hjälp av strategier från folk som tror dom bidrar till en ”innovativ musikscen”. Musiken ska egentligen bara ligga där och sedan ska du plocka upp den själv, inte kastas i ansiktet på dig. En sådan låt är The Same med Bergman/Wasa.

Bakom namnet finns den ödmjuke Erik Dunkels som vi kanske främst känner igen som en av bröderna i duon Caotico men nu stås det på egna ben, som det heter. Låten är både lo-fi och balearisk och därmed också gudomlig. Det ska inte vara så mycket svårare. Jag älskar det!

Alice B-Där solen slår (Luxury)

Alice B verkar vara mycket duktig. Hon verkar bland annat vara duktig på att försova sig så att hon missar gig, hon verkar duktig på att ha kort om cash lite för ofta men framför allt är hon extremt bra på att både skriva låtar och sjunga. Albumet Så Unga är den skivan vi alltid velat att hon ska göra men kanske behövde det ta den tid det tog. Alice behövde helt enkelt året med gitarren för att sedan skapa glans med School innan den här skivan va redo att göras. Jag är väldigt glad för det då det en av dom skivor jag lyssnar allra mest på i år. Den här låten sticker fortfarande ut som den absolut bästa och Manchester-gitarrerna lyfter och följer Alice under tre minst sagt fina minuter.

Foto: Claudia Kent

TORSI-Dagen (självsläpp)

Det finns människor i den här lilla ankdammen som jag beundrar lite extra. En sådan är Anton Thoursie som håller till i Malmö. Jag tycker verkligen han är bra på alla sätt och ibland kan jag till och med tänka att jag ska åka till Malmö och skriva till honom och fråga om vi ska ta en kaffe.  Det är  intressant med en människa som kan göra små minimalistiska pärlor med ena handen (PMtoyou) och sedan storslagen pepp-pop med andra (TORSI). Dagen är en låt som gjort 2016 till ett bättre år, mycket tack vare arret som rullar på likt en Kungälvsfärja i medvind. Bra låtar ska alltid få dig att spela luftgitarr, det säger jag alltid till mina barn och om låten dessutom få dig att dansa fult så är det perfection.

Anton! Jag vill dricka kaffe med dig!

Hater-Radius (PNKSLM)

När till och med Woody West-Kim instagrammar att den svenska gitarr-indien är tillbaka så vet man att det är stort. Caroline Landahl sjunger lika majestätiskt som gitarrerna kräver och helheten är verkligen slående. Jag skrev tidigare i år att Hater ska inte analyseras i beståndsdelar, man ska bara förtära det helt och aldrig mer lyssna på något som är sämre.

Hater är 2016 års bästa nya band. Grattis Malmö, grattis Sverige!

Sverige-Följa med (Tona Serenad)

Proggkammaren i mitt hjärta är bestående och närs väldigt sällan men då och då gör den det och då blir jag näst intill salig. Sverige är ett ogooglingsbart namn vilket stör mig samtidigt som det är genialt. Fast mest störigt. Följa med är hur som helst en låt gjord med omsorg och jag älskar hur dom kört proggkänslan genom ett chill-wave-filter för att undgå tröttsam nostalgi. Slutresultaten är en av årets absolut finaste bitar.

Pascal-Forever (Novoton)

Har det inte skrivits väl mycket om Pascal? Blev det inte lite väl mycket när dom var med i Breaking News? Är dom inte tillgjorda? Mår Jens bra?

Skit i det! Känn kraften, den undgår verkligen ingen.

Hur kan man ens välta en värld med så små medel?

Gitarrer & bas, trummor & hat. IRL.

Many Voices Speak-Video Child (Strangers Candy)

Matilda Mård får härmed årets Alice Boman-stipendium för bästa pianopop bestående av atmosfär och vackra slingor. Att detta dessutom är en debut-singel är bara skrattretande med tanke på nivån.  Hela EP´n är magisk! Lyssna bara!

Friendship Club-No limits (självsläpp)

I början av februari kom det ett försynt men trevligt mail från en nystartad trio från Malmö angående en nysläppt EP. Man kan ju säga att man får en del mail om soundcloud-släpp och ja, kvalitén är högst varierande men här var det något som avvek direkt från normen. Detta var helt enkelt fruktansvärt bra och precis så drömskt och lagom mycket shoegaze som jag gillar. Låten No Limits är fab och Friendship Club kommer most likely vara ännu bättre under 2017 och jag gillar band som lägger mer krut på att höras än att synas.

Agent Blå-Frustrerad (Luxury)

Agent Blå var 2015 års stora utropstecken och det följdes upp med singeln Frustrerad som släpptes tidigt i år och med den visar bandet att man inte är något slags One Hit Wonder i och med monstret Strand. Vissa säger att Frustrerad skulle vara bättre än Strand vilket jag är osäker på men det säger ju mer om Strand än om Frustrerad. Agent Blå var som en urkraft för ett år sedan, man ville spela överallt och släppa allting överallt men någon lugnade ner dom och intalade dom att det här är för stort för att släppas i hast. Dom återvände till studion och under året har ett album vuxit fram som kommer göra Göteborgs skyline bra mycket vackrare under våren 2lax17.

HOLI-Mediocrity (Luxury)

Så här i efterhand känns det sjukt att plocka ut fyra minuter från det mästerverk som skivan Drifting on a Timeline är men jag får lukta mig tillbaka till när låten släpptes tidigare i höstas. Allt på den här låten är perfekt, pianot i början, uppbyggnaden och det rent bibliska avslutet med körsången och sedan gitarrerna som maler like there is no tomorrow. Detta är en perfekt skriven poplåt.

Iiris Viljanen-Ska vi fira? (Voi Elämä)

Ordet är starkt, känslan är starkare men starkare än är Iiris Viljanen. Tillsammans bildar den treenigheten en kraft större än mycket annat. Viljanen fortsätter det som startades med Vasas Flora & Fauna och tar lyssnaren till platser som man inte visste att man ville till.

Det finns väldigt väldigt mycket vackert i den låten, och även om man gärna fokuserar på orden när det gäller Iiris så ska man inte glömma bort hur välarrad den här låten är.

Stort, rentav.

Holy Now-Wake Up (Lazy Octopus / Luxury)

Det blir lätt pretentiöst när man ska bedöma och beskriva musik, det ska relateras till saker som visar att man är bildad och beläst, det ska framförallt visa att skribenten minsann kan skriva poesi precis på samma sätt som artister man beskriver. Då är det gött med musik som bara drabbar dig med hjälp av god ihopsättning av ord, ackord och övriga instrument. Holy Now verkar vara märkvärdigt bra på just det där med att sätta ihop låtar. I Wake Up lyckas dom så bra att jag drabbas, och dessutom vill dansa med ansiktet ner mot golvet samtidigt som jag dricker upp glaset.

Boys-Happy Hour (PNKSLM)

Nora Karlsson (från bandet HOLY) ställde sig 2015 på egna ben i och med Boys (krädd för dåligt bandnamn). Nora känns som en artist som är klok men som gör musik man kan känna sig oklok till. Trummorna som inleder Happy Hour är slående och sedan skaver det på ett otroligt underbart sätt.  Låten hade kunnat vara rätt tråkig och repetitiv men Nora lyckas undkomma det med diverse avvikande effekter och sångpassager. När hon släppte sin EP 2015 drog jag paralleller till det gamla fina bandet Liechtenstein och den kopplingen manifesteras i den här låten i sättet hon både lägger gitarrerna och sången. Väldigt väldigt bra!

Moon City Boys-Delta Love (Törncrantz rock’n’roll)

Det är glädjande att ännu ett gitarrer och bas, trummor och hat-band lägger sig på den här listan då det är en utveckling jag applåderar varje dag i veckan. Det där med att vara en duo och göra elektronisk pop är så 2013 (trots att vissa som gjorde det 2016 gjorde det extremt bra) och nu ska det istället dåna och dönas. Moon City Boys är ett älskvärt band med älskvärd hållning till musik. Dom sitter inte och väntar, dom krattar sin egen manege och framförallt så gör dom den musiken som själva vill. Moon City Boys bryter normer, genrer och väggar med sin musik och det blir väldigt svårt att inte älska dom. Delta Love är en magisk låt i det ledet.

I Am Karate-Swayze (självsläpp under vakande hand av Universal (typ))

För att väga upp alla dånande gitarrer och dundrande trummor behövs lite dansant klubbmusik, fast inte sådan du får ont i huvudet då, utan sådan som faktiskt är bra. Duon Marta Pettersson & Erika Ahlström har en känsla för snygghet som går genom exakt allt dom gör. Allt från foton till omslag och framförallt låtar präglas av en snygghet som vittnar om en omsorg som ofta glöms bort. I Am Karate’s låtar hade dock kunnat vara lika tråkiga som vilken P3-pop som helst men icke! Just Swayze är en liten pärla i den strida ström musik som kallas för elektronisk pop.

Milyon-Lover (Teg publishing)

1000 timmar i en replokal, x antal fler  timmar ifrån varandra,  en färdigställd skiva och sen tomhet, idel tomhet.

Det är inte jag som ska berätta historien om Milyon men jag vill inte heller bli en av dom som glömmer bort dom. Redan 2011 hade jag med Hamngatan på min årsbästa lista och att samma band under nytt namn ska pryda årets lista känns givet. Släppet präglas givetvis av att basisten Nils Kejonen tog sitt liv under släpparbetet våren 2015. Allt lades på is och exakt ett år efter tragiken släpptes albumet som legat klart lika länge. Ingen press gjordes, inga spelningar spelades, skivan bara låg där som en hyllning till Kejonen. Var han än är så är jag säker på att han ler med hela ansiktet för att detta är ett av årets absolut bästa släpp. Gittarerna är magiska och trummor o bas gifter sig från första slag. Det är matta på matta och påläggen avlöser varandra och skapar en atmosfär som är både tillbakalutad och peppande. Helt beroende på lyssnarens humör

Livet och döden gör sig påmind every now and then. Omständigheterna kring skivan varken höjer eller sänker omdömet. Kejonen King står på egna ben och pekar med hela handen. Det visar inledande spåret Lover.

Det är snarare en regel än undantag att folk i den här lilla indiebranschen sitter på flera stolar. Gränserna mellan skapare,förmedlare och bedömare är näst intill osynliga och det är inte helt oproblematiskt. Så för att behålla någon slags trovärdighet diskade jag musiken som släpps på VÅRØ pga för starka kärleksband. Men finn dom gärna ändå!

Alla låtar på listan plus en drös andra som gjort Sverige bättre finns på den här listan.

Nästa år fortsätter vi göra Que Club till en bättre blogg och Sverige till ett bättre musikland genom VÅRØ.

Vi ses då!

Avslutningsvis, 2017 drömmer vi om en musikvärld där folk hyllar skapare som till exempel Amanda Elsa Larsson istället för trötta Avantgardet, eller att folk i Kitoks närhet faktiskt säger till honom när han går över gränsen, ”humor” behöver inte vara ”kul” bara för att man är ”kompisar”. 

Vi konstaterar även att PNKSLM är årets absolut bästa skivbolag och att bolag som Strangers Candy och Lazy Octopus kommer bli ännu bättre nästa år. Nästa år kommer Colour Me In och ODD HUE dominera gbg-scenen tillsammans med Bye Bye Bicycle som återvänder från det döda.

Puss!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Steve Buscemi’s Dreamy Eyes-Desire

Jag vill inte vara sån men satan vad jag tjatat om den svenska indiens återkomst, främst med ett fokus på gbg-scenen men nu är det uppenbart att vågen även spridit sig till huvudstaden.

Steve Buscemi’s Dreamy Eyes består av Siri Sjöberg, Tilde HansenEdvin Arleskär och Elias Mahfoud som alla varit med i diverse band innan men nu samlar man ihop sig under det smått diffusa bandnamnet Steve Buscemi’s Dreamy Eyes men oförståeliga bandnamn hör ju till genren. Det finns något med singeln Desire, förutom de snygga gitarrerna och kören så älskar man givetvis Siri Sjöbergs sång.

Den tillför, typ allt.

Man hade kunnat ha en lagom duktig manlig sångare och låten hade varit lika tråkig som Jazzhuset en torsdag men icke! Här låter man Siri gå all in och som en blandning av någon slags fågel och en gudinna går hon på like there is no tomorrow.

Det är inte ofta jag säger det, men man vill verkligen höra mer av det här bandet. Nu fattas det egentligen bara att något tetigt major-bolag sätter klorna i dom och vi har förlorat dom för evigt.

Så håll dom, nära hjärtat, så länge du kan!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}