Rasmus Kilander

Yorgos Lanthimos, regissören bakom filmer som bland andra ”Dogtooth”, ”The Lobster” och nu senast ”The Killing of a Sacred Deer”, offentliggjordes under eftermiddagen som en av de första att stå på gästlistan till sommarens Bergmanvecka. Eller vecka och vecka, 100-årsjubileum, snarare, vilket ju redan nu är i full gång. Onekligen spännande val av gäst, oavsett – och fler väntas, får vi förmoda.

Fira det – eller tvärtom, kanske – kan man göra med att ”Oskuld och panik”, den första av sex delar ur Bergmans ”Scener ur ett äktenskap”,  ikväll, 20.00 på SVT2, visas. Eller, för den delen, redan nu på play.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Ett samtal med Jesper Ganslandt

Efter att som tolvåring börjat filma hemma i Falkenberg, genom åren arbetat med musikvideor och klippt diverse program för tv, slog Jesper Ganslandt 2006 igenom med långfilmsdebuten ”Farväl Falkenberg”, vilken blev flerfaldigt Guldbaggenominerad och även Sveriges Oscarsbidrag, följde efter den upp med de två, av kritiker hyllade, ”Apan” (2009) och ”Blondie” (2012), för att sedan fortsätta med en nu för bioduken redo och på förhand hyllad ”Jimmie”, i vilken han själv – förutom att bland annat regissera, skriva och producera – återigen ställer sig framför kameran. Men någon huvudroll är det inte, för den har sonen, Hunter Ganslandt, som vid inspelningen bara var fyra år gammal. Följer gör mitt samtal med den flitigt arbetande regissören.

Jesper Ganslandt.

TISDAG 30/1, 09.45, GÖTEBORG FILM FESTIVAL.

På Capitol, en liten, privatägd biograf i närheten av Handels i Göteborg, strömmar folk, bort från vinterns ihållande kyla, in genom dörrarna. Så gör även Jesper Ganslandt, den Falkenbergsbördige regissören som, influgen direkt från premiären i Rotterdam, är här med sin nya film, ”Jimmie”, vilken han om dryga kvarten inför en förväntansfull festivalpublik ska introducera – och efteråt, ledd av mig, göra en Q&A.

Samtidigt som salongen släcks ned sätter sig Jesper i den röda fåtöljen bredvid mig, rätar till jackan i knät, som om han strax ska resa sig igen, och tittar förväntansfullt, precis som resten av den fullsatta biografen, upp mot ridån som långsamt börjar röra på sig.

Ska du se filmen?

– Naej, bara lite kort.

Han rätar återigen på sig i fåtöljen, och fortsätter:

– Höra så att ljudet är okej, men vi ses sen.

Hunter Ganslandt i titelrollen.

LÖRDAG 7/4, 12.30, ÖVER SKYPE.

Efter ett tiotal mejl fram och tillbaka har vi hittat en tid. Ett klockslag som vi båda passerade med en  dryg kvart. Jesper har en timme, säger han. Jag tänker två.

Kul att vi fick till det, till slut.

Ja, verkligen. Det var lite svårt där, ett tag.

Hur känns det nu, ett par månader efter att filmen fick sina två, lite större festivalpremiärer, och om en vecka når våra svenska biografer?

– Jag tycker det är ganska skönt att ha fått betänketid, för tanken var, från början, att sikta in oss på Berlin, vilket då hade blivit lite senare. Men det har varit skönt att få reflektera lite, fundera över hur den tagits emot, vad idén kommer ifrån, vad jag menar med den, vad jag tycker är lyckat och vad jag tycker att den gör.

Men filmen var skickad även till Rotterdam?

– Ja, precis, och någon annan festival. Men sen hörde de av sig därifrån, från Rotterdam, alltså, och ville ha den som öppningsfilm.

Och då var det inte mycket att fundera över?

– Det är ju svårt att inte tycka att det är en bra grej. Klart att det skulle vara bra för filmen. Men givetvis funderar man över om det är rätta festivalen, om det är dit vi vill och sådär.

Men öppningsfilm, tänker jag, måste ju ändå ge filmen en viss uppmärksamhet, vilket väl för ”Jimmie”, som en förhållandevis liten film, är väldigt viktigt?

– Jag hade Berlin i tankarna, tyckte det kändes kul att försöka få med den där. Och det kanske hade gått. Men när de verkligen ville ha den i Rotterdam, och på samma gång erbjöd oss att få öppna festivalen, så kändes det verkligen som rätt festival att satsa på. Det är ju, som du säger, också en liten film, så det kanske, tänkte jag, är bra om den får en lite större plattform i början, första gången den visas.

Samtidigt som han förklarar, utförligt berättar hur arbetet med att skaffa filmen en bra festivalnärvaro, får jag känslan av att det låg en rejäl stress bakom det hela, som om han fortfarande bearbetar filmens öppningskväll.

– Jag satt i ljudmixen, ja, två dagar innan den skulle visas, funderade över det där ljudet som saknades, över att det måste bli klart, att vi måste hinna med det där andra. Man vill ju, inför första visningen, ha den i bästa möjliga skick.

Ljudet är ju, för en film som denna, oerhört viktigt.

– Ja, alltså, otroligt viktigt. Och det hade vi snackat om länge, just det där att det är mycket som ska ske off-camera, att det ska byggas upp ljudmiljöer som på något sätt förklarar hur Jimmie upplever det hela.

Var reaktionerna bra, upplevde du, i Rotterdam?

– Ja. Eller starka. Bra och dåliga, positiva och ifrågasättande. Det var reaktioner, i alla fall. Vilket kändes viktigt. Det kunde ju ha varit lamt, menar jag.

Så det känns, antar jag, bra?

– Ja, men det tycker jag. Känns skönt att nu ha fått chans att reflektera lite kring projektet. Men den här gången, med Rotterdam och Göteborg, blev det så nära inpå, så jag hade inte tänkt så mycket kring hur folk skulle reagera. Men när jag fått lite tid, nu efteråt, så känns det som att det stämmer ganska så bra överens med vad jag var ute efter.

”Jimmie” följer fyraårige Jimmie, spelad av Ganslandts son, Hunter Ganslandt, som med sin pappa måste åka på en resa, bort från Sverige, och lämna mamma hemma. En resa som aldrig vill ta slut, på samma gång som ingen verkar veta var de ska. Förutom att de är på väg bort från något.

Men vi kommer tillbaka, pratar mer om Jimmie, om att regissera sin egen son och varifrån den där idén kom. Men först ville jag prata om Jesper själv, om hur han började, vad det var hemma i Falkenberg som väckte intresset – och i dag lett till att han nu har sin fjärde film rullandes på svenska, som internationella, biografer.

– Dragans pappa, min granne, hade köpt en videokamera. Jag var väl tolv, tretton, kanske, och han hade mycket åttiotalsfilm, du vet. Skräckfilm, som jag inte fick se hemma. Vilket ledde till att vi började göra egna filmer, jag, Dragan och andra i kvarteret, med den där videokameran. Blodiga saker, om folk som campade, men försvann en efter en, och sådär. Alla möjliga filmer.

Men det fanns ändå ett narrativ, en typ av handling i det ni gjorde?

– Ja, en idé om att berätta något, åtminstone. Och på den tiden var det ju lite så att den som hade kameran bestämde, vilket jag inte hade något problem med, egentligen. För det var absolut inte jag som regisserade, utan jag tyckte det var ganska kul att skådespela, att klippa. Tyckte det var häftigt att man kunde sätta ihop flera bilder till klipp. Jag blev verkligen otroligt intresserad där och då, det var som om vi barn som lekte tillsammans fick ny luft under vingarna av det där.

Hade du tillgång till filmen, om du förstår hur jag tänker, som medium hemma?

– Kombinationen var nog lyckosam för mig. Mamma var engagerad i Bio Kontrast i Halland, som visade kvalitetsfilm, och vi gick på bio ganska ofta, men inte bara det här som visades överallt, eller bara amerikanskt, utan även spansk, fransk och italiensk film. Allt möjligt. Hon introducerade mig till ”world cinema”, eller vad man ska kalla det. Så det blandat med Dragans filmer gjorde väl att jag, på egen hand, skolade mig i filmhistoria.

Insåg du, där och då, att det var något som du skulle kunna göra?

– Jag tror att jag kände att, ja, det här kan man faktiskt göra, och insåg nog på samma gång att det var vad jag ville hålla på med. Det kändes som att det var som ett kall, på något sätt. Lite naivt, kanske, men också skönt, för jag hade ingen stress över att jag var tvungen att utbilda mig och få ett bra jobb. Den pressen fanns inte alls hemifrån.

Men det blev aldrig så att du pluggade film?

– När det blev dags att välja till gymnasiet så hittade jag ett i Halmstad som ombildats för att helt fokusera på media på olika sätt. De hade radio- och tv-studior, medan många andra skolor snarare nöjde sig med att köpa in några kameror. Och det var ju drömmen, jag ville verkligen gå där. Och kom in.

Och de var öppna, vilket jag tänker är väldigt viktigt, för att låta eleverna testa?

– Oja, hela tiden. Och det fanns en ganska så stor kunnighet också. Så i trean, bortsett från de vanliga, obligatoriska ämnena, var tv och film nästan det enda vi gjorde.

Jag känner igen mig i det där, i att lärare var positiva till att hjälpa till, som att låsa upp skolans lokaler under helger för att låta oss filma, hjälpa till med projekt och sådär.

– Precis, och då började det kännas nästan mer som ett jobb. Men där och då fanns det ingen som uttalat riktigt ville ta på sig regissörsrollen, vilket gjorde att jag tog tag i det. Och vid den tiden hade jag, klassiskt kanske, blivit ganska influerad av Lars von Trier, David Fincher, David Lynch, så jag hade nog mer av idéer till ämnen att göra film av, medan de andra kanske mer tänkte i sketcher.

Gjorde det att du började skriva?

– Då började jag försöka skriva manus, men visste inte riktigt hur man gjorde, så det blev mest kortare berättelser.

Fredrik Wenzel, som nu senast prisades med en Guldbagge för sitt foto på Ruben Östlunds ”The Square”, är också bördig från Falkenberg och har arbetat, professionellt som inte, med Ganslandt på flertalet projekt. Och det var tillsammans med Wenzel som han började utveckla sina idéer.

– Fredrik var nog mer inne på musik, hade band och sådär, medan jag sa att jag ville göra film. Så jag gjorde lite videor åt deras band, och efter ett tag så hoppade han över och insåg att han nog också var intresserad av att hålla på med film. Och, såklart, fota, regissera och skriva.

Hade du någon tanke på vad som skulle hända efter gymnasiet, hur du skulle kunna fortsätta med filmen?

– Njae, vi gjorde några kortfilmer, och någon ganska ambitiös slutfilm. Sen kom ju det där med filmskola, men jag kände aldrig att jag hade någon lust med det. Det fanns nästan bara DI (Dramatiska Institutet) som var väldigt svårt att komma in på. Nej, jag ville snarare göra saker, inte underkasta mig någon annan eller gå i skolan mer. Men sen valde jag att plugga idéhistoria, flyttade till Lund och gjorde inte film, inga videor, ingenting, på två år.

Men du måste kommit tillbaka till filmen, på något sätt, ändå?

– Ja, jag fick möjlighet att göra några musikvideor, instrumentella sådana, vilket gjorde att jag fick ganska så fria händer att göra nästan något stumfilmsliknande. På samma gång var jag väldigt inne på Film noir, så vi gjorde några projekt, utan någon särskild budget, kompisar liksom, och lärde oss själva. Sen var det någon från ett bolag som såg det, och frågade om jag ville göra musikvideor för dem i Stockholm. Jag var ändå klar med kursen i Lund och kände att, ja, Stockholm – det är nog bättre att vara där.

När jag för några år sedan såg ”Farväl Falkenberg”, Ganslandts debut från 2006 om fem vänner och en sista sommar i barndomsstaden, slogs jag av hur mycket jag kände igen mig. Inte nödvändigtvis i någon specifik karaktär, men i hur sommaren är som en varm, skyddande tid av vänskap, gemenskap, kärlek – och ångest inför den stundande, mörka hösten. Jag slogs också av det, rätt så självklara, men när man tänker på det, svåra, faktum att när något hemskt händer, när någon försvinner, går bort, fortsätter livet ganska snart på samma sätt som innan, med nya vänskaper, relationer, erfarenheter och år att ta sig ann. Och, jag vet, det låter inte som något särskilt, men det är just det som jag tycker gör filmen intressant – och antar är bidragande till den framgång som den kom att bli – eftersom väldigt få filmer faktiskt porträtterar just det där.

– Efter några år i Stockholm, där jag gjort en del musikvideor och klippt tv-program, vilket i sig var väldigt lärorikt, började jag och Fredrik (Wenzel) diskutera vad som sedermera skulle bli ”Farväl Falkenberg”. Han hade gjort en del dokumentära filmer på David och Holger, som är karaktärer i filmen, när de varit i Norge som fiskarbetare. Och det fick jag klippa ihop till kortfilmen ”Midsund”, vilket var som att upptäcka ett nytt formspråk. Det var ingen som sa åt mig hur jag skulle göra, kom in och godkände eller tvingade mig att följa en mall, utan jag började bara att klippa helt utan kronologi. Det fanns inget berättande, bara tillstånd.

Och det ledde dig, eller er, på något sätt mot Falkenberg?

– Ja, jag tror att det där tillståndsberättandet var någon sorts upptäckt, på samma gång som jag hade blivit intresserad av Malicks sätt att berätta, och började fundera över om att det skulle gå att göra en långfilm på liknande sätt. Samtidigt hade Fredrik börjat fundera på att göra en fotobok på folk, som vi växte upp med, i Falkenberg. Men då tyckte jag att en film lät bättre, vilket han var med på.

Fanns det en tydlig pitch då, när ni sökte stöd och utvecklade projektet?

– Vi tänkte först att det skulle bli en dramaserie. Fyra delar på SVT. Så tack vare kontakter jag hade fått när jag jobbat med olika program, så fick vi lite möten. Men jag var ganska kaxig, förklarade hur det här skulle bli något annat än vad som brukar visas. Och det vore ju bra, vet jag att jag sa, för det är ju inte särskilt hög nivå på mycket av det.

En pitch som inte ledde till några särskilda pengar, men som blev en kul anekdot i efterhand. Vad som dock, till skillnad från pitchen, väckte intresse var ”Midsund”, kortfilmen de arbetat med, som setts av dokumentärfilmskonsulenten Hjalmar Palmgren. Jesper fortsätter:

– Han hörde av sig, berättade att han sett filmen och undrade om vi skulle göra något längre. Och det kändes ju otroligt bra, på samma gång som det var mer av en spelfilm än en dokumentär vi sysslade med. Men han var intresserad av att erbjuda ett utvecklingsstöd, som hjälp på vägen innan vi visste om det var dokumentär eller spelfilm. Och det, på 100 000 kronor, gjorde vi filmen för.

Var det att få visa den på SVT som var målet, eller vad siktade ni på?

– Ja, jag tror det. Tanken var att, som med ”Midsund”, filma mycket och låta mig sätta ihop det i klippningen. Och det tog ju flera år. Men visst, vi hade nog SVT framför oss, en idé om att sätta ihop en pilot att visa.

Och det gjordes?

– Det gjordes, men den där piloten hade inte alls samma nerv som ”Midsund” hade haft, och det var något i den som inte stämde. Så det hände inte särskilt mycket med det. Inte mer än att jag började klippa igen, se en annan idé. En mycket enklare sådan. Jag skulle bara göra det rättvist mot vad grundtanken var. Det skulle vara en evig sommar, som alla vet ska ta slut, men inte vill tänka på. Alla skulle leka vuxna barn, ungefär. Och även om det tog flera år, då jag jobbade med annat, gjorde andra saker, så återkom jag ständigt till det där, klippte och insåg att det finns helt magiska moment att använda.

Men när kände du att det, vad ska man säga, fanns en film, eller något i materialet att faktiskt utveckla?

– Det var egentligen bara fokus på att den där sommaren skulle vara med, att det, som det gjorde för mig, skulle kännas sant, på något sätt, det där vi pratade om tidigare. Och att en av dem skulle ta livet av sig. Det var egentligen den enda narrativa grejen som jag ville ha kvar, för att det skulle bli som om någon tar ut den där ångesten i förskott och sen, till skillnad från många andra filmer, går alla ändå tillbaka till sina egna liv, som man gör. Döden är drabbande, skapar lidande, men man måste ändå gå vidare.

Allt som kändes skrivet fick ryka?

– Ja, allt skrivet, spelat och konstruerat, oavsett om det var viktigt, en nyckelgrej eller något annat, klipptes bort. Bort, bort, bort. Och då började filmen, som den är nu, att framstå.

Och blev, efter sin biografdistribution och några festivalvisningar, oerhört framgångsrik och omtyckt, ju.

– Ja, ja det får man säga. Eller den gjorde att jag kunde börja göra mer film, fortsätta min karriär, på något sätt. Men det var också viktigt, det där, att göra klart den utan några pengar, utan någon särskild idé om var den skulle visas, mer än att vi tänkte ha en visning i Falkenberg för vänner, familj och de som jobbat med filmen. Att det blev mer sen, i en lite annan version, ganska rejält nedklippt, var givetvis viktigt, men det var ändå vad vi just då kände att vi siktade på.

Hunter Ganslandt.

Jesper, låter det som, rör på sig. Utomhus. Blåsten och några glada barnskrik övervinner rösten, blir svår att höra, vilket jag ser som en bra, filmisk övergång till nutid igen, till ”Jimmie”, filmen som är tänkt att vara huvudpunkten för vårt samtal, och är den fjärde av filmer i ordningen – efter flertalet Guldbaggenomineringar för framförallt ”Farväl Falkenberg” samt två ytterligare långfilmer i ”Apan” och ”Blondie” – att sättas upp på svenska biografer.

– Jag ser absolut, väldigt tydligt, en koppling Falkenberg och ”Jimmie” emellan.

Berätta.

– Efter Falkenberg utnyttjade jag tillfället till att testa lite olika grejer som jag inom filmen var intresserad av. ”Apan” tog ett tag att komma fram till, men det var någon form av supernaturalism, men också ett sätt att skildra ångest, vilket verkade spännande. I ”Blondie”, som kom ett par år senare, var jag intresserad av Almodóvar, av att försöka göra en familjeskildring, men gå ifrån det där med handkamera för en stund. Men efter det där, alltså ganska så nyligen, kom jag nog fram till att det fanns ganska så mycket som jag gjorde i Falkenberg, grepp vi valde att ta, som jag inte var färdig med. Jag menar, många som gör film återbesöker ju sina grepp, vilket jag inte gjort. Jag har istället varit sugen på många olika grejer, på att testa nytt. Men med ”Jimmie” har jag ändå hittat tillbaka till några saker jag gillar, som tillståndsberättandet, den typen av klippning, men även subjektiviteten från ”Apan”, att ligga nära en karaktär och få uppfatta omgivningen genom den samt att använda sig av lite berättarröst för att leda tittaren när det blir för mycket tillstånd, och sådär.

Men ”Jimmie” har du arbetat med och utvecklat under ganska så lång tid?

– Ja, precis. Jag höll på med de andra filmerna, var involverad i något amerikanskt projekt, och sen började vi ganska tidigt att göra testfilmningar med Hunter. Och det var mer att bara testa olika saker, som hur det ser ut om man fokuserar på barnet och inte får hela bilden, hur olika människor upplever det. Och det var helt inte alls finansierat, som med de andra filmerna, utan jag bara började lite i min ände.

Och idén var att utforska något utifrån ett barns perspektiv?

– Det var vad jag var mest intresserad av, att se om det går att göra en film helt utifrån vad ett barn uppfattar, göra så att publiken förflyttas tillbaka, eller åtminstone ned på barnets nivå.

Kameraarbetet, att alltid ha fokus på barnen och nästan enbart filma vuxnas midjor, eller åtminstone nedifrån, från ett barns perspektiv, känns onekligen besläktat med Sean Bakers ”The Florida Project”, bland andra…

– Jag har inte sett den än, tyvärr. Men har verkligen tänkt att göra. Men just det där, som att göra en Tom & Jerry-framing av vuxna var också något som jag hade som idé ganska så tidigt, att låta kameran ligga på barnen medan något annat pågår.

När jag såg filmen så tänkte jag även på öppningssekvensen i Carlos Reygadas ”Post tenebras lux”, och på sättet han valt att filma den där lilla tjejen.

– Det är väl iakttaget. Jag tänkte absolut på den. Och när jag såg om den så kändes det som om kameran mycket väl skulle kunna ligga på henne hela tiden, som om filmen skulle kunna fortsätta på samma sätt. Men det gjorde den ju inte, så då var jag tvungen att göra den filmen.

Filmen handlar om flykt, om att något inträffat, och följer Jimmie och hans pappa bort från vad de kallar hemma. När kom det in i bilden, för vad jag förstår så fanns det inte med från början?

– Naej, först fanns bara det där sättet att berätta, och sen kom berättelsen till det, på något sätt, vilket säkert har att göra med att väldigt många just då var på flykt, och att det rapporterades mycket kring det. Jag tyckte väl att det kändes relevant, och ville skildra det utifrån att det skulle vara mitt eget barn, och jag. Vilka mekanismer finns, hur ser flykten ut?

Bortsett från det till till största delen väldigt bra mottagandet, så har det mot filmen även väckts en del kritiska röster, människor som tycker att man tar historien ifrån någon annan, låter vita, priviligierade svenskar fly för att få västvärlden att känna större sympati. Något Jesper, när han läst liknande diskussioner, tycker är en missuppfattning av filmen.

– Jag tänkte på det redan tidigt, på att det kan vara känsligt. Men man får nog se på två sätt vad gäller det där. Det ena är att människor med vit hudfärg ju faktiskt har varit på flykt ganska så nyligen, tänk forna Jugoslavien, eller backa lite till så är det andra världskriget. Men genom ett barns blick på vuxna förvånas jag ganska mycket över hur korkat mycket av vuxenvärldens argument är.

Argument som ett barn inte skulle reagera på, menar du, eller fundera över?

– Ja, men som att någon har en annan hudfärg, att vi har gränser, eller geografi överlag. Jag tror inte att ett barn tänker på samma sätt, så det försökte jag utgå ifrån med Hunter, försökte förstå vad han i en krigssituation skulle uppfatta.

Researchen, hur såg den ut?

– En medarbetare gjorde jättemycket research, mycket på vittnesmål, både nutida och äldre, och försökte samla allt hon kunde hitta, vilket ofta kunde vara vuxna som berättade om hur det var när de var barn, hur de upplevde att lämna hemmet bakom sig. Och allt det där tyckte jag var oerhört starkt och ville försöka använda för att respektfullt berätta igen. Ja, försöka vara personlig med det, på något sätt, men också, givetvis, vara beredd på att öppna upp för kritik.

”How is it possible that no one thought to warn Jesper Ganslandt that putting blond Swedes in the role of fleeing refugees, in order to make today’s humanitarian crisis more accessible to Westerners, was a really, really bad concept?” skrev Variety i sin recension.  Hur upplever du att man tolkat filmen när reaktionen blir en sådan?

– Det är ett missförstånd av avsikten med filmen. För avsikten, från min sida, är att berätta hur ett barn upplever något traumatiskt. Att på riktigt vara med en liten människa som går igenom något. Det är vad berättelsen handlar om. Och skulle folk faktiskt känna att de kan ta det på allvar, att de med hjälp av filmen kan förflyttas in i andra människors liv, in i andra andra världar, så är det en jättebra bonus. Men det var inte så att jag satte mig ner och funderade över hur jag skulle kunna väcka mer empati, det fanns inget sådant mål. Så den kritiken, jag vet inte, han har bara antagit att det är min intention, som om vi inte skulle diskuterat det där. Jag tar inte vad han skriver på jättestort allvar.

Vi vet inte, som publik, varför Jimmie och hans pappa tvingas fly. Är det för att vi ska uppleva det utifrån barnets perspektiv, som förmodligen hade varit ovetande om vad som händer i, förslagsvis, politiken?

– Det handlar, för det första, om att en fyraåring, som Jimmie i det här fallet, inte hade vetat någonting om det, och därför ska publiken inte veta någonting heller. Det hade inte känts trovärdigt, tror jag, att blanda in politik, något krig eller annan typ av konflikt i det hela, för det förstår en fyraåring ändå inte. Och det är fyraåringen vi följer. Vad man än hade gjort – jag menar, titta bara på konflikten i Syrien, hur många förstår den egentligen? – så hade det förmodligen känts förenklat, och inte särskilt trovärdigt. Samma sak gällde klippningen sen, som scener där vuxna står och pratar, som för sig själva var bra men i filmens helhet plockar ut publiken ur Jimmies upplevelse av situationen. Det tog ett tag att hitta rätt ton, att få den där känslan. Barnets känsla.

Jesper, Hunter och delar av teamet under inspelningen.

Inspelningarna har skett i Sverige, Österrike och Kroatien och teamet har mer eller mindre uteslutande varit detsamma, vilket skapade en trygg och nästan familjär känsla kring produktionen. Och i filmens titelroll, som leder publiken genom berättelsen, hittar vi Hunter Ganslandt, Jespers son som vid inspelningen bara var fyra år gammal.

– Jag kunde från början både se och förstå att det kunde vara svårt att ha honom i en huvudroll. Det hade kunnat bli jättejobbigt, men samtidigt jätteintressant. Och, som du nämnde, fanns en chans att det skulle kunna bli väldigt bra just för att det var vi två, som är så nära varandra.

Var du orolig för hur han skulle komma att uppleva inspelningen, och om han, ja, skulle ta skada av den?

– Jag tänkte mycket på det, men försökte prata med honom innan om vad det var som skulle hända och sådär, men samtidigt går det inte riktigt att spekulera i. Om han ifrågasätter det när han blir större så är det okej, jag kommer finnas där och vi får ta det där och då. Men jag tror faktiskt inte att det kommer att hända.

Och nu i efterhand, när filmen visats och det gått något år eller två sedan inspelningen?

– Vad jag kan se så har han inte blivit särskilt påverkad. Inte mer än att han berättat för sina kompisar att han gjort en film, men de förstår inte riktigt vad det är, så det rinner ut i sanden och sen fortsätter de att leka istället, har jag märkt. Och uppmärksamheten har vi egentligen försökt hålla ifrån honom. Men visst, i Rotterdam var vi på visningen, även om vi gick ut under tiden, för filmen är nog lite för tråkig för honom, och där ville folk fota och prata och sådär. Han undrade mest varför folk var intresserade av oss och verkade tycka att vi var populära och speciella. ”Men jag”, sa han, ”känner mig inte speciell, jag känner mig som vanligt”. Och det är nog bra, tror jag.

Arbetade ni, i synnerhet vad gäller barnen, mycket med improvisation? För det känns många gånger väldigt autentiskt och äkta.

– Absolut, jättemycket. Ibland visade ju Hunter vägen under inspelningen. Jag menar, jag har hittat på en film om hur ett barn upplever en flykt, men sen när man sitter i gräset och ska spela in, kanske låtsas gömma sig för något, då börjar han prata om ett barnprogram eller något han är intresserad av. Och det var hela tiden uppbyggt för att det skulle kunna hända. Sen pratade jag mycket med honom, berättade vad som skulle ske, och hos en fyraåring blir den fantasin ändå ganska så verklig, för en stund, på samma gång som han bidrog med sina egna idéer och ämnen att ta upp.

Två timmar har gått, Jesper behöver på sitt håll röra på sig, och jag börjar känna att halsen är på väg att bli värre. I maj börjar inspelningen av ”438 dagar”, boken av Martin Schibbye och Johan Persson om fångenskapen i Etiopien, som av Peter Birro omarbetats till ett filmmanus vilket Jesper ska regissera, och i dagarna når ”Jimmie” svenska biografer och fortsätter samtidigt ut på en liten festivalturné.

Det är en flitigt arbetande, men lugn och vänligt samtalande, Jesper jag fått två timmar med och nu önskar all lycka med vad som komma skall.

TISDAG 30/1, 11.30, GÖTEBORG FILM FESTIVAL.

När eftertexterna börjar rulla slår sig Jesper åter, men nu tyst, ned bredvid mig. Publiken sitter kvar, applåderar och väntar i bästa fall på att vår Q&A kan få börja. Jag letar rafsande i väskan framför mig efter de på förhand skrivna stödfrågor jag tagit med.

”Vilken vacker film, vilket foto”, viskar jag, och hoppas när jag hör mig själv att han inte tror att jag dissar allt annat med filmen. Det var bara det första jag kom på, hoppas jag att han förstår.

”Tack. Tack, snälla”, svarar han lika tyst och får fram mikrofonen, vilken vi strax ska få användning för, som verkar hamnat under hans fåtölj.

Lamporna tänds, majoriteten av de morgonpigga besökarna sitter kvar, och vi sätter sikte mot scenen.

”Jesper Ganslandt, everybody”, får jag ur mig, rakt emot hur jag skrivit ned att gästerna ska välkomnas upp, men får som tur är med mig publiken.

”Thank you for coming”, säger han, och gör sig redo att besvara de i salongen väntande frågorna.

”Jimmie” går i dag, fredag, upp på svenska biografer.

Text: Rasmus Kilander

Bilder: Jesper Ganslandt, TriArt Film

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

”City of Ghosts”

Passar på att publicera ett utdrag ur en text jag om Matthew Heinemanns ”City of Ghosts” skrev i höstas, med tanke på att filmen nu, som ett förlåt kanske, med tanke på den ytterst smala, svenska biografreleasen, finns att se på SVT Play. ”Spökstaden” heter den där:

Vi får berättat för oss att de nyss var studenter, tjugo nånting, med livet och allt vad det innebär framför sig. Men nu, i dag, då vi får ta del av deras historia, bekämpar de med gräsrotsjournalistik Islamiska statens terror.

Man tror, så var det åtminstone för mig, att man sett det mesta. Att man i nyhetsbevakningen på något sätt, i någon mån, förstått den fasansfulla terror som IS utövar. Men så är, givetvis, inte fallet, vilket ”City of Ghosts”, som den ögonöppnande film den är, bevisar.

I centrum för filmen, som prisats, lovordats och hyllats unisont världen över, samt belönats med Stora jurypriset vid Sheffield Doc/Fest som är en av världens främsta dokumentärfilmfestivaler, står några unga aktivister från syriska Raqqa, som vid Islamiska statens invasion av staden 2014, där de även kom att utropa den till ”kalifatets huvudstad”, bestämde sig för visa omvärlden de vidriga övergrepp som staden och dess invånare utsätts för.

För mediekollektivet ”Raqqa is being slaughtered silently” (RBSS), som de kallar sig, är mobilkameror och datorer de främsta av vapen. Och på sociala medier, med det återkommande budskapet att IS omöjligt kan besegras med militära åtgärder, slåss de för sin sak. Bilder och filmer, information och skakiga telefonsamtal från sina kontakter, de som finns kvar i Raqqa, är vad de i huvudsak bygger sin verksamhet på. Den verksamhet som, efter mord på tidigare medlemmar, live-sändningar av bekantas avrättningar och fortsatta dödshot hängande i luften, bedrivs i exil på hemlig ort i Tyskland. Ett Tyskland där de, som om de scener med IS inte var nog, ”välkomnas” av högerextrema idioter som med hånfulla leenden skriker åt dem att de borde åka hem, lämna det land som är tyskarnas.

Matthew Heineman, tidigare Oscarsnominerad för sin ”Cartel Land”, som avhandlade Mexikos drogkrig, backar inte för att visa, ja, allt. Materialet, det så obehagliga och grymma, är till större delen medborgarjournalisternas egna. Och det är en påminnelse, en nödvändig sådan, som visar vad vi i nyhetsrapporteringen, av förklarliga själv, inte får se.

Under vissa scener klarar man knappt av att titta. Något som känns så fel, där i biosalongen. Men flera av filmens scener är så obehagliga att man, i den uppgivenhet som kommer krypande, känner en hopplöshet. En hopplöshet inför de så barbariska avrättningar som på duken visas, inför de små barnen, indoktrinerade av IS, som efter soldater på Raqqas gator springer och ropar slagord. Men på samma gång, mitt i eländet, finns ändå det där hoppet som på något sätt överskuggar vidrigheterna. Och hoppet är, såklart, signerat RBSS och deras journalistiska och medmänskliga vilja att på det för IS mest betydande av slagfält, internet, berätta om terrorgruppens vidriga handlingar.

Nyss var de studenter, tjugo nånting, med livet och allt vad det innebär framför sig. Nu slåss de, utan rädsla för att förlora sina liv och med gräsrotsjournalistiken som främsta vapen, mot världens mest barbariska terrorgrupp.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

22.55, SVT1.

I kväll, gjordes jag uppmärksam på, visar SVT än en gång Joachim Triers på så många sätt fantastiska, kanske bästa film, ”Oslo, 31 augusti”. Länkar därför till en äldre text – om filmen liksom Louis Malles ”Tag mitt liv” (1963), som i grunden bygger på samma roman, Pierre Drieu la Rochelles ”Le feu follet” – som jag skrev när den på tv visades i höstas.

Anders Danielsen Lie i ”Oslo, 31 augusti”.

Missa inte – 22.55, SVT1.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Bland jobb och viss feberyra har den här lilla plattformen, på vilken jag om film, oftare än sällan, uttrycker mig, fått ta det lite lugnt – och lär så få göra i någon vecka till. Men för svensk bio (liksom dess potentiella besökare, givetvis) väntar en fantastisk premiärhelg, med flera – och i synnerhet tre – riktigt bra filmer, vilka jag inte kan undgå att nämna:

”En fantastisk kvinna” av Sebastián Lelio

Det kommer, för min del, vara svårt att glömma Sebastián Lelios fantastiska ”Gloria” (2013), men ”En fantastisk kvinna”, som producerats av Pablo Larrain (”No”, ”Jackie”) och Maren Ade (”Du och jag”, ”Min pappa Toni Erdmann”), tippas följa upp Silverbjörnsvinsten för bästa manus vid Berlins filmfestival för dryga året sedan med en Oscar för bästa utländska film, och lär, får vi anta, rankas som en av årets bästa filmer. Lelios allra senaste (ja, han är aktuell med ytterligare en), ”Disobedience”, som visades under Göteborg Film Festival, har inte fått någon svensk distribution än, men fortsätter hyllningarna regna över de tidigare verken, så dyker den, åtminstone innan årsskiftet, upp på svenska dukar. Höll dock, måste jag säga, inte samma klass som hans tidigare. Tyvärr.

”The Florida Project” av Sean Baker

Sean Baker (”Prince of Broadway”, ”Starlet”), som slog igenom med ”Tangerine”, den så kallade iPhone-filmen, om sexarbetande transpersoner, låter i ”The Florida Project” hylla barns förmåga till fantasi, och till att skapa egna, drömska kungariken, på samma gång som han skickligare än de flesta belyser ett lands, och en kulturs, oerhörda klassklyftor. Fick sin premiär i Cannes och är, lovar jag, en av årets starkaste filmupplevelser.

”Happy End” av Michael Haneke

Georges (spelad av Jean-Louis Trintignant, som även sågs i Hanekes ”Amour”) är gammal och livstrött och har lämnat över ansvaret för familjeföretaget till sin effektiva dotter, Anne (som görs av den hos Haneke ständigt återkommande Isabelle Huppert). Trettonåriga Eve (Fantine Harduin) tvingas flytta till sin pappa, Thomas (Mathieu Kassovitz), när hennes mamma av oklara själv går bort. Med i familjen är även Annes son (Franz Rogowski), som förväntas ta över affärerna. Han är en besvikelse och det är bara en av de outtalade konflikterna som styr livet hos dessa högborgerliga personer i Calais, på samma gång som de kämpar hårt för att hålla verkligheten på avstånd…

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Göteborg Film Festival.

I dag inleds den, filmfestivalen. Göteborg Film Festival. Och jag ska inte skriva, åtminstone inte i första hand, utan istället hålla i några få av festivalens dryga tusen föreställningar. Eller hålla i, jag ska efter visningarna – inför en förhoppningsvis intresserad och kvarsittande publik – ställa regissören ett par frågor, och känner mig därför manad, nästan tvungen, att nedan tipsa om några filmer av en eller annan anledning värda att hålla båda ögonen öppna för. Några som jag haft möjligheten att se, andra som jag hoppas hinna bocka av, samt vissa vars föreställningar jag ska göra mitt bästa för att styra ihop.

Anna’s War av Aleksei Fedorchenko.

Apostasy av Daniel Kokotajlo.

Ava Sadaf Foroughi.

Disobedience av Sebastián Lelio.

Golden Dawn Girls av Håvard Bustnes.

Happy End av Michael Haneke.

Jimmie av Jesper Ganslandt.

Lida av Anna Eborn.

Lover for a day av Philippe Garrel.

Saknaden av Andrej Zvjagintsev.

The Day After av Hong Sang-Soo.

Några tips (och bra sådana), som sagt, bland de dryga 400 filmer som under veckan visas.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Guldbaggen?

”Moonlight”, Barry Jenkins (2016).

I dag, om två, tre timmar, är det baggen. Guldbaggen. Och Cirkus, detta vackra spektakel på Djurgården, är skådeplatsen.

Finns det något att säga, så här innan egentligen? Jag vet faktiskt inte, och vad betyder en skalbagge i guld? Film som film, va?

Men tippa lite kan man göra, ju. Så, ja, i brist på annat vettigt att säga är det precis vad jag tänker göra (i de större kategorierna, som jag möjligen har rätt att tycka till i).

”Sameblod”, Amanda Kernell (2017).

Östlund mot Kernell, ”The Square” mot ”Sameblod”, är ju i kategorin bästa film ett som är säkert. Och baggen, den lär – trots en Guldpalm i bagaget hos den förre – gå till Sameblod.

Men att Plattform produktion med sin Guldpalmsbelönade Östlund i spetsen skulle gå lottlös, trots en förmodad förlust i kampen om bästa film, finns inte på kartan. Han lär plocka både manus och regi – annat vore konstigt – tillsammans med en, precis som under EFA-galan i december, statyett för Josefine Åsbergs scenografi.

I huvudrollerna, på båda sidor, får vi dock runda rutan och (hoppas jag innerligt) bereda plats för Lene Cecilia Sparrok och hennes fantastiska insats i ”Sameblod”, samt, på herrsidan, Reine Brynolfsson för rollen som Agne i (den för mig, i övrigt, ganska stora besvikelsen) ”Korparna”. Eller, okej, Assurs deppiga, men vackra, romanfilmatisering är värd en guldprydd bagge för fotot, det av Jonas Alarik så fantastiska, givetvis, liksom en för Maria Heiskanens biroll. Men där, vågar jag lova, tar det för den filmen stopp.

Wiktor Ericssons så av Guldbaggen förbisedda – men fantastiska – ”Jordgubbslandet” (2017).

Ja, en birollsbagge till Heiskanen vore inte konstigt. Men bästa manliga biroll? Den är svår, krånglig. Shia LaBeouf? Som McEnroe i ”Borg”? Gärna. Men jag slår nog, trots allt, mitt slag för Przemyslaw Sadowski för rollen som Jan i den så fruktansvärt på Guldbaggen, liksom biograferna, bortglömda – men fantastiska – ”Jordgubbslandet”. En i jämförelse med flera andra av årets svenska filmer, från ”Solsidan” till ”Dröm vidare”, bra mycket bättre berättad och genomförd sådan. Men, dessvärre, bortglömd.

”Citizen Schein”, Maud Nycander, Jannike Åhlund och Kersti Grunditz Brennan (2017).

Pratar man Guldbaggen, då pratar man inte dokumentär. För dokumentärkategorin är på galan där insatser inom den svenska filmen prisas en oerhört knepig sådan. Jag menar, filmerna som nomineras, år efter år, är inte dåliga. Inte alls. Men inte heller – och det långt ifrån – bättre än andra, i Sverige producerade, dokumentärer. ”Citizen Schein”? Hallå? Vad hände med den? Nominerad för klipp (som den kanske plockar) och manus (vilket den inte kommer att få), men inte bästa dokumentär? Och om Kasper Collins geniala, av utländsk liksom inhemsk både press och publik hyllade, ”I called him Morgan” ska vi inte ens diskutera. Men, till skillnad från den, vad det verkar i denna kategori, smått inkompetenta jury, se och prata om. En självskriven nominering – och vinst, om du pratar med någon annan än juryn.

Vem som vinner? Vilken film som utses till årets bästa dokumentär? Silvana, givetvis.

Och, till sist, bästa utländska film? Barry Jenkins Oscarsvinnare ”Moonlight”, Asghar Farhadis ”The Salesman” (även den Oscarsvinnare) eller Robin Campillos, till minnet mer färska, ”120 slag i minuten”? Tja, jag hoppas på ”Moonlight”, men det är en bra kategori, med tre fantastiska, värdiga och potentiella vinnare.

”The Square”, Ruben Östlund (2017).

Men hur ska året, 2017, det för den svenska filmen relativt mångfacetterade, sammanfattas? En serve, en Borgsk, perfekt sådan, från nordligaste Norrland, från Sameblod, till Bjärehalvön och Korparna, med en perfekt landning i den världsomspännande rutan och ”The Square”? Jag vet inte, men det känns smått rimligt, ändå.

Snart, om lite mer än två, tre timmar, är den slut, Guldbaggegalan. Och skönt är väl det?

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Golden Globe, någon?

”Han är tillbaka på galan om 20 år när han blir den första personen som buas ut under ’In memoriam’-inslaget”, sa nattens värd, Seth Meyers, och möttes av skratt, tystnad, och åter några i halsen fastnade skratt.

Men visst var Meyers inledningsanförande smått kul, på sina håll, liksom ganska hårt, i synnerhet mot Harvey Weinstein, som den där inledningen syftade på.

”God kväll mina damer och återstående herrar. Gott nytt år, Hollywood! Det är 2018: marijuana är äntligen tillåtet och sexuella övergrepp är det inte. Det kommer att bli ett bra år”, fortsatte programledaren, innan han, för en stund, släppte Weinstein och istället gick på både Kevin Spacey och Woody Allen.

Men i övrigt, om man bortser från ett fantastiskt tal av Oprah Winfrey, liksom än mer uppmärksamhet kring #metoo-kampanjen, var galan inte mycket att hänga i den förmodligen redan utkastade granen.

Alexander Skarsgård och Nicole Kidman i den på galan flerfaldigt prisade ”Big little lies” (2017).

En av galans stora vinnare, vilket inte var särskilt oväntat om man ska se till diverse förhandstips, kom att bli dramaserien ”Big little lies”, för vilken Nicole Kidman (som under 2017 varit aktuell i en mängd filmer, som Sofia Coppolas ”De bedragna” och Yorgos Lanthimos ”The Killing of a Sacred Deer”) fick ta emot en guldglob för sin roll som Celeste Wright – en hustru som i samma serie misshandlas av Alexander Skarsgårds karaktär. Och Skarsgård, prisad för samma serie under måndagsnatten, blev galans ende svensk som på scenen fick motta något pris.

”Jag är här ikväll eftersom jag haft privilegiet att jobba tillsammans med en grupp fantastiskt begåvade kvinnor”, sa han från scenen, innan han riktade blicken mot Kidman, som han gjort större delen av sina scener tillsammans med. ”Nicole, jag älskar dig. Tack för att du gjorde detta till den största upplevelsen i min karriär.”

Visst var den röda mattan fylld av så kallade filmstjärnor, mängder av aktriser, men inte riktigt i klänningar som vi på galor av samma kaliber brukar se dem. Nej, inte alls. Det var helsvart – i protest – som gällde för bland andra Meryl Streep, Viola Davis, Emma Stone, Jessica Chastain, Isabelle Huppert och, inte minst, Alicia Vikander.

Vikander, som nu i månadsskiftet gästar Göteborgs Film Festival, fick precis som Skarsgård beträda scenen (fast med skillnaden att hon inte tilldelades något pris) när hon tillsammans med Michael Keaton delade ut statyetten för bästa film – musikal eller komedi, vilken rättmätigt gick till Greta Gerwig och hennes unisont hyllade regidebut till uppväxtdrama, ”Lady Bird”, som även prisades i kategorin bästa kvinnliga huvudroll – musikal eller komedi, för Saoirse Ronans insats som titelrollen.

Saoirse Ronan i Greta Gerwigs uppväxtdrama till långfilmsdebut, ”Lady Bird” (2017).

Men att samma Gerwig inte fick ta emot manuspriset, eller ens var nominerad i regikategorin, är ju bara att beklaga. För i stort var galan inte mycket att ha. Tyvärr. Frances McDormand, som ska sägas höll ett starkt tal, prisades – vilket jag kan gå med på – för sin roll som en sorgtyngd singelmamma i krig mot den patriarkala poliskåren i ”Three Billboards Outside Ebbing, Missouri”, som snart når svenska biografer. Men att en sådan film, som i grund och botten handlar om att hat egentligen är dåligt, och att rasistiska poliser förmodligen är vänliga innerst inne, i konkurrens med, ja, ”Call me by your name”, förslagsvis, utses till bästa film. Ja, det kanske säger en hel del om att Golden Globe-galan inte är mycket att ha, att man premierar fel filmer i flera kategorier. Tyvärr.

Men det verkar jag inte vara ensam om att tycka, eftersom Barbra Streisand (som dock påstod sig gilla ”Three Billboards”), som delade ut statyetten för just bästa film, tog tillfället i akt och nämnde hur dåligt representerade kvinnor varit – och är – i regikategorin. Hon, Streisand, är nämligen den enda kvinna som vunnit en guldglob. Och det 1984, för regin till filmen ”Yenti”. Och Greta Gerwig, som jag tidigare nämnde, var inte ens nominerad – trots en film så pass hyllad som ”Lady Bird”.

Elisabeth Moss i ”The handmaids tale” (2017).

Jag skriver sällan särskilt mycket – och än mindre djupt – om tv-serier. Men kul var att Elisabeth Moss, som vi känner från ”The Square”, prisades för sin roll i ”The handmaids tale”.

Men Ruben Östlund, som ju regisserat Moss i ”The Square”, och varit lite av en förhandsfavorit vad gäller bästa utländska film, fick trots sina framgångar i Cannes och på EFA-galan gå hem lottlös. Inte heller mitt tips, att Andrej Zvyagintsevs skulle återupprepa triumfen från 2015 (då med sin ”Leviatan”) och göra detsamma med sin nya, ”Loveless”. Nej, det blev Fatih Akin (”Vid himlens utkant”) som, om man ska se till regissörens reaktion, väldigt oväntat fick sin film, ”Utan nåd”, ett tyskt kriminaldrama med Diane Kruger i huvudrollen, uppropad.

Diane Kruger i Fatih Akins ”Utan nåd” (2017).

Hederspriset gick i år till Oprah Winfrey, som i sitt långa, känslosamma tal berättade om det livsavgörande ögonblick när hon, 1964, som liten flicka, fick se Sidney Poiter, som den första svarta skådespelaren någonsin, prisas med en Oscar.

Bästa manliga huvudroll gick till Gary Oldman för rollen som Winston Churchill i ”Darkest hour”.

”Filmen visar att ord och handlingar kan förändra världen. Och, oh boy, om den behöver förändras”, sa Oldman, som något av en återkoppling, eller blinkning, till Seth Meyers anförande, till talen och protesterna, mot slutet av kvällen, när det började närma sig morgon i Sverige och när jag insåg hur besviken jag var på galan i stort.

För den var faktiskt inte mycket att hänga i den där, förmodligen redan utkastade, granen.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Johannes Brost är död.

Johannes Brost i Axel Peterséns ”Avalon” (2011).

Det stämmer, tyvärr. Johannes Brost avled under gårdagen, torsdag 4 januari, i sviterna av cancer, 71 år gammal. Jag tänker inte skriva något längre inlägg om de filmer jag med honom sett – för även om det är ett bra gäng, så är det långt ifrån alla – men slår gärna ett slag för Axel Peterséns prisbelönta långfilmsdebut, ”Avalon”, för vilken Brost tilldelades en välförtjänt Guldbagge för bästa manliga huvudroll.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

2017 års bästa filmer.

Aj, aj och aj. Årsbästalistor (eller vad man nu väljer att kalla dem, dessa hemska, till en början blanka papper till texter) är smått horribla – både att läsa och skriva. Ja, läser man så är det lätt att, som du, kanske, i en närstudie av min, hata den som skrivit – och det mer och mer efter varje punkt. Och är man själv, å andra sidan, den som klipper och klistrar är det lätt att bli smått tokig på sig själv. Aldrig – och absolut inte när den publicerats – går man in i det nya året med ett nöjdhetens leende på läpparna

Men 2017 har onekligen, om vi ska lämna mina små klagomål, bjudit på en hel del bra film. När jag får frågan om det är någon särskild jag bär med mig, så är jag, bortsett från flera av titlarna på listan nedan, snabb med att nämna Hong Sang-soos ”On the beach at night alone”, vilken jag fick möjligheten att se, men som dessvärre inte har fått något svenskt releasedatum, på samma gång som jag svamlar till om Philippe Van Leeuws fantastiska ”Insyriated”, liksom Sean Bakers ”The Florida Project”, som båda, lyckligtvis, når svenska biografer i februari. Och det där gäller flera av årets titlar. Ja, och en mängd bra filmer har, som alltid, tråkigt nog, inte ens plockats upp av någon svensk distributör, medan vissa (som jag sett, men på förekommen anledning väntar med ett år) hittar till svenska biografer först någon gång under 2018. Så jag har begränsat listan något, vridit och vänt, både på mig själv och de många titlarna, och slutligen valt ut årets – i mitt högst personliga tycke – femton bästa filmer (utefter svenskt premiärdatum), vilka uppifrån och ned, från plats femton till ett, följer:

15. ”Paterson” av Jim Jarmusch

Jarmusch – som i ryggen har projekt som ”Down by Law”, ”Mystery Train”, det ganska förbisedda skolprojektet, tillika en för mig personlig favorit, ”Permanent Vacation”, samt sin stora genombrottsfilm ”Stranger Than Paradise – låter oss i den finstämda, lugna film som är Paterson lära känna just Paterson (spelad av en fantastiskt Adam Driver), en busschaufför som under sina turer, de han kör, fram och tillbaka, dag efter dag, betraktar staden som utanför rutan passerar, samtidigt som han lyssnar på sina passagerare. Framåt kvällen, när passet är över, går han ut med sin hund, Marvin, tar en öl på stamhaket samtidigt som han omformar dagens iakttagelser till poesi. Något som, lika lugnt och finstämt, hade kunnat få fortsätta, på samma vis, om det inte var för Marvin. ”Paterson” fick sin premiär i Cannes 2016 och har sedan dess turnerat världen över och besökt mängder av festivaler, bland annat med ett stopp i Stockholm.

14. ”Thelma” av Joachim Trier

Thelma (Eili Harboe) har vuxit upp med strängt religiösa föräldrar i en liten by på norska västkusten, men när hon börjar studera i Oslo öppnar sig en ny värld. Och nya känslor, inte minst för väninnan Anja. Samtidigt har hon börjat få märkliga, återkommande anfall som läkarna inte hittar någon orsak till. Men när Thelma kopplar ihop dessa anfall med sina känslor så väcker det oanade krafter till liv. Krafter som släpper fram mörka minnen från det förflutna… Jag menar, Joachim Trier – Norges starkast lysande stjärna på den så kallade filmhimlen – tillbaka på hemmaplan i det Oslo som han känner så väl, sedan innan tolkat så fint i både långfilmsdebuten ”Reprise” och ”Oslo 31 augusti”, är inget annat än en Trier i sin forna, som alltid intelligenta, toppform.

13. ”Frantz” av François Ozon

I ”Frantz”, som är en nyinspelning av Ernst Lubitschs ”Den brustna melodien” från 1932, berättas historien om Anna Hoffmeister, en ung tyska, vars man, Frantz, dödats i striderna mot Frankrike under första världskriget, och hennes upptäckt av den mystiske fransmannen Adrien, som en dag lägger blommor på Frantz grav och hos Anna väcker både starka känslor och oupptäckta passioner.

12. ”Citizen Schein” av Maud Nycander, Jannike Åhlund och Kersti Grunditz Brennan

”Filminstitutet är till för att stötta filmer som är tillräckligt värdefulla ur konstnärlig synpunkt”, sa Harry Schein när han talade om filminstitutet och hur han såg på dess uppdrag. Ett citat jag gillar, och ibland, när jag ser vad som får ekonomiskt stöd, tänker på. Lite samma filosofi, men snarare vad gäller utrymme än pengar, jag följer här, när jag skriver. För det är bra sagt, och värt att fundera över när man ser på vår svenska filmpolitik från diverse vinklar. Men, ska sägas, Schein var så mycket mer än det där. Ja, han blev ju – trots sitt för svensk kultur uträttande av storverk – avskydd av en hel generation unga filmare. Men han var även uppskattad, hade mål. Innan han ens hunnit fylla 30, i början av 50-talet, sa han till sina vänner att han hade två sådana, två mål, i livet; att bli miljonär och gifta sig med Sveriges vackraste kvinna. Några år senare hade han gift sig med den omsusade skådespelaren Ingrid Thulin och blivit ekonomiskt oberoende. Han sökte sig till de människor som hade inflytande och makt i samhället, ville påverka sin samtid och vara en del av utvecklingen. Han skapade både Filminstitutet och en filmreform som höll i över 50 år. Men han ville också, när han hann, njuta av privilegierna i samhällets toppskikt. Och det är vad filmen, som jag håller som en av årets bästa svenska dokumentärer, tar upp. Makt – och maktens pris. Lika aktuell i dag som när Harry Schein levde och verkade.

11. ”Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv” av Juho Kuosmanen

Sommaren 1962 har Olli Mäki chansen att bli världsmästare i fjäderviktsboxning. Hela Finland, från landsbygden till stadens ljus i Helsingfors, har förberett sig på hans seger och framgång. Allt Olli behöver göra är att gå ner i vikt och koncentrera sig på matchen. Men det finns ett problem – han har förälskat sig i Raija. Vackert – både vad gäller skådespel och foto – i Juho Kuosmanens Cannes-prisade, liksom världen över hyllade Olli Mäki.

10. ”The Handmaiden” av Park Chan-wook

Med uppsåt att lura Lady Hideko på hennes förmögenhet lyckas unga Sook-Hee få anställning hos henne som kammarjungfru. Men oväntade känslor uppstår mellan dem, samtidigt som mannen bakom komplotten visar sig ha helt andra planer för Sook-Hee. Oerhört smart, snyggt och, inte minst, oförutsägbart, i den tidigare filmkritikern Park Chan-wooks (”Joint Security Area”, ”Oldboy” m.fl.) noir-thriller som baserats på Sarah Waters omtalade roman ”Ficktjuven”.

9. ”The Killing of a Sacred Deer” av Yorgos Lanthimos

Lanthimos är en mästare, en av vår tids, vågar jag påstå, allra skickligaste filmmakare. I sitt samarbete med Efthymis Filippou, som han skrivit ”Dogtooth” (2009), ”Alper” (2011), ”The Lobster” (2015) och nu ”The Killing of a Sacred Deer, skapar de på duken föreställningar, vissa mer absurda än de andra, man som publik bär med sig under lång tid framöver. ”Dogtooth” håller jag, personligen, trots att jag inte har någon favoritfilm, som en av de bättre filmer jag – ja, jag säger det – sett. Åtminstone av de gjorda under de senaste 20 åren. Och om dessa filmer, de så absurda, vilka kommit att ingå i en grekisk, så kallad ”weird wave”, skrev jag här, där det också står om just ”The Killing of a Sacred Deer.

8. ”Efter stormen” av Hirokazu Kore-eda

Jag har ända sedan jag såg ”Still Walking” för första gången, liksom den lika fantastiska ”Barnen som inte fanns”, fullkomligen älskat Kore-edas filmer, hans sätt att skildra familjer, barn som vuxna, och mänskliga, till synes enkla, relationer – sådana som vi alla ställs inför. Och i hans ”Efter stormen” bjuds vi, som alltid i de där filmerna, in till ett varmt, smått humoristiskt, men även sorgligt, familjedrama, där författaren Ryotas karriär, tillsammans med ett kraschat äktenskap och en mamma som tröttnat på honom, har gått utför, eftersom han spelat bort alla sina pengar och nu inte kan betala underhåll för sin son.

7. ”God’s Own Country” av Francis Lee

Francis Lees hyllade långfilmsdebut – i vilken Josh O’Connor och Alec Secareanu bjuder på två av årets absolut starkaste, smått förtrollande, rolltolkningar – handlar om oväntad kärlek. Bondsonen Johnny tar till sprit och one night stands för att klara av landsbygdens tristess och faderns dåliga humör. Men allt förändras när en gästarbetare från Rumänien kommer för att hjälpa till på gården.

6. ”I Am Not Your Negro” av Raoul Peck

Medgar Evers, Malcolm X och Martin Luther King Jr. var alla framträdande människorättskämpar, och alla blev de hänsynslöst lönnmördade. Deras tredje gemensamma nämnare är vännen James Baldwin. Innan Baldwins död 1987 påbörjade han sitt sista verk, en krönika om sina tre vänner och deras tragiska livsöden. Raoul Pecks hyllade I Am Not Your Negro tar avstamp i Baldwins anteckningar, för att utforska den afroamerikanska historien och vad det innebär att vara svart i USA i dag. Skriver lite längre om filmen här.

5. ”The Square” av Ruben Östlund

Christian är en framgångsrik ledare på ett modernt konstmuseum. Han kör elbil och försöker leva som han lär. Dagarna innan utställningen The Square, ett verk som skall påminna om vårt gemensamma ansvar i det offentliga rummet, ska öppna blir han bestulen på öppen gata, något han varken kan skaka av sig eller låta passera obemärkt. Han påbörjar en jakt på förövaren och försätts i allt mer pressade situationer som får honom att ifrågasätta sin egen moraliska kompass. Samtidigt måste Christian hantera den PR-byrå som museet anlitat för att marknadsföra den kommande utställningen. Något som visar sig ta en oväntad riktning och som försätter såväl den konstnärlige ledaren som muséet i kris .Östlund slår – likt den iranske, tvåfaldigt Oscarsvinnande regissören Asghar Farhadi på sitt håll – fast att han inte kan göra en dålig film. Spikar på tavlan, med priser och nomineringar från alla världens hörn, upp det faktum att han är svensk films just nu starkast lysande regissör. Länk till min intervju med honom här.

4. ”120 slag i minuten” av Robin Campillo

Trots att AIDS fortsätter att skörda tusentals offer är hjälpen återhållsam. Frustrationen växer bland aktivisterna i Act Up som tvingas ta till spektakulära metoder för att dra uppmärksamhet till frågan. Nathan är ny i gruppen och mötet med den militante Sean skakar hela hans värld i en film, vacker och rytmiskt som få, som är svår att lämna oberörd. Politik och passion i 90-talets Paris är vad som bjuds i Robin Campillos (”Mellan väggarna”, ”Eastern Boys”) ”120 slag i minuten. En film som, precis som ”The Killing of a Sacred Deer”, tävlade mot Östlund och ”The Square” om Guldpalmen i Cannes. Skriver långt om vad jag uppskattade med den här.

3. ”Let the Sunshine In” av Claire Denis

Isabelle, en frånskild konstnär i 50-års åldern, försöker sålla bland alla självcentrerade män i hopp om att åter finna kärleken. Jag har, vill jag tilläga, alltid gillat Claire Denis. Tänker, inte minst, på ”Beau Travail” och ”White Material”, men blev mäkta förvånad när jag såg de så vitt skilda betygen – allt från ettor till någon enstaka femma – på hennes senaste, ”Let the Sunshine in”, och gick därför in i salongen utan några egentliga förväntningar. Vilket, visade det sig, var ganska så bra – för filmen, med en lysande Juliette Binoche (liksom Gérard Depardieu i en briljant slutscen), är något av det absolut bästa som kan ses på svenska biografer i år.

2. ”Call Me by Your Name” av Luca Guadagnino

Jag har inte kunnat sluta tänka på Guadagninos film. Jag såg den dan före dopparedan och har inte (och det vill jag inte heller, ska sägas) fått den ur huvudet. Den är, lite som listans nummer tre, ”Let the Sunshine In”, en film som bara gnager och gnager, väcker tankar och funderingar, får vem som helst att åter vilja uppleva den där första kärleken, på samma gång som en flygbiljett till Italien, och hyrbil till Crema – som också är Guadagninos hemort – känns som det enda rätta inför nästa utlandsresa. Filmen, som är baserad på André Acimans roman med samma namn och är den sista delen i Guadagninos åtrå-trilogi (i vilken ”Kärlek på Italienska” och ”A Bigger Splash” återfinns), utspelas i norra Italien under sommaren 1983. Den amerikansk-italienske sjuttonåringen Elio (spelad av stjärnskottet ”Timothée Chalamet, som även syns i Greta Gerwigs till Sverige kommande ”Lady Bird) träffar Olivier (Armie Hammer), en ung student som kommer för att studera och bo hos Elios familj. Sakta men säkert utvecklas deras relation allt mer och tillsammans upplever de en oförglömlig sommar full av musik, mat och kärlek som för evigt kommer att förändra dem. Värt, bortom de två huvudrollsinnehavarna, är att hålla koll på Elios pappa, professor Perlman, som görs av en otrolig Michael Stuhlbarg, känd från bland annat ”A Serious Man” och nu även aktuell i både Guillermo del Toros ”The Shape of Water” och Steven Spielbergs ”The Post” – ytterligare två Oscarstippade filmer.

1. ”Moonlight” av Barry Jenkins

Ett intimt och tidlöst porträtt, berättat i tre kapitel, under olika delar av en ung mans liv, från barndom till vuxen ålder, om mänsklig kontakt, de ögonblick som formar våra liv, och om den tuffa kamp man tvingas utkämpa för att finna sin plats i världen. Få filmer har varit så förtjänta av den där (i ärlighetens namn smått överskattade) Oscarsstatyetten. Och aldrig har jag under en Oscarsnatt blivit gladare än när den mediokra ”La La Land” fick lämna ifrån sig det pris de trodde sig ha vunnit efter att Faye Dunaway, olyckligt nog, så läst upp några minuter tidigare. För film kan inte bli mycket bättre, vackrare och mer hänförande än vad den är i Barry Jenkins ”Moonlight”. Det är inte bara årets bästa film, utan det är, vågar jag påstå, även årtiondets absolut bästa film, än så länge. Har du förresten inte, som jag, grottat ner dig i intervjuer med Jenkins efter att ha sett filmen, så rekommenderar jag å det grövsta att titta närmre på några av hans stora inspirationer (vilka är otroligt tydliga), som Wong Kar-wai och några av hans filmer. Förslagsvis ”Chungking Express”, ”Happy Together” och ”In the Mood for Love”, till att börja med.

Aj, aj och aj, kan jag känna i genomläsningen av de där, ovan fint uppradade, valen. ”Den kanske skulle ha fått en högre placering” och ”varför tog jag med den?”, tänker jag både en och två gånger. Men det stämmer nog, det där, att vad som kommer med är lite vad som faller in i stunden. Särskilt vad gäller, säg, plats 11-15. I morgon, och det med säkerhet, lär jag förmodligen överväga om inte Kleber Mendonça Filhos ”Aquarius”, liksom Amanda Kernells ”Sameblod” och bröderna Safdies ”Good Time” kanske ändå hade förtjänat var sin plats. Och det gör de säkert. För de är bra, nästan fantastiska filmer, alla tre. Men nu blev det som det blev, och det rätt bra, ändå, tänker jag, och önskar ett gott nytt filmår.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Rasmus Kilander

Skriver om film. Till vardags, om inte här, på helt andra ställen. Ibland papper.

Mest lästa

  1. Johannes Brost är död.
  2. 2017 års bästa filmer.
  3. Golden Globe, någon?
  4. Guldbaggen?
  5. Göteborg Film Festival.