Rasmus Kilander

Guadagnino och en firande 76-åring.

 

Capitol – biografen med flera, om man ser till historien, både upp- och nedgångar – firar i dag 76 år. Något man uppmärksammar med en förhandsvisning av Luca Guadagninos  hyllade ”Call me by your Name” (som får svensk biopremiär först om en dryg månad), som är baserad på André Acimans roman med samma namn och den avslutande, fristående delen i Guadagninos åtrå-trilogi, med föregångarna ”Kärlek på Italienska” (2009) och ”A Bigger Splash” (2015).

Handlingen, snarlik den i boken, är förlagd till norra Italien, sommaren 1983, och kretsar kring unge Elio (Timothée Chalamet), och tar del av de känslor som väcks hos honom när en ung man från USA (Armie Hammer) flyttar in för att jobba som assistent åt Elios far.

Visst luktar det Luchino Visconti och ”Döden i Venedig”? Det tycker jag också. Och det ganska rejält. Men huruvida det är positivt eller negativt återstår att se.

Kanske något för Cinemateket, förresten – en kväll med Visconti och Guadagnino, med Björn Andrésen och Armie Hammer, i en djupanalys av kärlek med bred åldersskillnad i film?

Kö från Capitol ner till Handels? Nja, intresset verkar, trots hyllningskören, vara ljummet. Ett tiotal, om ens det, biljetter av de totala 206 ska än så länge vara sålda. Så, antar jag, gå dit, ”fira” Capitol och se en av årets – om man ska våga lita på en enig kritikerkår – bästa filmer. Ikväll, 20.00, alltså.

Och grattis, Capitol!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Vilka biobiljetter är värda att lägga de förhoppningsvis köldskyddande vantarna på i helgen, tro, samtidigt som Löfven, Macron o Co belägrat stan? Följer gör tre – ja, jag tänker fredag, lördag och söndag, en per dag – nyss uppsatta, liksom sevärda, filmer.

”Ingen tid för kärlek – en film om Johnny Bode” av Bo Sjökvist och Bengt Löfgren

Stora succéer, i Sverige som Europa, men ändå är han i dag helt utskriven ur historien. ”Varför?”, var frågan filmmakarna Bo Sjökvist och Bengt Löfgren ställde sig, eftersom livet, det han en gång levde, Bode, var så innehållsrikt, så bisarrt, att det nästan är svårt att ta in. Besatta av personen, historien och levnadsödet väljer de i filmen som fick sin premiär vid Göteborgs filmfestival tidigare i år att sätta in honom i ett samhälleligt perspektiv, och på så sätt skapa en levande bild av denna udda (en benämning vissa envisas med att sätta på honom) människa. Jag tänkte återkomma till det, i ett framtida inlägg gå in på djupet, och kanske bryta ner det där, fundera kring om han verkligen var den där sällsamme mannen, eller bara en missförstådd, utsatt och av vuxenvärlden utlämnad ensamvarg.

Filmens speltid, den på 76 ynka minuter, är alldeles för kort, och får förmodligen en nyfikenhetens ådra att vakna till liv. Ett tips är då (om du har turen att på något antikvariat få tag i den) att läsa Ingmar Norléns och Bengt Nyquists ”Herre i frack”, där en bredare, mer utvecklad bild av Sveriges en gång i tiden mest hatade man ges. I Göteborg lär man sig mer om Bode på Capitol, där den hela helgen visas.

”The Killing of a Sacred Deer” av Yorgos Lanthimos

Lanthimos är en mästare, en av vår tids, vågar jag påstå, allra skickligaste filmmakare. I sitt samarbete med Efthymis Filippou, som han skrivit ”Dogtooth” (2009), ”Alper” (2011), ”The Lobster” (2015) och nu ”The Killing of a Sacred Deer, skapar de på duken föreställningar, vissa mer absurda än de andra, man som publik bär med sig under lång tid framöver. ”Dogtooth” håller jag, personligen, trots att jag inte har någon favoritfilm, som en av de bättre filmer jag – ja, jag säger det – sett. Åtminstone av de gjorda under de senaste 20 åren. Och om dessa filmer, de så absurda, vilka kommit att ingå i en grekisk så kallad ”weird wave”, skrev jag här, där det också står om just ”The Killing of a Sacred Deer” – vilken jag, å det grövsta, rekommenderar att du efter en genomläsning av den där texten i helgen ser. Visas, för oss i Göteborg, på Capitol och Göta.

”Thelma” av Joachim Trier

Thelma (spelad av en lysande Eili Harboe) har vuxit upp med strängt religiösa föräldrar i en liten by på norska västkusten, men när hon börjar studera i Oslo öppnar sig en ny värld. Och nya känslor, inte minst för väninnan Anja. Samtidigt har hon börjat få märkliga, återkommande anfall som läkarna inte hittar någon orsak till. Men när Thelma kopplar ihop dessa anfall med sina känslor så väcker det oanade krafter till liv. Krafter som släpper fram mörka minnen från det förflutna …

Den av kritiker rosade Joachim Trier har tillsammans med Eskil Vogt (vars film ”Blind”, från 2014, också är värd att se), sin mångårige samarbetspartner, skrivit manus till ”Reprise” (2006), ”Oslo 31 augusti” (2011) – som jag skriver om här – och ”Louder Than Bombs” (2015), vilka både visats och prisats på festivaler som Cannes, Toronto, Sundance, Karlovy Vary, Göteborg och Stockholm. Och i Stockholm, vilket han stoltseras med, har han belönats med hela två Bronshästar, en erfarenhet han bara delar med en annan regissör, nämligen Quentin Tarantino.

Men att efter ”Louder Than Bombs”, med skådespelare som bland andra Isabelle Huppert och Jesse Eisenberg i ledande roller, återvända till hemlandet, till vad vi sett i tidigare filmer, dvs ett kulturellt, för Trier så bekant, Oslo, kan verka aningen oväntat. Det är dock inte annat än rätt, för det är var han i sitt filmiska berättande är som allra bäst.

I ”Thelma” –  som är en film full av överraskningar, där roller är flytande, där maktpositioner ständigt förskjuts, och som tillsammans med de båda lysande ”Reprise” och ”Oslo 31 augusti” hör till det bättre ur Triers filmografi – utforskas förbjuden kärlek, mörka, inre krafter, den föråldrade, bibeltrogna synen på skapelsen utifrån ett naturvetenskapligt perspektiv, och är som ett resultat av det årets bästa psykologiska thriller – eller coming of age-skräckdrama, om man så vill.

”Thelma” visas på Biopalatset, Capitol och Hagabion.

Dokumentärt om en hatad, smått udda man, nytt av absurdismens grekiske mästare, samt norskt skräckdrama signerat Joachim Trier – något faller förhoppningsvis i smaken. Och under tiden, när du sitter i den där varma salongen, gräver jag ner mig i allt som går att finna kring den där en gång hatade mannen, och återkommer inom en snar framtid med lite mer om fenomenet Johnny Bode.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Lanthimos och den grekiska filmvågen.

Vi möter en hjärtkirurg (Colin Farrell), för sina insatser tämligen uppskattad, med en stilig hustru (Nicole Kidman) och två vackra barn (Raffey Cassidy och Sunny Suljic). Under lunchrasterna försvinner han i väg, ofta under kortare stunder, för att träffa en ung man vid namn Martin (Barry Keoghan). Han, hjärtkirurgen, ger den unge mannen presenter, ljuger för sina kollegor om vem mannen verkligen är, och besväras när samme man om dagarna dyker upp på sjukhuset. Man hinner fundera i banor kring att han, med tanke på presenter och smått hemliga lunchmöten, är otrogen, eller att mannen är prostituerad. Men en bit in i filmen bjuds han hem, tillåts träffa familjen, hjärtkirurgens stiliga hustru och två vackra barn…

Ursprungsidén till filmen sägs ha kommit från hämndmotivet i Euripides Ifigenia in Aulis, där Agamemnon lät hämta sin dotter Ifigenia för att offra henne till Artemis och blidka den vredgade gudinnan. Vilket kanske säger ett och annat, ger lite hintar.

”The Killing of a Sacred Deer”, som fick sin premiär i Cannes, plockade hem samma festivals manuspris och är grekiske Yorgos Lanthimos senaste, går upp på svenska biografer i dag. Men det var för Lanthimos inte här, med världskända skådespelare i sina huvudroller, det började. Inte alls. Men däremot, långt tidigare, hemma i Grekland, med reklamfilms- och musikvideo-makande, och knapphändiga försök till att få filmmanus finansierade.

Nästan ingen, förmodar jag, har kunnat undgå att det grekiska samhället, bortom paraplydrinkar och barnfamiljer på all inclusive-hotell, genomgått ett par, nästan tio numer, rejält omtumlande år. Det var efter de olympiska spelen i Aten 2004 – ni minns, OS tillbaka där det en gång, 1896, i ”modern” form började, en Carolina Klüft som satte både Sverige och sitt Småland på kartan och allas vår Stefan Holm som äntligen fick bita i den för honom så efterlängtade guldmedaljen – som raset, det för Grekland, tog sin början, och solen lika tvärt slutade lysa på de blåvita stenbyarna och grekernas självförtroende.

Men filmen, eller vågen av film, som kom att uppstå i spillrorna av finanskrisen, de i politiken blåsande, kalla högervindarna, och det splittrade – inte bara sett till de många öarna – land som då var Grekland, har i mångt och mycket påståtts symbolisera samtiden, vad som i landet höll på att hända. Något som, bortsett från Lanthimos, och än mer påtagligt än i hans filmer, kan ses i Ektoras Lygizos ”Boy eating the bird’s food”, där regissören visar hur människors livsvillkor, liksom värdighet, följt ekonomin.

Det kan dock debatteras, diskuteras och funderas på, huruvida de många kriserna haft någon påverkan på 00- och 10-talets grekiska filmvåg. För i landet har det även tidigare, innan Stefan Holm under Atens stjärnklara himmel bet i guldmedaljen, producerats absurda dramer, inte sällan influerade av antikens tragedier. Men det ligger, trots allt, som en hinna, en absurdismens sådan, över dessa filmer, de gjorda av bland andra Alexandros Avranas (”Miss Violence”), Athena Rachel Tsangari (”Attenberg”, ”Chevalier”) och, i synnerhet, Yorgos Lanthimos, som ingår i vad som kommit att kallas en ”weird wave”.

”Kinetta”, filmen med namnet, vad jag förstår, lånat ifrån någon sorts grekisk resort-anläggning, är Lanthimos första, på egen hand regisserade långfilm, skriven tillsammans med Yorgos Kakanakis. Utspelar sig gör den på ett hotell, ett ganska tomt sådant eftersom det inte är turistsäsong, där en städerska, en man besatt av bilar från BMW, och en expedit från en foto-butik bestämmer sig för att filma och fotografera olika, dåligt skådespelade scener mellan en man och en kvinna.

Det är kanske inte den mest klockrena av handlingar för att locka finansiärer eller publik, men filmen fick – tro det eller ej – sin premiär på Toronto filmfestival 2005, och visades nästkommande år även under filmfestivalen i Berlin. Vilket, förmodar jag, gav Lanthimos mersmak. Och filmen, om man är intresserad, finns för en billig peng hos dvd-försäljaren Second Run.

Tre halvvuxna barn hålls fångna i en förrädiskt vacker villa. Med en blandning av desperat omtanke, lågmäld tyranni och bisarr experimentlusta har föräldrarna skapat en excentrisk värld där allt från språkbruk till sexualmoral har formats om till något eget. Helt avskärmade från omvärlden upplever barnen sin tillvaro som naturlig, men när en utomstående kommer in i deras hem rubbas balansen. Den skyddande bubbla som omger deras liv hotas plötsligt av total kollaps.

Det är beskrivningen av ”Dogtooth”, filmen från 2009 som skulle komma att bryta ny väg för Lanthimos och hans, då nya, men som än i dag står vid hans sida, manusförfattarkollega Efthymis Filippou. Det är också beskrivningen av den film som anses vara sinnebilden av en ”weird wave”, den jag tidigare var inne på, som kännetecknar dessa grekiska, inte sällan både absurda och humoristiska filmer. Att uppmärksamheten för ”Dogtooth” blev så stor har, såklart, i grunden, att göra med filmens tema: en sadistisk patriark som hemskolat barnen till individer som inte kan fungera till mycket annat än att skydda trädgården från livsfarliga, inkräktande katter som borde klippas av på mitten, i ett hem, likt det som var en viss Fritzls, där väggarna – dvs murarna, de skyddande från omvärlden – skapar en skev verklighetsuppfattning på samma gång som de kontrollerar barnens tankar. Men den har också att göra med Cannes, där filmen vann Un certain regard-priset, samt Oscarsgalan, till vilken filmen nominerades för bästa icke-engelskspråkiga. Och det är, om jag får vara en typ av vägvisare i den filmvärld som är Lanthimos, hans – än i dag – bästa film. Möjligen en av de bättre filmer, även om det är svårt att jämföra, som gjorts de senaste, säg, tjugo åren. Streamas bäst på Draken film, där den, bara i dagarna, lades upp.

I ”Alper” (2011), nästkommande film, som ska sägas var nominerad till Guldlejonet vid filmfestivalen i Venedig, känns humorn, den så absurda, igen, och vi får bekanta oss med fyra minst sagt robotartade figurer: en sjuksköterska, en ambulansförare, en gymnast och hennes tränare, som tillsammans startat en uthyrninsservice. En sådan där de hyr ut sig själva som ställföreträdare för nyligen avlidna personer och träder in som döttrar, kollegor och äkta män under den första sorgperioden. Alper, som titeln kanske hintat om, är vad de kallar sig. Ledaren, som kallar sig Mont Blanc (övriga medlemmar får välja andra namn från de franska alperna, men han ska ha det högsta bergets), kräver en järnhård disciplin som alla inte vill ställa upp på.

Humorn, som sagt, karaktärerna och sättet man valt att bygga sin film på känns igen, och Lanthimos har tillsammans med Filippou även här skrivit ett väldigt starkt manus, men det håller dessvärre inte riktigt i jämförelse med sin föregångare. Dock –  som en sorts uppvärmning inför ”The Killing of a Sacred Deer” – väl värd att se, vilket man bäst, även i detta fall, gör på Draken film.

Hur mycket finanskrisen påverkat den grekiska filmen kan ju, som bekant, diskuteras. Men att den åtminstone i någon mån gjort det kan vi nog ha klart för oss, och Lanthimos, denna nya vågs galjonsfigur, tog efter ”Alper” sitt pick och pack och flyttade tillsammans med frun, Ariane Labed (känd från just ”Alper”, samt en mängd andra, grekiska som internationella, filmer) till Storbritannien. Till följd av, får vi förmoda, de för filmen ekonomiska förutsättningar som fanns – eller inte fanns – i hemlandet.

Ganska snart, med Filippou som medförfattare och Labed i en av rollerna, påbörjades på Irland inspelningen av nästa projekt – det första engelskspråkiga – med flera välkända skådespelare i casten och med namnet ”The Lobster”. Men ”vad händer nu?”, kunde man tänka. Nu när landets främste filmare, han som leder vägen för den nya vågen, i nästa film lämnar både land och språk. Och svaret är: inget påtagligt. Han fortsätter, med samma hinna av absurdism över projektet, och gör det minst lika bra.

David (Colin Farrell) har precis blivit dumpad av sin fru, och lever i ett samhälle där singlar på något mystiskt dejtingspa har 45 dagar på sig att hitta äkta kärlek, annars förvandlas de till ett, av dem själva valt, djur. Därav titeln, filmens huvudperson önskar nämligen bli en hummer. Efter flertalet misslyckade, romantiska äventyr bestämmer han sig för att fly den dystopiska värld han lever i. Han sluter upp med en grupp revolutionärer som kallar sig The Loners, en grupp människor som förkastar romantik. Men hos dem träffar han en gåtfull främling (Rachel Weisz) som väcker oväntade och starka känslor inom honom.

Ja, det är onekligen en intressant grundpremiss. Två ska man vara, som par ska man leva. Det är i Lanthimos första engelskspråkiga film vad samhället säger, vilket hos sin publik lockar till både funderingar och, som alltid, en hel del skratt – för humorn, den så absurda, finns med även här. Även om den inte når upp till samma kvalité som ”Dogtooth” (kommer han någonsin att klara av det?), så är det en bra mycket mer vässad film än ”Alper”, och personligen så håller jag den som en av förra årets (sett till svensk biopremiär) bästa. Filmen belönades i Cannes med priset Prix du Jury, och nominerades till en Oscar för bästa originalmanus.

”Vad som också är roligt, bortsett från att faktiskt vinna det där priset, är att juryn på något sätt också uppmärksammar en ny typ av europeisk film, som jag kan känna att jag är kopplad till, som Maren Ades ’Toni Erdmann’, eller Yorgos Lanthimos filmer”, sa Ruben Östlund om Cannes, när jag för ett tag sedan intervjuade honom.

Och det är intressant, det där. Att filmer som Maren Ades (”Du och jag”, ”Toni Erdmann”) och Lanthimos tillsammans med Östlunds kanske är på väg att skapa en ny typ av våg, från sina tre, respektive länder. För det finns en viss samlingspunkt för dem, för deras filmer, vilken är en så simpel som att det är humor de håller på med. Svart sådan, i filmer som i övrigt, inbäddad i denna humor, tar upp ganska allvarliga och tunga ämnen. Man skulle även kunna se det som en fortsättning på Hanekes tradition (som är en uppenbar inspirationskälla vad gäller Östlund), vilket Richard Brody, filmskribent på The New Yorker, tar upp i en ganska negativ text, i vilken han avhandlar både Lanthimos och Östlunds nya filmer. Läsvärt, oavsett vad man tycker om dem.

Men vem är han, egentligen, den unge mannen? Han jag nämnde i början, på bilden ovan, som följer med hjärtkirurgen hem till dennes familj? Det är just vad vi tvingas fundera på, skapa oss en idé kring, i ”The Killing of a Sacred Deer”, med det så, om man kan sin Lanthimos (eller tagit sig igenom min text) igenkännliga, absurda och lakoniska berättandet – under lite mer än den första halvan. För efter det tar det fart, dramat rullar i gång och vad som komma skall leveras av Lanthimos på ett rent exemplariskt sätt. Vad som sker på duken – från första till sista bildruta – är både skrämmande och subtilt, hårresande och groteskt, och även smått övernaturligt, utan närmare förklaring.

Men det är framförallt bra, och ett oerhört skickligt filmskapande – på alla plan. Det är en utveckling, eller snarare fortsättning, på den framgångssaga som stavas Lanthimos. Eller den grekiska nya vågen, kanske? För den fortsätter – inte enbart med honom i åtanke – att imponera, och kanske tog den, med honom som dess galjonsfigur, sin början i startgroparna som Grekland grävde ner sig i under finanskrisen, då efter OS 2004.

Vi låter det vara osagt. Men filmen – som bör ses på stor duk, och som mår bäst av att jag inte berättar mer – biter, likt Stefan Holm i Aten, snart i sina, om än inte olympiska, väntade guldmedaljer (och välförtjänta priser).

”The Killing of a Sacred Deer” har svensk biopremiär i dag och visas, för Göteborgs del, på Capitol och Göta.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Mycket svenskt, liksom kvalité, när nomineringarna till den stundande Efa-galan, som går av stapeln i Berlin den 9 december, offentliggjordes vid Sevilla Film Festival för ett par dagar sedan. Nedan följer några av dem, samt ett par meningar om två, för kvällen den 9 december, speciella pristagare.

Ruben Östlunds och hans Guldpalmsbelönade ”The Square” har chans på hela fem vinster – bästa film, regissör, manus, skådespelare och komedi.

Ruben, Ruben och, ja, Ruben. Det är bilden, den av svensk representation, man lätt kan få om man i helgen läst det som i svensk press skrivits om galan. Men det finns – och det är viktigt att komma ihåg (antar jag) – i år, liksom vid tidigare galor, en hel drös medtävlande av hög kvalité.

Jag tänker, inte minst, på Ildikó Enyedi och hennes ”Om själ och kropp”, som tidigare i år plockade hem Guldbjörnen i Berlin, fått ett av både kritiker och publik bra mottagande, och på galan är nominerad i kategorierna bästa film, regissör, manus, samt skådespelerska. Går, förresten, fortfarande att se på Hagabion.

En regissör som jag, personligen, bortsett från Östlund – och Vahlne (som jag återkommer till) – håller mina två tummar lite extra för är grekiske Yorgos Lanthimos, känd för bland andra ”Dogtooth” (2009) och ”The Lobster” (2015), som med ”The Killing of a Sacred Deer”, den i Cannes manusprisade filmen som går upp på svenska biografer på fredag, är nominerad i tre kategorier: bästa film, manus och skådespelare.

Liksom Lanthimos är Andrey Zvyagintsev – den hyllade, ryske regissören med filmer som ”Återkomsten” (2003), ”Förvisningen” (2007) och ”Leviathan” (2014) i bagaget – med sin ”Loveless”, som precis som flera andra nämnda filmer fick sin premiär i Cannes tidigare i år, nominerad i tre kategorier.

Ett par andra filmer, flera lika hyllade som de ovan, med nomineringar är Aki Kaurismäkis ”Ljus i natten”, François Ozons ”Frantz”, Robin Campillos ”120 slag i minuten” (som inom en snar framtid, vilket jag lär återkomma till, får en förhandsvisning på Hagabion), Michael Hanekes ”Happy End” (filmen som, för att vara en av Hanekes, fått ett relativt ljummet mottagande), samt William Oldroyds ”Lady M”.

Låt mig nu, lite kort, återkomma till Vahlne, Simon Vahlne, och hans film ”Fight on a Swedish Beach!!”, som fick sin premiär i Cannes, är nominerad i kategorin bästa kortfilm och, precis som ”The Square”, är producerad av Plattform produktion. Synopsisen, den precis som filmen korta, är följande: ”EPISK BEACHFIGHT!! Detta är vad man får räkna med när man kallar en gubbes fru för hora och heilar på stranden.” Tja, jag nappade kanske inte direkt när jag läste det, men såg – och gillade, även om jag gärna sett att den varit längre, fått tillåtelse att utvecklas än mer, faktiskt. Men, helt klart, en kortfilm värd sin tittning.

Den franska skådespelerskan och regissören Julie Delpy kommer vid galan, vilket är känt sedan tidigare, att tilldelas utmärkelsen European Achievement in World Cinema. Delpy upptäcktes som fjortonåring av Jean-Luc Godard som gav henne en roll i filmen ”Detective” från 1985. Hon tog några år senare examen i film vid NYU, och har sedan dess skrivit, regisserat eller spelat i över 30 filmer, vilka, för att färska upp minnet, är bland andra Bertrand Taverniers ”La passion Béatrice” (1987), Agnieszka Hollands ”Europa Europa” (1990), i vilken hon fick sitt stora genombrott, Volker Schlöndorffs ”Homo Faber” (1991), som gav henne en första Efa-nominering, samt Krzysztof Kieslowskis ikoniska ”Trikoloren”-trilogi (1993/1994).

Hennes mest framstående roll, förmodar jag, har varit som Céline i Richard Linklaters ”Before”-trilogi (1995/2004/2013), som hon var med och skrev, vilket för de två senare gav henne Oscarsnomineringar i manuskategorin.

Som bekant har hon även axlat rollen som regissör, bland annat till filmerna ”2 dagar i Paris” (2007), ”Jag minns en sommar” (2011), samt den, vad jag förstått, ganska misslyckade ”Lolo”, från 2015.

Lifetime Achievement Award kommer att tilldelas den ryske regissören Aleksandr Sokurov. Sokurov som efter sin examen i historia började göra olika typer av dokumentärer och tv-filmer, för att sedan studera vid VGIK film school. Under Sovjetstyret, vilket är en intressant notering, var alla hans filmer bannlysta. ”Hjärtlös smärta”, en av hans första långfilmer, tävlade vid filmfestivalen i Berlin 1987, och fick sin svenska premiär 1991. Samma år, 1987, vann hans debutfilm ”Odinokiy golos cheloveka”, som tio år tidigare, när den stått klar, förbjudits i Sovjet, Bronsleoparden vid filmfestivalen i Locarno. Han har flera gånger nominerats vid Efa-galan, bland annat vid den första  som hölls i vad som då, 1988, var Västberlin, i kategorin bästa unga filmare, samt 2001 i kategorin bästa europeiska dokumentär.

Sokurovs ”Mor och son”, som fick sin premiär vid Moskvas filmfestival 1997 och vunnit otaliga priser, följdes 2003 upp av ”Far och son”, den andra delen av den än i dag inte färdigställda trilogin.

I filmerna ”Moloch” (1999), ”Taurus” (2001) och ”Solntse” (2005), som tävlat, liksom prisats, i Cannes, vad gäller de två första, och Berlin, för den sistnämnda, valde han att fokusera på effekterna av makt – på Hitler, Lenin och den japanske kejsaren Hirohito.

”Den ryska arken”, en helt fantastisk film som tog både kritiker och publik med storm när den 2002 tävlade i Cannes, följer en rysk nutida filmare som vaknar upp i Eremitaget i Sankt Petersburg, där ingen, bortsett från en cynisk, fransk diplomat från 1800-talet, kan se honom. Tillsammans, allt inom palatsets väggar, ger de sig ut på en resa i tiden genom Rysslands förflutna – och allt filmat i en enda tagning. I ”Francofonia – Louvren under ockupationen”, som tävlade i Venedig 2015, fokuserar han, som titeln förklarar, på Louvren under ockupationen av Paris.

Men det viktigaste, som jag tolkar det, vad gäller både Delpy och Sokurov, bortsett från nomineringstexterna, är att de med sitt filmskapande är inspirerande röster inom filmen, inom den europeiska filmen, och arbetar för rätten att inom detta visuella medium ska alla tillåtas utrycka sig, ha rätten att berätta sina historier, och få möjligheten att så göra.

Mycket svenskt, liksom kvalité (tillsammans med två fantastiska pristagare i Delpy och Sokurov), precis som förra året, då galans stora vinnare kom att bli Maren Ades ”Min pappa Toni Erdmann”. Och kanske blir det, trots allt, ”The Square”, med Claes Bang som en årets Toni, som tar hem storkovan. Vem vet? Hoppas kan man göra, och förmodligen vara ganska säker på att det får bli åtminstone någon svensk vinst, i någon kategori. Bästa komedi, förslagsvis, om bästa film går åt annat håll, kan vi ju hoppas på, eftersom det då skulle bli tredje året i rad med svensk vinst. 2015 var det nämligen Roy Andersson som vann för ”En duva satt på en gren och funderade på tillvaron”, och 2016 Hannes Holms ”En man som heter Ove”.

Nu, efter tillkännagivandet av de många nomineringarna, kommer fler än 3000 Efa-medlemmar att rösta fram sina respektive favoriter, och samtliga vinnare utses på galan i Berlin den 9 december.

Åter i ämnet, när det närmar sig.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Finska ”Little Wing” (”Tyttö nimeltä Varpu”), som fick sin premiär under 2016 års filmfestival i Toronto och är regisserad av Selma Vilhunen, drog under gårdagskvällen det längsta strået, och belönades med Nordiska rådets filmpris.

Under galan, som i år hölls i Helsingfors, delades även priser inom litteratur, barn- och ungdomslitteratur, musik samt miljö ut.

Men, det här ska handla om filmkategorin. Jag lovar. En kategori där tidigare års pristagare varit bland andra Aki Kaurismäki, Roy Andersson, Lars von Trier, Thomas Vinterberg, Pernilla August, Ruben Östlund och, förra året, Joachim Trier.

Ett, får man säga, starkt och namnkunnigt gäng.

Nominerade i år var från danskt håll filmen ”Forældre”, regisserad av Christian Tafdrup, från Island den mycket väntade ” Heartstone” av Guðmundur Arnar Guðmundsson, norska ”Fluefangeren” av Izer Alius, Amanda Kernells ”Sameblod” från Sverige, och, från Finland, Selma Vilhunens vinnarfilm ”Little Wing”.

Jag ska vara ärlig och inte sticka under stol med att jag blev ganska förvånad när jag fick se vilken film som i år tilldelats priset. Trodde, trots att jag sett endast tre av de fem nominerade, att det för Amanda Kernell och hennes ”Sameblod” var krattad bana. Eller, möjligen, att priset skulle gå till Island och ”Heartstone”, trots att jag, liksom med ”Little Wing”, hade mina problem även med den. Problem jag, med tanke på hur pass hyllade de blivit, tänker kan behöva sin förklaring. Har du inte koll på filmerna (vilket jag förutsätter att du har) rekommenderar jag att du kollar upp – och ser – dem, så hänger du med i nästa stycke.

”Sameblod”, i min bok den bästa av de tre, är en nästintill komplett genomförd film, men med ett i mitten, under vistelsen i Uppsala och i jämförelse med övriga delar, lite väl svagt parti. Guðmundur Arnar Gudmundssons ”Heartstone” hamnar inte långt därefter. Där kände jag dock att man borde ha vågat kapa, säg, tjugo, kanske tjugofem, minuter, inte lagt så mycket fokus på karaktären Thor (liksom det isländska landskapet, som vi förstår – och håller med om – är fantastiskt vackert), och istället låtit Kristian, vars story (utan att redovisa filmen närmre) är den vi i grunden följer, fått leva ut mer. Och, till sist, ”Little Wing”, som verkligen inte är en dålig film, vilket jag vill poängtera (den vann ju, trots allt). Men en väldigt enkel sådan, som hade behövt ta ut svängarna något, sett till potentialen som finns i det så bra grundmaterialet, och inte fallit tillbaka på så säkra kort som man ändå, i slutändan, väljer att göra.

Gemensamt för alla tre filmer är att de fick sina svenska premiärer vid Göteborgs filmfestival tidigare i år, samt det lovande faktum att de i huvudsak frontas av barn- och ungdomsskådespelare, som alla är otroligt bra i sina respektive roller.

Men, till ”Little Wing” – denna i Sverige, med tanke på att det inte verkar bli någon biografdistribution, relativt okända film – som kretsar kring Varpu (Linnea Skog), en tjej som gillar att rida och hänga med kompisar, men hemma tampas med en mamma (Paula Vesala) som har svårt att klara av vardagliga ting och lätt tycker synd om sig själv. När det blir fel är det ofta Varpu som får trösta henne, istället för tvärtom, som det kanske borde vara. Men en dag får hon nog – och rymmer hemifrån. En flykt, eller vad man ska kalla det, som resulterar i en omtumlande resa på vilken hon sen ska komma att hitta sin biologiska far (Lauri Maijala). För pappan, förstår vi tidigt i filmen, har Varpu inte fått träffa sedan hon var liten, inte mer än en bebis, och mamman är inte särskilt pigg på att diskutera det hela heller. Pappan beter sig dessvärre märkligt, när de väl träffas, men lovar, utan mammans vetskap, att följa med Varpu på en stundande tävling i hästhoppning. Han vill så gärna göra henne glad, men det blir en svår uppgift för en, som han, udda enstöring.

Regissören Selma Vilhunen gör med sin ”Little Wing” långfilmsdebut, men har sedan filmdebuten 1999 ett gediget cv med en mängd kortfilmer och dokumentärer i bagaget, där det, får man säga, större genombrottet kom 2012 med kortfilmen ”Do I Have to Take Care of Everything?”, som nominerades till en Oscar i kortfilmskategorin. Nästa projekt, dokumentären ”Hobbyhorse Revolution”, kommer till Sverige 24 november, och långfilmsprojektet med den finska titeln ”Hölmö nuori sydän” är mitt uppe i inspelning.

Att Nordiska rådet delar ut ett pris som detta, att man uppmärksammar kvalitetsfilm från alla nordiska länder, och på så sätt ger den en spridning som annars, särskilt i fallet ”Little Wing”, kanske inte funnits, är oerhört viktigt. Eller, vad vet jag, det är inte något som får en överdriven exponering i media, tyvärr. Men det är en bekräftelse på att det i Norden görs väldigt mycket bra film, och finns en hel del talang att ta vara på. Talang som verkligen borde tas vara på. Och det gör man ju, på många sätt, med tillställningar som denna. Så se filmerna, för de tre jag nämnt är – trots sina, i mitt tycke, mindre skavanker – verkligen värda att ägna några timmar. Så ska jag göra med de resterande två, de från Danmark och Norge.

”Little Wing” fick som sagt sin svenska premiär under Göteborgs filmfestival tidigare i år, och får förhoppningsvis, med tanke på det, en framtid hos Draken film, i streamingens tecken.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

I veckans avsnitt av Kobra, som sändes i tisdags kväll, ligger fokus på den hyllade ”The Nile Hilton Incident”, och de problem som till följd av den egyptiska filmcensuren uppstod under – och efter – inspelningen av filmen. ”Den förbjudna filmen”, som man talar om den, och som avsnittet lett av Parisa Amiri heter.

”The Nile Hilton Incident”, som utsågs till bästa utländska film vid Sundance tidigare i år och i Frankrike sålt hela 400 000 biobiljetter, följer Noredin (Fares Fares), en korrupt kriminalpolis i centrala Kairo, som pressar lokala brottslingar på pengar. Och rättsystemet, det som, kan man tycka, borde gripa in, är på randen till kollaps, vilket gör att han i ett ständigt rus av alkohol och droger lyckas hålla sig flytande. Tar fart gör filmen när en känd sångerska hittas död på The Nile Hilton Hotel, och utredningen hamnar på kriminalpolisens bord. Ett fall som, efter att teorin om ett enkelt svartsjukedrama är avvisad, visar sig vara mer komplicerat än han kunnat föreställa sig. Spåren leder honom snart in i presidentens innersta krets, och det enda vittnet är en ung flykting, Salwa (Mari Malek), som på samma hotell jobbar svart. En spiral av prostitution, utpressning, mord och dolda, politiska agendor blir allt djupare, och Noredin börjar allt eftersom att ifrågasätta sin egen moral.

Sångerskan, som i verkligheten hette Suzanne Tamim, knivhöggs 2008 till döds i sin lägenhet i Dubai. Ganska snart, efter att ett par kvarlämnade handskar hittats på brottsplatsen, greps en polisman. Men denne polis sa sig ha gjort det på uppdrag av en av Egyptens mäktigaste män, en byggmagnat, som hade nära band till landets politiska elit. Ett fall Tarik Saleh (”Gitmo”, ”Metropia”), filmens regissör och manusförfattare som själv är halvegyptier, fick upp ögonen för, och valde att löst basera sitt manus på.

”Under den månad av prep som vi, precis innan vi skulle spela in, gjorde i Egypten, såg man underrättelsetjänsten överallt”, säger Saleh i ett inslag.

Något som är ganska synonymt med den egyptiska synen på kultur, på regimkritisk kultur, vad jag förstår. Och filmen, den är inofficiellt bannlyst i Kairo.

Men i Beirut, landet där Suzanne Tamim, filmens faktiska mordoffer, är född och uppvuxen, och där synen på kultur är en mer liberal sådan, fick filmen agera öppningsakt vid Maskoon Fantastic Film Festival.

Filmens första visning i arabvärlden, förklarar festivalchefen Antoine Waked.

Efter den arabiska våren var Egypten ett mer liberalt land, och det var då som manuset till filmen skrevs. Under samma tid hann ett flertal andra, europeiska filmer, som bl.a. Axel Peterséns (”Avalon”) ”Under pyramiden”, spelas in i landet.

Men när det var dags för teamet bakom ”Nile Hilton”, så hade situationen förändrats. Myndigheterna, den nya regimen, fanns överallt. Och för att få påbörja inspelningen var manuset tvunget att godkännas av den egyptiska censuren. En, sett till vad filmen tar upp och till de scener som planerats, mer eller mindre omöjlighet, vilket ledde till att projektet kom att flyttas till Casablanca.

Kobra-avsnittet, det så intressanta, som jag – trots texten – hoppas ska vara värt att ägna en halvtimme, finns på SVT Play, och den i Egypten ”förbjudna filmen” visas fortfarande på ett flertal svenska biografer.

Foto: IMDb, atmo.se

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

 

I ”Hiss till galgen” (”Ascenseur pour l’échafaud”), som i Frankrike fick sin premiär 1958, är baserad på romanen med samma namn av Noël Calef och har beskrivits som ett av den nya vågens stora mästerverk, följer vi Florence, spelad av nyss bortgångna Jeanne Moreau, hennes älskare, Julien, gestaltad av Maurice Ronet, och deras historia i vilken Florence använder sin nya älskare för att göra sig av med sin äkta man – och försöker iscensätta det hela som ett självmord.

Det är en film om mord och dess makabra efterspel. Och det är Jeanne Moreau, denna fantastiska skådespelare som detta inlägg fortsatt kommer att kretsa kring, som i Parisnatten driver den framåt.

Nyss bortgångna Jeanne Moreau, dotter till en brittisk dansös och en fransk krögare, föddes i Paris 1928. Till tonen av sin egen vilja, rakt mot faderns, gick hon i moderns fotspår, dansade balett, intresserade sig snart för teater och kom sedermera att studera vid Comédie Française. En stabil grund som ledde henne till teatern, till Théâtre National Populaire, där hon snabbt gjorde karriär. Men en ganska kortlivad sådan, då filmen blev nästa destination. Men inte den film som gjort henne berömd, utan den franska mainstreamfilmen där hon snabbt etablerade sig. I första hand, dessvärre, inte för sina roller, de som i dag tillhör en bortglömd del av filmhistorien, utan för sitt utseende.

Men ett par år senare, och det tackar vi Malle för, hände något. Vid filmfestivalen i Cannes 1958, i rollen som Florence i ”Hiss till galgen”, fick hon sitt stora, välförtjänta genombrott.

Och den där rollen som denna på något sätt skeva hjältinna, långt från klichéerna, så annorlunda mot de stereotypa flickroller hon tidigare gjort, blev en sorts brytpunkt i karriären. För senare samma år, vid filmfestivalen i Venedig, gjorde hon än en gång, då med den prisbelönta filmen ”De älskande”, i vilken vi följer en kvinna som lämnar sin man för en yngre älskare, Malle sällskap på röda mattan.

Man skulle, om man inte har koll på Moreau, kunna tro att det där samarbetet hon och Malle emellan kom att fortsätta, film efter film. Det hade ju varit rimligt, så bra som det gick. Men det stämmer inte. Snabbt blev hon en favorit bland regissörer – franska som utländska – och gjorde roller i (ja, det är nästan komiskt vad mycket bra film hon gjort och vad många fina regissörer hon jobbat med) bland andra Godards ”En kvinna är en kvinna”, Antoninis ”Natten”, Truffauts ”De 400 slagen”, ”Jules och Jim” och ”Bruden bär svart”, samt Buñuels ”En kammarjungfrus dagbok”. Och, såklart, för Malle kan vi inte glömma, ”Tag mitt liv” – detta mästerverk som, för att knyta ihop påsen med tidigare inlägg, inspirerade Joachim Trier till att göra ”Oslo 31 augusti” och, liksom ”Hiss till galgen”, låter Maurice Ronet göra den manliga huvudrollen.

Det skulle ha varit ett inlägg om ”Hiss till galgen” och möjligen lite Louis Malle, men blev mer av en kärleksförklaring till Jeanne Moreau. Rätt eller fel, det är upp till någon annan att avgöra.

Men hon är värd att skrivas om, den nyss bortgångna Moreau. Och Malle, denne fantastiska filmskapare, får jag anledning att återkomma till, vågar jag lova.

En liten, sent påkommen, extra notering är att Miles Davis(!), tro det eller ej, till stor del improviserat och, med filmen rullande på skärmen framför sig, komponerat ihop originalmusiken, vilken blev en sorts sinnebild för hur ensamma trumpeter på film under många år framöver skulle, åtminstone försöka, låta.

”Hiss till galgen” visas – oavsett vad, trots rörig text – i morgon, tisdag, 15.30 (hemskt dålig tid, va, om man har skola eller jobb?) på biograf Göta – och finns, liksom de flesta andra ovan florerande tips, att köpa på importdisk, bland annat hos Criterion.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

SVT jobbar på, visar filmer av, ja, något man skulle kunna kalla yppersta världsklass, fortsätter efter förra veckans diskbänksrealism förlagd till alpmiljö i Ursula Meiers ”Syster”, sin filmiska resa vidare mot Norge, och ”Oslo 31 augusti” som visas ikväll.

Pierre Drieu la Rochelle, känd för diktsamlingen ”Interrogations”, som han skrev under sin sjukhusvistelse efter att ha sårats i första världskriget, gav 1931 ut romanen ”Tag mitt liv”, eller som den på franska heter: ”Le feu follet”, vilket enklast, vad jag förstått, översätts till något i stil med ”Irrblosset”, på svenska.

I romanen, inspirerad av surrealistpoeten Jacques Rigauts liv, får vi följa en man i 30-årsåldern som efter sin krigstjänstgöring och ett år av jetsetliv, blivit utbränd, beroende av opium och, i stort, trött på livet.

”Tag mitt liv” kom sedermera, 1963, att inspirera den franske regissören Louis Malle, som bland annat ligger bakom de fantastiska filmerna – vilka inte kan tipsas om nog – ”Hiss till galgen” (1958), ”Lacombe, Lucien” (1974) och ”Vi ses igen, barn” (1987), att filmatisera romanen.

Malle valde då, i det stilistiskt fulländade mästerverk som är filmen, att göra den alkoholiserade författaren Alain Leroy (Maurice Ronet), till en filmens ciceron. En ciceron som efter en tid på rehab, mer eller mindre tillfrisknad, börjar överväga, som titeln möjligen redan avslöjat, att ta sitt liv. Trots det – i hopp om att finna något, vad som helst, som livet kan tänkas erbjuda – tar han sig till Paris, umgås med gamla vänner, dricker, spatserar längs med trottoarkanterna och skämmer ut sig på fester. Ja, fram tills att det inte finns någon återvändo, tills han blir tvungen att åter bege sig tillbaka till behandlingshemmet.

Filmen fick vid sin premiär ett bra mottagande, och blev 1964 Frankrikes Oscarsbidrag, men togs dessvärre inte ut för tävlan.

Den framlidne filmkritikern Roger Ebert, vars liv och karriär som för övrigt porträtterades i Steve James dokumentär ”Life Itself” från 2014, skrev följande om filmen: ”a triumph of style”, och menar, liksom sin kollega, den amerikanske filmkritikern Leonard Maltin, att den av Malles tidiga verk är det främsta.

Det var 1963. Ett par år, närmare 50, senare, var det norske Joachim Triers tur att ta sig ann romanen.

För att ge en kortare bakgrund innan vi närmar oss textens huvudnummer, kan det för den som inte har full koll på sin Trier vara värt att nämna att den norske regissören, född 1974, inledde filmskapandet med att filma sitt skateboard-åkande, för att sedan börja på ansedda Europæiske Filmhøjskole i Danmark där han kom att studera under två år innan han fortsatte på National Film & Television School i England. Långfilmsdebuten kom först 2006, efter en period av kortfilmsmakande, med ”Repris”, om två unga killar med författardrömmar, fick sin svenska premiär vid Göteborgs filmfestival, och är enligt A.O Scott, skribent och filmkritiker på New York Times, den bästa filmen – genom tiderna – om skrivande. Sitt internationella genombrott, om man inte väljer att tala om ”Oslo 31 augusti” i sådana termer, fick han 2015 med ”Louder than bombs”, där skådespelare som bland andra Isabelle Huppert och Jesse Eisenberg ses i bärande roller. Det senaste tillskottet på CV:t är den i både Cannes och Toronto hyllade ”Thelma”, som 17 november når svenska biografer. Han har genom åren även varit en återkommande gäst på Stockholms filmfestival (så även på den stundande, om ett par veckor) och belönats med inte mindre än två Bronshästar, bästa film, för både ”Oslo 31 augusti” och ”Louder than bombs”.

I ”Oslo 31 augusti”, textens huvudnummer (som vi äntligen hittat fram till) och Triers adaption av ”Tag mitt liv”, följer vi Anders, en tidigare heroinist som slutfört sin drogbehandling ute på landsbygden och fått tillåtelse att åka in till Oslo för en anställningsintervju. Han kommer från en stabil bakgrund, är intelligent och har haft alla förutsättningar att lyckas i livet. Men något har, trots det, gått snett, och han beskriver sig själv som ”en privilegierad idiot som sabbat alla sina chanser”. Resten av dagen, under den stundande, långa natten, som är filmen, umgås han med vänner från förr, spatserar genom Oslo och går på fest. Men med en av Trier skickligt iscensatt, stigande intensitet gör det förflutna sig påmint, och han tvingas se sina svek, vad han tidigare förstört, i vitögat.

Men han ser också, trots den naggande ångest som ligger som en hinna över honom, över filmen, sin vistelse i huvudstaden som en möjlighet att, förutom gamla vänner, kontakta sin syster, Nina, och sin före detta flickvän, Iselin. Men systern vill inte träffa honom, och Iselin, som flytt Norge för New York, har mobilen avstängd. Föräldrarna, de är bortresta.

Rollen som Anders, centrum för nästan varje bildruta, spelas otroligt skickligt av Anders Danielsen Lie, känd från Triers tidigare nämnda ”Repris”, Lucie Borleteaus ”Alice resa”, Oliver Assayas omtalade ”Personal Shopper”, samt den av SVT visade tv-serien ”Nobel”.

Liksom ”Repris” fyller Trier – till bredden, ytterst passande i det Oslos kulturghetto dit handlingen är förlagd – filmen med litterära referenser. Knausgård, Proust och Schopenhauer är återkommande, men med den likheten i bakhuvudet är ”Oslo 31 augusti” en mer dyster, konsekvent och smärtsam film än den om killarna med författardrömmar.

Som bekant är handlingen i stort sett kopierad från Louis Malles ”Tag mitt liv”, inte heller tematiskt särskilt olik Spike Lees ”25th Hour”, vilket på förhand kan tyckas oerhört vågat, som en risk att totalt misslyckas, med tanke på vilken klass föregångaren håller. Men med sin personliga prägel på berättelsen, på historieberättandet och med valet av Oslo som skådeplats, håller det fullt ut, hela vägen.

”Oslo 31 augusti” visas ikväll, 23.20, på SVT2.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Ursula Meiers ”Syster”.

Kollade, som jag kommit på mig själv med att göra allt oftare, i tv-tablån. Eller i tv-bilagan, den i tidningshyllan på Pressbyrån, tro det eller ej. Och SVT visar ju, som bekant, relativt ofta bra film. Kvalitetsfilm. Dessvärre ganska sent, vid elva på vardagskvällar någon gång, på tvåan. Så även ikväll, om några timmar.

Vi kastas in i ett trångt rum, på en toalett, där en kille i skidutrustning bryter av några glasögon på mitten, håller fleecejackor mot det sterila ljuset, det från lampan i taket, och verkar ganska så stressad. Det är han också, förstår vi snart, när ljudet av hårda pjäxor mot lika hårt golv, människor pratandes med varandra, ekar utanför den låsta dörren.

Men människorna, de flertalet familjer utanför dörren, väntar inte på honom. De väntar inte på Simon (Kacey Mottet Klein), som han heter, för att fortsätta dagen i de många snötäckta backarna. De vet inte ens om att han finns, eller att han, året runt, bor – och verkar – i alpbyn.

Eller bor och bor i denna idyll, var väl att ta i, möjligen. Men en bit därifrån, vid bergets fot, bortom skidkomplexet, däremot, tillsammans med sin storasyster, Louise, spelad av en, som så ofta, otroligt bra Léa Seydoux (”Blå är den varmaste färgen”, ”The Lobster”). Syskonens föräldrar, de man tänker sig att åtminstone någon i Simons ålder fortfarande borde bo med, är försvunna, spårlöst, kanske döda. Och dagarna, de så långa och kalla, spenderar han med att stjäla rika, semesterfirande familjers skidutrustningar för att ha råd med mat, för att överleva överleva – och, sedermera, hamna i en än mer än tidigare problemfylld tillvaro.

Ursula Meier, en för många ganska okänd, franskbördig regissör, som tidigare gjort bl.a. filmen ”Home”, väljer i sitt, till dagen räknat, mest framgångsrika projekt att arbeta mycket med den, som snön gnistrande, kontrasten mellan den grå vardagen i byn och de skinande bergslandskapen, mellan Simons vardag och de ditresta turisternas semesterlyx.

Det gör så ofta, även på film, ont att se barn söka uppmärksamhet, längta efter något bättre, föräldrar, en eller två, att söka trygghet hos, och att försöka klara av den situation de utefter andra människors val tvingas klara upp. Så även här, i Meiers fina, inte särskilt sentimentala ”Syster”, där känslorna inte projiceras på oss som tittare, men på samma gång, bland den information som hon långsamt låter sippra fram, finns där, till för att själv – hos oss som tittare – skapas.

Ja, 23.20, på SVT2, visas den. En taskig tid för att vara en så bra film. Men – just för att vara en så bra film – också värd att stanna uppe för, ju.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Ett samtal med Ronnie Sandahl.

”Answer the damn question, the ball was on the line”, sa John McEnroe, argt och frustrerat en gång, på en tennisplan, liksom Shia LaBeouf, i sin rolltolkning av samme man i den film som under året går upp i alla länder utom tre. ”Shut up”, fortsatte han, på samma plan.

Det är 1980, snart dags för Wimbledon. För att bli legendarisk behöver Björn Borg, trots sina fyra tidigare titlar i ryggen, en femte vinst, och en nästan porträttlik Sverrir Gudnason (”Flugparken”, ”Den allvarsamma leken”) skildrar en sluten, på vissa plan skygg, tenniskung som i mångt och mycket verkar vilja spendera mer tid med Mariana, fästmön spelad av Tuva Novotny (”Kriget”, ”Kungens val”), i filmens, och åtminstone mina ögons, allra starkaste av rolltolkningar, inte minst till följd av sin språkbegåvning. En rolltolkning i klass med den Labeouf (”Nymphomaniac”, ”American Honey”) gör av McEnroe, som till skillnad från Borg visar sin vilja, sina mål, på alla tänkbara sätt.

En match, flera livsöden, som manusförfattaren Ronnie Sandahl sedan skrev om, bidrog till att göra en film utav. En film som för några veckor sedan gick upp på våra svenska biografer, tävlar på alla möjliga, fina filmfestivaler och fortfarande toppar de svenska biobesöken.

I dag, kvällen för vårt samtal, sitter han dock inte framför datorn med nästa projekt, står inte och om ”Borg” pratar på en av de många festivalscener som han under hösten lär besöka. Inte alls. Han är i Malmö, staden han sedan ett par år kallar hemma, och städar sonens dagis.

Men för några dagar sedan, däremot, var det Kanada och Toronto som var skådeplats för invigningen av den prestigefyllda filmfestivalen i samma stad med ”Borg Vs. McEnroe” som öppningsakt.

”Det var stort, ovant, lite som att att ta på sig en aningen för stor kostym. 40 meter röd matta och 2600 personer i salongen. Det var mäktigt, för filmen är ju en så mycket mindre öppningsfilm än vad man brukar ha. Det är ju ofta stora Hollywood-filmer som får öppna den där festivalen. I år, vet jag, stod det mellan oss och ’Blade Runner’”

Det är ju spännande, kul, att man vågar välja en film som ”Borg”, ändå.

”Ja, exakt. Det var också lite av en märklig upplevelse, för vi fick i början väldigt bra kritik av de största tidningarna, branschtidningarna, som Variety, Hollywood Reporter och Screen Daily”

På samma gång som, bland andra, IndieWire kom med sämre utlåtanden?

”Precis. Sen kom ju ett par dåliga. IndieWire, som du säger, Guardian och några andra, amerikanska tidningar med liknande kritik. Och ska man sammanfatta kritiken, den från Nordamerika, så fanns det en ganska stor besvikelse över att det låg mer fokus på Borg än vad det gör på McEnroe. Men det var samtidigt ganska väntat, måste jag säga”

Linjen, den som är telefonens, är en, till en början, brusande sådan. Vatten, hör jag, om än otydligt, spolas i andra änden.

Utanför fönstret är det kväll, mörkt och kallt. Mörker som, vågar jag påstå, är lite av en motsats till vad som är filmen, vad som är Ronnie Sandahl och hans väg fram till den position han i dag innehar.

Som artonåring, dagen efter studenten och flera år på lokaltidning, lämnade han vår gemensamma uppväxtort Falköping för att, som den yngsta värvningen någonsin, fortsätta med sitt skrivande på Aftonbladet, som journalist och sedermera krönikör. Ett skrivande han också använde för att 2007 göra författardebut med romanen ”Vi som aldrig sa hora”. En roman som, tillsammans med kortfilmerna ”Lyckliga jävel” (2010) och ”Mirakel utmed riksväg 43” (2012), samt en Tomas Alfredson som mentor, blev vägen in i filmbranschen och kom att leda fram till långfilmsdebuten med ”Svenskjävel”, från 2014. Filmen om Dino, en tjej från den svenska landsorten, vischan, som så många andra beslutar åka till Oslo, tjäna pengar i det rika grannlandet. Bianca Kronlöf belönades för rollen som Dino med en Guldbagge för bästa nykomling, Sandahl nominerades för sitt manus, och filmen turnerade på festivaler runt om i världen.

Festivaler, hotellrum i nya, obekanta städer, som på sätt och vis, efter en ganska lång period, blev platserna där manuset, det till ”Borg”, kom att skrivas.

”För fyra, fem år sedan hade jag ett möte med Fredrik Wikström Nicastro, dåvarande filmchef på SF, för att diskutera olika tankar på vad man kunde göra, och började då prata om Björn Borg, huruvida det skulle gå att göra en svensk sportfilm”

Det var något man på SF var intresserad av?

”Ja, det tror jag, för man hade ju pratat om det. Men jag sa direkt att jag inte är särskilt glad i ’vaggan till graven’-biopics, som vi ju gjort en hel del i Sverige”

Vad blev din ingång, då?

”Jag trodde på att man var tvungen att försöka hitta en specifik story, en självständig berättelse som står på egna ben, och sa att om jag får en slant så läser jag allt som finns att läsa, ser allt som finns att se, och finns det en film där så kommer jag att hitta den”

När man gör, som du nämner, film, eller biopics, från början till slut, är det ju lätt att man stryker händelser, inte sällan viktiga, och klipper ner det på ett sätt som kan sluta ganska illa, därför tror jag att din utgångspunkt är väldigt smart.

”Tack. Och visst är det så. För mig var det, i den flashback-struktur vi jobbade med, väldigt viktigt att få filmen tematiskt tajt, att det ska handla om en sak. Och för mig har det alltid varit en film om vrede, om två olika förhållningssätt till vrede, vilket också är skälet till att det är okej att gå bakåt i tiden, att på så sätt visa kontraktet mellan Borg och Bergelin fram till varför han blir ’Ice Borg’, som han kom att kallas”

Var det, för dig, enkelt att hitta dit, att komma fram till hur du skulle göra?

”Nej, det var en lång process att komma fram till strukturen, att hitta en form, och försöka, ja, hitta filmen i materialet. Och det skrevs i mångt och mycket under festivalturerna med ’Svenskjävel’”

Manuset, när du sedermera släppte det fritt, turnerade runt bland agenter och producenter, många sådana, för att hitta fram till Janus Metz, känd för sin ”Armadillo”, och sedermera också Shia LaBeouf, vilket måste gjort att hela projektet växte, förmodar jag?

”Verkligen. Den gick ju från att vara ganska liten, till att bli en film för flera miljoner dollar, till följd av  intresset, helt enkelt, för manuset och för att det knöt till sig en känd regissör samt, såklart, LaBeouf. Och han brukar ju inte göra svenska filmer, om man säger så”

Hur kommer det sig att valet av regissör, av Metz, föll sig som det gjorde?

”En del av valet på honom kommer, bortsett från att han är en väldigt bra regissör, från att han har en bakgrund inom dokumentärfilmen, för vår film kräver en viss autenticitet. Men för min del var det också så att jag ville åt det sanningskrav som han har på vad han filmar. Det gäller mig både som författare och regissör, och därför kändes det som att det var viktigt i valet av regissör, att ta någon som har samma lidelse för att det ska bli sant och äkta, och autentiskt i bild”

Var det, om du tänker tillbaka, tennisen eller karaktärerna som drog dig till projektet?

”Det var nog karaktärerna, och till en början spänningsfältet Björn och John emellan. Sen också att jag visste, med tanke på att jag är någorlunda tennisintresserad, att de inte var så olika som det målades ut som. Något som, dramatiskt sett, är väldigt tacksamt att utgå ifrån. Jag menar, två ikoner som i själva verket är ganska missförstådda, som påstås vara varandras motsatser, men som i själva verket är mer lika än olika, i grunden. Sen blev väl min väg in i berättelsen just det jag talade om: vrede, att försöka se på hur man förhåller sig till sin egen vrede – om man visar allting, eller om man stänger in det”

Har du utgått från dig själv i det, utifrån hur du förhållit dig till din vrede?

”Ja, jo men det har jag nog gjort. Själv var jag en ganska arg unge, som lärde mig att hålla käften. Så jag kunde känna igen mig ganska kraftigt i båda karaktärerna. Men sen fascinerar det mig också, vrede. Vad händer med en människa som stänger in allting?”

Men kan du känna igen dig i, säg, McEnroe på så sätt att du i vad du gör känt en press hemifrån, så som han, i sin tennis, gjorde?

”Nej, det kan jag inte säga att jag gjort, för mina föräldrar sysslar ju inte med någonting som har med det här att göra, har ingen skrivande person alls i släkten ens. Däremot hade jag problem med att hantera mitt humör, när jag var yngre. Min egen tenniskarriär tog ände i förskräckelse, när jag var tolv, på talangläger, och förlorade mot en kille. Och att förlora i tennis är ju så brutalt, för det går så långsamt, är som timmar av förnedring, och det finns ingen sport i världen som är så ensam som tennis”

Ensamt både som tolvåring, på planen under ett talangläger, som på toppen, bland världseliten, vilket jag tycker filmen visar upp väldigt bra.

”Men verkligen. Sen, ska sägas, så förlorade jag mot den här killen då, på lägret, som var mycket bättre än mig. Och han hade örhängen, vilket gav möjligheten, när vi egentligen skulle skaka hand, att rycka av honom dem. Vilket jag också gjorde, och skickades hem. Men den där händelsen fick mig att skämmas så mycket, så jag gick aldrig tillbaka till något tennisspelande. Men sen har jag, som vuxen, i mitt intresse för det där, lärt mig att det där inte är en så jävla bra metod, alltså, att stänga in sin vrede”

I Sandahls debutroman, ”Vi som aldrig sa hora”, får vi följa olika personer, ungdomar i Falköping, en tid, i ”Svenskjävel” en tjej med drömmar om jobb – och pengar – i Norge och, som bekant, i ”Borg” flera, eller i synnerhet två, starka personöden. Och personöden, människors liv, ligger som en gemensam hinna över det han skriver, men vad är det som gör att det är vad han kommit att intressera sig för, funderade jag.

”Allt som jag skriver är karaktärsdrivet. Även i de filmer jag skrivit efter ’Borg’, som kommer att göras successivt de närmsta åren, så är det extremt karaktärsdrivet. Det är det jag är bra på, vad som intresserar mig. Så absolut, för mig börjar det någonstans alltid med karaktären. Sen måste jag se det sammanhang som den jag skriver om befinner sig i, jag måste ha en plot, men jag vill helst göra berättelser om människor som, ja, vill någonting. Och det kommer ofta att handla om människor som på ett eller annat sätt är ensamma, men vill vara mindre ensamma”

Speglar det, på något sätt, ditt eget liv?

”Ja, men alltså, jag tror att alla som sysslar med liknande saker har någon slags upplevelse av ensamhet. Samtidigt, fan, det är inte alltid man vet varför man skriver det man gör, det är inte alltid att man väljer historier. Man kommer på skit och sen skriver man om det, men det finns ju såklart vissa grundackord som återkommer”

Om man ser till ”Borg”, som den ganska annorlunda sportfilm det är, så gör väl en sådan take på det hela att den får en större uppmärksamhet också?

”Visst. Att försöka injicera ett karaktärsdrivet drama i en genre som inte är känd för just det, för det är ju en rätt udda sportfilm, och en vanlig sådan brukar ju inte inviga i Toronto. Det är ju ett psykologiskt drama, egentligen, i en sportkostym”

Eller thriller, till och med.

”Exakt, psykologisk dramathriller. Jag tror Janus brukar prata om den som det. Men samtidigt, när jag skrev den, var det nog mer att jag ville in under skinnet på mina karaktärer, och då fanns det ju material för att skriva psykologiskt komplicerade sådana, vilket väl är vad jag dras till”

Manuset, som jag förstått det, skrev du ganska fort, men du gick och sög på karamellen under flera år, vilket i tidningarna framställdes som att ni undanhöll något från Björn och John, väl?

”Jag brukar göra så att jag håller tyst om projekt fram tills den punkt då jag vet vad det är. Och det var väl därför det blev utmålat på det sättet, som att vi undanhöll det från dem, men det var ju inte alls fallet. Det är helt enkelt så att jag pratar inte om grejer innan jag skrivit dem”

Du har ingen du ens bollar idéer med?

”Jo, men jag kan bolla lite med min fru ibland. Men jag skulle inte gå till Björn och John och och rådfråga, säga att jag skriver om dem men inte riktigt vet hur filmen ska vara än. Innan jag skrivit så vet jag ju inte om det ens existerar någon film”

Som under mitt samtal med Ruben Östlund, det jag för några veckor sedan publicerade, valde jag att med Sandahl, för en stund, lämna den specifika filmen för att gå in på filmpolitik. Inte minst för att han, i den roll han som manusförfattare har, som han berättat, slåss för att få det erkännande han förtjänar. Som manusförfattare i stort förtjänar, men inte alltid får.

Tidigare i år uppmärksammades Peter Birro för att han, som han ansåg det, inte längre kunde stå bakom sitt manus till ”Ted”, den kommande filmen om Ted Gärdestad, i regi av Hannes Holm, för att han tyckte att för mycket, sedan han lämnat ifrån sig sitt manus, ändrats. Ronnie Sandahl står dock kvar med sitt namn, även om han fick slåss för att få stå med på filmens affisch. Men hur ser han på dagens filmpolitik, på manusförfattarens ställning i vårt samtida filmklimat?

”Vi behandlas som obetydliga. Med Peter, som du tar upp, vet jag inte vad som hänt, såklart. Det är svårt. Men jag tycker att det är helt rätt av honom, om han nu känner så. Men på det stora hela tycker jag att det funnits en kultur i Sverige där regissören har första, andra, tredje, ner till femtonde plats, och sen kommer manusförfattaren på sextonde, vilket är aningen ironiskt eftersom, jag menar, otvivelaktigt är ju manusförfattaren den enda originalkonstnären i en filmprocess. Den enda som hittar på, och sen tolkar alla andra vad han eller hon skrivit”

Men statusen, den som är manusförfattarens, har varit – och är, kanske – för låg?

”Alldeles för låg. Jag tar en ganska hård strid för det där, med allt från namn på affisch och storleken på namnet, till hur delaktig man är i promotion av en film, liksom hur delaktig man är i olika beslut kring filmen. Efter ’Borg’ har jag i alla kontrakt, även de utländska, krävt att jag ska vara exekutiv producent, så att man inte blir den som lämnar manuset och sen försvinner”

Det är inte så att det, i Sverige, eftersom det är vad vi diskuterar, skrivs för dåliga manus?

”Jo, det ska man inte glömma bort. Så är det, tyvärr. Men det beror ju mycket på att statusen varit för låg, vilket då gjort att manusen som skrivits blivit för dåliga. Sen är det svårt att veta om det funnits bra manus som, tyvärr då, fuckats upp på vägen, eller om grundmaterialet inte varit tillräckligt bra. Jag tror dock ganska hårt på att manusförfattande som yrke också behöver ta sin plats. Man får inte vara för blyg i det där”

Men den här filmen har ju för dig i din roll som manusförfattare, även utomlands, varit en ganska lyckosam process, ju.

”Absolut. Att Shia för ett år sedan satt i Variety och sa att mitt manus var det bästa han läst var ju inte direkt negativt för min karriär”

Jag har länge, som kanske börjar bli bekant om man så läst tidigare inlägg, stört mig på den svenska filmpolitiken, på att smalare, mer vågad konstnärlig film ofta får en relativt dålig, om någon, marknadsföring, lanseringar som inte sträcker sig utanför storstäderna, om de ens sätts upp där.

Sandahl har som regissör och manusförfattare till ”Svenskjävel” (bilden), som dock sågs av 30 000, ska sägas, suttit i en liknande situation, med en inte särskilt bred distribution, med övervägande delen av visningarna på mindre arthouse-biografer. Och jag tänker nu i dag på ”Sameblod”, inte minst, som dock lyckats nå en stor publik, samt på den väldigt fina ”Jordgubbslandet”, som dessvärre inte gjort det.

”Man måste nog dela upp det där i två delar, i två frågor. Det ena är att vi i Sverige har en olycklig situation, just nu, vad gäller filmdistributionen, på så sätt att små filmer har väldigt svårt att få växa. Men å andra sidan, om man tittar på ’Sameblod’…

Som man först var väldigt tveksam till, som sattes upp på endast ett fåtal biografer…

”Ja, exakt, men den visar ju, med sina 170 000 biobesök, eller vad det är, att det går att växa. Och det är det jag menar med att man måste dela upp frågan i två delar. Det är, helt klart, för dåliga möjligheter för mindre svenska, mer konstnärligt inriktade filmer att nå en bred publik. Men samtidigt tycker jag att en film som ’Jordgubbslandet’, vilket är en bra film, absolut, inte är tillräckligt generös mot sin publik, den är för entonig i förhållande till att nå en stor sådan. Jag tycker absolut att det filmpolitiskt sett finns stora frågor att förhålla sig till kring distributionen bland annat, men jag tycker samtidigt att vi har varit alldeles för dåliga i Sverige på att göra film som är både konstnärligt utmanande och publikt intressant. Vi har haft en liksom politisk idé, en filmpolitisk idé, om att filmer antingen ska ha en konstnärlig ambition – eller nå en publik. Det ska antingen vara ’Efterskalv’ eller ’Göta kanal 17’. Och jag är av åsikten att det är så vi gör filmmediet helt irrelevant för en bredare massa. Vi kan inte ha en Guldbaggegala där 98% av publiken aldrig hört talas om filmerna”

Men filmer med en högre konstnärlig ambition måste göra sitt, själva, för att nå en större publik, menar du?

”Ja, visst. Om du har en introvert berättelse, som visserligen är väldigt stark, men också lika mörk, med låg framåtrörelse och femton totalt okända ansikten, då kommer du inte att nå någon publik. Tyvärr. Men sen kan man tycka att det är fel på ett kapitalistiskt samhälle när det ser ut så. Men det ser ut så”

Är 2017 lite av en motreaktion mot det, då?

”I år har vi ju ett av de starkare filmåren på, kanske, de senaste trettio”

Med en Guldpalm, framgångar i Toronto och på Sundance, och snart Jens Assurs ”Korparna” på bio, bland annat.

”Precis, som ju ska vara jättebra. Och den här ’The Nile Hilton Incident’ som prisades under Sundance. Och det är ju, trots allt, filmer med någon slags bred möjlighet, som alla har tunga festivalmeriter, liksom Ruben, naturligtvis, med Guldpalmen, att vi öppnar Toronto där också ’Korparna’ var med i någon sektion. Men även ’Sameblod’, såklart, och ’Jordgubbslandet’ som någon slags outsider. Ja, det är verkligen ett starkt år”

Som vi nämnde i början, som flertalet framförallt amerikanska medier tagit upp, har ”Borg” kritiserats för att inte visa upp tillräckligt mycket av John McEnroe, av hans historia. Något som, i Sverige, kan låta konstigt. Filmen heter ju ”Borg”, tänker vi. Men utomlands, i USA, är titeln ”Borg Vs. McEnroe”, vilket givetvis kan skapa vissa idéer om att båda två borde få samma utrymme. Och filmen skrevs faktiskt, berättar Sandahl, med titeln ”Borg Vs. McEnroe”.

”Det har, för mig, alltid varit en film där Borg har mest screentime, men jag kan förväntansmässigt, som jag tog upp tidigare, förstå kritiken. Sen kan man tänka att det är en svensk film, och att det skulle förklara det hela. Men det är inte riktigt så jag tänkt heller, utan det handlar egentligen om att Borg är den enigmatiska figuren, det är han som är gåtan i berättelsen, den vi ska vilja förstå och komma under myten på”

Och McEnroe?

”Men han är ju en aktiv karaktär som också försöker förstå sin idol Björn Borg. Så många av McEnroes scener handlar ju om Björn, vilket förstärker känslan av att det handlar ännu mer om honom. Och den kritik, tror jag, som tagit upp att det handlar för lite om John utgår ifrån en okunskap om hur film fungerar. Skulle man dela upp den jämnt så skulle den inte fungera”

Men de är ju också väldigt olika som personer, vilket väl måste påverkat hur den byggts upp?

”Det finns ju en klarhet i McEnroes psykologi, en tydlighet i hans resa, medan Björn alltid varit mer av ett mysterium, vilket tvingar fram att man måste lägga mer fokus på honom”

”Answer the damn question, the ball was on the line”, sa John McEnroe, argt och frustrerat, en gång, på en tennisplan, liksom Shia LaBeouf, i sin rolltolkning av samme man i den film som under året går upp i alla länder utom tre. ”Shut up”, fortsatte han, på samma plan. Repliker vi i ”Borg” får återuppleva. Men att Sandahl skulle ha den attityden har jag svårt att föreställa mig, utifrån erfarenheterna från de gånger vi talats vid. Men talande är det. För en sådan inställning, en som McEnroes, fast kanske mer tyglad, behöver man nog, ändå, som manusförfattare i vårt svenska filmklimat, om man ska lyssna till Ronnie Sandahl, till Peter Birro och till flera andra, med liknande berättelser.

Och filmen, den om mysteriet som är Björn Borg, har med grunden som Sandahl grävt tagit platsen som den på dukar och festivaler förtjänar, och lär så, vågar jag lova, fortsätta att göra ett bra tag till.

Text: Rasmus Kilander

Foto: Film i väst, SF, privat

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}