Rasmus Kilander

Pablo Larraín och hans ”No”

Onsdag, 07.43. Jag är vaken. Men jag är efter. Ett par dagar efter.

Nämnde, vill jag minnas, i den inledningsintervju, eller välkomstintervju, kanske, man som ny bloggare på Djungeltrumman får ge, att jag, åtminstone ibland, är lite efter. Lite seg, som man kan vara. Och så även här. Jag tänkte nämligen tipsa, skriva av mig lite, om en bra film som SVT nyss visade på tv. Och det stämmer att de visade den. Inte att de, nu i veckan eller så, ska komma att göra. Inte alls. De visade den. I torsdags. Men det skadar ju inte, tänker jag, att den här texten kommer lite sent, blev fördröjd med några dagar, för man kan ju streama filmen. På SVT-play, förslagsvis, i ett par dagar till.

I torsdags, i alla fall, visade man den i mitt tycke bästa av Pablo Larraíns filmer. Nämligen ”No”, från 2012.

Chilenske Larraín uppmärksammades senast under Oscarsgalan för den välgjorda, men kanske smått förbisedda, ”Jackie”, om Jackie Kennedy, som han regisserade. Han har även gjort filmer som ”Sällskapet – El Club”, vilken precis som ”Jackie” håller hög klass, samt den allra senaste ur det där cv:t, ”Neruda”, som i september når svenska biografer trots det, enligt mig, rejäla bakslag som är allt vad den är, står för och bör beskrivas som.

Men, se ”Jackie” och ”Sällskapet – El Club” och spendera efter löningen i september inte de där pengarna på ”Neruda”, så kan vi gå vidare mot textens mittpunkt, mot Larraíns allra bästa film, nämligen den Oscarsnominerade ”No”, som är den tredje och avslutande delen i den löst sammanhållna trilogin, bestående av ”Tony Moreno” (2008), ”Post Mortem” (2010) och ”No”, som skildrat Pinochets tid vid makten på flera, ofta överraskande sätt.

I ”No” väljer Larraín att avhandla den i Chile 1988 anordnade folkomröstningen, där befolkningen fick rösta ”ja” eller ”nej” till diktatorn Pinochet, som 15 år tidigare, 1973, tog makten vid en blodig, USA-stödd, kupp. Att Pinochet skulle gå en förlust till mötes fanns inte på landets – eller hans egen – karta, för majoriteten stod nämligen, mycket till följd av den blomstrande ekonomin, på hans sida. Själva valet var mest en formsak, något att visa upp för omvärlden. En lika stor formsak som det filmen tar upp, nämligen att nej-sidan under en månad tilläts sända tv-reklam, vilket också blev första gången någonsin som den socialistiska oppositionen, genom dokumentära filmsekvenser på övergrepp och tortyr, fick möjlighet att göra sin röst hörd och ge sin bild av det skräckvälde som var Pinochets. Eller ja, det var nog åtminstone vad många tänkte, nu när möjligheten, likt en fotboll en meter från ett öppet mål, låg framför dem.

I huvudrollen hittar vi, precis som i ”Neruda”, Gael García Bernal (”Älskade hundar”, ”Y tú mamá también”) i en, får man säga, oerhört vass prestation. Det är också han som, i sin roll som reklammakaren René Saavedra, baserad på en handfull personer aktiva inom kampanjen, sätter stopp för tidigare nämnda planer på att visa hur det faktiskt står till. ”Det säljer inte”, menar han. Istället, fortsätter han, bör man jobba på att ge folket ett positivt budskap, försöka kränga demokratin som Coca-Cola – med glad musik, dansande människor och en regnbåge som symbol för kampanjen.

”No” är ett sannerligen spännande drama och en, till viss del, vilket snabbt får funderingarna att vandra iväg till Ruben Östlunds ”The Square”, satir av medievärlden och det spel som sker bakom en reklamkampanjs stängda dörrar.

I stort kan filmens tema, precis som Saavedras tankar, beskrivas som ”att tänka utanför ramarna”. Något Larraín, snyggt och, förmodar jag, modigt, även valt att tänka i sitt skapande av filmen. Man stör sig nästan, till en början, på sättet som den är filmad, med den dåliga färg-och ljusåtergivningen och de gamla videokamerorna, som för tankarna till en sämre, förmodligen dammig, vhs-kasset. Men när man efter en stund vant sig framstår de autentiska reklamfilmerna tillsammans med de nyinspelade scenerna som ett minst sagt genialt grepp. Vilket det också, precis som Larraín i den toppform han 2012 uppenbarligen befann sig i, är.

”No” finns att streama på SVT-play månaden ut. Eller ja, i cirkus 24 timmar till, om vi ska vara helt ärliga. För jag är ibland, som nu, lite seg. Och det ber jag om ursäkt för.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Rasmus Kilander

Skriver om film. Till vardags, om inte här, på helt andra ställen. Ibland papper.

Mest lästa

  1. En blogg om film.
  2. Göteborgs Kulturkalas.
  3. Den svenska filmhösten 2017.
  4. Kul, "Sameblod"!
  5. "The Square" blir Sveriges Oscarsbidrag.