Rasmus Kilander

Archive: Sep 2017

  1. Paul Thomas Anderson – och HAIM.

    Leave a Comment

    Jag har alltid fascinerats av att få följa med bakom kulisserna, få se hur regissörer, ibland med järnhand, styr över sina produktioner. Kunde, som liten, i timmar kolla på skakiga YouTube-klipp från diverse inspelningar. Därför blir jag, även om musik inte är mitt huvudämne, glad av att få följa med en, i detta nu, och förmodligen ett bra tag framåt, oerhört populär trio in i studion.

    Paul Thomas Anderson, regissören kritikerkåren sällan vågar skriva illa om, är nämligen tillbaka. Men inte med långfilm, inte med sitt nya projekt, det än så länge namnlösa som, åtminstone i USA, får sin premiär senare i år och blir Daniel Day Lewis, som gjorde huvudrollen i Andersons ”There Will be Blood”, sista. Utan med en kortfilm. En om musik, om HAIM. Bandet, ja, bestående av systrarna Danielle Haim, Alana Haim och Este Haim.

    Den är, sett till studiomiljön och inget annat, lätt att associera med Lovisa Siréns ”Pussy Have the Power” från 2014, som på Göteborgs filmfestival vann Startsladden och nu finns att streama på Draken film och YouTube.

    Andersons 14 minuter långa film är dock inte Lovisa Sirens, men precis som ”Pussy Have the Power” väldigt bra – och intressant.

    ”Valentine”, som filmen döpts till, kommer från inspelningsstudion Valentine Recording Studios i Los Angeles, där Haim, liksom artister som Beach Boys och Frank Zappa, spelat in sitt album.

    Och det är där, i studion, vi under dryga femton minuter får uppleva tre, intimt filmade musikvideor där den första, ”Right Now”, även finns att se separat, till följd av ett släpp tidigare under sommaren.

    ”Valentine” har inte, vilket väl hör till vanligheterna vad gäller kortifilm, fått någon bredare biografdistribution, men turnerade i samband med Haims albumsläpp av ”Something to Tell You” i våras på utvalda, amerikanska biografer och finns nu tillgänglig, helt gratis, på internet.

    Hela korfilmen länkad nedan:

  2. Obligatoriskt tv-tittande ikväll.

    Leave a Comment

    Jag tänker direkt på Trump, på Vita huset, när jag i tv-tablån, den som numer inte läses särskilt flitigt, ser att SVT ikväll valt att visa den Oscarsnominerade ”I am not your Negro”, signerad den haitiske regissören och före detta kulturministern Raoul Peck. Filmen som, med all rätt, hyllats unisont världen över.

    Men jag tänker också, ganska snart, på James Baldwin, författaren, föreläsaren och politiske aktivisten, vars anteckningar och analyser filmen baserats på, liksom de personer som, än i dag, tvingas utstå detta meningslösa hat. För filmen, vars grundpremiss jag återkommer till, är mer än aktuell i den tid vi lever i just nu.

    Peck tar med sin film avstamp i bilderna av en 15-årig svart flicka på väg mot sin första dag i en mixad skola, den som hon snart ska få kalla sin, i 60-talets USA.

    ”Gud kan förlåta mord och otrohet – men inte integrerade skolor!”, sa en kristen kvinna.

    Trots att det var längesen, trots att åren gått, så är det sorgligt att tänka på, att se. Och det är med de där orden i bakhuvudet, de kalla kårar de skapar hos oss som åskådare, som vi ser den 15-åriga flickan på väg till sin första dag i skolan, tätt förföljd – och hånad – av vita män, kvinnor och barn.

    Vi får snart veta att Baldwin skämdes för att han, den där hemska dagen, inte var på plats, inte skyddade flickan. Det är också där, i den typen av scener, med gamla fotografier subtilt presenterade, som ”I am not your Negro” greppar tag – och det rejält.

    1987, året då Baldwin dog, hade han påbörjat en bok. En bok som var tänkt att handla om tre kompisar, tre människor som, till följd av sin kamp för den svarta medborgarrättsrörelsen, mördats. Och kompisarna, tja, de hette Martin Luther King, Malcolm X och Medgar Evers. Tre män, två mer kända än den tredje, med liknande viljor, med hopp om att göra de svartas situation bättre. Evers, vars namn kanske inte klingar lika bekant, mördades av en medlem ur Ku Klux Klan.

    Bokens grundpremiss, som mycket av filmen bygger på, säger det mesta: Luther King, Malcolm X och Evers, de tre starkaste ledarna för den svarta medborgarrättsrörelsen, blev mördade. Och det under en period av fem år: 1963, 1965, 1968. Något som, när man ser de där årtalen, tätt följda av varandra, visar att något är väldigt fel, hur rädd den vita makten, inför den svarta medborgaren, varit.

    Peck väljer, förutom i politiska rallys och under föreläsningar vid universitet, att visa upp ett av Baldwins gästspel i tv, i Dick Cavetts program. Där han, som i de många andra framträdanden han gjorde, imponerar som den behärskade och välformulerade talare han var. Med ett enkelt språk förklarar han de mest komplexa av strukturer och deras grunder. Särskilt tydligt blir det när han, liksom Peck i sin film, försöker gå igenom det faktum att en stor del av den amerikanska befolkningen sällan varit medveten om vad som hänt, vad som händer, att man som barn får lära sig att vitt är bra, något gott, och att svart är det onda. Något som, inte minst under filmens gång, sätter igång tankeverksamheten, väcker funderingar.

    Som barn, förklarar Baldwin, höll han alltid på de vita, eftersom populärkulturen, de filmer han såg, var uppbyggda på sådant sätt. Först som äldre kom han att förstå att han själv, som svart, kunde vara ett hot mot det vita, det han ”hejat” på. Något som också kan förklara det faktum att han i sitt författarskap aldrig uppbådat till hat mot vita, inte ens när han, och många av hans vänner, till följd av vad de kämpade för, utsattes för lynchningar, hat och mordhot.

    Trots att större delen av filmmaterialet är över 50 år gammalt, så väljer Peck att blanda in samtida bilder, vilket är smart, något så väldigt, men på samma gång oerhört skrämmande. De ord han skrev, Baldwin, är lika tydliga – och viktiga – nu som då.

    Även om filmen, precis som min text, är oerhört nedstämmande, så är filmen det motsatta. Inte på så sätt att den väcker glädje, mer än den man lyfts upp av i bilderna från den kamp de bedrev, men i det att tiderna har ändrats.

    ”Eller har de verkligen det?”, kan man fråga sig.

    Jag inledde med Trump, ju. Och ska vi tänka på honom igen, på de upplopp som varit, och är, på att nazister i veckan tillåts demonstrera i Göteborg, så kanske det kan verka som om tiden spolats tillbaka, som om vi behöver en Baldwin, en Luther King och en Evers i kampen mot rasismen och förtrycket. Och så kanske är fallet. Men Raoul Pecks ”I am not your Negro” ger, i filmisk väg, trots allt hopp, och borde obligatoriskt och schemalagt visas i skolor – världen över, liksom i Vita huset, för Trump och Co.

    En bra start är att den ikväll, vid 22.20, visas på SVT2. Så ställ klockan, säger jag, och be någon annan, på jobb som skola, att göra detsamma.

  3. Bra, eller möjligen bäst, på bio just nu.

    Leave a Comment

    Film i helgen? Kul! Följer gör vad som är bra, eller möjligen bäst, på bio just nu.

    ”City of Ghosts” av Matthew Heineman

    Raqqa is Being Slaughtered Silently (RBSS) är en grupp medborgarjournalister som riskerar sina liv för att delge omvärlden de grymheter som terrorororganisationen IS utsätter Syrien för i detta nu. City of Ghosts skildrar deras mod, slit och hängivenhet, och resultatet är årets mest akuta film, som välförtjänt belönades med Stora jurypriset vid Sheffield Doc/Fest, en av världens främsta dokumentärfestivaler. Och filmen, den av SF så förbisedda, är även, likt Heinemans tidigare film, ”Cartel Land”, Oscarstippad och visas på Hagabion. Min text, den lite längre om filmen, hittar du här: http://blogg.djungeltrumman.se/rasmuskilander/2017/09/05/city-ghosts-viktigast-pa-bio-just-nu/

    ”Clash” av Mohamed Diab

    Kairo 2013, två år efter den arabiska våren och dagen efter att den förste folkvalde presidenten i Egypten, Muhammad Mursi, avsattes av militären. Gatorna är fyllda av demonstranter från bägge lägren och stämningen är hätsk. Mitt i detta politiska kaos blir en grupp människor instängda bak i en polisbuss utan hänsyn till deras bakgrund och politiska åskådning. I gruppen finns två amerikanska journalister, både anhängare och motståndare av det Muslimska brödraskapet, en ung flicka och en ung pojke. Stämningen bak i bilen är hätsk och frågan är om antagonisterna kommer att kunna övervinna sina motsättningar och därmed ha en chans att överleva. En film, liksom ”City of Ghosts”, som inte fått den där särskilt breda lanseringen på våra svenska biografer, tyvärr. Men Mohamed Diabs (”Kairo 678” 2010) ”Clash” hör sannerligen till det bättre som i detta nu går att se på bio, och så borde göras.

    ”Good Time” av Josh och Benny Safdie

    Efter att ett misslyckat bankrån sänder hans yngre bror i fängelse, ger sig Constantine (Robert Pattinson) ner i New Yorks undre värld i ett mer och mer desperat – och farligt – försök att få ut sin bror. Under en adrenalinstinn natt befinner sig ”Connie” i ett brant fall ner i våld och förödelse, när han tävlar mot klockan i vetskapen om att hans liv hänger på en skör tråd. Bröderna Safdie har tidigare, när namn som Robert Pattinson och Jennifer Jason Leigh inte fanns med i beräkningarna, gjort indie-filmer som ”The Pleasure of Being Robbed” (som finns att streama på Draken film), ”Daddy Longlegs” och ” Heaven Knows What”. Alla, i synnerhet den förstnämnda, väl värda att se.

    ”Nosferatu” av F.W Murnau

    Max Schreck som filmhistoriens mest obehagliga Dracula i tyskexpressionistisk klassiker, fylld av otäcka skuggor, hotfulla silhuetter och grotesk sminkning? Visst låter det, ja, fantastiskt? Precis. Den icke-auktoriserade adaptionen fick, enligt Cinematekets beskrivning, Bram Stokers änka att se rött och stämma produktionsbolaget. En rättstvist hon också kom att vinna, på samma gång som hon förstörde alla kopior hon av filmen kom över. Men, till hennes förtret, fanns det en på vift i USA, vilken, får man säga, räddade filmen. F.W Murnaus ”Nosferatu”, den första vampyrfilmen i långfilmsformat, från 1922 visas i morgon, lördag, klockan 14 på Capitols Cinematek, på piano ackompanjerad av Stefan Wingefors.

    ”Om själ och kropp” av Ildikó Enyedi

    Två blyga och inåtvända människor upptäcker av en slump att de varje natt drömmer exakt samma dröm. Det är märkligt och förvirrande, och lite läskigt. När de så småningom accepterar sin nattliga gemenskap gör de ett försök att återskapa drömmen på dagen. Ildikó Enyedi, som både skrivit manus och regisserat, gör med ”Om själ och kropp” sin första långfilm på hela 18 år (senast, 1999 ”Simon mágus”), men har under tiden bland annat gjort en ungersk adaptering av Hagai Levis terapiserie, den så kända, som i amerikansk version kallades ”In treatment”. Filmen, ska sägas, belönades tidigare i år med Guldbjörnen för bästa film vid Filmfestivalen i Berlin. Visas, vad det verkar, och det konstigt nog, enbart på Hagabion under helgen och den kommande veckan.

    ”Sameblod” av Amanda Kernell

    Elle Marja går på samisk internatskola med sin lillasyster och ska snart ta över som renskötare i familjen. Samtidigt drömmer hon om ett annat liv, långt borta från bybornas hårda ord och förakt och skolans kadaverdiciplin och kolttvång. Allt faller samman efter de rasbiologiska undersökningarna som hålls på skolan och Elle Marja bestämmer sig för att lämna allt och bli svensk. Hon stjäl sin svenska lärarinnas kläder och identitet och rymmer till Uppsala – men att byta liv visar sig vara mycket svårare än hon trott. Amanda Kernells ”Sameblod”, som i flera tidigare inlägg nämnts, inte minst efter nomineringen till Nordiska rådets filmpris, fick sin svenska premiär i vintras, på Göteborgs filmfestival, och den, efter flera om och män, lite bredare lanseringen i början av mars. Och än, till följd av hur bra den faktiskt är, finns den kvar. Här i Göteborg på Hagabion där man, klockan 16.15, på både lördag och söndag kan ta sin chans att, om man så än inte gjort, se den.

    ”The Square” av Ruben Östlund

    Christian är en framgångsrik ledare på ett modernt konstmuseum – han lever i centrum av konstvärlden och tar sitt arbete på största allvar. Dagarna innan den prestigefulla utställningen The Square ska öppna blir han bestulen på öppen gata, något han varken kan skaka av sig eller låta passera obemärkt. Han påbörjar en jakt på förövaren som försätter honom i allt dråpligare situationer och får honom att ifrågasätta sin egen moraliska kompass. Samtidigt måste Christian hantera den PR-byrå som museet anlitat för att marknadsföra den kommande utställningen. Något som visar sig ta en oväntad riktning och som försätter såväl den konstnärlige ledaren som muséet i kris. Mer, tror jag, behöver inte sägas. För vi vet, har hört, om framgångarna, som Guldpalmen och Oscarsnomineringen, filmen rönt, och väl lär fortsätta med, runt om i världen. Men har man lust, kanske ork, att läsa mer, veta mer om bakgrunden, om Ruben Östlunds filmskapande i stort, finns min intervju med honom länkad här: http://blogg.djungeltrumman.se/rasmuskilander/2017/09/15/ett-samtal-med-ruben-ostlund/

    Det blev sju, men kunde, såklart, varit fler. Men sju filmer räcker, ibland, för en vecka. För en film om dagen, inte minst. Om inte, om listan är värdelös och, i dina ögon, inte håller måttet så finns det, givetvis, mer bra, mer kvalité, på bio. Som ”Borg”, ”Silvana” och ”The Big Sick”, vilka är väl värda sina besök, liksom ett, till helgen, från dig.

  4. Ett samtal med Ruben Östlund.

    Leave a Comment

    Regnet slår mot de än så länge oöppnade butikerna och deras stora fönster. Vallgatan, tillsammans med övriga Göteborg, är i dag en regntung, blåsig historia. I ett skyltfönster tillhörande någon butik säljandes utrustning för extremsport står texten ”Kanada” stadigt, i vitt, stramt typsnitt. Och lite så känns det: stramt, så som man tänker sig att den kanadensiska vildmarken är, borde vara, med regn och blåst ständigt slående mot ansiktet.

    En bit bort, ett par hundra meter från Avalon, från flera av de många butiker som huserar på Vallgatan, strax intill en skola, står det, tydligt men smått, ”Plattform produktion” på väggen.

    ”Vi är utanför”, skriver jag till Ruben, och får portkoden till svar, följt av ett: ”tror jag”.

    I maj, tidigare i år, belönades Ruben Östlunds ”The Square”, som är en satirisk blick på vår samtid, på konstvärlden och på vad som är medmänsklighet, med filmvärldens allra finaste, mest prestigefyllda av priser, nämligen Guldpalmen i Cannes, och blev även i slutet av augusti utsedd till vårt svenska Oscarsbidrag.

    Men historien, den som är Östlunds, börjar 43 år tidigare, på Styrsö i Göteborgs skärgård, där han en gång växte upp och där mamma Catarina bor kvar än i dag.

    Portkoden visade sig vara rätt, och tre trappor upp möter han oss, glatt välkomnande, nyss hemkommen från en helg med både döttrar och filmlansering i Frankrike.

    ”Kaffe?” fortsätter han, och visar oss in på kontoret bakom den tunga, vita dörren.

    Längs fönstren, de med gardinerna neddragna, står två träbord med stolar, för stunden tomma, på vardera sida. På fönsterkarmen trängs högar med papper, diverse diplom och ett par, för filmen ”Turist”, utspridda Guldbaggar.

    På motsatta sidan av rummet finns fortfarande spår av förarbetet till ”The Square”. Bilder av den numer så bekanta rutan, av Claes Bang som i filmen gör rollen som Christian och av Kungliga slottet. På golvet, tätt samman lutandes mot väggarna, står stora, stolta filmaffischer, som ”De ofrivilliga”, ”Händelse vid bank” och ”En enastående studie i mänsklig förnedring”.

    ”Mjölk?”, undrar han, när vi, i väntan på kaffet, slagit oss ned vid bordet i det spartanskt inredda köket.

    ”Nej, tack”, svarar jag. ”Det räcker med kaffe”, och ber honom, efter att i intervju efter intervju, de tiotal han per dag gjort den senaste tiden, nästan uteslutande fått berätta om ”The Square”, att istället börja med att förklara vad som hände där på Styrsö, vad som gjorde att filmen kom in i hans liv.

    För det var på uppväxtön det började, där kreativiteten kom in, med en mamma som målade och en pappa som fotograferade.

    ”Båda mina föräldrar arbetade som lärare, men att på olika sätt uttrycka sig var något man gjorde i vår familj. Mamma tyckte alltid, minns jag, att jag skulle bli konstnär, vilket jag tyckte var en helt bisarr tanke. Man hade den här klichéartade bilden av den där bildkonstnären med färg i öronen, ungefär. Så det var verkligen inte något jag hade lust att göra, tänkte jag då.”

    Men din mamma, Catarina, var själv kreativ och målade en hel del?

    ”Hon pratade alltid om det där, om att det kreativa var något som gav henne en viss typ av tillfredsställelse. På samma gång kom den första VHS-bandspelaren, och man kunde spela in tv-program, vilket var helt otroligt coolt. Det tyckte vi alla, hela min generation var helt fascinerad. Och att man kunde hyra filmer för att titta på hemma.”

    VHS-bandspelaren, kom den i samband med VHS-videokameran?

    ”Precis, om det var så man kallade den, och det tyckte man ju var jätteroligt. Jag höll på samma gång på med skidåkning, var intresserad av vindsurfing, och det var lite av min identitet. Jag var inställd på att det var vad jag skulle göra efter gymnasiet. Men med den där kameran kunde vi ju filma när vi åkte, och det var egentligen så jag började filma.”

    Kaffet har puttrat klart, Ruben undrar än en gång om vi önskar mjölk samtidigt som han häller upp.

    Men du fick, med hjälp av ett produktionsbolag, möjlighet att jobba med att göra skidfilmer?

    ”Det fanns ett litet produktionsbolag här i Göteborg, som faktiskt gjorde liknande skidfilmer. Halvtimmeslånga sådana, ungefär. Som man också kunde köpa. Och då hörde jag av mig till honom, frågade om jag kunde få filma. Och fick det.”

    Vilket du fortsatte med i några år…

    ”Ja, precis. Fyra, fem. Filmade hela vintrarna och klippte under somrarna.”

    Och det gick att finansiera, att leva så?

    ”Man fick uppehälle och allt sådant betalt. Under vinterhalvåret, alltså, så det var vad som blev betalningen för mig.”

    Jag ställer ingen följdfråga, funderar, för mig själv, istället över hur han ekonomiskt klarade de med klippning fyllda somrarna. Han tittar ned i bordet, låter ögonen vandra mellan telefon och kaffekopp, skrattar, och fortsätter: ”Och under sommarhalvåret fick jag, vad var det, ja 50 000. Svart, i handen.”

    Men filmerna var, förmodar jag, inte tiotals timmar fyllda med alpsnö? Det måste blivit väldigt mycket material för väldigt lite film?

    ”Verkligen, det blev otroligt mycket material. De första åren började vi i december och var klara så sent som någon gång i juni, runt midsommar. Men det gjorde också att man blev van vid det, för det är den typ av energi man lägger ner när man gör en film.”

    Har det sättet, den mängd tid du ägnade åt de där filmerna, påverkat hur du arbetar nu, tror du?

    ”Ja. Mycket. Och den erfarenhet man fick av det. Just det här också att varenda klipp som är med i filmen skulle vara en prestation av skidåkaren, något speciellt, en upplevelse. På samma sätt har det ju varit med mina långfilmer. Jag har aldrig velat att det ska finnas någon typ av transportsträcka, utan det ska finnas värde i varje scen.”

    Men skidfilmer blev inte, som bekant, vad Östlund kom att fortsätta med. De var dock, inte enbart sett till sättet att göra film, väldigt viktiga. Det var nämligen med en av de där puderfyllda, under somrarna klippta, halvtimmeslånga filmerna som han, på andra försöket, kom in på Filmhögskolan (numer Akademin Valand) i Göteborg. En skola han först inte visste fanns, men som han kom i kontakt med genom en bekant som studerade till filmfotograf på skolan.

    ”Hade jag inte träffat honom hade jag förmodligen aldrig fått upp ögonen för att skolan ens fanns.”

    Men sett till den bakgrund du hade, kände du dig då, på något sätt, annorlunda mot de andra? Mot personer som, kan jag tänka, kom från att ha jobbat med spelfilm, kanske hade ett gediget intresse för filmhistoria, var cineaster?

    ”Så var det säkert. I alla fall då, på den tiden. Man var kanske intresserad av filmregi, hade någon typ av teaterbakgrund eller, som du säger, var väldigt intresserad av film. Och där kände jag mig annorlunda. Men det var inte någon outsider-roll, utan mer ett språk man inte riktigt behärskade fullt ut i början.”

    Han tystnar. Igen. Tittar, som förut, mellan telefon och kaffekopp.

    ”Vad som hjälpte mig var nog ändå skidåkningen. Det var ju vad jag var jätteintresserad av och vad jag filmade. Men väldigt ofta när man kommer till filmbranschen… alltså, det är många som är intresserade av att ”vara i filmbranschen”, men man vet inte vad man ska göra av det intresset, vad man ska filma.”

    Men just Valands, eller som den hette då, Filmhögskolans, utbildning är väl ganska bred, om jag förstått det hela rätt?

    ”Det stämmer. Den sätter heller ingen skillnad mellan fiktion och dokumentär. Vilket var väldigt bra, tror jag.”

    Kan du se någon skillnad mellan Valands utbildning och DI, eller StDH, i Stockholm?

    ”Ja… Eller DI var ju den fina skolan där alla framgångsrika regissörer hade gått, så det fanns något sorts underifrånperspektiv, som att ”vi ska visa de jävlarna”, liksom. På samma gång kom den här DV-kameran, som man använde när man gjorde Dogmafilmerna, och den tekniska utvecklingen gjorde på så sätt att det inte alls var lika dyrt att filma som förut, men det kunde fortfarande bli en viss kvalité av det. Något som skolan i Göteborg lyckades utnyttja, medan man i Stockholm var mer konservativ och gammal.”

    Är det så fortfarande, tycker du, att man i Stockholm ligger efter?

    ”Det tror jag inte. Eller jag vet inte. De var tvungna att göra om sin utbildning ganska mycket efter ett tag, för den hakade efter. Men i och med att skolan i Göteborg var nyare, så kunde man haka på den här trenden mycket mer, medan DI fastnade i gamla hjulspår lite grann. Nu är den ju ändå helt ointressant, StDH.”

    Jaså?

    ”Jo, eller nja. De har säkert fått styr på den nu.”

    Jag ser väldigt mycket film, vågar påstå, utan att jag nödvändigtvis referar till mig själv på det sättet, att jag är en cineast. Kan, utan att jag tänker göra det nu, rabbla upp ett flertal, för mig, betydande filmupplevelser, tillfällen då en film fått mig att reflektera över, ja, livet på olika sätt.

    Och att film, eller varför inte musik, kan påverka, få dig, mig och vår granne att tänka, det är såklart gemensamt för de flesta av oss.

    Men Östlund pratar mycket om vad åren med skidfilmande betytt, framförallt om man ser till hans fortsatta filmskapande. Men jag är ändå nyfiken, med tanke på de många filmer jag själv anser på ett eller annat sätt betytt något för mig, på om han har, kan minnas, något liknande, har den där filmen som satt sig.

    ”Jag har minnen av vissa saker jag såg på tv. Tänker på Stig Larsson och hans pjäs ”VD”, som jag vet att vi såg. Gick kanske i mellanstadiet, och man fattade liksom inte vad man sett. Men alla såg det, för det fanns ju bara två kanaler. När man kom tillbaks till skolan dagen efter hade ju alla sett samma sak. Och var lite i chock. Så den gjorde nog intryck, på något sätt. Annars minns jag filmen ”1900”. Vem är det som gjort den, nu igen?”

    Du tänker på Bertolucci?

    ”Ja. Den minns jag att min mamma visade, och den var ju ganska obehaglig.”

    Och lång, väl? Minns att jag, när jag kanske var ett par år för ung för att se den, kände mig helt utmattad efteråt.

    ”Precis! Och att man, liksom storögt, tittar på en vuxenvärld som man inte riktigt förstår sig på, undrar vad fan det är som pågår. Den kan jag verkligen minnas.”

    Men på skolan sen, såg ni då mer så kallad konstnärlig film? Kvalitetsfilm?

    ”Det får jag nog säga. Hittade väl några regissörer, filmer, som blev mina favoriter lite grann. Harmony Korines ”Gummo”, som han gjorde när han var väldigt ung, påverkade mig väldigt mycket.”

    Det är en, på så många sätt, fantastisk, och väldigt speciell, film. Vad var han, 23, 24, någonting, när han gjorde den?

    ”Ja, jag tror det, och när han filmade, har jag förstått, trodde liksom teamet att det inte var filmen han höll på med, utan att det var research eller något liknande. Vad mer som var inspirerande med den var den här tilltron till att det är så här det ska vara, så här han ville ha det, samtidigt som du har en omvärld som är helt oförstående inför vad du gör. Att driva igenom det då, det är bra gjort. Och det är ju en av de stora utmaningar man som regissör har när man håller på med långfilm, att man måste lita på sin vision, sin idé, för slutar man göra det så förlorar man också anledningen till varför man ska regissera. Och påtryckningen man har som regissör, framförallt vad gäller just långfilm, är ju väldigt stor. Dels för att det är mycket människor inblandade, men också för att det är väldigt dyrt.”

    Vilket gör Korine och hans ”Gummo” väldigt inspirerande, förstår jag.

    ”Verkligen. Att han drev igenom det där, lyckades skapa den här ganska annorlunda filmen med det där extremt starka uttrycket. Han skapade ju för fan hela Jackass-vågen och allting. Och att den plötsligt visade upp ett Amerika som man aldrig hade sett förut, på samma gång som han också tog personerna han porträtterade på allvar, var otroligt inspirerande. Så det är nog den och, tror jag, Hanekes ”Kod okänd”, en film berättad med extrem självklarhet på ett ganska fragmentariskt sätt, där man hela tiden är på tårna. Så både ”Gummo” och ”Kod okänd” var viktiga upplevelser för mig.”

    Du var, när du gick ur Filmhögskolan, ett par år äldre än Korine när han gjorde ”Gummo”, och hade, som examensfilm, fört samman dina sedan många år skilda föräldrar i ”Familj igen”. Men skulle du säga att du efter dina tre år där ”hade en långfilm i dig”?

    ”Jag upplevde att jag fick en bild av vilken typ av regissör jag ville vara. Inte minst efter att ha blivit inspirerad av regissörer som Haneke och Korine.”

    Det i, antar jag, ett svenskt, ganska tråkigt filmklimat i övrigt?

    ”Ja, jag kände väl att det var, ja men exakt, tråkigt, filmerna var så töntiga. Och väldigt, väldigt trygga. Det fanns ingen ambition om att ruska om överhuvudtaget.”

    I takt med att regnet piskar allt hårdare mot fönsterrutorna vid sidan om oss reser Ruben på sig, sätter på lite mer kaffe och, jag vet inte, tänder till, på något sätt.

    Jag väljer att gå in på filmpolitik. På den, vid tiden för hans debut med filmen ”Gitarrmongot”, oerhörda tröghet som fanns inom svensk film med, nästan uteslutande, genrefilm som av Filminstitutet nästan var det enda som fick ekonomiskt stöd. Genrefilm som förmodligen skulle klara att stå på egna ben, rent ekonomiskt, ändå. Vi kom också in på ett klipp, en debatt där Ruben deltog tillsammans med bl.a. Filminstitutets dåvarande VD Åse Kleveland och filmskribenten Jan-Olov Andersson, länkat här: https://www.oppetarkiv.se/video/13869428/debatt

    Ett väldigt intressant klipp att se i skuggan av Harry Schein, grundare av Filminstitutet, och hans ord vid uppstarten, som man i dokumentären ”Citizen Schein” kan höra, vilka var: ”Filminstitutet är till för att stötta filmer som är tillräckligt värdefulla ur konstnärlig synpunkt.”

    Plattform produktion, det bolag i vars kök vi sitter, startade Östlund tillsammans med vännen, och numer även producenten, Erik Hemmendorff. Och det fanns en baktanke, en idé om att man för Filminstitutet som ger ut stöd (vilket, ibland mångåriga arbeten, är något som sätter krokben för färdiga manus, gör att de aldrig blir gjorda) inte skulle vika sig, inte skulle låta dem bestämma huruvida projekt skulle bli av eller ej, utan de skulle bara få välja om de ville vara med på tåget eller inte – för tåget, det skulle lämna perrongen oavsett.

    Den där tanken är järv, väldigt inspirerande. Och jag ber honom förklara, fortsätta berätta om hur han ser på svensk filmpolitik, både då, när han i tv debatterade, och nu.

    ”För det första kan man säga att anledningen till att man gör en film som ”Gitarrmongot” är att den ska finnas i relation till de andra filmerna. Man vill skaka om, tycker att något är livlöst. Man provocerades av att allting var så sminkat, putsat, och att fasaden var så viktig. Så vill man plötsligt göra något där man vänder på stenarna, som ju också var väldigt inspirerat av Harmony Korine. Och att utmana ett etablissemang, en arena på det sättet, är ju också att ta sig in på samma arena, vilket vi med ”Gitarrmongot” gjorde och på så sätt bröt med konventionen.

    Du fick en egen plats, en plattform att stå på?

    ”Ja, så det finns ju också en spekulativ idé kring det, som kanske är intuitiv. Och det, tycker jag, är varje ny generations uppgift, lite grann. Att på något sätt utmana det rådande, försöka hitta det nya. Annars kommer det här området vara helt dött.”

    Men är det samma typ av filmpolitik som drivs i dag?

    ”I stort sett, ja. Det tycker jag. Däremot så tror jag att Plattform och vissa andra har varit med och inspirerat till en ny typ av film. Eller det är jag helt övertygad om.”

    Det är ju en viss typ av film som, helt klart, börjat få mer och mer uppmärksamhet. ”Man tänker sitt”, ”Apflickorna”, ”Efterskalv”, ”Flocken”, Yarden”…

    ”Ja, just det, ”Återträffen”, ”Äta, sova, dö” och, jag menar, precis, det öppnade för en ny typ av film att få uppmärksamhet i Sverige.”

    Berätta om tanken bakom Plattform, om de manus ni hos Filminstitutet skulle komma att söka finansiering för som ni – om stöd uteblev – ändå inte tänkte gå med på att stoppas från att göra film utav.

    ”Det var väl så vi uttryckte det någonstans, ja. Men jag tror att vi hade upplevelsen av att väldigt många av de som gått ut regiutbildningen levde på utvecklingspengar för att skriva manus, för olika produktionsbolag. Det går ju nästan att få en halv miljon i utvecklingspengar från Filminstitutet. Och då gör man slut på de pengarna, men sen är det inte alls säkert att filmen blir av. Man hade en väldigt stor tilltro till det där, till att utveckla projekt, till att utveckla dem så långt som att man skulle känna att det var dags att filma. Men film handlar ju väldigt mycket om att hitta rätt momentum, rätt energi, och känna att nu är det dags att göra den här filmen. Känna att man vet hur man ska genomföra projektet.”

    Hur gör du för att använda den energin rätt, få in den i filmprojektet?

    ”När vi sökt pengar till våra filmer har vi redan bestämt att de ska bli av. Och den attityden är mycket lättare att gå till en konsulent med. Vill du vara med eller vill du inte vara med, liksom. Och du tar en risk genom att inte säga ja, snarare än att säga att jag har två filmprojekt här, vilket tycker du att jag borde göra? Så jag tror att den där energin är väldigt viktig, vi måste bestämma oss för att nu gör vi det här och hur vi ekonomiskt genomför det måste vi lösa på vägen.”

    Men oavsett om man till en konsulent kommer med två idéer, eller om man har en som man arbetat hårt med och tror väldigt starkt på, handlar det inte väldigt mycket om relationen man har – eller inte har alls – till konsulenten? För det är ju, när det bara finns på papper, svårt att säga om ett manus är bra, eller om det som film kommer att bli bra.

    ”Självklart, så är det verkligen. Och på det sättet kan man ju titta på många manus som man hyllar som väldigt bra manus och sen se hur många gånger de fått nej innan de blev film.”

    Lukas Moodysson och hans ”Fucking Åmål” är väl ett bra exempel?

    ”Precis. Och att man i efterhand säger att det är ett väldigt bra manus. Jag tror inte att någon läst om manuset efter det att filmen blev gjord. Det är väl också något som är viktigt om man vill bli långfilmsregissör, att man förstår det sociala spelet som hela tiden pågår, och att när man ska övertyga någon så kan man göra det på flera olika sätt. Jag tror att det är väldigt svårt att övertyga någon om man inte, sedan innan, har en relation. Att bara lämna fram ett manus och hoppas att någon ska läsa det och tycka att det är fantastiskt, det kommer inte ske.”

    Ni hoppades inför din andra långfilm, ”De ofrivilliga”, på det bästa? Och tog banklån?

    ”Man måste, tror jag, vara villig att ta risker. När vi sökte stöd till ”De ofrivilliga” gjorde vi en kortfilm, ”Scen nr 6882 ur mitt liv”, som vi använde som ett sätt att beskriva långfilmen. Och det dröjde lång tid innan vi fick några pengar, men vi satte igång filmen ändå och, ja, tog banklån.”

    Jag har länge ställt mig frågan vad som är film, om man kan säga att en viss film är film, medan en annan, trots att den sägs vara film, inte är det.

    En kompis sa en gång att någon film han sett var så konstig att den knappt borde kallas film. Eller så tyckte han, åtminstone.

    Samma argument stötte jag på i min research inför intervjun, i en recension av Östlunds ”Gitarrmongot”, där recensenten skrev att filmen var ”så dålig” att den ”inte är en film”. Men kan man säga så, verkligen? Film är, tycker jag, konst. Och konst borde kunna ses på så många olika sätt. Men med film är det som om vi, som biobesökare, har en viss typ av förväntan på det vi ska komma att få se, på att vi av vad duken efter reklamen ska visa, är något att enbart bli underhållen av.

    Film eller inte film? Jag vet inte. För tänk ett foto, någon av bilderna i den här texten, skulle man ju inte påstå vara något annat, något som inte är ett foto. Varför är inställningen, vår förväntan, så snäv när det kommer till film?

    ”Det har ju blivit bättre, det där. Men när vi gjorde ”Gitarrmongot” var det verkligen så. Man blandade ihop koncepten, helt enkelt. Men det är därför filmbranschen är så rolig också, tycker jag, att det är så lätt att bryta med konventionen. Och alla har så starka förväntningar på vad man ska få se, och att man då kan leka med de förväntningarna, skapa energi av dem, göra åskådarna förvirrade, är ju väldigt kul.”

    Det är lite som om vädret, det som för tillfället är regn slående mot produktionsbolagets fönster, spelar med i den scen som är vår, som är Ruben och jag vid det där bordet i köket. För även om stämningen är varm, om samtalet flyter på, är blotta tanken på att gå ut en jobbig, väldigt blöt, sådan. Och stämning, jobbig för både karaktärer och publik, är mitt intervjuoffer, som Buñuel på sin tid, oerhört skicklig på att skapa.

    ”För att förstå det där så tror jag, om man då går tillbaka till ”Gitarrmongot”, att det handlar om mitt intresse för att vända på stenen, titta på den andra sidan. Att man inte hela tiden visar upp den där putsade fasaden. Det har ju varit något slags grundläggande intresse, när det gäller filmerna. Och då, när man börjat titta på sig själv eller på andra, är det ju de situationerna, där man blottat någonting av sig själv, som man kommer ihåg och som blir scener i filmerna.”

    På samma sätt som du tar dig ann manligheten, klär av den och visar något vi annars så sällan får se på film.

    ”Precis. I och med att jag är man så har jag ju, ja…”

    Han stannar upp, tittar mot fönstret, som regnet, än mer än tidigare, fortsätter att piska mot. Han fortsätter: ”Ja, jag har ju gjort research länge, menar jag. Så det blir naturligt. Jag tycker också att det finns, du vet man pratar om att det saknas starka kvinnoporträtt på film…

    Något man i Cannes fått en hel del kritik för, ju. Man anser att det är för få kvinnliga regissörer som får chansen, att det är för få filmer där kvinnor har bärande roller.

    ”Ja, man anser att de porträtteras som små sexobjekt, så är det ju alltid i Cannes. Men jag upplever inte att det är det som saknas, utan istället svaga kvinnoporträtt. Och då menar jag inte svaga i relation till att man är ett litet offer som ska ha en man som ska hjälpa en, utan människor som på något sätt blottar sig och sina svagheter. Och det tycker jag även när det gäller mansporträtt på film. Det är där det uppstår något intressant, och där vi kan titta på oss själva på ett nytt sätt. Men jag kan ju bara göra det, de filmer jag gör, i och med att jag utgår från mig själv hela tiden. Och om jag skulle börja gestalta någon annan, då kan jag inte vara lika direkt som jag kan när jag gör, säg, Tomas (”Turist”) eller Christian (”The Square”).”

    Jag vågar påstå att min research, den jag inför intervjun gjort, är gedigen. Men på en fråga, som jag i mina anteckningar kände mig nöjd med, faller jag något. Jag hade, trots att jag läst och lyssnat till flertalet andra intervjuer, missat att frågan tidigare ställts. Men i tankarna kring Östlunds filmer, i de ständigt återkommande inslagen som avhandlar obekväma händelser, situationer där både vi och karaktärerna på duken ska känna oss obekväma, tyckte jag det vore intressant att höra om han, på något sätt, trots att han till skillnad från så många andra regissörer aldrig tar livet av sina karaktärer, är lite sadistiskt lagd.

    Skratt, leende, och svar: ”Jag har jättesvårt att förstå det där.”

    Okej, men har du, kanske som barn, observerat, och arkiverat, obekväma situationer som du nu fått användning för?

    ”Jo, så är det ju säkert. Jag tror att människan är väldigt känslig för obekväma situationer, vi är ju socialt superkänsliga, kan direkt säga när någon blir utsatt för något som är obekvämt. Och jag tror att det är en stor del av att vara människa. Delvis är vi väldigt socialt skickliga, och när det uppstår någonting så blir vi väldigt uppmärksamma på det. Men jag tycker det är helt bisarrt att man får frågan om man är sadistiskt lagd. Om du tänker på hur många regissörer som har ihjäl extremt många av sina karaktärer, plågar dem och håller på. Men där ställs aldrig frågan om de är sadistiskt lagda.”

    Exakt, och det är därför jag vill ta upp det med dig. För det handlar, tänker jag, återigen om den där förväntan som finns, som man har på vad det är man ska få se.

    ”Precis. Ja, så är det väl förmodligen.”

    Men du lyckas skapa den här effekten, det här vi inte förväntar oss, och har väl aldrig haft ihjäl någon av dina karaktärer?

    ”Nej. Eller jag har bara sprängt det där lilla barnet, men det var ju ingen riktig karaktär. Men det där, att jag får den frågan, tycker jag är väldigt intressant.”

    Men den obekväma känsla du skapar är ju uppbyggd på ett helt annat sätt.

    ”Ja, den kanske är mycket mer direkt. Den andra är ju genreförpackad, så den går en rakt förbi, bara.”

    Man är väl, helt enkelt, så van vid dödande på film.

    ”Precis, så, jag vet inte, jag har faktiskt fortfarande inte kommit på ett bra svar på den frågan. Man kanske bara ska säga att, ja, jag är väldigt sadistiskt lagd, så får de tänka på det själva istället.”

    Jag läste i någon intervju med, var det Claes Bang eller Elisabeth Moss, att du pressar dem, dina skådespelare, väldigt hårt, vilket du även själv berättat om vad gäller tidigare filmer, med många tagningar, för att ta ett exempel. Men då, förmodar jag, måste du vara säker i ditt tyckande. Är du alltid det?

    ”När jag vet att jag tycker det blir bra, då är jag helt säker. Men det är ju mycket osäkerhet man ska hantera innan man kommer till det läget. Och den osäkerhet man ska hantera, det är att man inte vet vad som är felet. För ofta när man filmar en scen så är det någonting, ”fan, varför blir det inte bra?”. Är det skådespeleriet, bilden, kanske manuset? Vad är det som inte stämmer? Och då, när man har lång tid på inspelning, kan man prova tills man kommer fram till att det blir bra, även om man inte alltid vet varför det funkar. Saker faller bara på plats. Så man kan säga så här också, att jag vet hur det inte ska se ut, men jag vet på samma gång inte hur vi ska komma till det jag vill. Men ofta är det tid som löser det. Och sen när man känner igen det, ser det man varit ute efter, då tycker jag mig alltid veta att det är rätt. Något man måste som regissör, för annars kan man ju hålla på hur länge eller kort som helst.”

    Hur är du med skådespelare som vill ta om, som inte är nöjda med en tagning?

    ”Då får de gärna ta om. Då blir jag ju glad om det är inte bara är jag som vill ta om en gång till. Men för mig är det viktigt att skådespelarna ska vara trygga på inspelningsplatsen, och det är inte alltid så att alla upplever det.”

    Hur skapar du, som regissör, den tryggheten?

    ”Förklarar att det inte är några problem om man gör fel, att vi har tid. Gör man fel så tar vi om från början. Försöka att inte skapa någon press, utan istället ha en förståelse för att vara framför kameran där, hela tiden, är ett ganska utsatt läge. Och till slut kan man nå någonting där man inte känner sig särskilt utsatt längre, för att man lyckats avdramatisera det så pass mycket. Sen kan det vara så att det är vissa skådespelare som tycker det är jobbigt att ta många tagningar, men vi jobbar inte längre än någon annan produktion, utan det handlar bara om att vi har mer tid att fokusera på det som ska ske framför kameran, istället för att hålla på att flytta runt den så mycket som andra produktioner gör.”

    En film som ”Gitarrmongot”, som ”De ofrivilliga”, sätts sällan upp på särskilt många biografer, får inte, för att de anses för smala, särskilt breda lanseringar. I bästa fall hamnar de, under lite längre tid, på så kallade arthouse-biografer, där mer konstnärlig film och kvalitetsfilm visas.

    Så har det, som för många andra, tidigare nämnda, svenska filmmakare, varit även för Östlund. Men med ”Turist”, filmen som fick en något bredare, internationell spridning, blev det ändring på det. Fler biografer valde att sätta upp filmen, vilket också ledde till att fler människor hade möjlighet att, utan att behöva åka för långt, se den.

    Samma sak med Guldpalmsvinnaren ”The Square” som, i motsatts till ”Gitarrmongot”, visats i, vågar jag påstå, de flesta svenska städer med biograf. Något som, de första veckorna, även gjorde att den hamnade som nummer ett på biotoppen.

    Men är det något mål han haft, att göra en mer eller mindre typisk arthouse-film bred, eller åtminstone bredare och få fler att se den?

    ”Jag tycker det är skitroligt, särskilt när man tittar innehållsmässigt på vad ”The Square” innehåller. En teoretisk idé om en ruta som ska påminna oss om ett gemensamt ansvar. Det är ju för fan helt otroligt att den ligger etta på biotoppen, och det är ju ett långsiktigt arbete som gör att det skett, tillsammans med Guldpalmen, bland annat. Men det har definitivt varit målet, och det ska inte vara så att den typ av film ska ha mindre åskådare än de där genrefilmerna, eller några 3D-animerade emojis.”

    Tror du att filmen, med allt vad den står för, tar upp, har någon möjlighet att påverka politiken, eller samhället, i Sverige?

    ”Att vi påverkas av det vi upplever, tror jag är, ja så är det ju bara…”

    Men även om man inte ser filmen så kanske man hör om den, för den öppnar ju upp för diskussion, inte minst.

    ”Definitivt. Bara att man har medvetenheten om det förändrar ju vårt beteende. Men, som jag sa i sommarprogrammet, om Kalle Boman, som jag jobbat mycket med: han sa ju det, på en fråga han fick om huruvida film förändrar världen, att all film förändrar världen. Så då är ju det i konkurrens med alla andra uttryck och allt annat vi tittar på, och upplever. Så det blir ju en kamp för den typ av värderingar som man tycker ska få störst utrymme. Men det är klart att det påverkar, på samma sätt som att allt annat vi tittar på påverkar.”

    Vad rutan står för är ju en bra start för vad som skulle kunna vara en början på ett mer jämlikt samhälle, inte minst på så sätt att monarkin, i den nära framtid där filmen utspelar sig, är avsatt. Men är det något ställningstagande från din sida, är du republikan?

    ”Det är ju väldigt svårt att tycka att monarki är, ja, det känns ju så jävla omodernt på något sätt, ju.”

    Visst, jag är helt med dig där.

    ”Om vi ska prata om ett samhälle där vi ska vara lika värda, och sen har man ett kungahus där man föds in i någon sorts upplyft position, ärver den, istället för att det är den som har bäst kompetens som får den. Det var ju det som var hela idén med den franska revolutionen, på så sätt att man ska inte ärva någons position, utan det är den som är bäst ämnad för den som också ska ta den. Nej, men de i det där i kungahuset är ju fan inte bra, inte ens på att föra sig. Det är ju på samma gång att också befria dem från den här bördan, tycker jag, att avskaffa monarkin.”

    Macron, den franska presidenten, hörde av sig och gratulerade till filmen. Men kungen, har han sagt något?

    ”Nej, inte alls. Inte någon från Kungahuset.”

    Skratt.

    ”Det borde ju ingå i deras uppdrag, tycker jag.”

    28 maj i våras kom ett samtal. Ett samtal från ledningen för filmfestivalen i Cannes. De brukar ringa, förklarar Östlund, om man under avslutningskvällens stundande prisceremoni kommer att få något av priserna, för att försäkra sig om att man infinner sig.

    Den första visningen av ”The Square” gick av stapeln en hel vecka tidigare, på lördagskvällen då det är som allra mest människor på festivalområdet, runt röda mattan.

    Under samtalet, det från festivalen, avslöjades att de tilldelades hela 17 biljetter. Något av en hint om att ett det är ett av topp-priserna som väntar.

    ”Jag trodde aldrig på Guldpalmen, även om det var den jag siktade mot, utan snarare bästa regi, eller att få dela manuspriset med Yorgos Lanthimos (”The Killing of a Sacred Deer”).”

    En stund före ceremonin, innan bilarna rullar iväg, samlas man på ett hotell, befinner sig i samma lobby som alla andra, vilket, förklarar han, gör att man börjar titta vilka andra som är här, spekulerar i vilka som kan tänkas vinna.

    Och ni vann, ju!

    Skratt. ”Ja, vi gjorde det. Och vad som också är roligt, bortsett från att faktiskt vinna det där priset, är att juryn på något sätt också uppmärksammar en ny typ av europeisk film, som jag kan känna att jag är kopplad till, som Maren Ades ”Toni Erdmann”, eller Yorgos Lanthimos filmer.”

    Filmer som tar upp ganska allvarliga ämnen, på samma gång som de är humoristiska, om än med en väldigt svart humor.

    ”Ja, exakt. Man försöker ta sig an viktigare ämnen, och samtidigt försöker man hantera det på ett intelligent och underhållande sätt.”

    Karl-Axel ”Kalle” Boman, mentor och vän till Östlund, tidigare känd som bl.a. producent för filmer av Bo Widerberg och Roy Andersson, hade en idé om att göra Nybroplan i Stockholm till en fredad, symbolisk zon. En plats, symbolisk på så sätt att man där skulle kunna lämna sina väskor om man så hade för mycket att bära på – för platsen skulle, som den fredade zon den var tänkt att vara, bygga på en idé om att ”här stjäl man inte”. Man skulle i denna zon, mot sina medmänniskor, visa omtanke.

    ”Tanken var hisnande. Om man, kring andra platser, som ett övergångsställe, kan bygga överenskommelser, så måste vi kunna göra det på en sådan plats också.”

    Och platsen skapades, inte på Nybroplan, men i Värnamo, där den första av de rutor som nu, tillsammans med konstverk i Norge och Göteborg, finns.

    Men en plats, en i Göteborg central sådan, är det stora målet. Ett mål som väckt en hel del kritiska röster.

    Ruben Östlund vill flytta på Kopparmärra för att använda Kungsportsplatsens nuvarande yta till något som, enligt honom, är mycket vettigare.

    Projektet, det kallar man ”Pappa, kom hem”.

    ”Det var intressant att folk blev så arga. Men, vad ska man säga, det var en dag när jag och Kalle gick, på väg mot tågstationen, och när vi passerar Kopparmärra, Kungsportsplatsen, vad som skulle kunna beskrivas som en kärna av Göteborg, börjar vi diskutera det hela. Tänkte att här borde vi ha en ruta – och flytta på statyn. Vilket också gjorde att vi började diskutera vem det är som sitter där på hästen, och insåg då att det är Karl IX, vars son, Gustav II Adolf, faktiskt står nere på Gustaf Adolfs torg. Och vilken rolig – och bra – idé det är. Vilken tankeväckande idé, att omvärdera de här kungsstatyerna, symbolerna, som de står för, och att istället göra dem till pappa och son. Sen var det roligt också, med tanke på att det inte finns någon mamma som står staty, att föra in det på någon sorts jämställdhetsproblematik.”

    Men att folk faktiskt försvarar statyerna så, är inte det intressant? För de står väl inte för särskilt trevliga saker?

    ”Ja, det är jätteintressant. Och precis, Karl IX har ju bland annat tagit tillbaks häxbränningen till Sverige, och tyckte det var en jättebra idé. Han är väl också ansvarig för Linköpings blodbad, med mera. Och Gustav II Adolf, som vi ju låtsas att han står där nere och pekar var Göteborg ska ligga, för han har faktiskt inte särskilt mycket med det att göra. Så det är ju, på många sätt, en historieförvanskning när man sätter upp en sådan staty. Ett sätt att försöka tillskriva den svenska kungafamiljen mer inflytande än vad de har haft. Men att många Göteborgare, som inte har en aning om att det är Karl IX som står där, är så angelägna om att han ska stå kvar där för det är en del av vår historia, ja, det är väldigt speciellt.”

    Du har alltid, med dina filmer, projekt, haft olika mål, som Cannes, dit du siktat mot att komma. Men kan du då nu, när du vunnit filmvärldens allra finaste av priser, nått dit du siktat, känna att du inte har något att satsa mot, att det inte finns någon sporre?

    ”Målen har ju funnits där för att öka sin egen prestation. Har man ingen aning om vad man siktar på, då spelar det ingen roll hur mycket man tar i. För många av de valen man gör när man gör en film är beroende av vart du tänker dig att du ska visa filmen, och var du vill att den ska få uppmärksamhet. Men jag har aldrig haft någon överdriven tilltro till Guldpalmen. Det är ju inte så att jag tycker att alla filmer som vunnit den är bra filmer. Att man är intresserad av det utrymmet det är ju för att då får man uppmärksamhet för filmerna man sysslar med. Och om man tillskriver de där priserna för mycket värde, då fattar man inte grejen. Det är väldigt mycket av ett socialt spel, ett lobbande och ett förhållande till den arenan för att vinna ett utrymme. Kan man inte göra det, tror jag, då vinner man inte Guldpalmen. Det krävs att man förstår det där spelet, för att kunna ta sig in i de där rummen. Så att den nu, så att säga, är erövrad, förändrar ju ingenting.”

    Fast den måste ju ändå, ekonomiskt och lanseringsmässigt, påverka? Inte minst att man om en affisch eller trailer man ser skvallrar om vilket pris den vunnit tar sig tid att kolla upp den.

    ”Visst, en möjlighet att söka pengar och att man får uppmärksamhet. Och det är ju skitbra. Sen finns det något väldigt fint med Cannes, på det sättet att där kan en väldigt stor Hollywood-produktion stå precis bredvid någon liten iransk film, gjord på DV, och de filmerna kan man bestämma ska sättas i samma rum. Och vi ska tvinga åskådaren att titta på dem med samma värdering, samma utgångspunkt – att de blivit accepterade för tävlan. Och det är ganska unikt i världen att det finns en sådan arena där man vågar göra så. Därför tror jag att den är viktig också, för annars kommer det bara att bli så att de som har pengar och inflytande är de enda som vinner uppmärksamheten, och i Cannes ser man till att sätta någon sorts balans i det, vilket blir en sorts respekt till filmkonsten, på så sätt att man visar att det inte bara handlar om pengar för att göra något som är bra på film, utan inom film är det så många andra aspekter som spelar in. Och så länge det finns någon, som Cannes, som slås för det, så är jag beredd att stå upp för Cannes, och tycka att det är en bra grej. Så att jag kommer att fortsätta sikta dit.”

    Cannes är ju en väldigt bra motpol mot vad som är Oscarsgalan där, bortsett från priset till bästa icke engelskspråkiga film, man prisar större Hollywood-produktioner, samt, om man har tur, en del indie-filmer.

    ”Så är det, och den ringar ju också in en skillnad mellan det europeiska och amerikanska, kan man ju säga, för den amerikanska filmen är ju så producentdriven, medan den europeiska är mer regissörsdriven. Där är det ju mer någon sorts entreprenör som skapat ett koncept som plötsligt har blivit framgångsrikt. Så att det är ju en annan approach till filmen där.”

    Vi träffades i början av september, dagen därpå stod det i kalendern, den som är Rubens, Toronto. En filmfestival av många den här hösten. Hösten, för honom, med den film han gjort, under några månader, fylld av regissörsbesök, resor till alla möjliga av världens hörn, och diverse lanseringar.

    Men arbetet med nästa projekt, det som snart står högst på dagordningen och som vi förmodligen får ta del av om några år, har arbetsnamnet ”Triangle of Sadness”, och är tänkt att ta ett grepp på skönhetsindustrin.

    ”En kompis till min flickvän hade träffat någon plastikkirurg som sagt något i stil med ”I can see that you have a triangle of sadness, I can fix that in fifteen minutes with botox”, vilket ju är ett humoristiskt uttalande också, tycker jag. En bekymmersrynka ska ju då vara för att man haft mycket bekymmer i sitt liv…”

    Han skrattar, samlar ihop de på bordet liggande små förpackningarna tidigare fyllda med mjölk till kaffet och rättar till den sedan länge tomma koppen.

    ”Och det kan jag fixa på femton minuter, vi fixar det på utsidan, så löser det sig. Och det är något roligt, något självsatiriskt över det, tycker jag.”

    Men vad är det som gjort att du intresserat dig för modebranschen?

    ”Det är vissa historier som jag hört om vissa modeller. Du vet, personer som gjort kapital på sitt utseende, att man är vacker, och sen har det blivit till en ekonomi. Och den där karriären som man har är ofta väldigt kort, så väldigt fort måste man försöka att hitta en exit ur branschen, för man har vant sig vid en viss livsstil. Det som är det demokratiskt rättvisa med utseende är ju att man kan födas vacker var som helst i samhället, så att det finns ju något intressant med att titta på det, på två personer som försöker göra kapital på detta. Den ena är tänkt att vara en manlig modell som inte har så många år kvar i branschen, för att han börjar bli tunnhårig, och dessutom på toppen av sin karriär som det ansikte utåt han blivit för ett stort modeföretag. Men det som blir problemet är att man samtidigt är så kopplad med ett varumärke att ingen annan är intresserad av att anlita. Men av sin agent får han då rådet att bli tillsammans med en känd flickvän, så att man på så sätt kan rebranda honom.”

    Och den kvinnliga modellen, vad har hon för problematik?

    ”Hon är runt 28, i slutet på karriären. Och är lesbisk, vilket är hennes problem, för annars hade hon kunnat gifta sig rikt, fortsätta samma livsstil. Men de här två, modellerna, ska åka på en lyxkryssare, Sea Cloud, för att göra en photoshoot. På den här båten finns då den där rikaste procenten i världen, vilket gör att de får tillgång till dem i en ganska intim situation, kan lära känna dem. Och det är då utgångspunkten för filmen.”

    Utanför fönstren, de med rullgardinerna neddragna, piskar regnet, om än något avtagande, fortfarande.

    Innan vi går pratar vi lite till, om det kommande projektet, lite mer om film och om Kanada. Det Kanada, med en vildmark och väder likt det vi, den här dagen i Göteborg, fick uppleva, som snart får besök av en Guldpalmsvinnare.

    Han får väl berätta, någon gång, Östlund, om den kanadensiska vildmarken, den man, likt skyltfönstrets typsnitt, tänker sig ska vara så stram, med regn och blåst ständigt slående mot ansiktet.

    Det tänker vi, åtminstone, där vi, ut genom Plattforms trapphus, förbi skylten, försvinner längs med Vallgatan, den för dagen så blöta.

    Text: Rasmus Kilander

    Foto: Johan Andersson

  5. Filmfestivalen i Venedig.

    Leave a Comment

    I lördags var den slut, festivalen. En veckas filmtittande, för de så pass privilegierade att vara på plats, över.

    ”Eftersom det är första gången en mexikansk filmskapare vinner så vill jag ge priset till alla unga i Mexiko eller Latinamerika som drömmer om att göra film”, sa Guillermo del Toro, som tidigare regisserat filmer som ”Cronos”, ”Hellboy” och trefaldigt Oscarsbelönade ”Pans Labyrint”, från scenen efter att ha prisats med Guldlejonet för sin romantiska sagofantasi ”The Shape of Water”.

    ”The Shape of Water”, ett, som alltid när det kommer till del Toro, fantasirikt äventyrsdrama, där vi under kalla krigets tidiga 60-tal får följa en stum städerska, spelad av Sally Hawkins (”Happy Go Lucky”, ”Blue Jasmine”), i arbetet på ett laboratorium. Ett topphemligt sådant. Men livet, det som är hennes, tar fart, får en oväntad vändning, när hon tillsammans med kollegan Zelda, i filmen spelad av Octavia Spencer (”Niceville”, ”Dolda tillgångar”), gör en märklig upptäckt i en vattentank där man, vad det verkar, bedriver ett hemligt experiment.

    Nej, nej och, ja just det, nej, tänker jag. Det låter så, ja, jag säger det, jävla ointressant. Men, och nu svär jag igen, fan, det tänkte jag om den så omtyckta ”Pans Labyrint” också. ”Pans Labyrint” som jag, till en början motvilligt, som den fantasy-hatare jag är, tvingades erkänna min uppskattning inför. Och i våras, på ett flygplan, såg jag om den. Även då, inte alls lika motvilligt, insåg jag vilken bra film den – på flera lager – faktiskt är. Och, inte att förglömma, vilken fantastisk filmmakare Del Toro är. Så jag vågar, och ber om ursäkt för språket, redan nu intala mig att den med all säkerhet är värd det där lejonet i guld, och med lika stor säkerhet lär dra sin publik till biograferna.

    Jag snuddade i min inledning vid Oscarsgalan, vid del Toros framgångssaga med ”Pans Labyrint”. Och sett till den där galan, vars race man, historiskt sett, brukar säga tar fart i samband med festivalen i Venedig, ligger del Toro bra till, i detta nu ett par steg före, vågar jag påstå. Inte minst om vi ska roa oss med att titta bakåt, utgå från lite statistik, då man, om minnet sviker, med ett par enkla google-sökningar kan bilda sig en uppfattning om den mexikanska, kanske osynliga, men ack så raka, väg från Venedig till Los Angeles och Oscarsgalan som finns. Jag tänker såklart på del Toros landsmän i Alfonso Cuarón och hans ”Gravity”, samt Alejandro González Iñárritu och ”Birdman”, som båda fått sina världspremiärer i den där lagunen i Adriatiska havet, för att halvåret senare få kliva upp på Dolby Theatres scen.

    I övriga, större kategorier återfinns israeliske Samuel Maoz (”Lebanon”), som för sin ”Foxtrot” belönades med Juryns stora pris, samt Xavier Legrand (som barn gjorde han en roll i Louis Malles ”Vi ses igen, barn”) som fick ta emot Silverlejonet för bästa regi för filmen ”Custody”. Bästa manliga skådespelare utsågs Kamel el Basha till för sin roll i Ziad Doueiris ”The Insult”, och dito pris i den kvinnliga kategorin gick till Charlotte Rampling för sin tolkning av Hannah, en kvinna i identitetsupplysning, i Andrea Pallaoros film med samma namn som huvudkaraktären. Rampling är även, tillsammans med Alicia Vikander och Eva Green, aktuell i Lisa Langseths ”Euforia”, som i detta nu premiärvisas under filmfestivalen i Toronto.

    Kul, i mitt tycke, är också det så kallade Marcello Mastroianni-priset, bästa unga skådespelare, som gick till Charlie Plummer för rollen som Charley i Andrew Haighs ”Lean on Pete”. Kul, såklart, för honom, för Plummer, som i ”Lean on Pete” säkert gör en fantastisk roll i en lika fantastisk film som jag, med nöje, ser fram emot. Men, dit jag vill komma, anledningen till sidospåret, är att Andrew Haigh, för att sammankoppla med tidigare stycke, regisserade just Charlotte Rampling i den så fantastiska, evigt ihågkomna, ”45 år”. En film jag inte nog kan rekommendera och önskar att alla, filmintresserade som inte, ser.

    ”Men mexikansk film, en brittisk Andrew Haigh – och allt i Italien”, tänker du. ”Sverige, då? Har vi nåt att komma med i år?”. Men jag är ledsen, det verkar inte så, tyvärr. Vi lyser, lika starkt som solen på Venedig, med vår frånvaro. Eller, ja, klart vi höll våra tummar för Rolf Lassgård, som i Alexander Paynes, på vissa håll svalt mottagna, ”Downsizing” spelar norsk vetenskapsman mot bland andra Matt Damon, Kristen Wiig och Christoph Waltz. Men den blev utan priser. Sist vi, Sverige som filmland (och det reserverat för Venedig. På övriga festivaler, som i Cannes, i Toronto, inte minst, går det ju bra), hade något att komma med var för tre år sedan, då allas vår Roy Andersson, som del Toro i år, vann Guldlejonet för ”En duva satt på en gren och funderade på tillvaron”. Och kanske är det Roy, ändå, vi har att förlita oss på, för enligt det instagram-konto som sägs vara hans delas det flitigt, både bilder och filmer, från inspelningen av ”Om det oändliga” som förväntas få sin premiär under 2019.

    Filmfestivalen i Venedig, som faktiskt är världens äldsta i sitt slag, har i år också, vilket är värt att snudda vid, haft ögonen öppna – och det åt flera håll, bokstavligt talat. Man har nämligen uppmärksammat och delat ut priser i flera kategorier för den nya konstformen Virtual Reality. För projektet ”La Camera sabbiata” prisades Laurie Anderson, senast aktuell med den fina filmen ”Heart of a Dog”, tillsammans med samarbetspartnern Hsin Cheng-Huang.

    Bra, Venedig. Och kul, bortsett från den svenska, svidande frånvaron, med en mängd nya filmer att med penna klottra ned i anteckningsblocket. Återstår bara att se huruvida den mexikanska traditionen, kopplingen Venedig och Oscarsgalan emellan, håller i sig.

    Nedan följer en utförlig lista över samtliga vinnare:

    Guldlejon för bästa film: ”The Shape of Water”, Guillermo del Toro

    Silverlejon, Juryns stora pris: Samoel Maoz för ”Foxtrot”

    Silverlejon för bästa regi: Xavier Legrand för ”Jusqu’ à la garde”

    Bästa kvinnliga skådespelare: Charlotte Rampling, ”Hannah”

    Bästa manliga skådespelare: Kamel el Basha, ”The insult”

    Bästa manus: Martin McDonagh för ”Three billboards outside Ebbing. Missouri”

    Marcello Mastroianni-priset, bästa unga skådespelare: Charlie Plummer, ”Lean on Pete”

    Juryns specialpris: Warwick Thornton, ”Sweet water”

    Orrizonti-priset bästa film: ”Nico, 1988”, Susanna Nicchiarelli

    Bästa debutfilm: ”Jusqu’ à la garde”, Xavier Legrand

    Hedersguldlejon: Jane Fonda och Robert Redford

    Bästa VR: ”Arden’s wake”, Eugene Chung

    Bästa VR-story: ”Bloodless”, Gina Kim

    Bästa VR-upplevelse: ”La Camera sabbiata”, Laurie Anderson och Hsin Cheng-Huang

  6. Tack för allt, Hasse!

    Leave a Comment

    Hans Alfredson föddes i Malmö 1931 och blev för hela svenska folket känd som komiker, författare och skådespelare, inte sällan i sällskap med parhästen Tage Danielsson som duon Hasseåtage.

    Tillsammans med Martin Ljung gjorde han i början av 60-talet sina första sketcher, då i revyform, där en av de mest berömda har kommit att bli ”Guben i låddan”.

    Samarbetet med Tage Danielsson började då de båda mångsysslarna träffade varandra på Sveriges Radio. Mellan åren 1959 och 1985 låg de med sitt bolag Svenska Ord bakom mängder av produktioner, och fick sitt gemensamma, stora genombrott när de 1962 satte upp revyn ”Gröna hund” på Gröna Lund. Duon fortsatte sitt samarbete fram till Danielssons död 1985.

    Efter Danielssons bortgång ville Alfredson aldrig mer bli kallad Hasse.

    I Tomelilla, orten där filmerna fick sina premiärer, finns sedan 2006 deras verk att se i det lilla ”Hasse och Tage-museet”.

    Den hyllade filmen ”Den enfaldige mördaren”, baserad på boken ”En ond man”, som är en av de omkring 40 böcker som Alfredson skrev, kallades av självaste Ingmar Bergman för ”en jäkla märkvärdig film”, och vann åt Stellan Skarsgård en Silverbjörn i Berlin.

    För sin gärning inom filmen, där några av de mest välkända verk han på något sätt arbetat med kan tillskrivas ”Att angöra en brygga” (1965), ”Utvandrarna” (1971), ”Äppelkriget” (1971) och ”Ägget är löst” (1975), tilldelades han 2013 Hedersguldbaggen.

    ”Tack till er som tittat, lyssnat och skrattat genom åren”, skriver närmsta familjen i ett uttalande.

    Hans Alfredson blev 86 år gammal.

    Följer gör en länk till SVTs Öppet arkiv där en mängd filmer, klipp och tv-framträdanden med både Hasse och Tage finns att ta del av.

    https://www.oppetarkiv.se/etikett/medverkande/Hans%20Alfredsson/

  7. ”City of Ghosts”, viktigast på bio just nu.

    Leave a Comment

    Vi får berättat för oss att de nyss var studenter, tjugo nånting, med livet och allt vad det innebär framför sig. Men nu, i dag, då vi får ta del av deras historia, bekämpar de med gräsrotsjournalistik Islamiska statens terror.

    Man tror, så var det åtminstone för mig, att man sett det mesta. Att man i nyhetsbevakningen på något sätt, i någon mån, förstått den fasansfulla terror som IS utövar. Men så är, givetvis, inte fallet, vilket ”City of Ghosts”, som den ögonöppnande film den är, bevisar.

    I centrum för filmen, som prisats, lovordats och hyllats unisont världen över, samt belönats med Stora jurypriset vid Sheffield Doc/Fest som är en av världens främsta dokumentärfilmfestivaler, står några unga aktivister från syriska Raqqa, som vid Islamiska statens invasion av staden 2014, där de även kom att utropa den till ”kalifatets huvudstad”, bestämde sig för visa omvärlden de vidriga övergrepp som staden och dess invånare utsätts för.

    För mediekollektivet ”Raqqa is being slaughtered silently” (RBSS), som de kallar sig, är mobilkameror och datorer de främsta av vapen. Och på sociala medier, med det återkommande budskapet att IS omöjligt kan besegras med militära åtgärder, slåss de för sin sak. Bilder och filmer, information och skakiga telefonsamtal från sina kontakter, de som finns kvar i Raqqa, är vad de i huvudsak bygger sin verksamhet på. Den verksamhet som, efter mord på tidigare medlemmar, live-sändningar av bekantas avrättningar och fortsatta dödshot hängande i luften, bedrivs i exil på hemlig ort i Tyskland. Ett Tyskland där de, som om de scener med IS inte var nog, ”välkomnas” av högerextrema idioter som med hånfulla leenden skriker åt dem att de borde åka hem, lämna det land som är tyskarnas.

    Matthew Heineman, tidigare Oscarsnominerad för sin ”Cartel Land”, som avhandlade Mexikos drogkrig, backar inte för att visa, ja, allt. Materialet, det så obehagliga och grymma, är till större delen medborgarjournalisternas egna. Och det är en påminnelse, en nödvändig sådan, som visar vad vi i nyhetsrapporteringen, av förklarliga själv, inte får se.

    Under vissa scener klarar man knappt av att titta. Något som känns så fel, där i biosalongen. Men flera av filmens scener är så obehagliga att man, i den uppgivenhet som kommer krypande, känner en hopplöshet. En hopplöshet inför de så barbariska avrättningar som på duken visas, inför de små barnen, indoktrinerade av IS, som efter soldater på Raqqas gator springer och ropar slagord. Men på samma gång, mitt i eländet, finns ändå det där hoppet som på något sätt överskuggar vidrigheterna. Och hoppet är, såklart, signerat RBSS och deras journalistiska och medmänskliga vilja att på det för IS mest betydande av slagfält, internet, berätta om terrorgruppens vidriga handlingar.

    Nyss var de studenter, tjugo nånting, med livet och allt vad det innebär framför sig. Nu slåss de, utan rädsla för att förlora sina liv och med gräsrotsjournalistiken som främsta vapen, mot världens mest barbariska terrorgrupp.

    ”City of Ghosts” visas, skamligt nog, sett till hur viktig den är, endast på ett fåtal svenska biografer. Två av dem, där vi får hoppas att den på repertoaren får stå kvar ett bra tag till, är Hagabion i Göteborg och Zita i Stockholm.