Rasmus Kilander

Archive: Okt 2017

  1. Om egyptisk filmcensur i veckans Kobra.

    Leave a Comment

    I veckans avsnitt av Kobra, som sändes i tisdags kväll, ligger fokus på den hyllade ”The Nile Hilton Incident”, och de problem som till följd av den egyptiska filmcensuren uppstod under – och efter – inspelningen av filmen. ”Den förbjudna filmen”, som man talar om den, och som avsnittet lett av Parisa Amiri heter.

    ”The Nile Hilton Incident”, som utsågs till bästa utländska film vid Sundance tidigare i år och i Frankrike sålt hela 400 000 biobiljetter, följer Noredin (Fares Fares), en korrupt kriminalpolis i centrala Kairo, som pressar lokala brottslingar på pengar. Och rättsystemet, det som, kan man tycka, borde gripa in, är på randen till kollaps, vilket gör att han i ett ständigt rus av alkohol och droger lyckas hålla sig flytande. Tar fart gör filmen när en känd sångerska hittas död på The Nile Hilton Hotel, och utredningen hamnar på kriminalpolisens bord. Ett fall som, efter att teorin om ett enkelt svartsjukedrama är avvisad, visar sig vara mer komplicerat än han kunnat föreställa sig. Spåren leder honom snart in i presidentens innersta krets, och det enda vittnet är en ung flykting, Salwa (Mari Malek), som på samma hotell jobbar svart. En spiral av prostitution, utpressning, mord och dolda, politiska agendor blir allt djupare, och Noredin börjar allt eftersom att ifrågasätta sin egen moral.

    Sångerskan, som i verkligheten hette Suzanne Tamim, knivhöggs 2008 till döds i sin lägenhet i Dubai. Ganska snart, efter att ett par kvarlämnade handskar hittats på brottsplatsen, greps en polisman. Men denne polis sa sig ha gjort det på uppdrag av en av Egyptens mäktigaste män, en byggmagnat, som hade nära band till landets politiska elit. Ett fall Tarik Saleh (”Gitmo”, ”Metropia”), filmens regissör och manusförfattare som själv är halvegyptier, fick upp ögonen för, och valde att löst basera sitt manus på.

    ”Under den månad av prep som vi, precis innan vi skulle spela in, gjorde i Egypten, såg man underrättelsetjänsten överallt”, säger Saleh i ett inslag.

    Något som är ganska synonymt med den egyptiska synen på kultur, på regimkritisk kultur, vad jag förstår. Och filmen, den är inofficiellt bannlyst i Kairo.

    Men i Beirut, landet där Suzanne Tamim, filmens faktiska mordoffer, är född och uppvuxen, och där synen på kultur är en mer liberal sådan, fick filmen agera öppningsakt vid Maskoon Fantastic Film Festival.

    Filmens första visning i arabvärlden, förklarar festivalchefen Antoine Waked.

    Efter den arabiska våren var Egypten ett mer liberalt land, och det var då som manuset till filmen skrevs. Under samma tid hann ett flertal andra, europeiska filmer, som bl.a. Axel Peterséns (”Avalon”) ”Under pyramiden”, spelas in i landet.

    Men när det var dags för teamet bakom ”Nile Hilton”, så hade situationen förändrats. Myndigheterna, den nya regimen, fanns överallt. Och för att få påbörja inspelningen var manuset tvunget att godkännas av den egyptiska censuren. En, sett till vad filmen tar upp och till de scener som planerats, mer eller mindre omöjlighet, vilket ledde till att projektet kom att flyttas till Casablanca.

    Kobra-avsnittet, det så intressanta, som jag – trots texten – hoppas ska vara värt att ägna en halvtimme, finns på SVT Play, och den i Egypten ”förbjudna filmen” visas fortfarande på ett flertal svenska biografer.

    Foto: IMDb, atmo.se

  2. ”Hiss till galgen” – och Jeanne Moreau.

    Leave a Comment

     

    I ”Hiss till galgen” (”Ascenseur pour l’échafaud”), som i Frankrike fick sin premiär 1958, är baserad på romanen med samma namn av Noël Calef och har beskrivits som ett av den nya vågens stora mästerverk, följer vi Florence, spelad av nyss bortgångna Jeanne Moreau, hennes älskare, Julien, gestaltad av Maurice Ronet, och deras historia i vilken Florence använder sin nya älskare för att göra sig av med sin äkta man – och försöker iscensätta det hela som ett självmord.

    Det är en film om mord och dess makabra efterspel. Och det är Jeanne Moreau, denna fantastiska skådespelare som detta inlägg fortsatt kommer att kretsa kring, som i Parisnatten driver den framåt.

    Nyss bortgångna Jeanne Moreau, dotter till en brittisk dansös och en fransk krögare, föddes i Paris 1928. Till tonen av sin egen vilja, rakt mot faderns, gick hon i moderns fotspår, dansade balett, intresserade sig snart för teater och kom sedermera att studera vid Comédie Française. En stabil grund som ledde henne till teatern, till Théâtre National Populaire, där hon snabbt gjorde karriär. Men en ganska kortlivad sådan, då filmen blev nästa destination. Men inte den film som gjort henne berömd, utan den franska mainstreamfilmen där hon snabbt etablerade sig. I första hand, dessvärre, inte för sina roller, de som i dag tillhör en bortglömd del av filmhistorien, utan för sitt utseende.

    Men ett par år senare, och det tackar vi Malle för, hände något. Vid filmfestivalen i Cannes 1958, i rollen som Florence i ”Hiss till galgen”, fick hon sitt stora, välförtjänta genombrott.

    Och den där rollen som denna på något sätt skeva hjältinna, långt från klichéerna, så annorlunda mot de stereotypa flickroller hon tidigare gjort, blev en sorts brytpunkt i karriären. För senare samma år, vid filmfestivalen i Venedig, gjorde hon än en gång, då med den prisbelönta filmen ”De älskande”, i vilken vi följer en kvinna som lämnar sin man för en yngre älskare, Malle sällskap på röda mattan.

    Man skulle, om man inte har koll på Moreau, kunna tro att det där samarbetet hon och Malle emellan kom att fortsätta, film efter film. Det hade ju varit rimligt, så bra som det gick. Men det stämmer inte. Snabbt blev hon en favorit bland regissörer – franska som utländska – och gjorde roller i (ja, det är nästan komiskt vad mycket bra film hon gjort och vad många fina regissörer hon jobbat med) bland andra Godards ”En kvinna är en kvinna”, Antoninis ”Natten”, Truffauts ”De 400 slagen”, ”Jules och Jim” och ”Bruden bär svart”, samt Buñuels ”En kammarjungfrus dagbok”. Och, såklart, för Malle kan vi inte glömma, ”Tag mitt liv” – detta mästerverk som, för att knyta ihop påsen med tidigare inlägg, inspirerade Joachim Trier till att göra ”Oslo 31 augusti” och, liksom ”Hiss till galgen”, låter Maurice Ronet göra den manliga huvudrollen.

    Det skulle ha varit ett inlägg om ”Hiss till galgen” och möjligen lite Louis Malle, men blev mer av en kärleksförklaring till Jeanne Moreau. Rätt eller fel, det är upp till någon annan att avgöra.

    Men hon är värd att skrivas om, den nyss bortgångna Moreau. Och Malle, denne fantastiska filmskapare, får jag anledning att återkomma till, vågar jag lova.

    En liten, sent påkommen, extra notering är att Miles Davis(!), tro det eller ej, till stor del improviserat och, med filmen rullande på skärmen framför sig, komponerat ihop originalmusiken, vilken blev en sorts sinnebild för hur ensamma trumpeter på film under många år framöver skulle, åtminstone försöka, låta.

    ”Hiss till galgen” visas – oavsett vad, trots rörig text – i morgon, tisdag, 15.30 (hemskt dålig tid, va, om man har skola eller jobb?) på biograf Göta – och finns, liksom de flesta andra ovan florerande tips, att köpa på importdisk, bland annat hos Criterion.

  3. ”En privilegierad idiot som sabbat alla sina chanser”

    Leave a Comment

    SVT jobbar på, visar filmer av, ja, något man skulle kunna kalla yppersta världsklass, fortsätter efter förra veckans diskbänksrealism förlagd till alpmiljö i Ursula Meiers ”Syster”, sin filmiska resa vidare mot Norge, och ”Oslo 31 augusti” som visas ikväll.

    Pierre Drieu la Rochelle, känd för diktsamlingen ”Interrogations”, som han skrev under sin sjukhusvistelse efter att ha sårats i första världskriget, gav 1931 ut romanen ”Tag mitt liv”, eller som den på franska heter: ”Le feu follet”, vilket enklast, vad jag förstått, översätts till något i stil med ”Irrblosset”, på svenska.

    I romanen, inspirerad av surrealistpoeten Jacques Rigauts liv, får vi följa en man i 30-årsåldern som efter sin krigstjänstgöring och ett år av jetsetliv, blivit utbränd, beroende av opium och, i stort, trött på livet.

    ”Tag mitt liv” kom sedermera, 1963, att inspirera den franske regissören Louis Malle, som bland annat ligger bakom de fantastiska filmerna – vilka inte kan tipsas om nog – ”Hiss till galgen” (1958), ”Lacombe, Lucien” (1974) och ”Vi ses igen, barn” (1987), att filmatisera romanen.

    Malle valde då, i det stilistiskt fulländade mästerverk som är filmen, att göra den alkoholiserade författaren Alain Leroy (Maurice Ronet), till en filmens ciceron. En ciceron som efter en tid på rehab, mer eller mindre tillfrisknad, börjar överväga, som titeln möjligen redan avslöjat, att ta sitt liv. Trots det – i hopp om att finna något, vad som helst, som livet kan tänkas erbjuda – tar han sig till Paris, umgås med gamla vänner, dricker, spatserar längs med trottoarkanterna och skämmer ut sig på fester. Ja, fram tills att det inte finns någon återvändo, tills han blir tvungen att åter bege sig tillbaka till behandlingshemmet.

    Filmen fick vid sin premiär ett bra mottagande, och blev 1964 Frankrikes Oscarsbidrag, men togs dessvärre inte ut för tävlan.

    Den framlidne filmkritikern Roger Ebert, vars liv och karriär som för övrigt porträtterades i Steve James dokumentär ”Life Itself” från 2014, skrev följande om filmen: ”a triumph of style”, och menar, liksom sin kollega, den amerikanske filmkritikern Leonard Maltin, att den av Malles tidiga verk är det främsta.

    Det var 1963. Ett par år, närmare 50, senare, var det norske Joachim Triers tur att ta sig ann romanen.

    För att ge en kortare bakgrund innan vi närmar oss textens huvudnummer, kan det för den som inte har full koll på sin Trier vara värt att nämna att den norske regissören, född 1974, inledde filmskapandet med att filma sitt skateboard-åkande, för att sedan börja på ansedda Europæiske Filmhøjskole i Danmark där han kom att studera under två år innan han fortsatte på National Film & Television School i England. Långfilmsdebuten kom först 2006, efter en period av kortfilmsmakande, med ”Repris”, om två unga killar med författardrömmar, fick sin svenska premiär vid Göteborgs filmfestival, och är enligt A.O Scott, skribent och filmkritiker på New York Times, den bästa filmen – genom tiderna – om skrivande. Sitt internationella genombrott, om man inte väljer att tala om ”Oslo 31 augusti” i sådana termer, fick han 2015 med ”Louder than bombs”, där skådespelare som bland andra Isabelle Huppert och Jesse Eisenberg ses i bärande roller. Det senaste tillskottet på CV:t är den i både Cannes och Toronto hyllade ”Thelma”, som 17 november når svenska biografer. Han har genom åren även varit en återkommande gäst på Stockholms filmfestival (så även på den stundande, om ett par veckor) och belönats med inte mindre än två Bronshästar, bästa film, för både ”Oslo 31 augusti” och ”Louder than bombs”.

    I ”Oslo 31 augusti”, textens huvudnummer (som vi äntligen hittat fram till) och Triers adaption av ”Tag mitt liv”, följer vi Anders, en tidigare heroinist som slutfört sin drogbehandling ute på landsbygden och fått tillåtelse att åka in till Oslo för en anställningsintervju. Han kommer från en stabil bakgrund, är intelligent och har haft alla förutsättningar att lyckas i livet. Men något har, trots det, gått snett, och han beskriver sig själv som ”en privilegierad idiot som sabbat alla sina chanser”. Resten av dagen, under den stundande, långa natten, som är filmen, umgås han med vänner från förr, spatserar genom Oslo och går på fest. Men med en av Trier skickligt iscensatt, stigande intensitet gör det förflutna sig påmint, och han tvingas se sina svek, vad han tidigare förstört, i vitögat.

    Men han ser också, trots den naggande ångest som ligger som en hinna över honom, över filmen, sin vistelse i huvudstaden som en möjlighet att, förutom gamla vänner, kontakta sin syster, Nina, och sin före detta flickvän, Iselin. Men systern vill inte träffa honom, och Iselin, som flytt Norge för New York, har mobilen avstängd. Föräldrarna, de är bortresta.

    Rollen som Anders, centrum för nästan varje bildruta, spelas otroligt skickligt av Anders Danielsen Lie, känd från Triers tidigare nämnda ”Repris”, Lucie Borleteaus ”Alice resa”, Oliver Assayas omtalade ”Personal Shopper”, samt den av SVT visade tv-serien ”Nobel”.

    Liksom ”Repris” fyller Trier – till bredden, ytterst passande i det Oslos kulturghetto dit handlingen är förlagd – filmen med litterära referenser. Knausgård, Proust och Schopenhauer är återkommande, men med den likheten i bakhuvudet är ”Oslo 31 augusti” en mer dyster, konsekvent och smärtsam film än den om killarna med författardrömmar.

    Som bekant är handlingen i stort sett kopierad från Louis Malles ”Tag mitt liv”, inte heller tematiskt särskilt olik Spike Lees ”25th Hour”, vilket på förhand kan tyckas oerhört vågat, som en risk att totalt misslyckas, med tanke på vilken klass föregångaren håller. Men med sin personliga prägel på berättelsen, på historieberättandet och med valet av Oslo som skådeplats, håller det fullt ut, hela vägen.

    ”Oslo 31 augusti” visas ikväll, 23.20, på SVT2.

  4. Ursula Meiers ”Syster”.

    Leave a Comment

    Kollade, som jag kommit på mig själv med att göra allt oftare, i tv-tablån. Eller i tv-bilagan, den i tidningshyllan på Pressbyrån, tro det eller ej. Och SVT visar ju, som bekant, relativt ofta bra film. Kvalitetsfilm. Dessvärre ganska sent, vid elva på vardagskvällar någon gång, på tvåan. Så även ikväll, om några timmar.

    Vi kastas in i ett trångt rum, på en toalett, där en kille i skidutrustning bryter av några glasögon på mitten, håller fleecejackor mot det sterila ljuset, det från lampan i taket, och verkar ganska så stressad. Det är han också, förstår vi snart, när ljudet av hårda pjäxor mot lika hårt golv, människor pratandes med varandra, ekar utanför den låsta dörren.

    Men människorna, de flertalet familjer utanför dörren, väntar inte på honom. De väntar inte på Simon (Kacey Mottet Klein), som han heter, för att fortsätta dagen i de många snötäckta backarna. De vet inte ens om att han finns, eller att han, året runt, bor – och verkar – i alpbyn.

    Eller bor och bor i denna idyll, var väl att ta i, möjligen. Men en bit därifrån, vid bergets fot, bortom skidkomplexet, däremot, tillsammans med sin storasyster, Louise, spelad av en, som så ofta, otroligt bra Léa Seydoux (”Blå är den varmaste färgen”, ”The Lobster”). Syskonens föräldrar, de man tänker sig att åtminstone någon i Simons ålder fortfarande borde bo med, är försvunna, spårlöst, kanske döda. Och dagarna, de så långa och kalla, spenderar han med att stjäla rika, semesterfirande familjers skidutrustningar för att ha råd med mat, för att överleva överleva – och, sedermera, hamna i en än mer än tidigare problemfylld tillvaro.

    Ursula Meier, en för många ganska okänd, franskbördig regissör, som tidigare gjort bl.a. filmen ”Home”, väljer i sitt, till dagen räknat, mest framgångsrika projekt att arbeta mycket med den, som snön gnistrande, kontrasten mellan den grå vardagen i byn och de skinande bergslandskapen, mellan Simons vardag och de ditresta turisternas semesterlyx.

    Det gör så ofta, även på film, ont att se barn söka uppmärksamhet, längta efter något bättre, föräldrar, en eller två, att söka trygghet hos, och att försöka klara av den situation de utefter andra människors val tvingas klara upp. Så även här, i Meiers fina, inte särskilt sentimentala ”Syster”, där känslorna inte projiceras på oss som tittare, men på samma gång, bland den information som hon långsamt låter sippra fram, finns där, till för att själv – hos oss som tittare – skapas.

    Ja, 23.20, på SVT2, visas den. En taskig tid för att vara en så bra film. Men – just för att vara en så bra film – också värd att stanna uppe för, ju.

  5. Ett samtal med Ronnie Sandahl.

    Leave a Comment

    ”Answer the damn question, the ball was on the line”, sa John McEnroe, argt och frustrerat en gång, på en tennisplan, liksom Shia LaBeouf, i sin rolltolkning av samme man i den film som under året går upp i alla länder utom tre. ”Shut up”, fortsatte han, på samma plan.

    Det är 1980, snart dags för Wimbledon. För att bli legendarisk behöver Björn Borg, trots sina fyra tidigare titlar i ryggen, en femte vinst, och en nästan porträttlik Sverrir Gudnason (”Flugparken”, ”Den allvarsamma leken”) skildrar en sluten, på vissa plan skygg, tenniskung som i mångt och mycket verkar vilja spendera mer tid med Mariana, fästmön spelad av Tuva Novotny (”Kriget”, ”Kungens val”), i filmens, och åtminstone mina ögons, allra starkaste av rolltolkningar, inte minst till följd av sin språkbegåvning. En rolltolkning i klass med den Labeouf (”Nymphomaniac”, ”American Honey”) gör av McEnroe, som till skillnad från Borg visar sin vilja, sina mål, på alla tänkbara sätt.

    En match, flera livsöden, som manusförfattaren Ronnie Sandahl sedan skrev om, bidrog till att göra en film utav. En film som för några veckor sedan gick upp på våra svenska biografer, tävlar på alla möjliga, fina filmfestivaler och fortfarande toppar de svenska biobesöken.

    I dag, kvällen för vårt samtal, sitter han dock inte framför datorn med nästa projekt, står inte och om ”Borg” pratar på en av de många festivalscener som han under hösten lär besöka. Inte alls. Han är i Malmö, staden han sedan ett par år kallar hemma, och städar sonens dagis.

    Men för några dagar sedan, däremot, var det Kanada och Toronto som var skådeplats för invigningen av den prestigefyllda filmfestivalen i samma stad med ”Borg Vs. McEnroe” som öppningsakt.

    ”Det var stort, ovant, lite som att att ta på sig en aningen för stor kostym. 40 meter röd matta och 2600 personer i salongen. Det var mäktigt, för filmen är ju en så mycket mindre öppningsfilm än vad man brukar ha. Det är ju ofta stora Hollywood-filmer som får öppna den där festivalen. I år, vet jag, stod det mellan oss och ’Blade Runner’”

    Det är ju spännande, kul, att man vågar välja en film som ”Borg”, ändå.

    ”Ja, exakt. Det var också lite av en märklig upplevelse, för vi fick i början väldigt bra kritik av de största tidningarna, branschtidningarna, som Variety, Hollywood Reporter och Screen Daily”

    På samma gång som, bland andra, IndieWire kom med sämre utlåtanden?

    ”Precis. Sen kom ju ett par dåliga. IndieWire, som du säger, Guardian och några andra, amerikanska tidningar med liknande kritik. Och ska man sammanfatta kritiken, den från Nordamerika, så fanns det en ganska stor besvikelse över att det låg mer fokus på Borg än vad det gör på McEnroe. Men det var samtidigt ganska väntat, måste jag säga”

    Linjen, den som är telefonens, är en, till en början, brusande sådan. Vatten, hör jag, om än otydligt, spolas i andra änden.

    Utanför fönstret är det kväll, mörkt och kallt. Mörker som, vågar jag påstå, är lite av en motsats till vad som är filmen, vad som är Ronnie Sandahl och hans väg fram till den position han i dag innehar.

    Som artonåring, dagen efter studenten och flera år på lokaltidning, lämnade han vår gemensamma uppväxtort Falköping för att, som den yngsta värvningen någonsin, fortsätta med sitt skrivande på Aftonbladet, som journalist och sedermera krönikör. Ett skrivande han också använde för att 2007 göra författardebut med romanen ”Vi som aldrig sa hora”. En roman som, tillsammans med kortfilmerna ”Lyckliga jävel” (2010) och ”Mirakel utmed riksväg 43” (2012), samt en Tomas Alfredson som mentor, blev vägen in i filmbranschen och kom att leda fram till långfilmsdebuten med ”Svenskjävel”, från 2014. Filmen om Dino, en tjej från den svenska landsorten, vischan, som så många andra beslutar åka till Oslo, tjäna pengar i det rika grannlandet. Bianca Kronlöf belönades för rollen som Dino med en Guldbagge för bästa nykomling, Sandahl nominerades för sitt manus, och filmen turnerade på festivaler runt om i världen.

    Festivaler, hotellrum i nya, obekanta städer, som på sätt och vis, efter en ganska lång period, blev platserna där manuset, det till ”Borg”, kom att skrivas.

    ”För fyra, fem år sedan hade jag ett möte med Fredrik Wikström Nicastro, dåvarande filmchef på SF, för att diskutera olika tankar på vad man kunde göra, och började då prata om Björn Borg, huruvida det skulle gå att göra en svensk sportfilm”

    Det var något man på SF var intresserad av?

    ”Ja, det tror jag, för man hade ju pratat om det. Men jag sa direkt att jag inte är särskilt glad i ’vaggan till graven’-biopics, som vi ju gjort en hel del i Sverige”

    Vad blev din ingång, då?

    ”Jag trodde på att man var tvungen att försöka hitta en specifik story, en självständig berättelse som står på egna ben, och sa att om jag får en slant så läser jag allt som finns att läsa, ser allt som finns att se, och finns det en film där så kommer jag att hitta den”

    När man gör, som du nämner, film, eller biopics, från början till slut, är det ju lätt att man stryker händelser, inte sällan viktiga, och klipper ner det på ett sätt som kan sluta ganska illa, därför tror jag att din utgångspunkt är väldigt smart.

    ”Tack. Och visst är det så. För mig var det, i den flashback-struktur vi jobbade med, väldigt viktigt att få filmen tematiskt tajt, att det ska handla om en sak. Och för mig har det alltid varit en film om vrede, om två olika förhållningssätt till vrede, vilket också är skälet till att det är okej att gå bakåt i tiden, att på så sätt visa kontraktet mellan Borg och Bergelin fram till varför han blir ’Ice Borg’, som han kom att kallas”

    Var det, för dig, enkelt att hitta dit, att komma fram till hur du skulle göra?

    ”Nej, det var en lång process att komma fram till strukturen, att hitta en form, och försöka, ja, hitta filmen i materialet. Och det skrevs i mångt och mycket under festivalturerna med ’Svenskjävel’”

    Manuset, när du sedermera släppte det fritt, turnerade runt bland agenter och producenter, många sådana, för att hitta fram till Janus Metz, känd för sin ”Armadillo”, och sedermera också Shia LaBeouf, vilket måste gjort att hela projektet växte, förmodar jag?

    ”Verkligen. Den gick ju från att vara ganska liten, till att bli en film för flera miljoner dollar, till följd av  intresset, helt enkelt, för manuset och för att det knöt till sig en känd regissör samt, såklart, LaBeouf. Och han brukar ju inte göra svenska filmer, om man säger så”

    Hur kommer det sig att valet av regissör, av Metz, föll sig som det gjorde?

    ”En del av valet på honom kommer, bortsett från att han är en väldigt bra regissör, från att han har en bakgrund inom dokumentärfilmen, för vår film kräver en viss autenticitet. Men för min del var det också så att jag ville åt det sanningskrav som han har på vad han filmar. Det gäller mig både som författare och regissör, och därför kändes det som att det var viktigt i valet av regissör, att ta någon som har samma lidelse för att det ska bli sant och äkta, och autentiskt i bild”

    Var det, om du tänker tillbaka, tennisen eller karaktärerna som drog dig till projektet?

    ”Det var nog karaktärerna, och till en början spänningsfältet Björn och John emellan. Sen också att jag visste, med tanke på att jag är någorlunda tennisintresserad, att de inte var så olika som det målades ut som. Något som, dramatiskt sett, är väldigt tacksamt att utgå ifrån. Jag menar, två ikoner som i själva verket är ganska missförstådda, som påstås vara varandras motsatser, men som i själva verket är mer lika än olika, i grunden. Sen blev väl min väg in i berättelsen just det jag talade om: vrede, att försöka se på hur man förhåller sig till sin egen vrede – om man visar allting, eller om man stänger in det”

    Har du utgått från dig själv i det, utifrån hur du förhållit dig till din vrede?

    ”Ja, jo men det har jag nog gjort. Själv var jag en ganska arg unge, som lärde mig att hålla käften. Så jag kunde känna igen mig ganska kraftigt i båda karaktärerna. Men sen fascinerar det mig också, vrede. Vad händer med en människa som stänger in allting?”

    Men kan du känna igen dig i, säg, McEnroe på så sätt att du i vad du gör känt en press hemifrån, så som han, i sin tennis, gjorde?

    ”Nej, det kan jag inte säga att jag gjort, för mina föräldrar sysslar ju inte med någonting som har med det här att göra, har ingen skrivande person alls i släkten ens. Däremot hade jag problem med att hantera mitt humör, när jag var yngre. Min egen tenniskarriär tog ände i förskräckelse, när jag var tolv, på talangläger, och förlorade mot en kille. Och att förlora i tennis är ju så brutalt, för det går så långsamt, är som timmar av förnedring, och det finns ingen sport i världen som är så ensam som tennis”

    Ensamt både som tolvåring, på planen under ett talangläger, som på toppen, bland världseliten, vilket jag tycker filmen visar upp väldigt bra.

    ”Men verkligen. Sen, ska sägas, så förlorade jag mot den här killen då, på lägret, som var mycket bättre än mig. Och han hade örhängen, vilket gav möjligheten, när vi egentligen skulle skaka hand, att rycka av honom dem. Vilket jag också gjorde, och skickades hem. Men den där händelsen fick mig att skämmas så mycket, så jag gick aldrig tillbaka till något tennisspelande. Men sen har jag, som vuxen, i mitt intresse för det där, lärt mig att det där inte är en så jävla bra metod, alltså, att stänga in sin vrede”

    I Sandahls debutroman, ”Vi som aldrig sa hora”, får vi följa olika personer, ungdomar i Falköping, en tid, i ”Svenskjävel” en tjej med drömmar om jobb – och pengar – i Norge och, som bekant, i ”Borg” flera, eller i synnerhet två, starka personöden. Och personöden, människors liv, ligger som en gemensam hinna över det han skriver, men vad är det som gör att det är vad han kommit att intressera sig för, funderade jag.

    ”Allt som jag skriver är karaktärsdrivet. Även i de filmer jag skrivit efter ’Borg’, som kommer att göras successivt de närmsta åren, så är det extremt karaktärsdrivet. Det är det jag är bra på, vad som intresserar mig. Så absolut, för mig börjar det någonstans alltid med karaktären. Sen måste jag se det sammanhang som den jag skriver om befinner sig i, jag måste ha en plot, men jag vill helst göra berättelser om människor som, ja, vill någonting. Och det kommer ofta att handla om människor som på ett eller annat sätt är ensamma, men vill vara mindre ensamma”

    Speglar det, på något sätt, ditt eget liv?

    ”Ja, men alltså, jag tror att alla som sysslar med liknande saker har någon slags upplevelse av ensamhet. Samtidigt, fan, det är inte alltid man vet varför man skriver det man gör, det är inte alltid att man väljer historier. Man kommer på skit och sen skriver man om det, men det finns ju såklart vissa grundackord som återkommer”

    Om man ser till ”Borg”, som den ganska annorlunda sportfilm det är, så gör väl en sådan take på det hela att den får en större uppmärksamhet också?

    ”Visst. Att försöka injicera ett karaktärsdrivet drama i en genre som inte är känd för just det, för det är ju en rätt udda sportfilm, och en vanlig sådan brukar ju inte inviga i Toronto. Det är ju ett psykologiskt drama, egentligen, i en sportkostym”

    Eller thriller, till och med.

    ”Exakt, psykologisk dramathriller. Jag tror Janus brukar prata om den som det. Men samtidigt, när jag skrev den, var det nog mer att jag ville in under skinnet på mina karaktärer, och då fanns det ju material för att skriva psykologiskt komplicerade sådana, vilket väl är vad jag dras till”

    Manuset, som jag förstått det, skrev du ganska fort, men du gick och sög på karamellen under flera år, vilket i tidningarna framställdes som att ni undanhöll något från Björn och John, väl?

    ”Jag brukar göra så att jag håller tyst om projekt fram tills den punkt då jag vet vad det är. Och det var väl därför det blev utmålat på det sättet, som att vi undanhöll det från dem, men det var ju inte alls fallet. Det är helt enkelt så att jag pratar inte om grejer innan jag skrivit dem”

    Du har ingen du ens bollar idéer med?

    ”Jo, men jag kan bolla lite med min fru ibland. Men jag skulle inte gå till Björn och John och och rådfråga, säga att jag skriver om dem men inte riktigt vet hur filmen ska vara än. Innan jag skrivit så vet jag ju inte om det ens existerar någon film”

    Som under mitt samtal med Ruben Östlund, det jag för några veckor sedan publicerade, valde jag att med Sandahl, för en stund, lämna den specifika filmen för att gå in på filmpolitik. Inte minst för att han, i den roll han som manusförfattare har, som han berättat, slåss för att få det erkännande han förtjänar. Som manusförfattare i stort förtjänar, men inte alltid får.

    Tidigare i år uppmärksammades Peter Birro för att han, som han ansåg det, inte längre kunde stå bakom sitt manus till ”Ted”, den kommande filmen om Ted Gärdestad, i regi av Hannes Holm, för att han tyckte att för mycket, sedan han lämnat ifrån sig sitt manus, ändrats. Ronnie Sandahl står dock kvar med sitt namn, även om han fick slåss för att få stå med på filmens affisch. Men hur ser han på dagens filmpolitik, på manusförfattarens ställning i vårt samtida filmklimat?

    ”Vi behandlas som obetydliga. Med Peter, som du tar upp, vet jag inte vad som hänt, såklart. Det är svårt. Men jag tycker att det är helt rätt av honom, om han nu känner så. Men på det stora hela tycker jag att det funnits en kultur i Sverige där regissören har första, andra, tredje, ner till femtonde plats, och sen kommer manusförfattaren på sextonde, vilket är aningen ironiskt eftersom, jag menar, otvivelaktigt är ju manusförfattaren den enda originalkonstnären i en filmprocess. Den enda som hittar på, och sen tolkar alla andra vad han eller hon skrivit”

    Men statusen, den som är manusförfattarens, har varit – och är, kanske – för låg?

    ”Alldeles för låg. Jag tar en ganska hård strid för det där, med allt från namn på affisch och storleken på namnet, till hur delaktig man är i promotion av en film, liksom hur delaktig man är i olika beslut kring filmen. Efter ’Borg’ har jag i alla kontrakt, även de utländska, krävt att jag ska vara exekutiv producent, så att man inte blir den som lämnar manuset och sen försvinner”

    Det är inte så att det, i Sverige, eftersom det är vad vi diskuterar, skrivs för dåliga manus?

    ”Jo, det ska man inte glömma bort. Så är det, tyvärr. Men det beror ju mycket på att statusen varit för låg, vilket då gjort att manusen som skrivits blivit för dåliga. Sen är det svårt att veta om det funnits bra manus som, tyvärr då, fuckats upp på vägen, eller om grundmaterialet inte varit tillräckligt bra. Jag tror dock ganska hårt på att manusförfattande som yrke också behöver ta sin plats. Man får inte vara för blyg i det där”

    Men den här filmen har ju för dig i din roll som manusförfattare, även utomlands, varit en ganska lyckosam process, ju.

    ”Absolut. Att Shia för ett år sedan satt i Variety och sa att mitt manus var det bästa han läst var ju inte direkt negativt för min karriär”

    Jag har länge, som kanske börjar bli bekant om man så läst tidigare inlägg, stört mig på den svenska filmpolitiken, på att smalare, mer vågad konstnärlig film ofta får en relativt dålig, om någon, marknadsföring, lanseringar som inte sträcker sig utanför storstäderna, om de ens sätts upp där.

    Sandahl har som regissör och manusförfattare till ”Svenskjävel” (bilden), som dock sågs av 30 000, ska sägas, suttit i en liknande situation, med en inte särskilt bred distribution, med övervägande delen av visningarna på mindre arthouse-biografer. Och jag tänker nu i dag på ”Sameblod”, inte minst, som dock lyckats nå en stor publik, samt på den väldigt fina ”Jordgubbslandet”, som dessvärre inte gjort det.

    ”Man måste nog dela upp det där i två delar, i två frågor. Det ena är att vi i Sverige har en olycklig situation, just nu, vad gäller filmdistributionen, på så sätt att små filmer har väldigt svårt att få växa. Men å andra sidan, om man tittar på ’Sameblod’…

    Som man först var väldigt tveksam till, som sattes upp på endast ett fåtal biografer…

    ”Ja, exakt, men den visar ju, med sina 170 000 biobesök, eller vad det är, att det går att växa. Och det är det jag menar med att man måste dela upp frågan i två delar. Det är, helt klart, för dåliga möjligheter för mindre svenska, mer konstnärligt inriktade filmer att nå en bred publik. Men samtidigt tycker jag att en film som ’Jordgubbslandet’, vilket är en bra film, absolut, inte är tillräckligt generös mot sin publik, den är för entonig i förhållande till att nå en stor sådan. Jag tycker absolut att det filmpolitiskt sett finns stora frågor att förhålla sig till kring distributionen bland annat, men jag tycker samtidigt att vi har varit alldeles för dåliga i Sverige på att göra film som är både konstnärligt utmanande och publikt intressant. Vi har haft en liksom politisk idé, en filmpolitisk idé, om att filmer antingen ska ha en konstnärlig ambition – eller nå en publik. Det ska antingen vara ’Efterskalv’ eller ’Göta kanal 17’. Och jag är av åsikten att det är så vi gör filmmediet helt irrelevant för en bredare massa. Vi kan inte ha en Guldbaggegala där 98% av publiken aldrig hört talas om filmerna”

    Men filmer med en högre konstnärlig ambition måste göra sitt, själva, för att nå en större publik, menar du?

    ”Ja, visst. Om du har en introvert berättelse, som visserligen är väldigt stark, men också lika mörk, med låg framåtrörelse och femton totalt okända ansikten, då kommer du inte att nå någon publik. Tyvärr. Men sen kan man tycka att det är fel på ett kapitalistiskt samhälle när det ser ut så. Men det ser ut så”

    Är 2017 lite av en motreaktion mot det, då?

    ”I år har vi ju ett av de starkare filmåren på, kanske, de senaste trettio”

    Med en Guldpalm, framgångar i Toronto och på Sundance, och snart Jens Assurs ”Korparna” på bio, bland annat.

    ”Precis, som ju ska vara jättebra. Och den här ’The Nile Hilton Incident’ som prisades under Sundance. Och det är ju, trots allt, filmer med någon slags bred möjlighet, som alla har tunga festivalmeriter, liksom Ruben, naturligtvis, med Guldpalmen, att vi öppnar Toronto där också ’Korparna’ var med i någon sektion. Men även ’Sameblod’, såklart, och ’Jordgubbslandet’ som någon slags outsider. Ja, det är verkligen ett starkt år”

    Som vi nämnde i början, som flertalet framförallt amerikanska medier tagit upp, har ”Borg” kritiserats för att inte visa upp tillräckligt mycket av John McEnroe, av hans historia. Något som, i Sverige, kan låta konstigt. Filmen heter ju ”Borg”, tänker vi. Men utomlands, i USA, är titeln ”Borg Vs. McEnroe”, vilket givetvis kan skapa vissa idéer om att båda två borde få samma utrymme. Och filmen skrevs faktiskt, berättar Sandahl, med titeln ”Borg Vs. McEnroe”.

    ”Det har, för mig, alltid varit en film där Borg har mest screentime, men jag kan förväntansmässigt, som jag tog upp tidigare, förstå kritiken. Sen kan man tänka att det är en svensk film, och att det skulle förklara det hela. Men det är inte riktigt så jag tänkt heller, utan det handlar egentligen om att Borg är den enigmatiska figuren, det är han som är gåtan i berättelsen, den vi ska vilja förstå och komma under myten på”

    Och McEnroe?

    ”Men han är ju en aktiv karaktär som också försöker förstå sin idol Björn Borg. Så många av McEnroes scener handlar ju om Björn, vilket förstärker känslan av att det handlar ännu mer om honom. Och den kritik, tror jag, som tagit upp att det handlar för lite om John utgår ifrån en okunskap om hur film fungerar. Skulle man dela upp den jämnt så skulle den inte fungera”

    Men de är ju också väldigt olika som personer, vilket väl måste påverkat hur den byggts upp?

    ”Det finns ju en klarhet i McEnroes psykologi, en tydlighet i hans resa, medan Björn alltid varit mer av ett mysterium, vilket tvingar fram att man måste lägga mer fokus på honom”

    ”Answer the damn question, the ball was on the line”, sa John McEnroe, argt och frustrerat, en gång, på en tennisplan, liksom Shia LaBeouf, i sin rolltolkning av samme man i den film som under året går upp i alla länder utom tre. ”Shut up”, fortsatte han, på samma plan. Repliker vi i ”Borg” får återuppleva. Men att Sandahl skulle ha den attityden har jag svårt att föreställa mig, utifrån erfarenheterna från de gånger vi talats vid. Men talande är det. För en sådan inställning, en som McEnroes, fast kanske mer tyglad, behöver man nog, ändå, som manusförfattare i vårt svenska filmklimat, om man ska lyssna till Ronnie Sandahl, till Peter Birro och till flera andra, med liknande berättelser.

    Och filmen, den om mysteriet som är Björn Borg, har med grunden som Sandahl grävt tagit platsen som den på dukar och festivaler förtjänar, och lär så, vågar jag lova, fortsätta att göra ett bra tag till.

    Text: Rasmus Kilander

    Foto: Film i väst, SF, privat

Rasmus Kilander

Skriver om film. Till vardags, om inte här, på helt andra ställen. Ibland papper.

Mest lästa

  1. Johannes Brost är död.
  2. 2017 års bästa filmer.
  3. Golden Globe, någon?
  4. Guldbaggen?
  5. Göteborg Film Festival.