Rasmus Kilander

Archive: Nov 2017

  1. Kort om Langseths nya, på förhand sågade ”Euphoria”

    Leave a Comment

    ”The post-screening take-away is definitely not happiness or excitement, but rather something that could be described as excruciating and embarrassing”

    ”Even if audiences find themselves able to remain in their seats until the end, the catharsis feels fake and unearned”

    Branschtidningen Variety var inte, efter den där premiären i Toronto, särskilt hyllande. Inte heller The Filmstage, som instämde i kritiken ovan och menade att filmen inte är mer än ett standarddrama – av det svagare slaget.

    Filmen de refererar till är ”Euphoria”, Lisa Langseths nya, om två systrar som av olika anledningar semestrar i Europa.

    Att trailern, den ovan (eller den korta, tidigare nämnda synopsisen, för den delen), skulle ge någon slags gåshud, ens få någon att lyfta på ögonbrynen, vore mer än en mild överdrift. Men den känns onekligen, trots den där, från vissa håll, svidande kritiken, intressant, som något att se fram emot. Inte minst med tanke på Langseths tidigare filmer, som ”Hotell”, eller kanske främst den fantastiska debuten med ”Till det som är vackert”.

    Många är vi dock inte, som det ser ut nu, med nöjet (eller, om man ska lyssna till Variety – onöjet) att kunna se fram emot filmen på stor duk. För än så länge är det bara ett fåtal, tappra distributörer som valt att öppna plånboken och ta filmen till sig, på samma gång som endast ett fåtal, ynka festivaler lite varstans i världen valt att visa den. Och lansering på duk verkar bara Sverige och Norge, tråkigt nog, vara redo för.

    Och tråkigt är verkligen vad det är. För filmen har en på pappret svindlande stark rollista, inte minst, med Alicia Vikander (i sin tredje film tillsammans med Langseth) och Eva Green, känd från bland andra Bertoluccis incestuösa ”Dreamers”, som de båda systrarna, samt en viss Charlotte Rampling – som allra färskast känns igen från Andrew Haighs fina, intelligenta ”45 år” – i en mer oklar biroll.

    Men oavsett vad som händer med ”Euphoria”, liksom övriga, framtida Vikander- och Langseth-filmer, så rekommenderar jag å det grövsta att se eller, för den delen, se om ”Till det som är vackert”. Till den nivån har ingen av dem, varken Langseth eller Vikander, nått sedan dess – och lär kanske aldrig göra igen.

    ”Euphoria” ser vi, om allt går som det ska, på svenska biografer den 2 februari.

  2. SVT ger återigen – med rätta – kvalitetsfilmen en chans i tablån.

    Leave a Comment

    När man ser mycket film, sådan som man ibland även får chans att skriva om, är det ofta som handlingen, den som nyss var det enda som tog upp tillvaron, bara rinner av en. Ibland, i takt med benens smått avdomnade steg, redan på väg hem från biografen, dansandes ur minnet. Men ett fåtal sitter kvar, många gånger väldigt länge, och griper tag. Inte sällan dyker de också, slumpvis, upp i andra texter, liksom som referenser till något helt annat under samtal som ligger långt bortom filmens värld. Och två sådana har SVT – briljanta som de än en gång visar sig vara när det kommer till vilka filmer de plockar in – valt att i dagarna visa.

    I går Jacques Audiards briljanta ”Rust and Bone”, och i kväll Magnus von Horns flerfaldigt Guldbaggebelönade ”Efterskalv”.

    ”Rust and Bone” av Jacques Audiard

    I ”Rust and Bone”, som 2012 fick sin premiär i Cannes och sedermera kom att att nomineras till både Golden Globes och BAFTAs, liksom flertalet andra, stora priser, väljer Audiard att i mångt och mycket arbeta med trassliga relationer, våld och kroppar – dvs. teman hans filmer i någon mån alltid kretsat kring. Filmen handlar om Ali (Matthias Schoenaerts), en dörrvakt som på fritiden tävlar i illegala slagsmål, som tillsammans med sin lille son tar sig ner till Antibes där han beslutat flytta in hos sin syster. Men en natt, i rollen som dörrvakt, räddar Ali den vackra Stéphanie (Marion Cotillard), som till vardags arbetar med späckhuggare, undan vad som kunnat bli ett allvarligt bråk. En kort bekantskap, men ett nedklottrat telefonnummer.

    Och efter ett tag hör Stéphanie av sig. Telefonen ringer. Hon har nämligen råkat ut för en olycka, förlorat benen, och behöver i depressionens tomhet hjälp. Relationen, den som de snabbt ska komma att bygga upp, hon och han, tillsammans, blir i säg, bortsett från att det faktiskt är en film, som ett skådespel av hur ett förhållande ser ut, av likheter som ojämlikheter. Och samlagen, de många, fysiskt liksom vackert skildrade, dämpar något hos henne, kanske en saknad, men fungerar för Ali som något helt annat, som en simpel aktivitet. Hans slagsmål, hud mot hud, slag efter slag, som hon bakom en uppvevad bilruta, på håll tar del av, fungerar som en länk, en saknad sådan, till vad hon förr upplevde bland späckhuggarna, framför publiken, i vattnet hon inte längre kan simma.

    Jacques Audiard gör med ”Rust and Bone”, åtminstone tätt efter ”En profet”, sin kanske allra vassaste skildring av människor, relationer och de situationer de försätts i. Och det känns, som alltid, på riktigt, utan manusluckor som olyckligt lyser igenom. Han förenar realism och sensualitet, blickar och rörelser, låter ljus och ljud samspela utan några som helst, vilket jag hörde någon på en biograf säga, krusiduller. Och det är så vackert att se på. I övrigt, innan vi går vidare till en aningen mörkare historia, vill jag tipsa om ett par andra, av Audiard nästan lika briljanta filmer, som ”Mitt hjärtas förlorade slag” (2005), givetvis den förmodligen mest namnkunniga ”En profet” (2009), samt  Guldpalmsbelönade ”Dheepan” (2015)

    ”Rust and Bone” visades på SVT i går och ligger nu på SVT play.

    ”Efterskalv” av Magnus von Horn

    Mörkt, ja. Eller grått. Så beskrev en vän ”Efterskalv”, strax efter att vi kommit ut från biografen. Och ska man inte gå in på handlingen, det briljanta skådespelet, fantastiska manuset, den fina regin, det klanderfria fotot av Lukasz Zal (Oscarsnominerad för fotot i polska ”Ida”), eller vilken otrolig långfilmsdebut det är, så är det där faktiskt en ganska träffande beskrivning. För det är mörkt, och grått, kallt forsande regn, jord som på åkrarna blir till lera, och en huvudperson vars synd förkroppsligar allt elände och hela tiden ligger som en hinna över samhället.

    Magnus von Horns långfilmsdebut är sannerligen allt annat en ”smaska popcorn i godan ro”-film. Det går, till skillnad från i så mycket annat av vad som sätts upp på repertoarerna, inte bara att bestämma vem man väljer att sympatisera med, vilken karaktär som verkar mest vänlig, och under de hundra, långa minuter som väntar att skönt luta sig tillbaka i fåtöljen. Det blir här krångligare än så. Ingen av von Horns karaktärer är, krasst nog, värd ett helhjärtat stöd, vilket gör oss publik, i sympatisökandets villrådighet, ganska vilse. Och osäkra.

    Visst vill man, åtminstone till en början, sympatisera med John (som spelas av en lysande Ulrik Munther), filmens huvudperson, som verkar befinna sig i slutet av tonåren. Men han blir visserligen, och det i inledningsscenen, utsläppt från någon typ av ungdomsanstalt efter att ha avtjänat sitt straff. Är han bra eller dålig, någon att gilla eller ta avstånd ifrån?

    Pappan (Mats Blomgren, som fick en Guldbagge för bästa biroll), som är där för att hämta upp honom, upplevs snabbt som en vänlig person, med kärleksfulla kramar när de äntligen ses. Än så länge vet vi ju inte vad för brott han begått – ”stöld, misshandel, rån eller mord?”, låter von Horn oss fundera – och alla, vilket går som en röd tråd genom berättelsen, förtjänar väl, oavsett vad, en andra chans?

    Informationen, den om vad som faktiskt hänt, om relationen mellan pappa och son, mellan John och lillebrodern som väntar hemma, delas varsamt ut, låter gärna vänta på sig, och får oss återigen att fundera. Men att det finns en spänning, att något gnager, står helt klart. Den långsamma bilfärden hem, med väderleksrapporten på bilradion som de enda ord som yttras, ger vissa hintar om den frostiga berättelse, liksom historia, vi ska få ta del av. Och att det saknas en mamma, vilket vad jag kan minnas inte ens nämns, verkar inte finnas anledning att gräva djupare i.

    Men sen går det helt plötsligt fort, då John, som nyss blivit utsläppt och försöker återgå till vardagen och komma in i det samhälle han en gång var del av, i den lokala mataffären blir attackerad. En rasande kvinna ger sig besinningslöst på honom. Och i skolan, där spänningarna, som mörkret över filmen, ligger som en hinna, går det inte mycket bättre. De andra eleverna vill inte ha honom där. När han för första gången kommer in i klassrummet, av läraren blir presenterad inför klassen och visas till sin plats, reser sig en av eleverna och går ut. John hör inte hemma där, förstår vi att de tänker. De vill inte ha honom i sin närhet, vilket vittnar om att det inte är något simpelt bus, utan något mycket värre, hans forna jag gjort.

    Med slag, sparkar och skrik, i långa, för sin publik utmanande tagningar, sätter von Horn ett obehagets stämpel över hela upplevelsen, liksom kring den både fysiska och psykiska mobbning som John utsätts för. Men det på ett för berättandes skull bra och väl fungerande sätt.

    I bisatser, vissa tydligare än andra, sipprar information om Johns brott fram. Vi tillåts i någon mån förstå eleverna, den ilska, frustration och uppgivenhet de känner inför att han är tillbaka. Det finns en anledning, en begriplig sådan, att vara rädd för honom.

    Och rädslan, den som flera gånger projiceras som ilska, blir som en fortsättning på det straff han avtjänat, i form av en ensamhet, en isolering från det samhälle han försöker – och vill – komma tillbaka till.

    Historien kan, på vissa plan, förknippas med John Crowleys ”Boy A”, där Andrew Garfield spelar en 24-åring som många år tidigare mördade ett annat barn. Men där går de båda filmerna också isär. ”Efterskalv” är framförallt – på flera sätt – bra mycket vassare och mer skickligt berättad, på samma gång som den väl snarare – och då till formen, till den grå, överskuggande hinna som ligger över historien – har mer gemensamt med mer tydligt uttalande diskbänksrealistiska filmer, som bröderna Dardennes ”Rosetta”, något från Ken Loach, eller kanske Corneliu Porumboius ”Polis, adjektiv”. Inte sett till berättelsen, alltså, men till formen, och det bildmässiga berättarspråket.

    Minns, utan att vilja sätta mig själv på en ”förhandstippandets” piedestal, att jag på väg ut från biografen sa till mina vänner (där en av dem var den som menat att filmen bara var grå, mörk och jobbigt hemsk) att ”Efterskalv” kommer att utses till årets bästa svenska film. Och, tja, det gjorde den ju, ett par månader senare, trots att filmer som ”Flocken”, ”Tjuvheder” och ”Min lilla syster”, haft premiär samma år. Men med rätta, för Magnus von Horn har med sin långfilmsdebut – som är helt i klass med, säg, ”Äta, sova, dö” – gjort en av de starkaste, svenska långfilmsdebuter på väldigt, väldigt länge. Så se den, medan den ligger uppe. I kväll, 21.45, på SVT2, eller när som på SVT play.

    SVT ger återigen – med rätta – kvalitetsfilmen en chans i tablån.

  3. Guadagnino och en firande 76-åring.

    Leave a Comment

     

    Capitol – biografen med flera, om man ser till historien, både upp- och nedgångar – firar i dag 76 år. Något man uppmärksammar med en förhandsvisning av Luca Guadagninos  hyllade ”Call me by your Name” (som får svensk biopremiär först om en dryg månad), som är baserad på André Acimans roman med samma namn och den avslutande, fristående delen i Guadagninos åtrå-trilogi, med föregångarna ”Kärlek på Italienska” (2009) och ”A Bigger Splash” (2015).

    Handlingen, snarlik den i boken, är förlagd till norra Italien, sommaren 1983, och kretsar kring unge Elio (Timothée Chalamet), och tar del av de känslor som väcks hos honom när en ung man från USA (Armie Hammer) flyttar in för att jobba som assistent åt Elios far.

    Visst luktar det Luchino Visconti och ”Döden i Venedig”? Det tycker jag också. Och det ganska rejält. Men huruvida det är positivt eller negativt återstår att se.

    Kanske något för Cinemateket, förresten – en kväll med Visconti och Guadagnino, med Björn Andrésen och Armie Hammer, i en djupanalys av kärlek med bred åldersskillnad i film?

    Kö från Capitol ner till Handels? Nja, intresset verkar, trots hyllningskören, vara ljummet. Ett tiotal, om ens det, biljetter av de totala 206 ska än så länge vara sålda. Så, antar jag, gå dit, ”fira” Capitol och se en av årets – om man ska våga lita på en enig kritikerkår – bästa filmer. Ikväll, 20.00, alltså.

    Och grattis, Capitol!

  4. Bode, Trier och Lanthimos – en synnerligen stark filmhelg.

    Leave a Comment

    Vilka biobiljetter är värda att lägga de förhoppningsvis köldskyddande vantarna på i helgen, tro, samtidigt som Löfven, Macron o Co belägrat stan? Följer gör tre – ja, jag tänker fredag, lördag och söndag, en per dag – nyss uppsatta, liksom sevärda, filmer.

    ”Ingen tid för kärlek – en film om Johnny Bode” av Bo Sjökvist och Bengt Löfgren

    Stora succéer, i Sverige som Europa, men ändå är han i dag helt utskriven ur historien. ”Varför?”, var frågan filmmakarna Bo Sjökvist och Bengt Löfgren ställde sig, eftersom livet, det han en gång levde, Bode, var så innehållsrikt, så bisarrt, att det nästan är svårt att ta in. Besatta av personen, historien och levnadsödet väljer de i filmen som fick sin premiär vid Göteborgs filmfestival tidigare i år att sätta in honom i ett samhälleligt perspektiv, och på så sätt skapa en levande bild av denna udda (en benämning vissa envisas med att sätta på honom) människa. Jag tänkte återkomma till det, i ett framtida inlägg gå in på djupet, och kanske bryta ner det där, fundera kring om han verkligen var den där sällsamme mannen, eller bara en missförstådd, utsatt och av vuxenvärlden utlämnad ensamvarg.

    Filmens speltid, den på 76 ynka minuter, är alldeles för kort, och får förmodligen en nyfikenhetens ådra att vakna till liv. Ett tips är då (om du har turen att på något antikvariat få tag i den) att läsa Ingmar Norléns och Bengt Nyquists ”Herre i frack”, där en bredare, mer utvecklad bild av Sveriges en gång i tiden mest hatade man ges. I Göteborg lär man sig mer om Bode på Capitol, där den hela helgen visas.

    ”The Killing of a Sacred Deer” av Yorgos Lanthimos

    Lanthimos är en mästare, en av vår tids, vågar jag påstå, allra skickligaste filmmakare. I sitt samarbete med Efthymis Filippou, som han skrivit ”Dogtooth” (2009), ”Alper” (2011), ”The Lobster” (2015) och nu ”The Killing of a Sacred Deer, skapar de på duken föreställningar, vissa mer absurda än de andra, man som publik bär med sig under lång tid framöver. ”Dogtooth” håller jag, personligen, trots att jag inte har någon favoritfilm, som en av de bättre filmer jag – ja, jag säger det – sett. Åtminstone av de gjorda under de senaste 20 åren. Och om dessa filmer, de så absurda, vilka kommit att ingå i en grekisk så kallad ”weird wave”, skrev jag här, där det också står om just ”The Killing of a Sacred Deer” – vilken jag, å det grövsta, rekommenderar att du efter en genomläsning av den där texten i helgen ser. Visas, för oss i Göteborg, på Capitol och Göta.

    ”Thelma” av Joachim Trier

    Thelma (spelad av en lysande Eili Harboe) har vuxit upp med strängt religiösa föräldrar i en liten by på norska västkusten, men när hon börjar studera i Oslo öppnar sig en ny värld. Och nya känslor, inte minst för väninnan Anja. Samtidigt har hon börjat få märkliga, återkommande anfall som läkarna inte hittar någon orsak till. Men när Thelma kopplar ihop dessa anfall med sina känslor så väcker det oanade krafter till liv. Krafter som släpper fram mörka minnen från det förflutna …

    Den av kritiker rosade Joachim Trier har tillsammans med Eskil Vogt (vars film ”Blind”, från 2014, också är värd att se), sin mångårige samarbetspartner, skrivit manus till ”Reprise” (2006), ”Oslo 31 augusti” (2011) – som jag skriver om här – och ”Louder Than Bombs” (2015), vilka både visats och prisats på festivaler som Cannes, Toronto, Sundance, Karlovy Vary, Göteborg och Stockholm. Och i Stockholm, vilket han stoltseras med, har han belönats med hela två Bronshästar, en erfarenhet han bara delar med en annan regissör, nämligen Quentin Tarantino.

    Men att efter ”Louder Than Bombs”, med skådespelare som bland andra Isabelle Huppert och Jesse Eisenberg i ledande roller, återvända till hemlandet, till vad vi sett i tidigare filmer, dvs ett kulturellt, för Trier så bekant, Oslo, kan verka aningen oväntat. Det är dock inte annat än rätt, för det är var han i sitt filmiska berättande är som allra bäst.

    I ”Thelma” –  som är en film full av överraskningar, där roller är flytande, där maktpositioner ständigt förskjuts, och som tillsammans med de båda lysande ”Reprise” och ”Oslo 31 augusti” hör till det bättre ur Triers filmografi – utforskas förbjuden kärlek, mörka, inre krafter, den föråldrade, bibeltrogna synen på skapelsen utifrån ett naturvetenskapligt perspektiv, och är som ett resultat av det årets bästa psykologiska thriller – eller coming of age-skräckdrama, om man så vill.

    ”Thelma” visas på Biopalatset, Capitol och Hagabion.

    Dokumentärt om en hatad, smått udda man, nytt av absurdismens grekiske mästare, samt norskt skräckdrama signerat Joachim Trier – något faller förhoppningsvis i smaken. Och under tiden, när du sitter i den där varma salongen, gräver jag ner mig i allt som går att finna kring den där en gång hatade mannen, och återkommer inom en snar framtid med lite mer om fenomenet Johnny Bode.

  5. Lanthimos och den grekiska filmvågen.

    Leave a Comment

    Vi möter en hjärtkirurg (Colin Farrell), för sina insatser tämligen uppskattad, med en stilig hustru (Nicole Kidman) och två vackra barn (Raffey Cassidy och Sunny Suljic). Under lunchrasterna försvinner han i väg, ofta under kortare stunder, för att träffa en ung man vid namn Martin (Barry Keoghan). Han, hjärtkirurgen, ger den unge mannen presenter, ljuger för sina kollegor om vem mannen verkligen är, och besväras när samme man om dagarna dyker upp på sjukhuset. Man hinner fundera i banor kring att han, med tanke på presenter och smått hemliga lunchmöten, är otrogen, eller att mannen är prostituerad. Men en bit in i filmen bjuds han hem, tillåts träffa familjen, hjärtkirurgens stiliga hustru och två vackra barn…

    Ursprungsidén till filmen sägs ha kommit från hämndmotivet i Euripides Ifigenia in Aulis, där Agamemnon lät hämta sin dotter Ifigenia för att offra henne till Artemis och blidka den vredgade gudinnan. Vilket kanske säger ett och annat, ger lite hintar.

    ”The Killing of a Sacred Deer”, som fick sin premiär i Cannes, plockade hem samma festivals manuspris och är grekiske Yorgos Lanthimos senaste, går upp på svenska biografer i dag. Men det var för Lanthimos inte här, med världskända skådespelare i sina huvudroller, det började. Inte alls. Men däremot, långt tidigare, hemma i Grekland, med reklamfilms- och musikvideo-makande, och knapphändiga försök till att få filmmanus finansierade.

    Nästan ingen, förmodar jag, har kunnat undgå att det grekiska samhället, bortom paraplydrinkar och barnfamiljer på all inclusive-hotell, genomgått ett par, nästan tio numer, rejält omtumlande år. Det var efter de olympiska spelen i Aten 2004 – ni minns, OS tillbaka där det en gång, 1896, i ”modern” form började, en Carolina Klüft som satte både Sverige och sitt Småland på kartan och allas vår Stefan Holm som äntligen fick bita i den för honom så efterlängtade guldmedaljen – som raset, det för Grekland, tog sin början, och solen lika tvärt slutade lysa på de blåvita stenbyarna och grekernas självförtroende.

    Men filmen, eller vågen av film, som kom att uppstå i spillrorna av finanskrisen, de i politiken blåsande, kalla högervindarna, och det splittrade – inte bara sett till de många öarna – land som då var Grekland, har i mångt och mycket påståtts symbolisera samtiden, vad som i landet höll på att hända. Något som, bortsett från Lanthimos, och än mer påtagligt än i hans filmer, kan ses i Ektoras Lygizos ”Boy eating the bird’s food”, där regissören visar hur människors livsvillkor, liksom värdighet, följt ekonomin.

    Det kan dock debatteras, diskuteras och funderas på, huruvida de många kriserna haft någon påverkan på 00- och 10-talets grekiska filmvåg. För i landet har det även tidigare, innan Stefan Holm under Atens stjärnklara himmel bet i guldmedaljen, producerats absurda dramer, inte sällan influerade av antikens tragedier. Men det ligger, trots allt, som en hinna, en absurdismens sådan, över dessa filmer, de gjorda av bland andra Alexandros Avranas (”Miss Violence”), Athena Rachel Tsangari (”Attenberg”, ”Chevalier”) och, i synnerhet, Yorgos Lanthimos, som ingår i vad som kommit att kallas en ”weird wave”.

    ”Kinetta”, filmen med namnet, vad jag förstår, lånat ifrån någon sorts grekisk resort-anläggning, är Lanthimos första, på egen hand regisserade långfilm, skriven tillsammans med Yorgos Kakanakis. Utspelar sig gör den på ett hotell, ett ganska tomt sådant eftersom det inte är turistsäsong, där en städerska, en man besatt av bilar från BMW, och en expedit från en foto-butik bestämmer sig för att filma och fotografera olika, dåligt skådespelade scener mellan en man och en kvinna.

    Det är kanske inte den mest klockrena av handlingar för att locka finansiärer eller publik, men filmen fick – tro det eller ej – sin premiär på Toronto filmfestival 2005, och visades nästkommande år även under filmfestivalen i Berlin. Vilket, förmodar jag, gav Lanthimos mersmak. Och filmen, om man är intresserad, finns för en billig peng hos dvd-försäljaren Second Run.

    Tre halvvuxna barn hålls fångna i en förrädiskt vacker villa. Med en blandning av desperat omtanke, lågmäld tyranni och bisarr experimentlusta har föräldrarna skapat en excentrisk värld där allt från språkbruk till sexualmoral har formats om till något eget. Helt avskärmade från omvärlden upplever barnen sin tillvaro som naturlig, men när en utomstående kommer in i deras hem rubbas balansen. Den skyddande bubbla som omger deras liv hotas plötsligt av total kollaps.

    Det är beskrivningen av ”Dogtooth”, filmen från 2009 som skulle komma att bryta ny väg för Lanthimos och hans, då nya, men som än i dag står vid hans sida, manusförfattarkollega Efthymis Filippou. Det är också beskrivningen av den film som anses vara sinnebilden av en ”weird wave”, den jag tidigare var inne på, som kännetecknar dessa grekiska, inte sällan både absurda och humoristiska filmer. Att uppmärksamheten för ”Dogtooth” blev så stor har, såklart, i grunden, att göra med filmens tema: en sadistisk patriark som hemskolat barnen till individer som inte kan fungera till mycket annat än att skydda trädgården från livsfarliga, inkräktande katter som borde klippas av på mitten, i ett hem, likt det som var en viss Fritzls, där väggarna – dvs murarna, de skyddande från omvärlden – skapar en skev verklighetsuppfattning på samma gång som de kontrollerar barnens tankar. Men den har också att göra med Cannes, där filmen vann Un certain regard-priset, samt Oscarsgalan, till vilken filmen nominerades för bästa icke-engelskspråkiga. Och det är, om jag får vara en typ av vägvisare i den filmvärld som är Lanthimos, hans – än i dag – bästa film. Möjligen en av de bättre filmer, även om det är svårt att jämföra, som gjorts de senaste, säg, tjugo åren. Streamas bäst på Draken film, där den, bara i dagarna, lades upp.

    I ”Alper” (2011), nästkommande film, som ska sägas var nominerad till Guldlejonet vid filmfestivalen i Venedig, känns humorn, den så absurda, igen, och vi får bekanta oss med fyra minst sagt robotartade figurer: en sjuksköterska, en ambulansförare, en gymnast och hennes tränare, som tillsammans startat en uthyrninsservice. En sådan där de hyr ut sig själva som ställföreträdare för nyligen avlidna personer och träder in som döttrar, kollegor och äkta män under den första sorgperioden. Alper, som titeln kanske hintat om, är vad de kallar sig. Ledaren, som kallar sig Mont Blanc (övriga medlemmar får välja andra namn från de franska alperna, men han ska ha det högsta bergets), kräver en järnhård disciplin som alla inte vill ställa upp på.

    Humorn, som sagt, karaktärerna och sättet man valt att bygga sin film på känns igen, och Lanthimos har tillsammans med Filippou även här skrivit ett väldigt starkt manus, men det håller dessvärre inte riktigt i jämförelse med sin föregångare. Dock –  som en sorts uppvärmning inför ”The Killing of a Sacred Deer” – väl värd att se, vilket man bäst, även i detta fall, gör på Draken film.

    Hur mycket finanskrisen påverkat den grekiska filmen kan ju, som bekant, diskuteras. Men att den åtminstone i någon mån gjort det kan vi nog ha klart för oss, och Lanthimos, denna nya vågs galjonsfigur, tog efter ”Alper” sitt pick och pack och flyttade tillsammans med frun, Ariane Labed (känd från just ”Alper”, samt en mängd andra, grekiska som internationella, filmer) till Storbritannien. Till följd av, får vi förmoda, de för filmen ekonomiska förutsättningar som fanns – eller inte fanns – i hemlandet.

    Ganska snart, med Filippou som medförfattare och Labed i en av rollerna, påbörjades på Irland inspelningen av nästa projekt – det första engelskspråkiga – med flera välkända skådespelare i casten och med namnet ”The Lobster”. Men ”vad händer nu?”, kunde man tänka. Nu när landets främste filmare, han som leder vägen för den nya vågen, i nästa film lämnar både land och språk. Och svaret är: inget påtagligt. Han fortsätter, med samma hinna av absurdism över projektet, och gör det minst lika bra.

    David (Colin Farrell) har precis blivit dumpad av sin fru, och lever i ett samhälle där singlar på något mystiskt dejtingspa har 45 dagar på sig att hitta äkta kärlek, annars förvandlas de till ett, av dem själva valt, djur. Därav titeln, filmens huvudperson önskar nämligen bli en hummer. Efter flertalet misslyckade, romantiska äventyr bestämmer han sig för att fly den dystopiska värld han lever i. Han sluter upp med en grupp revolutionärer som kallar sig The Loners, en grupp människor som förkastar romantik. Men hos dem träffar han en gåtfull främling (Rachel Weisz) som väcker oväntade och starka känslor inom honom.

    Ja, det är onekligen en intressant grundpremiss. Två ska man vara, som par ska man leva. Det är i Lanthimos första engelskspråkiga film vad samhället säger, vilket hos sin publik lockar till både funderingar och, som alltid, en hel del skratt – för humorn, den så absurda, finns med även här. Även om den inte når upp till samma kvalité som ”Dogtooth” (kommer han någonsin att klara av det?), så är det en bra mycket mer vässad film än ”Alper”, och personligen så håller jag den som en av förra årets (sett till svensk biopremiär) bästa. Filmen belönades i Cannes med priset Prix du Jury, och nominerades till en Oscar för bästa originalmanus.

    ”Vad som också är roligt, bortsett från att faktiskt vinna det där priset, är att juryn på något sätt också uppmärksammar en ny typ av europeisk film, som jag kan känna att jag är kopplad till, som Maren Ades ’Toni Erdmann’, eller Yorgos Lanthimos filmer”, sa Ruben Östlund om Cannes, när jag för ett tag sedan intervjuade honom.

    Och det är intressant, det där. Att filmer som Maren Ades (”Du och jag”, ”Toni Erdmann”) och Lanthimos tillsammans med Östlunds kanske är på väg att skapa en ny typ av våg, från sina tre, respektive länder. För det finns en viss samlingspunkt för dem, för deras filmer, vilken är en så simpel som att det är humor de håller på med. Svart sådan, i filmer som i övrigt, inbäddad i denna humor, tar upp ganska allvarliga och tunga ämnen. Man skulle även kunna se det som en fortsättning på Hanekes tradition (som är en uppenbar inspirationskälla vad gäller Östlund), vilket Richard Brody, filmskribent på The New Yorker, tar upp i en ganska negativ text, i vilken han avhandlar både Lanthimos och Östlunds nya filmer. Läsvärt, oavsett vad man tycker om dem.

    Men vem är han, egentligen, den unge mannen? Han jag nämnde i början, på bilden ovan, som följer med hjärtkirurgen hem till dennes familj? Det är just vad vi tvingas fundera på, skapa oss en idé kring, i ”The Killing of a Sacred Deer”, med det så, om man kan sin Lanthimos (eller tagit sig igenom min text) igenkännliga, absurda och lakoniska berättandet – under lite mer än den första halvan. För efter det tar det fart, dramat rullar i gång och vad som komma skall leveras av Lanthimos på ett rent exemplariskt sätt. Vad som sker på duken – från första till sista bildruta – är både skrämmande och subtilt, hårresande och groteskt, och även smått övernaturligt, utan närmare förklaring.

    Men det är framförallt bra, och ett oerhört skickligt filmskapande – på alla plan. Det är en utveckling, eller snarare fortsättning, på den framgångssaga som stavas Lanthimos. Eller den grekiska nya vågen, kanske? För den fortsätter – inte enbart med honom i åtanke – att imponera, och kanske tog den, med honom som dess galjonsfigur, sin början i startgroparna som Grekland grävde ner sig i under finanskrisen, då efter OS 2004.

    Vi låter det vara osagt. Men filmen – som bör ses på stor duk, och som mår bäst av att jag inte berättar mer – biter, likt Stefan Holm i Aten, snart i sina, om än inte olympiska, väntade guldmedaljer (och välförtjänta priser).

    ”The Killing of a Sacred Deer” har svensk biopremiär i dag och visas, för Göteborgs del, på Capitol och Göta.

  6. Ett regn, som en störtskur, av svenska nomineringar.

    Leave a Comment

    Mycket svenskt, liksom kvalité, när nomineringarna till den stundande Efa-galan, som går av stapeln i Berlin den 9 december, offentliggjordes vid Sevilla Film Festival för ett par dagar sedan. Nedan följer några av dem, samt ett par meningar om två, för kvällen den 9 december, speciella pristagare.

    Ruben Östlunds och hans Guldpalmsbelönade ”The Square” har chans på hela fem vinster – bästa film, regissör, manus, skådespelare och komedi.

    Ruben, Ruben och, ja, Ruben. Det är bilden, den av svensk representation, man lätt kan få om man i helgen läst det som i svensk press skrivits om galan. Men det finns – och det är viktigt att komma ihåg (antar jag) – i år, liksom vid tidigare galor, en hel drös medtävlande av hög kvalité.

    Jag tänker, inte minst, på Ildikó Enyedi och hennes ”Om själ och kropp”, som tidigare i år plockade hem Guldbjörnen i Berlin, fått ett av både kritiker och publik bra mottagande, och på galan är nominerad i kategorierna bästa film, regissör, manus, samt skådespelerska. Går, förresten, fortfarande att se på Hagabion.

    En regissör som jag, personligen, bortsett från Östlund – och Vahlne (som jag återkommer till) – håller mina två tummar lite extra för är grekiske Yorgos Lanthimos, känd för bland andra ”Dogtooth” (2009) och ”The Lobster” (2015), som med ”The Killing of a Sacred Deer”, den i Cannes manusprisade filmen som går upp på svenska biografer på fredag, är nominerad i tre kategorier: bästa film, manus och skådespelare.

    Liksom Lanthimos är Andrey Zvyagintsev – den hyllade, ryske regissören med filmer som ”Återkomsten” (2003), ”Förvisningen” (2007) och ”Leviathan” (2014) i bagaget – med sin ”Loveless”, som precis som flera andra nämnda filmer fick sin premiär i Cannes tidigare i år, nominerad i tre kategorier.

    Ett par andra filmer, flera lika hyllade som de ovan, med nomineringar är Aki Kaurismäkis ”Ljus i natten”, François Ozons ”Frantz”, Robin Campillos ”120 slag i minuten” (som inom en snar framtid, vilket jag lär återkomma till, får en förhandsvisning på Hagabion), Michael Hanekes ”Happy End” (filmen som, för att vara en av Hanekes, fått ett relativt ljummet mottagande), samt William Oldroyds ”Lady M”.

    Låt mig nu, lite kort, återkomma till Vahlne, Simon Vahlne, och hans film ”Fight on a Swedish Beach!!”, som fick sin premiär i Cannes, är nominerad i kategorin bästa kortfilm och, precis som ”The Square”, är producerad av Plattform produktion. Synopsisen, den precis som filmen korta, är följande: ”EPISK BEACHFIGHT!! Detta är vad man får räkna med när man kallar en gubbes fru för hora och heilar på stranden.” Tja, jag nappade kanske inte direkt när jag läste det, men såg – och gillade, även om jag gärna sett att den varit längre, fått tillåtelse att utvecklas än mer, faktiskt. Men, helt klart, en kortfilm värd sin tittning.

    Den franska skådespelerskan och regissören Julie Delpy kommer vid galan, vilket är känt sedan tidigare, att tilldelas utmärkelsen European Achievement in World Cinema. Delpy upptäcktes som fjortonåring av Jean-Luc Godard som gav henne en roll i filmen ”Detective” från 1985. Hon tog några år senare examen i film vid NYU, och har sedan dess skrivit, regisserat eller spelat i över 30 filmer, vilka, för att färska upp minnet, är bland andra Bertrand Taverniers ”La passion Béatrice” (1987), Agnieszka Hollands ”Europa Europa” (1990), i vilken hon fick sitt stora genombrott, Volker Schlöndorffs ”Homo Faber” (1991), som gav henne en första Efa-nominering, samt Krzysztof Kieslowskis ikoniska ”Trikoloren”-trilogi (1993/1994).

    Hennes mest framstående roll, förmodar jag, har varit som Céline i Richard Linklaters ”Before”-trilogi (1995/2004/2013), som hon var med och skrev, vilket för de två senare gav henne Oscarsnomineringar i manuskategorin.

    Som bekant har hon även axlat rollen som regissör, bland annat till filmerna ”2 dagar i Paris” (2007), ”Jag minns en sommar” (2011), samt den, vad jag förstått, ganska misslyckade ”Lolo”, från 2015.

    Lifetime Achievement Award kommer att tilldelas den ryske regissören Aleksandr Sokurov. Sokurov som efter sin examen i historia började göra olika typer av dokumentärer och tv-filmer, för att sedan studera vid VGIK film school. Under Sovjetstyret, vilket är en intressant notering, var alla hans filmer bannlysta. ”Hjärtlös smärta”, en av hans första långfilmer, tävlade vid filmfestivalen i Berlin 1987, och fick sin svenska premiär 1991. Samma år, 1987, vann hans debutfilm ”Odinokiy golos cheloveka”, som tio år tidigare, när den stått klar, förbjudits i Sovjet, Bronsleoparden vid filmfestivalen i Locarno. Han har flera gånger nominerats vid Efa-galan, bland annat vid den första  som hölls i vad som då, 1988, var Västberlin, i kategorin bästa unga filmare, samt 2001 i kategorin bästa europeiska dokumentär.

    Sokurovs ”Mor och son”, som fick sin premiär vid Moskvas filmfestival 1997 och vunnit otaliga priser, följdes 2003 upp av ”Far och son”, den andra delen av den än i dag inte färdigställda trilogin.

    I filmerna ”Moloch” (1999), ”Taurus” (2001) och ”Solntse” (2005), som tävlat, liksom prisats, i Cannes, vad gäller de två första, och Berlin, för den sistnämnda, valde han att fokusera på effekterna av makt – på Hitler, Lenin och den japanske kejsaren Hirohito.

    ”Den ryska arken”, en helt fantastisk film som tog både kritiker och publik med storm när den 2002 tävlade i Cannes, följer en rysk nutida filmare som vaknar upp i Eremitaget i Sankt Petersburg, där ingen, bortsett från en cynisk, fransk diplomat från 1800-talet, kan se honom. Tillsammans, allt inom palatsets väggar, ger de sig ut på en resa i tiden genom Rysslands förflutna – och allt filmat i en enda tagning. I ”Francofonia – Louvren under ockupationen”, som tävlade i Venedig 2015, fokuserar han, som titeln förklarar, på Louvren under ockupationen av Paris.

    Men det viktigaste, som jag tolkar det, vad gäller både Delpy och Sokurov, bortsett från nomineringstexterna, är att de med sitt filmskapande är inspirerande röster inom filmen, inom den europeiska filmen, och arbetar för rätten att inom detta visuella medium ska alla tillåtas utrycka sig, ha rätten att berätta sina historier, och få möjligheten att så göra.

    Mycket svenskt, liksom kvalité (tillsammans med två fantastiska pristagare i Delpy och Sokurov), precis som förra året, då galans stora vinnare kom att bli Maren Ades ”Min pappa Toni Erdmann”. Och kanske blir det, trots allt, ”The Square”, med Claes Bang som en årets Toni, som tar hem storkovan. Vem vet? Hoppas kan man göra, och förmodligen vara ganska säker på att det får bli åtminstone någon svensk vinst, i någon kategori. Bästa komedi, förslagsvis, om bästa film går åt annat håll, kan vi ju hoppas på, eftersom det då skulle bli tredje året i rad med svensk vinst. 2015 var det nämligen Roy Andersson som vann för ”En duva satt på en gren och funderade på tillvaron”, och 2016 Hannes Holms ”En man som heter Ove”.

    Nu, efter tillkännagivandet av de många nomineringarna, kommer fler än 3000 Efa-medlemmar att rösta fram sina respektive favoriter, och samtliga vinnare utses på galan i Berlin den 9 december.

    Åter i ämnet, när det närmar sig.

  7. ”Little Wing”, vinnare av Nordiska rådets filmpris.

    Leave a Comment

    Finska ”Little Wing” (”Tyttö nimeltä Varpu”), som fick sin premiär under 2016 års filmfestival i Toronto och är regisserad av Selma Vilhunen, drog under gårdagskvällen det längsta strået, och belönades med Nordiska rådets filmpris.

    Under galan, som i år hölls i Helsingfors, delades även priser inom litteratur, barn- och ungdomslitteratur, musik samt miljö ut.

    Men, det här ska handla om filmkategorin. Jag lovar. En kategori där tidigare års pristagare varit bland andra Aki Kaurismäki, Roy Andersson, Lars von Trier, Thomas Vinterberg, Pernilla August, Ruben Östlund och, förra året, Joachim Trier.

    Ett, får man säga, starkt och namnkunnigt gäng.

    Nominerade i år var från danskt håll filmen ”Forældre”, regisserad av Christian Tafdrup, från Island den mycket väntade ” Heartstone” av Guðmundur Arnar Guðmundsson, norska ”Fluefangeren” av Izer Alius, Amanda Kernells ”Sameblod” från Sverige, och, från Finland, Selma Vilhunens vinnarfilm ”Little Wing”.

    Jag ska vara ärlig och inte sticka under stol med att jag blev ganska förvånad när jag fick se vilken film som i år tilldelats priset. Trodde, trots att jag sett endast tre av de fem nominerade, att det för Amanda Kernell och hennes ”Sameblod” var krattad bana. Eller, möjligen, att priset skulle gå till Island och ”Heartstone”, trots att jag, liksom med ”Little Wing”, hade mina problem även med den. Problem jag, med tanke på hur pass hyllade de blivit, tänker kan behöva sin förklaring. Har du inte koll på filmerna (vilket jag förutsätter att du har) rekommenderar jag att du kollar upp – och ser – dem, så hänger du med i nästa stycke.

    ”Sameblod”, i min bok den bästa av de tre, är en nästintill komplett genomförd film, men med ett i mitten, under vistelsen i Uppsala och i jämförelse med övriga delar, lite väl svagt parti. Guðmundur Arnar Gudmundssons ”Heartstone” hamnar inte långt därefter. Där kände jag dock att man borde ha vågat kapa, säg, tjugo, kanske tjugofem, minuter, inte lagt så mycket fokus på karaktären Thor (liksom det isländska landskapet, som vi förstår – och håller med om – är fantastiskt vackert), och istället låtit Kristian, vars story (utan att redovisa filmen närmre) är den vi i grunden följer, fått leva ut mer. Och, till sist, ”Little Wing”, som verkligen inte är en dålig film, vilket jag vill poängtera (den vann ju, trots allt). Men en väldigt enkel sådan, som hade behövt ta ut svängarna något, sett till potentialen som finns i det så bra grundmaterialet, och inte fallit tillbaka på så säkra kort som man ändå, i slutändan, väljer att göra.

    Gemensamt för alla tre filmer är att de fick sina svenska premiärer vid Göteborgs filmfestival tidigare i år, samt det lovande faktum att de i huvudsak frontas av barn- och ungdomsskådespelare, som alla är otroligt bra i sina respektive roller.

    Men, till ”Little Wing” – denna i Sverige, med tanke på att det inte verkar bli någon biografdistribution, relativt okända film – som kretsar kring Varpu (Linnea Skog), en tjej som gillar att rida och hänga med kompisar, men hemma tampas med en mamma (Paula Vesala) som har svårt att klara av vardagliga ting och lätt tycker synd om sig själv. När det blir fel är det ofta Varpu som får trösta henne, istället för tvärtom, som det kanske borde vara. Men en dag får hon nog – och rymmer hemifrån. En flykt, eller vad man ska kalla det, som resulterar i en omtumlande resa på vilken hon sen ska komma att hitta sin biologiska far (Lauri Maijala). För pappan, förstår vi tidigt i filmen, har Varpu inte fått träffa sedan hon var liten, inte mer än en bebis, och mamman är inte särskilt pigg på att diskutera det hela heller. Pappan beter sig dessvärre märkligt, när de väl träffas, men lovar, utan mammans vetskap, att följa med Varpu på en stundande tävling i hästhoppning. Han vill så gärna göra henne glad, men det blir en svår uppgift för en, som han, udda enstöring.

    Regissören Selma Vilhunen gör med sin ”Little Wing” långfilmsdebut, men har sedan filmdebuten 1999 ett gediget cv med en mängd kortfilmer och dokumentärer i bagaget, där det, får man säga, större genombrottet kom 2012 med kortfilmen ”Do I Have to Take Care of Everything?”, som nominerades till en Oscar i kortfilmskategorin. Nästa projekt, dokumentären ”Hobbyhorse Revolution”, kommer till Sverige 24 november, och långfilmsprojektet med den finska titeln ”Hölmö nuori sydän” är mitt uppe i inspelning.

    Att Nordiska rådet delar ut ett pris som detta, att man uppmärksammar kvalitetsfilm från alla nordiska länder, och på så sätt ger den en spridning som annars, särskilt i fallet ”Little Wing”, kanske inte funnits, är oerhört viktigt. Eller, vad vet jag, det är inte något som får en överdriven exponering i media, tyvärr. Men det är en bekräftelse på att det i Norden görs väldigt mycket bra film, och finns en hel del talang att ta vara på. Talang som verkligen borde tas vara på. Och det gör man ju, på många sätt, med tillställningar som denna. Så se filmerna, för de tre jag nämnt är – trots sina, i mitt tycke, mindre skavanker – verkligen värda att ägna några timmar. Så ska jag göra med de resterande två, de från Danmark och Norge.

    ”Little Wing” fick som sagt sin svenska premiär under Göteborgs filmfestival tidigare i år, och får förhoppningsvis, med tanke på det, en framtid hos Draken film, i streamingens tecken.

Rasmus Kilander

Skriver om film. Till vardags, om inte här, på helt andra ställen. Ibland papper.

Mest lästa

  1. "The Square" blir Sveriges Oscarsbidrag.
  2. Pablo Larraín och hans "No"
  3. Göteborgs Kulturkalas.
  4. Ett samtal med Ruben Östlund.
  5. Obligatoriskt tv-tittande ikväll.