Rasmus Kilander

Vilka biobiljetter är värda att lägga de förhoppningsvis köldskyddande vantarna på i helgen, tro, samtidigt som Löfven, Macron o Co belägrat stan? Följer gör tre – ja, jag tänker fredag, lördag och söndag, en per dag – nyss uppsatta, liksom sevärda, filmer.

”Ingen tid för kärlek – en film om Johnny Bode” av Bo Sjökvist och Bengt Löfgren

Stora succéer, i Sverige som Europa, men ändå är han i dag helt utskriven ur historien. ”Varför?”, var frågan filmmakarna Bo Sjökvist och Bengt Löfgren ställde sig, eftersom livet, det han en gång levde, Bode, var så innehållsrikt, så bisarrt, att det nästan är svårt att ta in. Besatta av personen, historien och levnadsödet väljer de i filmen som fick sin premiär vid Göteborgs filmfestival tidigare i år att sätta in honom i ett samhälleligt perspektiv, och på så sätt skapa en levande bild av denna udda (en benämning vissa envisas med att sätta på honom) människa. Jag tänkte återkomma till det, i ett framtida inlägg gå in på djupet, och kanske bryta ner det där, fundera kring om han verkligen var den där sällsamme mannen, eller bara en missförstådd, utsatt och av vuxenvärlden utlämnad ensamvarg.

Filmens speltid, den på 76 ynka minuter, är alldeles för kort, och får förmodligen en nyfikenhetens ådra att vakna till liv. Ett tips är då (om du har turen att på något antikvariat få tag i den) att läsa Ingmar Norléns och Bengt Nyquists ”Herre i frack”, där en bredare, mer utvecklad bild av Sveriges en gång i tiden mest hatade man ges. I Göteborg lär man sig mer om Bode på Capitol, där den hela helgen visas.

”The Killing of a Sacred Deer” av Yorgos Lanthimos

Lanthimos är en mästare, en av vår tids, vågar jag påstå, allra skickligaste filmmakare. I sitt samarbete med Efthymis Filippou, som han skrivit ”Dogtooth” (2009), ”Alper” (2011), ”The Lobster” (2015) och nu ”The Killing of a Sacred Deer, skapar de på duken föreställningar, vissa mer absurda än de andra, man som publik bär med sig under lång tid framöver. ”Dogtooth” håller jag, personligen, trots att jag inte har någon favoritfilm, som en av de bättre filmer jag – ja, jag säger det – sett. Åtminstone av de gjorda under de senaste 20 åren. Och om dessa filmer, de så absurda, vilka kommit att ingå i en grekisk så kallad ”weird wave”, skrev jag här, där det också står om just ”The Killing of a Sacred Deer” – vilken jag, å det grövsta, rekommenderar att du efter en genomläsning av den där texten i helgen ser. Visas, för oss i Göteborg, på Capitol och Göta.

”Thelma” av Joachim Trier

Thelma (spelad av en lysande Eili Harboe) har vuxit upp med strängt religiösa föräldrar i en liten by på norska västkusten, men när hon börjar studera i Oslo öppnar sig en ny värld. Och nya känslor, inte minst för väninnan Anja. Samtidigt har hon börjat få märkliga, återkommande anfall som läkarna inte hittar någon orsak till. Men när Thelma kopplar ihop dessa anfall med sina känslor så väcker det oanade krafter till liv. Krafter som släpper fram mörka minnen från det förflutna …

Den av kritiker rosade Joachim Trier har tillsammans med Eskil Vogt (vars film ”Blind”, från 2014, också är värd att se), sin mångårige samarbetspartner, skrivit manus till ”Reprise” (2006), ”Oslo 31 augusti” (2011) – som jag skriver om här – och ”Louder Than Bombs” (2015), vilka både visats och prisats på festivaler som Cannes, Toronto, Sundance, Karlovy Vary, Göteborg och Stockholm. Och i Stockholm, vilket han stoltseras med, har han belönats med hela två Bronshästar, en erfarenhet han bara delar med en annan regissör, nämligen Quentin Tarantino.

Men att efter ”Louder Than Bombs”, med skådespelare som bland andra Isabelle Huppert och Jesse Eisenberg i ledande roller, återvända till hemlandet, till vad vi sett i tidigare filmer, dvs ett kulturellt, för Trier så bekant, Oslo, kan verka aningen oväntat. Det är dock inte annat än rätt, för det är var han i sitt filmiska berättande är som allra bäst.

I ”Thelma” –  som är en film full av överraskningar, där roller är flytande, där maktpositioner ständigt förskjuts, och som tillsammans med de båda lysande ”Reprise” och ”Oslo 31 augusti” hör till det bättre ur Triers filmografi – utforskas förbjuden kärlek, mörka, inre krafter, den föråldrade, bibeltrogna synen på skapelsen utifrån ett naturvetenskapligt perspektiv, och är som ett resultat av det årets bästa psykologiska thriller – eller coming of age-skräckdrama, om man så vill.

”Thelma” visas på Biopalatset, Capitol och Hagabion.

Dokumentärt om en hatad, smått udda man, nytt av absurdismens grekiske mästare, samt norskt skräckdrama signerat Joachim Trier – något faller förhoppningsvis i smaken. Och under tiden, när du sitter i den där varma salongen, gräver jag ner mig i allt som går att finna kring den där en gång hatade mannen, och återkommer inom en snar framtid med lite mer om fenomenet Johnny Bode.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}