Rasmus Kilander

Ett Bergmanskt 2018.

Nästa år, mitt i sommaren, den 14 juli, skulle Ingmar Bergman ha fyllt 100 år. Demonregissören skulle ha blivit gammal, på riktigt. Under Göteborgs filmfestival, som rullar igång om en dryg månad, den 26 januari, kommer därför ett av årets tematiska fokus att vara just denne hundraåring, liksom den betydelse, nationellt som internationellt, nu som då, som han haft för filmen.

Att just Göteborgs filmfestival (åtminstone här på hemmaplan, i Sverige) får verka som någon typ av inledning på firandet – detta, vad det verkar, år av stundande Bergman-bonanza till kalas – är, tror jag, ingen slump. Eller möjligen en väldigt passande sådan, med tanke på att Ingmar Bergman var festivalens hedersordförande fram till sin död, i juli 2007. Han spelade nämligen en aktiv roll i festivalen, inte minst i skapandet av den internationella debuttävling som han med sitt namn pryder, The Ingmar Bergman Competition.

Under den stundande festivalen får han även ge namn åt en ny satsning, Bergman Revisited, till vilken några av Sveriges främsta regissörer och manusförfattare, som Tomas Alfredson, Jesper Waldersten, Liv Strömquist, Pernilla August och Lisa Aschan, låtit göra sex kortfilmer, alla inspirerade av det universum som var Bergmans.

Visst, tänker man på Bergman så tänker man ofta på det visuella, på Sven Nykvists foto, inte minst. Men den 2 februari kommer fokus istället att ligga på musiken, på vad som faktiskt, bortom yrket och filmen, var hans sanna passion. Tillsammans med Göteborgs Symfoniker kommer filmfestivalen att erbjuda sin publik – den förhoppningsvis genom dörrarna strömmande – ett allkonstverk i vilket man närmar sig Ingmar Bergman i ett drömspel, där livemusik, video och ljus, tillsammans med musiker som publik, omfamnas av jubilarens universum.

Fokus Bergman, visst? Det skulle man, verkar det som, kunna kalla både festivalen och detta nästkommande år. Men just ”Fokus: Bergman” heter även det retrospektiv som under festivalveckan kommer att visa några av demonregissörens mest framstående filmer. Återkommer, när programmet är släppt, om vilka. Nedan följer några, bland många andra, som ligger mig varmt om hjärtat.

Eva Dahlbeck i ”En lektion i kärlek”, 1954.

Gunnar Björnstrand i ”Nattvardsgästerna”, 1963.

Liv Ullman och Ingrid Bergman i ”Höstsonaten”, 1978.

Men att plöja den mängd Bergman som, i olika former, lär erbjudas kan säkert bli för mycket, smått tufft i den kamp man på festival bedriver mot klockan. Bra är då, om man bor i eller i närheten av Göteborg, åtminstone, att Hagabion finns. För med start den 7 januari, under parollen ”Söndag med Bergman”, kommer alla regissörens filmer, från början till slut, i kronologisk ordning, att visas på stor duk.

Det lär bli ett Bergmanskt 2018. Men innan dess en jul, där ”Fanny och Alexander” (bilden), som på något sätt inbegriper allt vad som var Ingmar Bergmans filmiska värv, bör vara lika självskriven konsumtion som både Kalle och Karl-Bertil. Gärna som maestro själv – som inte firade jul – med uppvärmd kycklinggryta, i ensamhet.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Rasmus Kilander

Skriver om film. Till vardags, om inte här, på helt andra ställen. Ibland papper.

Mest lästa

  1. Johannes Brost är död.
  2. 2017 års bästa filmer.
  3. Golden Globe, någon?
  4. Guldbaggen?
  5. Göteborg Film Festival.