Rasmus Kilander

God (film)jul!

Här kommer den, listan, lite snabbt nedklottrad morgonen dan före dopparedan. Den lista som vi alla, du som jag, behöver under det (för många) stundande julfirandets tristess(?). Som en sorts snuttefilt i flykten, den tre dagar långa, undan släkttjafs, för mycket mat och, kanske, som ett litet, ytterligare julrim, för mycket tjat. Listan – den kompletta, och från mig högst personliga, utan (jag lovar) ännu ett år med Sällskapsresor och någon dålig Robert Gustafsson-komedi – med det bästa som i filmväg visas på tv under julhelgen.

Lördag, 23 december.

”Du försvinner” av Peter Schønau Fog (Danmark, 2017) – 21.00, Viasat Premiere

Om Mia, en kvinna gift med den framgångsrike privatskolerektorn Frederik som ertappas med att ha begått grova förskingringar. Men har han gjort det av egen, fri vilja eller har han drabbats av en personlighetsförändring på grund av en tumör i hjärnan? Jag har, till skillnad från övriga på listan, inte sett filmen, men vill ändå ta med den med tanke på att det är en av Michael Nyqvists sista roller. Han kommer i övrigt att vara med i Terrence Malicks nya, liksom Thomas Vinterbergs kommande. En Vinterberg som, för övrigt, gjorde fina ”Kollektivet”, i vilken Trine Dyrholm, som även är med i ”Du Försvinner”, är smått fantastisk.

Hotell” av Lisa Langseth (Sverige, 2013) – 00.05, SVT1

Lisa Langseth långfilmsdebuterade, slog igenom stort och belönades med en Guldbagge för bästa manus för ”Till det som är vackert” 2010. I ”Hotell”, som nådde svenska biografer 2013, får vi följa Erika, en framgångsrik kvinna, i filmen fint gestaltad av en viss Alicia Vikander (som även gör huvudrollen i ”Till det som är vackert”), med kontroll över sitt liv. Men ett trauma vänder upp och ner på tillvaron, den som var hennes, så skyddad och säker, och det perfekta livet betyder ingenting längre. För att hitta tillbaka till sig själv börjar hon gå i gruppterapi, vilken får henne att fundera över hur det skulle kännas att vara någon annan, och beslutar tillsammans med några nyfunna vänner i gruppen att ta in på hotell… Bra film, trots att den inte riktigt når upp till nivån av ”Till det som är vackert”. Langseths nya, ”Euphoria”, med skådespelare som Charlotte Rampling, Eva Green samt Alicia Vikander, vilket blir svenskduons tredje projekt tillsammans, får sin premiär på Göteborgs filmfestival. Något du, om det verkar intressant, kan läsa om här.

Julafton.

”Paterson” av Jim Jarmusch (USA, 2016) – 22.10, Viasat Hits

Jarmusch – som i ryggen har projekt som ”Down by Law”, ”Mystery Train”, det ganska förbisedda skolprojektet, tillika en för mig personlig favorit, ”Permanent Vacation”, samt sin stora genombrottsfilm ”Stranger Than Paradise – låter oss i den finstämda, lugna film som är Paterson lära känna just Paterson (Adam Driver), en busschaufför som under sina turer, de han kör, fram och tillbaka, dag efter dag, betraktar staden som utanför rutan passerar, samtidigt som han lyssnar på sina passagerare. Framåt kvällen, när passet är över, går han ut med sin hund, Marvin, tar en öl på stamhaket samtidigt som han omformar dagens iakttagelser till poesi. Något som, lika lugnt och finstämt, hade kunnat få fortsätta, på samma vis, om det inte var för Marvin. ”Paterson” fick sin premiär i Cannes 2016 och har sedan dess turnerat världen över och besökt mängder av festivaler, bland annat med ett stopp i Stockholm.

”La La Land” av Damien Chazelle (USA, 2016) – 23.00, Viasat Premiere

Jag skrek (nästan) – rakt ut – av ren ilska när Faye Dunaway förklarade ”La La Land” som vinnare av bästa film under årets Oscarsgala. Men, och vi alla kan historien, förmodar jag, skönt var det när en av filmens producenter, Jordan Horowitz, fick klart för sig att det blivit fel, att man fått in det manuskort som redan tidigare varit framme och gett Emma Stone utmärkelsen bästa kvinnliga huvudroll för samma film. Och Barry Jenkins ”Moonlight”, som är årets (sett till svensk premiär) absolut bästa film, vann. Rättmätigt. Men, Damien Chazelles kärleksförklaring till drömmarnas stad är det som visas under julaftonskvällen. En fin film, visuellt fantastisk – vilket vi kan tacka Oscarsvinnande Linus Sandgren för – men med, tyckte jag, ett svagt karaktärsbygge och en relativt ointressant historia. Att jag tar med den, även om jag personligen bara tycker den är medelmåttig, har just med det visuella att göra, den upplyftande musiken samt glädjen man under filmens gång upplever – vilket, tänker jag, gör sig bra en julaftonskväll.

”Det nya landet” av Geir Haansten Jorgensen (Sverige, 2000) – 2.50, SF-kanalen

”Det nya landet” var från början en svensk miniserie (som, vill jag minnas, går att se på Öppet arkiv), men som sedermera kom att klippas om till långfilm, vilken premiärvisades i november 2000. Filmen handlar om två flyktingar, Ali (Mike Almayehu) och Massoud (Michalis Koutsogiannakis), som delar rum på en flyktingförläggning i Skåne, och en dag blir vittnen till en brutal utvisning. En utvisning som får dem att ta sina öden i egna händer och ge sig ut på en resa genom den svenska, i deras fall vilda, sommaren, då de även ska komma att träffa på Louise (Lia Boysen), en före detta Fröken Sverige, som delar deras vilsenhet och längtan efter ett annat, nytt liv. För manus, vilket är värt att notera, står Peter Birro och Lukas Moodysson. Tiden, kan man tycka, är dock inte den bästa att visa film på. Men, tänker jag, julen, eller juldagen – som redan är smått överskattad – kan ju ändå sovas bort.

Juldagen.

”Little Men” av Ira Sachs (USA, 2016) – 7.25, C more first

Har man ägnat natten åt ”Det nya landet” kan man ju, om tröttheten inte smugit sig på, fortsätta, genom bara byta kanal till C more, med Ira Sachs (som tidigare gjort bland andra ”Boy-Girl, Boy Girl” och ”Marriage”) Sundance-hit ”Little Men”. En lågmäld, rörande och ömsint skildring av tonårsvänskap i skuggan av en, ibland, oförstående vuxenvärld. Jake och Tony, om varandra tidigare ovetande, blir snabbt bästa kompisar då Jakes pappa ärver fastigheten där Tonys mamma driver butik. Tillsammans, i den växande vänskapen, utforskar de både sin hemsyd och sina tonår, smider planer för framtiden, Tony vill bli skådis och Jake konstnär. Men när fastighetsvärdet stiger och Jakes pappa höjer hyrorna uppstår en konflikt familjerna emellan, vilken tär på pojkarnas vänskap.

”Mustang” av Deniz Gamze Ergüven (Frankrike, Turkiet, 2015) – 15.00, Viasat Premiere

Kalle har vi ju sett. Och det många gånger, jul efter jul, samma klockslag varje år. Kalle och hans program som, ja, i själva verket inte är sådär väldigt bra, ju. Men han fyller rutan på julafton. Så skaffa en ny tradition, en för juldagen, och bänka släkten, eller dig själv, framför vad du nu tittar på, dator som tv, och sätt i år siktet mot Turkiet och Deniz Gamze Ergüvens regidebut ”Mustang”. En samproduktion mellan Frankrike och Turkiet, liksom Frankrikes Oscarsbidrag 2015, som följer fem tonårssystrar som i en liten turkisk by bor med en sin farmor och farbror. De är, när filmen tar sin början, förväntansfulla inför sommarlovet, det stundande, och på väg hem från skolavslutningen passar de på att ta ett bad i havet, som de varje dag passerar. Men det gör även några jämnåriga pojkar. Och även om det hela, bad som umgänge, är väldigt oskyldigt så är skandalen ett faktum. Ryktet sprider sig snabbt över bygden, och när de kommer hem möts de av en allt annat än glad farmor. Hemmet, där de alla fortfarande bor, blir snart ett fängelse. Men upproret bubblar under ytan. ”Mustang” är i mitt tycke en av de bästa filmer som gick upp på svenska biografer 2016, och den belönades också värdigt året innan med Europa Cinemas Label Award efter sin premiär i Cannes.

”Fanny och Alexander” av Ingmar Bergman (Sverige, 1982) – 16.30, SVT2

Behöver man skriva något mer? Annat än titeln, alltså – ”Fanny och Alexander”. Färre adjektiv, mer film (typ), känner jag, eftersom den är nästan sex timmar lång. Eller åtminstone inte mer än att den, oavsett om man själv firar en Bergman- eller Norén-jul, eller kanske inte firar alls, är självklar. Mest självklar på listan, till och med, som en sorts start på det stundande Bergman-året (som jag skriver några tecken om här).

”Jag är nyfiken – gul” av Vilgot Sjöman (Sverige, 1967) – 21.25, SF-kanalen

Vi får i filmen följa Lena (Lena Nyman), en ung sökande och rebellisk kvinna, i hennes jakt på att förstå det sociala och politiska läget som det var i Sverige på 60-talet. För att kartlägga situationen i 60-talets Sverige bär hon med sig en bandspelare som hon använder när hon intervjuar folk om allt från pengar, jobb och sex till religion, politik och fångvården. Samtidigt försöker hon hitta sin egen sexuella identitet. När Sjömans film gick upp på biograferna var den en slags utmaning mot den svenska folkhemstanken, och innebar på samma gång något unikt i svensk filmhistoria. Och filmen hade förmodligen inte kunnat bli vad den faktiskt blev utan Lena Nyman och hennes avgörande roll. DN-skribenten Mauritz Edström skrev när filmen kom som följer om henne: ”Hennes till synes hämningslösa utspel, friskhet och vitalitet fungerar oavbrutet som ett tändstift”. Filmen, som från början var en, med titeln ”Jag är nyfiken”, på 2,5 h, klipptes ner och blev två – ”Jag är nyfiken – gul” och ”Jag är nyfiken – blå”. Den hade heller inget konkret manus, utan byggdes tillsammans med de medverkande upp, både vad gäller karaktärer och scener, utifrån Vilgot Sjömans skisserade ramhandling.

Ingmar Bergman på Fårö – filmen och livet” av Marie Nyreröd (Sverige, 2004) – 21.30, SVT2

Tillsammans med Marie Nyreröd, som var en av de få som mot slutskedet av hans lång liv fick komma riktigt nära, och det på hans skyddade Fårö, ser Ingmar Bergman tillbaka på sextio år som filmregissör. Han visar sina inspelningsplatser, talar om kärleken och döden, och listar sina värsta demoner. Filmen är en förkortad version av den tv-serie i tre, timslånga delar som Nyreröd gjort. Men den är, dessvärre, ganska svår att få tag i. Så passa på, trots den lite kortare speltiden på cirkus 90 minuter. Ungefär samma version finns även utgiven av amerikanska Criterion med titeln ”Bergman Island”. Till sammanhanget hör också att en ny film, med samma titel, ”Bergman Island”, ligger i förproduktion och förväntas spelas in under nästa år och vara färdig först 2019. En film som skrivits, och ska regisseras av, Mia Hansen-Løve (”Eden”, ”Dagen efter denna”), ha skådespelare som Mia Wasikowska, John Turturro samt ”Lady Bird”-aktuella Greta Gerwig i rollerna, och handla om ett amerikanskt filmmakar-par som under sommaren beslutar besöka Fårö för att arbeta med sina respektive manus, på samma gång som de gör någon form av pilgrimsresa till de platser som inspirerade Ingmar Bergman.

Annandag jul.

”Citizen Schein” av Maud Nycander, Jannike Åhlund och Kersti Grunditz Brennan (Sverige, 2017) – 21.30, SVT2

”Filminstitutet är till för att stötta filmer som är tillräckligt värdefulla ur konstnärlig synpunkt”, sa Harry Schein när han talade om filminstitutet och hur han såg på dess uppdrag. Ett citat jag gillar, och ibland, när jag ser vad som får ekonomiskt stöd, tänker på. Lite samma filosofi, men snarare vad gäller utrymme än pengar, jag följer här, när jag skriver. För det är bra sagt, och värt att fundera över när man ser på vår svenska filmpolitik från diverse vinklar. Men, ska sägas, Schein var så mycket mer än det där. Ja, han blev ju – trots sitt för svensk kultur uträttande av storverk – avskydd av en hel generation unga filmare. Men han var även uppskattad, hade mål. Innan han ens hunnit fylla 30, i början av 50-talet, sa han till sina vänner att han hade två sådana, två mål, i livet; att bli miljonär och gifta sig med Sveriges vackraste kvinna. Några år senare hade han gift sig med den omsusade skådespelaren Ingrid Thulin och blivit ekonomiskt oberoende. Han sökte sig till de människor som hade inflytande och makt i samhället, ville påverka sin samtid och vara en del av utvecklingen. Han skapade både Filminstitutet och en filmreform som höll i över 50 år. Men han ville också, när han hann, njuta av privilegierna i samhällets toppskikt. Och det är vad filmen, som jag håller som en av årets bästa svenska dokumentärer, tar upp. Makt – och maktens pris. Lika aktuell i dag som när Harry Schein levde och verkade. Varm rekommendation.

Jag är nyfiken – blå” av Vilgot Sjöman (Sverige, 1968) – 21.30, SF-kanalen

Ingen Schein? Då finns Vilgot Sjömans ”Jag är nyfiken – blå” i någon annan kanal, en bit bort. Men filmen är som bekant en sorts fortsättning på den första, ”gul” – och var ju, som jag skrev, från början samma. Så jag hänvisar dit, till stycket en bit ovan.

God (film)jul!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Rasmus Kilander

Skriver om film. Till vardags, om inte här, på helt andra ställen. Ibland papper.

Mest lästa

  1. Johannes Brost är död.
  2. 2017 års bästa filmer.
  3. Golden Globe, någon?
  4. Guldbaggen?
  5. Göteborg Film Festival.