Rasmus Kilander

Archive: Jan 2018

  1. Göteborg Film Festival.

    Leave a Comment

    I dag inleds den, filmfestivalen. Göteborg Film Festival. Och jag ska inte skriva, åtminstone inte i första hand, utan istället hålla i några få av festivalens dryga tusen föreställningar. Eller hålla i, jag ska efter visningarna – inför en förhoppningsvis intresserad och kvarsittande publik – ställa regissören ett par frågor, och känner mig därför manad, nästan tvungen, att nedan tipsa om några filmer av en eller annan anledning värda att hålla båda ögonen öppna för. Några som jag haft möjligheten att se, andra som jag hoppas hinna bocka av, samt vissa vars föreställningar jag ska göra mitt bästa för att styra ihop.

    Anna’s War av Aleksei Fedorchenko.

    Apostasy av Daniel Kokotajlo.

    Ava Sadaf Foroughi.

    Disobedience av Sebastián Lelio.

    Golden Dawn Girls av Håvard Bustnes.

    Happy End av Michael Haneke.

    Jimmie av Jesper Ganslandt.

    Lida av Anna Eborn.

    Lover for a day av Philippe Garrel.

    Saknaden av Andrej Zvjagintsev.

    The Day After av Hong Sang-Soo.

    Några tips (och bra sådana), som sagt, bland de dryga 400 filmer som under veckan visas.

  2. Guldbaggen?

    Leave a Comment

    ”Moonlight”, Barry Jenkins (2016).

    I dag, om två, tre timmar, är det baggen. Guldbaggen. Och Cirkus, detta vackra spektakel på Djurgården, är skådeplatsen.

    Finns det något att säga, så här innan egentligen? Jag vet faktiskt inte, och vad betyder en skalbagge i guld? Film som film, va?

    Men tippa lite kan man göra, ju. Så, ja, i brist på annat vettigt att säga är det precis vad jag tänker göra (i de större kategorierna, som jag möjligen har rätt att tycka till i).

    ”Sameblod”, Amanda Kernell (2017).

    Östlund mot Kernell, ”The Square” mot ”Sameblod”, är ju i kategorin bästa film ett som är säkert. Och baggen, den lär – trots en Guldpalm i bagaget hos den förre – gå till Sameblod.

    Men att Plattform produktion med sin Guldpalmsbelönade Östlund i spetsen skulle gå lottlös, trots en förmodad förlust i kampen om bästa film, finns inte på kartan. Han lär plocka både manus och regi – annat vore konstigt – tillsammans med en, precis som under EFA-galan i december, statyett för Josefine Åsbergs scenografi.

    I huvudrollerna, på båda sidor, får vi dock runda rutan och (hoppas jag innerligt) bereda plats för Lene Cecilia Sparrok och hennes fantastiska insats i ”Sameblod”, samt, på herrsidan, Reine Brynolfsson för rollen som Agne i (den för mig, i övrigt, ganska stora besvikelsen) ”Korparna”. Eller, okej, Assurs deppiga, men vackra, romanfilmatisering är värd en guldprydd bagge för fotot, det av Jonas Alarik så fantastiska, givetvis, liksom en för Maria Heiskanens biroll. Men där, vågar jag lova, tar det för den filmen stopp.

    Wiktor Ericssons så av Guldbaggen förbisedda – men fantastiska – ”Jordgubbslandet” (2017).

    Ja, en birollsbagge till Heiskanen vore inte konstigt. Men bästa manliga biroll? Den är svår, krånglig. Shia LaBeouf? Som McEnroe i ”Borg”? Gärna. Men jag slår nog, trots allt, mitt slag för Przemyslaw Sadowski för rollen som Jan i den så fruktansvärt på Guldbaggen, liksom biograferna, bortglömda – men fantastiska – ”Jordgubbslandet”. En i jämförelse med flera andra av årets svenska filmer, från ”Solsidan” till ”Dröm vidare”, bra mycket bättre berättad och genomförd sådan. Men, dessvärre, bortglömd.

    ”Citizen Schein”, Maud Nycander, Jannike Åhlund och Kersti Grunditz Brennan (2017).

    Pratar man Guldbaggen, då pratar man inte dokumentär. För dokumentärkategorin är på galan där insatser inom den svenska filmen prisas en oerhört knepig sådan. Jag menar, filmerna som nomineras, år efter år, är inte dåliga. Inte alls. Men inte heller – och det långt ifrån – bättre än andra, i Sverige producerade, dokumentärer. ”Citizen Schein”? Hallå? Vad hände med den? Nominerad för klipp (som den kanske plockar) och manus (vilket den inte kommer att få), men inte bästa dokumentär? Och om Kasper Collins geniala, av utländsk liksom inhemsk både press och publik hyllade, ”I called him Morgan” ska vi inte ens diskutera. Men, till skillnad från den, vad det verkar i denna kategori, smått inkompetenta jury, se och prata om. En självskriven nominering – och vinst, om du pratar med någon annan än juryn.

    Vem som vinner? Vilken film som utses till årets bästa dokumentär? Silvana, givetvis.

    Och, till sist, bästa utländska film? Barry Jenkins Oscarsvinnare ”Moonlight”, Asghar Farhadis ”The Salesman” (även den Oscarsvinnare) eller Robin Campillos, till minnet mer färska, ”120 slag i minuten”? Tja, jag hoppas på ”Moonlight”, men det är en bra kategori, med tre fantastiska, värdiga och potentiella vinnare.

    ”The Square”, Ruben Östlund (2017).

    Men hur ska året, 2017, det för den svenska filmen relativt mångfacetterade, sammanfattas? En serve, en Borgsk, perfekt sådan, från nordligaste Norrland, från Sameblod, till Bjärehalvön och Korparna, med en perfekt landning i den världsomspännande rutan och ”The Square”? Jag vet inte, men det känns smått rimligt, ändå.

    Snart, om lite mer än två, tre timmar, är den slut, Guldbaggegalan. Och skönt är väl det?

  3. Golden Globe, någon?

    Leave a Comment

    ”Han är tillbaka på galan om 20 år när han blir den första personen som buas ut under ’In memoriam’-inslaget”, sa nattens värd, Seth Meyers, och möttes av skratt, tystnad, och åter några i halsen fastnade skratt.

    Men visst var Meyers inledningsanförande smått kul, på sina håll, liksom ganska hårt, i synnerhet mot Harvey Weinstein, som den där inledningen syftade på.

    ”God kväll mina damer och återstående herrar. Gott nytt år, Hollywood! Det är 2018: marijuana är äntligen tillåtet och sexuella övergrepp är det inte. Det kommer att bli ett bra år”, fortsatte programledaren, innan han, för en stund, släppte Weinstein och istället gick på både Kevin Spacey och Woody Allen.

    Men i övrigt, om man bortser från ett fantastiskt tal av Oprah Winfrey, liksom än mer uppmärksamhet kring #metoo-kampanjen, var galan inte mycket att hänga i den förmodligen redan utkastade granen.

    Alexander Skarsgård och Nicole Kidman i den på galan flerfaldigt prisade ”Big little lies” (2017).

    En av galans stora vinnare, vilket inte var särskilt oväntat om man ska se till diverse förhandstips, kom att bli dramaserien ”Big little lies”, för vilken Nicole Kidman (som under 2017 varit aktuell i en mängd filmer, som Sofia Coppolas ”De bedragna” och Yorgos Lanthimos ”The Killing of a Sacred Deer”) fick ta emot en guldglob för sin roll som Celeste Wright – en hustru som i samma serie misshandlas av Alexander Skarsgårds karaktär. Och Skarsgård, prisad för samma serie under måndagsnatten, blev galans ende svensk som på scenen fick motta något pris.

    ”Jag är här ikväll eftersom jag haft privilegiet att jobba tillsammans med en grupp fantastiskt begåvade kvinnor”, sa han från scenen, innan han riktade blicken mot Kidman, som han gjort större delen av sina scener tillsammans med. ”Nicole, jag älskar dig. Tack för att du gjorde detta till den största upplevelsen i min karriär.”

    Visst var den röda mattan fylld av så kallade filmstjärnor, mängder av aktriser, men inte riktigt i klänningar som vi på galor av samma kaliber brukar se dem. Nej, inte alls. Det var helsvart – i protest – som gällde för bland andra Meryl Streep, Viola Davis, Emma Stone, Jessica Chastain, Isabelle Huppert och, inte minst, Alicia Vikander.

    Vikander, som nu i månadsskiftet gästar Göteborgs Film Festival, fick precis som Skarsgård beträda scenen (fast med skillnaden att hon inte tilldelades något pris) när hon tillsammans med Michael Keaton delade ut statyetten för bästa film – musikal eller komedi, vilken rättmätigt gick till Greta Gerwig och hennes unisont hyllade regidebut till uppväxtdrama, ”Lady Bird”, som även prisades i kategorin bästa kvinnliga huvudroll – musikal eller komedi, för Saoirse Ronans insats som titelrollen.

    Saoirse Ronan i Greta Gerwigs uppväxtdrama till långfilmsdebut, ”Lady Bird” (2017).

    Men att samma Gerwig inte fick ta emot manuspriset, eller ens var nominerad i regikategorin, är ju bara att beklaga. För i stort var galan inte mycket att ha. Tyvärr. Frances McDormand, som ska sägas höll ett starkt tal, prisades – vilket jag kan gå med på – för sin roll som en sorgtyngd singelmamma i krig mot den patriarkala poliskåren i ”Three Billboards Outside Ebbing, Missouri”, som snart når svenska biografer. Men att en sådan film, som i grund och botten handlar om att hat egentligen är dåligt, och att rasistiska poliser förmodligen är vänliga innerst inne, i konkurrens med, ja, ”Call me by your name”, förslagsvis, utses till bästa film. Ja, det kanske säger en hel del om att Golden Globe-galan inte är mycket att ha, att man premierar fel filmer i flera kategorier. Tyvärr.

    Men det verkar jag inte vara ensam om att tycka, eftersom Barbra Streisand (som dock påstod sig gilla ”Three Billboards”), som delade ut statyetten för just bästa film, tog tillfället i akt och nämnde hur dåligt representerade kvinnor varit – och är – i regikategorin. Hon, Streisand, är nämligen den enda kvinna som vunnit en guldglob. Och det 1984, för regin till filmen ”Yenti”. Och Greta Gerwig, som jag tidigare nämnde, var inte ens nominerad – trots en film så pass hyllad som ”Lady Bird”.

    Elisabeth Moss i ”The handmaids tale” (2017).

    Jag skriver sällan särskilt mycket – och än mindre djupt – om tv-serier. Men kul var att Elisabeth Moss, som vi känner från ”The Square”, prisades för sin roll i ”The handmaids tale”.

    Men Ruben Östlund, som ju regisserat Moss i ”The Square”, och varit lite av en förhandsfavorit vad gäller bästa utländska film, fick trots sina framgångar i Cannes och på EFA-galan gå hem lottlös. Inte heller mitt tips, att Andrej Zvyagintsevs skulle återupprepa triumfen från 2015 (då med sin ”Leviatan”) och göra detsamma med sin nya, ”Loveless”. Nej, det blev Fatih Akin (”Vid himlens utkant”) som, om man ska se till regissörens reaktion, väldigt oväntat fick sin film, ”Utan nåd”, ett tyskt kriminaldrama med Diane Kruger i huvudrollen, uppropad.

    Diane Kruger i Fatih Akins ”Utan nåd” (2017).

    Hederspriset gick i år till Oprah Winfrey, som i sitt långa, känslosamma tal berättade om det livsavgörande ögonblick när hon, 1964, som liten flicka, fick se Sidney Poiter, som den första svarta skådespelaren någonsin, prisas med en Oscar.

    Bästa manliga huvudroll gick till Gary Oldman för rollen som Winston Churchill i ”Darkest hour”.

    ”Filmen visar att ord och handlingar kan förändra världen. Och, oh boy, om den behöver förändras”, sa Oldman, som något av en återkoppling, eller blinkning, till Seth Meyers anförande, till talen och protesterna, mot slutet av kvällen, när det började närma sig morgon i Sverige och när jag insåg hur besviken jag var på galan i stort.

    För den var faktiskt inte mycket att hänga i den där, förmodligen redan utkastade, granen.

  4. Johannes Brost är död.

    Leave a Comment

    Johannes Brost i Axel Peterséns ”Avalon” (2011).

    Det stämmer, tyvärr. Johannes Brost avled under gårdagen, torsdag 4 januari, i sviterna av cancer, 71 år gammal. Jag tänker inte skriva något längre inlägg om de filmer jag med honom sett – för även om det är ett bra gäng, så är det långt ifrån alla – men slår gärna ett slag för Axel Peterséns prisbelönta långfilmsdebut, ”Avalon”, för vilken Brost tilldelades en välförtjänt Guldbagge för bästa manliga huvudroll.

Rasmus Kilander

Skriver om film. Till vardags, om inte här, på helt andra ställen. Ibland papper.

Mest lästa

  1. Johannes Brost är död.
  2. 2017 års bästa filmer.
  3. Golden Globe, någon?
  4. Guldbaggen?
  5. Göteborg Film Festival.