Rasmus Kilander

Kategori: Okategoriserade

Filmfestivalen i Venedig.

I lördags var den slut, festivalen. En veckas filmtittande, för de så pass privilegierade att vara på plats, över.

”Eftersom det är första gången en mexikansk filmskapare vinner så vill jag ge priset till alla unga i Mexiko eller Latinamerika som drömmer om att göra film”, sa Guillermo del Toro, som tidigare regisserat filmer som ”Cronos”, ”Hellboy” och trefaldigt Oscarsbelönade ”Pans Labyrint”, från scenen efter att ha prisats med Guldlejonet för sin romantiska sagofantasi ”The Shape of Water”.

”The Shape of Water”, ett, som alltid när det kommer till del Toro, fantasirikt äventyrsdrama, där vi under kalla krigets tidiga 60-tal får följa en stum städerska, spelad av Sally Hawkins (”Happy Go Lucky”, ”Blue Jasmine”), i arbetet på ett laboratorium. Ett topphemligt sådant. Men livet, det som är hennes, tar fart, får en oväntad vändning, när hon tillsammans med kollegan Zelda, i filmen spelad av Octavia Spencer (”Niceville”, ”Dolda tillgångar”), gör en märklig upptäckt i en vattentank där man, vad det verkar, bedriver ett hemligt experiment.

Nej, nej och, ja just det, nej, tänker jag. Det låter så, ja, jag säger det, jävla ointressant. Men, och nu svär jag igen, fan, det tänkte jag om den så omtyckta ”Pans Labyrint” också. ”Pans Labyrint” som jag, till en början motvilligt, som den fantasy-hatare jag är, tvingades erkänna min uppskattning inför. Och i våras, på ett flygplan, såg jag om den. Även då, inte alls lika motvilligt, insåg jag vilken bra film den – på flera lager – faktiskt är. Och, inte att förglömma, vilken fantastisk filmmakare Del Toro är. Så jag vågar, och ber om ursäkt för språket, redan nu intala mig att den med all säkerhet är värd det där lejonet i guld, och med lika stor säkerhet lär dra sin publik till biograferna.

Jag snuddade i min inledning vid Oscarsgalan, vid del Toros framgångssaga med ”Pans Labyrint”. Och sett till den där galan, vars race man, historiskt sett, brukar säga tar fart i samband med festivalen i Venedig, ligger del Toro bra till, i detta nu ett par steg före, vågar jag påstå. Inte minst om vi ska roa oss med att titta bakåt, utgå från lite statistik, då man, om minnet sviker, med ett par enkla google-sökningar kan bilda sig en uppfattning om den mexikanska, kanske osynliga, men ack så raka, väg från Venedig till Los Angeles och Oscarsgalan som finns. Jag tänker såklart på del Toros landsmän i Alfonso Cuarón och hans ”Gravity”, samt Alejandro González Iñárritu och ”Birdman”, som båda fått sina världspremiärer i den där lagunen i Adriatiska havet, för att halvåret senare få kliva upp på Dolby Theatres scen.

I övriga, större kategorier återfinns israeliske Samuel Maoz (”Lebanon”), som för sin ”Foxtrot” belönades med Juryns stora pris, samt Xavier Legrand (som barn gjorde han en roll i Louis Malles ”Vi ses igen, barn”) som fick ta emot Silverlejonet för bästa regi för filmen ”Custody”. Bästa manliga skådespelare utsågs Kamel el Basha till för sin roll i Ziad Doueiris ”The Insult”, och dito pris i den kvinnliga kategorin gick till Charlotte Rampling för sin tolkning av Hannah, en kvinna i identitetsupplysning, i Andrea Pallaoros film med samma namn som huvudkaraktären. Rampling är även, tillsammans med Alicia Vikander och Eva Green, aktuell i Lisa Langseths ”Euforia”, som i detta nu premiärvisas under filmfestivalen i Toronto.

Kul, i mitt tycke, är också det så kallade Marcello Mastroianni-priset, bästa unga skådespelare, som gick till Charlie Plummer för rollen som Charley i Andrew Haighs ”Lean on Pete”. Kul, såklart, för honom, för Plummer, som i ”Lean on Pete” säkert gör en fantastisk roll i en lika fantastisk film som jag, med nöje, ser fram emot. Men, dit jag vill komma, anledningen till sidospåret, är att Andrew Haigh, för att sammankoppla med tidigare stycke, regisserade just Charlotte Rampling i den så fantastiska, evigt ihågkomna, ”45 år”. En film jag inte nog kan rekommendera och önskar att alla, filmintresserade som inte, ser.

”Men mexikansk film, en brittisk Andrew Haigh – och allt i Italien”, tänker du. ”Sverige, då? Har vi nåt att komma med i år?”. Men jag är ledsen, det verkar inte så, tyvärr. Vi lyser, lika starkt som solen på Venedig, med vår frånvaro. Eller, ja, klart vi höll våra tummar för Rolf Lassgård, som i Alexander Paynes, på vissa håll svalt mottagna, ”Downsizing” spelar norsk vetenskapsman mot bland andra Matt Damon, Kristen Wiig och Christoph Waltz. Men den blev utan priser. Sist vi, Sverige som filmland (och det reserverat för Venedig. På övriga festivaler, som i Cannes, i Toronto, inte minst, går det ju bra), hade något att komma med var för tre år sedan, då allas vår Roy Andersson, som del Toro i år, vann Guldlejonet för ”En duva satt på en gren och funderade på tillvaron”. Och kanske är det Roy, ändå, vi har att förlita oss på, för enligt det instagram-konto som sägs vara hans delas det flitigt, både bilder och filmer, från inspelningen av ”Om det oändliga” som förväntas få sin premiär under 2019.

Filmfestivalen i Venedig, som faktiskt är världens äldsta i sitt slag, har i år också, vilket är värt att snudda vid, haft ögonen öppna – och det åt flera håll, bokstavligt talat. Man har nämligen uppmärksammat och delat ut priser i flera kategorier för den nya konstformen Virtual Reality. För projektet ”La Camera sabbiata” prisades Laurie Anderson, senast aktuell med den fina filmen ”Heart of a Dog”, tillsammans med samarbetspartnern Hsin Cheng-Huang.

Bra, Venedig. Och kul, bortsett från den svenska, svidande frånvaron, med en mängd nya filmer att med penna klottra ned i anteckningsblocket. Återstår bara att se huruvida den mexikanska traditionen, kopplingen Venedig och Oscarsgalan emellan, håller i sig.

Nedan följer en utförlig lista över samtliga vinnare:

Guldlejon för bästa film: ”The Shape of Water”, Guillermo del Toro

Silverlejon, Juryns stora pris: Samoel Maoz för ”Foxtrot”

Silverlejon för bästa regi: Xavier Legrand för ”Jusqu’ à la garde”

Bästa kvinnliga skådespelare: Charlotte Rampling, ”Hannah”

Bästa manliga skådespelare: Kamel el Basha, ”The insult”

Bästa manus: Martin McDonagh för ”Three billboards outside Ebbing. Missouri”

Marcello Mastroianni-priset, bästa unga skådespelare: Charlie Plummer, ”Lean on Pete”

Juryns specialpris: Warwick Thornton, ”Sweet water”

Orrizonti-priset bästa film: ”Nico, 1988”, Susanna Nicchiarelli

Bästa debutfilm: ”Jusqu’ à la garde”, Xavier Legrand

Hedersguldlejon: Jane Fonda och Robert Redford

Bästa VR: ”Arden’s wake”, Eugene Chung

Bästa VR-story: ”Bloodless”, Gina Kim

Bästa VR-upplevelse: ”La Camera sabbiata”, Laurie Anderson och Hsin Cheng-Huang

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Tack för allt, Hasse!

Hans Alfredson föddes i Malmö 1931 och blev för hela svenska folket känd som komiker, författare och skådespelare, inte sällan i sällskap med parhästen Tage Danielsson som duon Hasseåtage.

Tillsammans med Martin Ljung gjorde han i början av 60-talet sina första sketcher, då i revyform, där en av de mest berömda har kommit att bli ”Guben i låddan”.

Samarbetet med Tage Danielsson började då de båda mångsysslarna träffade varandra på Sveriges Radio. Mellan åren 1959 och 1985 låg de med sitt bolag Svenska Ord bakom mängder av produktioner, och fick sitt gemensamma, stora genombrott när de 1962 satte upp revyn ”Gröna hund” på Gröna Lund. Duon fortsatte sitt samarbete fram till Danielssons död 1985.

Efter Danielssons bortgång ville Alfredson aldrig mer bli kallad Hasse.

I Tomelilla, orten där filmerna fick sina premiärer, finns sedan 2006 deras verk att se i det lilla ”Hasse och Tage-museet”.

Den hyllade filmen ”Den enfaldige mördaren”, baserad på boken ”En ond man”, som är en av de omkring 40 böcker som Alfredson skrev, kallades av självaste Ingmar Bergman för ”en jäkla märkvärdig film”, och vann åt Stellan Skarsgård en Silverbjörn i Berlin.

För sin gärning inom filmen, där några av de mest välkända verk han på något sätt arbetat med kan tillskrivas ”Att angöra en brygga” (1965), ”Utvandrarna” (1971), ”Äppelkriget” (1971) och ”Ägget är löst” (1975), tilldelades han 2013 Hedersguldbaggen.

”Tack till er som tittat, lyssnat och skrattat genom åren”, skriver närmsta familjen i ett uttalande.

Hans Alfredson blev 86 år gammal.

Följer gör en länk till SVTs Öppet arkiv där en mängd filmer, klipp och tv-framträdanden med både Hasse och Tage finns att ta del av.

https://www.oppetarkiv.se/etikett/medverkande/Hans%20Alfredsson/

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Vi får berättat för oss att de nyss var studenter, tjugo nånting, med livet och allt vad det innebär framför sig. Men nu, i dag, då vi får ta del av deras historia, bekämpar de med gräsrotsjournalistik Islamiska statens terror.

Man tror, så var det åtminstone för mig, att man sett det mesta. Att man i nyhetsbevakningen på något sätt, i någon mån, förstått den fasansfulla terror som IS utövar. Men så är, givetvis, inte fallet, vilket ”City of Ghosts”, som den ögonöppnande film den är, bevisar.

I centrum för filmen, som prisats, lovordats och hyllats unisont världen över, samt belönats med Stora jurypriset vid Sheffield Doc/Fest som är en av världens främsta dokumentärfilmfestivaler, står några unga aktivister från syriska Raqqa, som vid Islamiska statens invasion av staden 2014, där de även kom att utropa den till ”kalifatets huvudstad”, bestämde sig för visa omvärlden de vidriga övergrepp som staden och dess invånare utsätts för.

För mediekollektivet ”Raqqa is being slaughtered silently” (RBSS), som de kallar sig, är mobilkameror och datorer de främsta av vapen. Och på sociala medier, med det återkommande budskapet att IS omöjligt kan besegras med militära åtgärder, slåss de för sin sak. Bilder och filmer, information och skakiga telefonsamtal från sina kontakter, de som finns kvar i Raqqa, är vad de i huvudsak bygger sin verksamhet på. Den verksamhet som, efter mord på tidigare medlemmar, live-sändningar av bekantas avrättningar och fortsatta dödshot hängande i luften, bedrivs i exil på hemlig ort i Tyskland. Ett Tyskland där de, som om de scener med IS inte var nog, ”välkomnas” av högerextrema idioter som med hånfulla leenden skriker åt dem att de borde åka hem, lämna det land som är tyskarnas.

Matthew Heineman, tidigare Oscarsnominerad för sin ”Cartel Land”, som avhandlade Mexikos drogkrig, backar inte för att visa, ja, allt. Materialet, det så obehagliga och grymma, är till större delen medborgarjournalisternas egna. Och det är en påminnelse, en nödvändig sådan, som visar vad vi i nyhetsrapporteringen, av förklarliga själv, inte får se.

Under vissa scener klarar man knappt av att titta. Något som känns så fel, där i biosalongen. Men flera av filmens scener är så obehagliga att man, i den uppgivenhet som kommer krypande, känner en hopplöshet. En hopplöshet inför de så barbariska avrättningar som på duken visas, inför de små barnen, indoktrinerade av IS, som efter soldater på Raqqas gator springer och ropar slagord. Men på samma gång, mitt i eländet, finns ändå det där hoppet som på något sätt överskuggar vidrigheterna. Och hoppet är, såklart, signerat RBSS och deras journalistiska och medmänskliga vilja att på det för IS mest betydande av slagfält, internet, berätta om terrorgruppens vidriga handlingar.

Nyss var de studenter, tjugo nånting, med livet och allt vad det innebär framför sig. Nu slåss de, utan rädsla för att förlora sina liv och med gräsrotsjournalistiken som främsta vapen, mot världens mest barbariska terrorgrupp.

”City of Ghosts” visas, skamligt nog, sett till hur viktig den är, endast på ett fåtal svenska biografer. Två av dem, där vi får hoppas att den på repertoaren får stå kvar ett bra tag till, är Hagabion i Göteborg och Zita i Stockholm.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Pablo Larraín och hans ”No”

Onsdag, 07.43. Jag är vaken. Men jag är efter. Ett par dagar efter.

Nämnde, vill jag minnas, i den inledningsintervju, eller välkomstintervju, kanske, man som ny bloggare på Djungeltrumman får ge, att jag, åtminstone ibland, är lite efter. Lite seg, som man kan vara. Och så även här. Jag tänkte nämligen tipsa, skriva av mig lite, om en bra film som SVT nyss visade på tv. Och det stämmer att de visade den. Inte att de, nu i veckan eller så, ska komma att göra. Inte alls. De visade den. I torsdags. Men det skadar ju inte, tänker jag, att den här texten kommer lite sent, blev fördröjd med några dagar, för man kan ju streama filmen. På SVT-play, förslagsvis, i ett par dagar till.

I torsdags, i alla fall, visade man den i mitt tycke bästa av Pablo Larraíns filmer. Nämligen ”No”, från 2012.

Chilenske Larraín uppmärksammades senast under Oscarsgalan för den välgjorda, men kanske smått förbisedda, ”Jackie”, om Jackie Kennedy, som han regisserade. Han har även gjort filmer som ”Sällskapet – El Club”, vilken precis som ”Jackie” håller hög klass, samt den allra senaste ur det där cv:t, ”Neruda”, som i september når svenska biografer trots det, enligt mig, rejäla bakslag som är allt vad den är, står för och bör beskrivas som.

Men, se ”Jackie” och ”Sällskapet – El Club” och spendera efter löningen i september inte de där pengarna på ”Neruda”, så kan vi gå vidare mot textens mittpunkt, mot Larraíns allra bästa film, nämligen den Oscarsnominerade ”No”, som är den tredje och avslutande delen i den löst sammanhållna trilogin, bestående av ”Tony Moreno” (2008), ”Post Mortem” (2010) och ”No”, som skildrat Pinochets tid vid makten på flera, ofta överraskande sätt.

I ”No” väljer Larraín att avhandla den i Chile 1988 anordnade folkomröstningen, där befolkningen fick rösta ”ja” eller ”nej” till diktatorn Pinochet, som 15 år tidigare, 1973, tog makten vid en blodig, USA-stödd, kupp. Att Pinochet skulle gå en förlust till mötes fanns inte på landets – eller hans egen – karta, för majoriteten stod nämligen, mycket till följd av den blomstrande ekonomin, på hans sida. Själva valet var mest en formsak, något att visa upp för omvärlden. En lika stor formsak som det filmen tar upp, nämligen att nej-sidan under en månad tilläts sända tv-reklam, vilket också blev första gången någonsin som den socialistiska oppositionen, genom dokumentära filmsekvenser på övergrepp och tortyr, fick möjlighet att göra sin röst hörd och ge sin bild av det skräckvälde som var Pinochets. Eller ja, det var nog åtminstone vad många tänkte, nu när möjligheten, likt en fotboll en meter från ett öppet mål, låg framför dem.

I huvudrollen hittar vi, precis som i ”Neruda”, Gael García Bernal (”Älskade hundar”, ”Y tú mamá también”) i en, får man säga, oerhört vass prestation. Det är också han som, i sin roll som reklammakaren René Saavedra, baserad på en handfull personer aktiva inom kampanjen, sätter stopp för tidigare nämnda planer på att visa hur det faktiskt står till. ”Det säljer inte”, menar han. Istället, fortsätter han, bör man jobba på att ge folket ett positivt budskap, försöka kränga demokratin som Coca-Cola – med glad musik, dansande människor och en regnbåge som symbol för kampanjen.

”No” är ett sannerligen spännande drama och en, till viss del, vilket snabbt får funderingarna att vandra iväg till Ruben Östlunds ”The Square”, satir av medievärlden och det spel som sker bakom en reklamkampanjs stängda dörrar.

I stort kan filmens tema, precis som Saavedras tankar, beskrivas som ”att tänka utanför ramarna”. Något Larraín, snyggt och, förmodar jag, modigt, även valt att tänka i sitt skapande av filmen. Man stör sig nästan, till en början, på sättet som den är filmad, med den dåliga färg-och ljusåtergivningen och de gamla videokamerorna, som för tankarna till en sämre, förmodligen dammig, vhs-kasset. Men när man efter en stund vant sig framstår de autentiska reklamfilmerna tillsammans med de nyinspelade scenerna som ett minst sagt genialt grepp. Vilket det också, precis som Larraín i den toppform han 2012 uppenbarligen befann sig i, är.

”No” finns att streama på SVT-play månaden ut. Eller ja, i cirkus 24 timmar till, om vi ska vara helt ärliga. För jag är ibland, som nu, lite seg. Och det ber jag om ursäkt för.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Som lite av en uppdatering på föregående inlägg blev det nu, strax efter halv fyra, klart att Ruben Östlund och hans ”The Square” går vinnande ur fajten och blir Sveriges officiella Oscarsbidrag.

Östlund har tidigare, för både ”De ofrivilliga” och ”Turist” (där han föll på mållinjen), varit nominerad, och hamnar nu, denna kanske tredje gången gillt, i samma sällskap som Ingmar Bergman och Bo Widerberg som även de varit nominerande minst tre gånger vardera.

Själv har Östlund i flertalet uttalanden förklarat att Guldpalmen slår högre, vilket den i ärlighetens namn gör. Men i den tuffa konkurrens som varit, med bl.a. ”Sameblod” och ”Jätten”, finns det nog inget annat att göra än att känna stolthet. Både för teamet bakom filmen, men även för oss som svenska filmfantaster, cineaster.

Filmen som i våras plockade hem filmvärldens finaste pris, det vill säga Guldpalmen i Cannes, som första svenska film på 60 år,  går upp på svenska biografer nu på fredag, 25 augusti, och fortsätter under hösten att visas världen över i en del av det lopp som ska komma att leda fram till Oscarsgalan början av mars 2018.

Kul, återigen, för svensk film – och, inte minst, för Östlund o Co.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Framgångarna för Amanda Kernell och hennes ”Sameblod” fortsätter. Succédebuten har nu tagits ut som Sveriges officiella bidrag till Nordiska rådets filmpris. Det till följd av nomineringen som bästa svenska film – alla kategorier – som fått sin premiär mellan juli 2016 och juni 2017.

I tävlan ställs vårt svenska bidrag mot fyra andra nordiska filmer, som även de är debuter. I det danska bidraget hittar vi Christian Tafdrup och hans ”Forældre”, från finländskt håll skickar man Selma Vilhunens ”Den lilla sparven”, Island väljer sin, mycket väntade, ” Heartstone” av Guðmundur Arnar Guðmundssons, och våra norska grannar är inte sämre i sitt val av Izer Alius ”Fluefangeren”.

Under gårdagen avslöjade även European film awards att Ruben Östlunds The Square tillsammans med, ja, just det – rätt! – Amanda Kernells ”Sameblod” återfinns bland de 51 filmer listade att kunna utses till årets bästa europeiska film på galan som den 9 december går av stapeln i Berlin.

Kul för svensk film, för Ruben Östlund och, inte minst, för Amanda Kernell och hennes ”Sameblod”.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Den svenska filmhösten 2017.

Det svenska filmåret 2017 har med filmer som bl.a. ”Sameblod”, ”I called him Morgan”, ”Citizen Schein” och ”Jordgubbslandet” varit ganska så, om inte väldigt, bra. Och hösten, den stundande, vill vad det verkar inte vara sämre. Under måndagsförmiddagen samlades både press och bransch för att titta närmare på den till synes starka filmhösten med 23 svenska premiärer. Och det är en hel drös med film, både av kvalitativ som mer kommersiell art, där jag, i det förhandstycke som är mitt, tagit ut, kanske hälften av allt vad som går upp, vad som är värt att hålla ett öga på. Och några, två, tre stycken, som jag av någon, inte alls särskilt specifik anledning, känner onda aningar inför.

”Superswede” av Morgan Jensen

Filmen om racinglegenden Ronnie Peterson har redan haft sin premiär, men är ack så värd att slå ett slag för. Ja, om det nu skulle behövas, med sina redan – på bara veckan! – 17000 biobesök. Visas över större delen av Sverige, på de flesta biografer. Så hitta närmsta och, ja, se den!

”The Square” av Ruben Östlund

Jag har redan, i tidigare inlägg, skrivit om den, på förhand och i blindo hyllat. Och nu – gladeligen och så långt man kan komma ifrån besvikelse – sett den. Östlund slår, likt den iranske, tvåfaldigt Oscarsvinnande regissören Asghar Farhadi på sitt håll, fast att han inte kan göra en dålig film. Spikar på tavlan upp det faktum att han är svensk films just nu starkast lysande filmskapare. Den Guldpalmsbelönade ”The Square” åker i detta nu på landsomfattande turné, på förhandsvisning efter förhandsvisning, med både Östlund och producenten Erik Hemmendorff i spetsen. Finns inte mycket mer att säga än: se den! Och se, om du så inte gjort, hans andra filmer. Gräv dig igenom detta fantastiska cv som är hans. Och njut. Premiär 25 augusti.

”Ouaga Girls” av Theresa Traore Dahlberg

Precis som ”The Square” får dokumentärfilmen ”Ouaga Girls” sin premiär nu på fredag. Filmen som följer en grupp unga tjejer, bilmekaniker i Burkina Fasos huvudstad Ouagaduogo, i en poetisk berättelse om livsval, systerskap och strävan efter att finna sin egen väg. Den sålde ut flera av de föreställningar som gavs under Göteborgs filmfestival tidigare i år, där den också fick sin världspremiär. Premiär 25 augusti.

”Borg” av Janus Metz

Filmen om Björn Borg. Filmen som har sin utgångspunkt i den så kända och omtalade matchen Björn Borg och John McEnroe emellan. Ja, som vi väntat. Först underkläder. Alla valsade vi omkring med denne Borg, tydligt textat, under bältet. Och, tro mig, jag är inte ironisk. Inte alls. Har, som många, väntat – och jag ser fram emot filmen som även kommer att öppna den, efter Cannes, mest prestigefulla festivalen i världen, nämligen den i Toronto. För regi står danske Janus Metz, känd för den oerhört starka ”Armadillo”, bakom manuset hittar vi Ronnie Sandahl, som tidigare skrivit och regisserat den fina, på tok för, under Guldbaggen, förbisedda ”Svenskjävel”, och i rollerna, de största, återfinns Sverrir Gudnason tillsammans med Shia Labeouf som Borg och McEnroe, samt Stellan Skarsgård och Tuva Novotny som Borgs tränare, Lennart Bergelin, samt samme Borgs första fru, Mariana Simionescu. Premiär 8 september.

”Trafikljusen blir blå imorgon” av Ragnhild Ekner

Med utgångspunkt från sin vän Jussis självmord tar Ragnhild Ekner upp och skildrar samhällets skuggsida, ett liv i den, med graffitin som samlingspunkt för utanförskapet, under början av 2000-talet. Precis som ”Ouaga Girls” fick Ekners ”Trafikljusen blir blå imorgon” sin premiär under Göteborgs filmfestival. Premiär 8 september.

”Silvana – väck mig när ni vaknat” av Mika Gustafson, Olivia Kastebring och Christina Tsiobanelis

Jag är inte en flitig lyssnare av Silvanas musik. Har väl, som de flesta, hört de allra mest uppmärksammade av låtar. Men inte mer. Ändå ser jag något oerhört fram emot filmen, vilket också gör att jag väljer att ta med den på listan. För den ska, förstod jag efter visningen under Way Out West, vara väldigt bra. ”Med sylvass tunga fångar rapparen Silvana Imam det som är i rörelse i samhället idag och personifierar en ny generation. Silvana – väck mig när ni vaknat är en intim kärlekshistoria och en unik inblick i de första omtumlande åren av hennes karriär.” Så beskriver produktionen filmen. Visst blir man NYFIKEN? Jag blir, åtminstone. Premiär 15 september.

”The Nile Hilton Incident” av Tarik Saleh.

Tarik Salehs ”The Nile Hilton Incident” är, vågar jag utan att ha sett den lova, något att hålla både öron och ögon öppna för, med tanke på att den i Frankrike redan setts av dryga 300 000 på bio, samt prisats på Sundance. Inspirerad av verkliga händelser skildrar den mordet på en libanesisk Idolvinnare 2008, som en egyptisk affärsmän och politiker, tidigare dumpad av stjärnan, visar sig ligga bakom. Fares Fares gör, har jag ryktesvägen förstått, sitt livs roll. Premiär 29 september.

”Winnerbäck – ett slags liv” av Øystein Karlsen

För nio år sedan kom ”Solen i ögonen – en film om Lars Winnerbäck”, signerad Magnus Gertten. Och nu är det alltså dags igen. En ny och, enligt filmens regissör Øystein Karlsen (känd för tv-serien ”Dag” som visats på SVT), mer intim dokumentär om den annars ganska så skygga Winnerbäck. I filmen återfinns, för att prata låtskrivande, texttolkning och turnéångest, även Per Gessle, Melissa Horn och Rolf Lassgård. Kul, tycker jag, med ytterligare ett nära artistporträtt som får komplettera filmen om Silvana Imam. Premiär 6 oktober.

”Shapeshifters” av Sophie Vukovic

1989 migrerar hennes föräldrar från Jugoslavien till Australien. Och hamnar i Sverige, med målet att bygga ett bättre liv för sin familj. En i tiden oerhört träffande filmisk essä om migration och längtan efter en tillhörighet, bortom nationella gränser. Med arkivbilder, fiktiva relationer och intimt filmmaterial av sin egen familj skapar Vukovic med sitt filmspråk den splittring som filmen beskriver. Premiär 20 oktober.

”Krig” av Goran Kapetanović

Vi får i ”Krig” följa 11-årige Malte som med sin mamma flyttar till ett nytt område och landar mitt i en konflikt två gäng emellan. Men med det sinne för strategi han besitter, Malte, ser han sin möjlighet att få fotfäste bland de övriga barnen. Men de metoder han använder sig av ger också, visar det sig, bränsle på elden, får allt att eskalera och kriget är ett faktum. Jag kan tycka att det låter intressant. Någorlunda, åtminstone. För Kapetanović gör bra film, vilket han med den Guldbaggebelönade ”Min faster i Sarajevo” visat. Och sen är Malin Levanon med, känd från bl.a. ”Flocken” och ”Tjuvheder”, som hon fick en av de mest välförtjänta Guldbaggar jag kan komma att tänka på i detta nu för. Premiär 27 oktober.

”Ingen tid för kärlek – en film om Johnny Bode” av Bo Sjökvist

”Johnny Bode hade stora succéer både i Sverige och Europa, men ändå är han idag helt utskriven ur historien. Varför? Hans liv är så innehållsrikt och så bisarrt att det nästan är svårt att tro att det är sant. Besatt av personen, historien och levnadsödet sätter Bo Sjökvist in Johnny Bode i ett samhälleligt perspektiv och skapar en levande bild av denna udda människa”, skriver TriArt, filmens distributör. Och, fan, säger jag, vad den ska bli spännande att se. Jag har länge fascinerats av denne Bode. Inte, vill jag understryka, gillat hans sånger något särskilt, eller uppskattat de många texter han skrev. Men fascinerats. Kalle Lind, även han bloggare här på Djungeltrumman, driver podcasten ”Snedtänkt”, där han i ett avsnitt fokuserar på just Johnny Bode, djupdyker i det som var han. Ett, i väntan på filmen (som liksom många andra filmer på denna lista fick sin premiär under Göteborgs filmfestival), bra timslångt poddavsnitt för att göra lite research. Premiär 3 november.

”Solsidan” av Felix Herngren och Måns Herngren

Om jag ska bemöda mig att se till vad jag brukar gilla, till den typ av film jag går och ser och INTE himlar med ögonen åt, så är ”Solsidan” det motsatta. Jag skulle nog, om inte konceptet var så inpräntat, inte ens tagit med den på listan. Men det är farligt, det där, att avfärda något innan det gått upp, flera månader innan det fått sin premiär. Men med det i bakhuvudet kan vi ändå slå fast att tv-serier som går över till film, inte alltid, men ofta och rent statistiskt, tenderar att bli väldigt dåligt. Jag tänker nu närmast, och med Rheborg även där i en av rollerna, på ”Morran och Tobias”. Denna så, jag tänkte skriva fina, men det är väl inte riktigt vad man tänker? Men denna, säg, många gånger väldigt bra serie, som i filmformat blev, ja, kanske något av det sämsta på flera år i filmväg. Men den gjordes. Tyvärr. Precis som Solsidan-filmen har gjorts, och förhoppningsvis är den bättre än Morran och Tobias. Och dra publik lär den, med den succé som serien kommit att bli, göra. Med decemberpremiär och allt. Jag är, och det medger jag, väldigt skeptisk. Men jag kommer att se den – och hoppas på det bästa. Premiär 1 december.

”Ted” av Hannes Holm

Jag har, sen filmprojektet om Ted offentliggjordes, längtat. I de bilder som offentliggjorts är han ju, som Sverrir Gudnason och hans Borg, lik Ted, Adam Pålsson. Och det är ju en bra början. Men jag har mina komplex, kan hur mycket jag än försöker inte tycka om den där Hannes Holm. Tyvärr. Gillade ”Ove” sådär. En, för att leka Aftonbladet, +++ i min värld. Inte ens ett grattis till för bästa film Guldbaggebelönade ”Jätten” blev det från Holms sida. Nej, istället, i SVTs eftersnack, ett muttrande, tjurande, över att biopublikens pris inte var en fysisk bagge. Så kan det vara, ja, när Holm är i farten. Förhoppningsvis visar han inte upp liknande fasoner vad gäller ”Ted”. För den, tänker väl han, är en självklar vinnare. Bortser vi från tråkigheter, sandlådefasoner och Hannes Holm, så ska filmen bli kul att se. Musiken, som det väl borde läggas vikt vid, är ju bara den värd att se filmen för. Eller, vänta, vi kan inte gå vidare. Inte än. För Holm har redan hunnit börja gräva i sandlådan igen. Om det kan du läsa här, i en intervju som filmtidskriften FLM gjort med Peter Birro, som valt att ta bort sitt namn som manusförfattare till filmen – http://flm.nu/2017/06/peter-birro-jag-har-tagit-bort-mitt-namn-fran-ted-gardestad-filmen/. Premiär i december. Vågar man gissa att den får juldagen?

Här, förresten, är en bild från DN, som tidigare rapporterat om ”gitarrfallet”. Ja, han höll den nämligen åt fel håll, Pålsson. En tydlig jämförelse, där vi kan se hur fel ute han är. Men det kanske är åtgärdat. Den ska, filmen, trots allt, bli kul att se.

Vi har en, på flera sätt, stark filmhöst att vänta. Och ovan listade filmer är bara mina, snabbt nedkladdade, tips, förslag på vad du, som mig, kanske borde fundera över att gå och se, inte alls fundera över att se, samt några, kort och gott, värda att ha koll på. Följer gör en kompletterande lista över övriga svenska filmer som går upp på bio under hösten:

”Becker – kungen av Tingsryd ”av Martin Larsson – premiär 1 september

”Märta Proppmätt” av Petra Revenue, Samir Arabzadeh – premiär 23 september

”Efter Inez” av Karin Ekberg – premiär 29 september

”Korparna” av Jens Assur – premiär 13 oktober

”Vilken jävla cirkus” av Helena Bergström – premiär 20 oktober

”7333 sekunder Johanna” av Anette Skåhlberg – premiär i oktober

”All Inclusive” av Karin Fahlén – premiär 10 november

”Lyubov – kärlek på ryska” av Staffan Julén – premiär 11 november

”Monky” av Maria Blom – premiär 22 december

”Gordon & Paddy” av Linda Hambäck – premiär 22 december

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Göteborgs Kulturkalas.

Det är Kulturkalas. Ett filmens Kulturkalas. Ja, ta mig på orden, i år visas en mängd – vad jag förstått, mer än under något tidigare kalas – filmer. Och, tro mig även här, bra filmer. Ett par, av en eller annan anledning, så pass värda att se att jag tänkte ta mig tid att skriva om dem. Tipsa – ge en liten guide till vad, i filmväg, du under kalaset borde skriva ner i kalendern.

Och, jag vet, jag är lite sen, kalaset har redan börjat och bra film har hunnit visas. Som Nikki Lindroth von Bahrs ”Min börda”, kortfilmen som tävlade – och vann – Startsladden vid Göteborgs filmfestival, samt var uttagen för tävlan i Cannes. Vad vi också, och det tar jag på mig, lyckades missa under onsdagen är Lone Scherfigs ”Their Finest Hour”, som 2016 fick sin världspremiär under filmfestivalen i Toronto, samt sin svenska under Göteborgs filmfestival.

Men, misströsta inte för länge. För tårtan, den som väl ofta är kalasets huvudpunkt, är inte framdukad än. Det finns bra mycket mer film att skriva upp. Ett par filmer som jag, om jag var du, skulle hålla ögonen på. Det fullständiga programmet finns, om du tycker mitt är för ynkligt, alldeles för klent, på deras hemsida.

Då, till vad som skulle kunna kalas tårtan, lite av gräddan på kalaset.

I dag, torsdag:

”Ljus i natten” av Aki Kaurismäki, 2017

Kaurismäki ger sig, som tidigare, in i politiken. I ”Ljus i natten” tar han sig an Syrienkonflikten i form av Khaleds flykt till Helsingfors och det möte han ställs inför med det finska samhället. Det är Kaurismäki, ja. En Kaurismäki mer eller mindre som vi är vana att se honom. Men det är inte hans bästa. Det är inte ”Mannen utan minne” eller ”Mannen från Le Havre”. Men det är Kaurismäki. Och det är, måste jag säga, ändå ganska så bra, väldigt fint. Filmen fick, vilket är värt att nämna, sin premiär under filmfestivalen i Berlin, där den belönades med en Silverbjörn för bästa regi. Kronhusgården, 21.45.

”Hopptornet” av Axel Danielsson och Maximilien Van Aertryck, 2016

”I ett 10 meter högt hopptorn ställs rädslan för att hoppa mot den personliga förlusten det skulle innebära att inte våga. En studie av människor i en konstruerad situation”. Så beskrivs den, ”Hopptornet. Kortfilmen som kommit att bli en viral succé, samt belönats med både Special Jury Price och Audience Prize vid den mest betydelsefulla kortfilmsfestivalen i världen i Clermont-Ferrand, Frankrike. 2016 vann den även Starsladden vid Göteborgs filmfestival, och(!) tävlade om en Guldbjörn i kortfilmssektionen i Berlin. Götaplatsen, 23.00.

Fredag:

”Fucking Åmål” av Lukas Moodysson, 1998

Ja, den behöver väl, förmodar jag, ingen närmare beskrivning. Inte mer än att den fortfarande håller (jag såg nyss om den) och så lär göra bra länge till. Bra Moodysson! Och bra Kulturkalaset! Sågs, för att nämna lite kuriosa, 1998, när den fick sin premiär, av nästan 900 000 på bio. Så, antar jag, var du inte en av dom, kanske som mig knappt född, eller fortfarande inte sett den: ta chansen när du har den. Kronhusgården, 21.45.

”Las Palmas” av Johannes Nyholm, 2011

”En kvinna i medelåldern vistas ensam på solsemester. På en bar dricker hon sig full, dansar på borden och trakasserar övriga gäster. Rollen som kvinnan spelas av en ettårig flicka, övriga roller av marionettdockor”. Yes, det är Johannes Nyholms stora genombrott och samme Nyholms dotter i rollen som den ettåriga flickan. Den har visats världen över, på mängder av festivaler, tilldelats priser som Startsladden vid Göteborgs filmfestival och en Guldbagge för bästa kortfilm och är, minst sagt, spektakulär, fantastiskt bra och väl värd att se. Nyholm har även skrivit och regisserat 2016 års fina och, i år, flerfaldigt Guldbaggebelönade ”Jätten”. Götaplatsen, 23.00.

Lördag:

Tre filmer om att leva, Nasrin Pakkho

Nasrin Pakkho är dokumentärfilmare, producent och skådespelare, vars present till oss Kalasbesökare är ett kortfilmspaket bestående av tre, från varandra, fristående filmer. Det är ”Layla” och ”As usual”, som här får sina premiärer, samt den något längre, dryga timmen långa, ”Regnbågens sång”. Biopalatset, 13.30.

”Sameblod” av Amanda Kernell, 2016

Sveriges koloniala och rasbiologiska historia har länge nästan undanhållits, legat gömd och tvingats undan strålkastarljuset. Men Amanda Kernell har höjt rösten, berättat om de samiska minoriteterna, hur de behandlats av både regering och landsortsbefolkning. Och gör så även i ”Sameblod”. Filmen som kan sina festivaler, deltagit i många av världens allra främsta. Som i Venedig, där den fick sin premiär, på Sundance i Utah, i Toronto och i Tokyo.Den var också, utöver de där, som bara är en handfull av allt vad den hunnit med, uttagen för tävlan under Göteborgs filmfestival tidigare i år, och vann då det prestigefulla Dragon Awards Nordic Film, även kallat miljonpriset. Men trots det, trots de många festivalbesöken, utmärkelserna, var SF inte särskilt intresserade av att visa upp denna visuellt bländande, oerhört viktiga och möjligen årets starkaste svenska filmdebut. Nej, inte alls. Den var, som man utan exakta citat i huvudet sa, ”för smal”, inte något som skulle locka en bredare publik. Men efter påtryckningar från flera håll, bransch som publik, flertalet utsålda salonger på bland annat Zita i Stockholm och Hagabion i Göteborg, gav man med sig, beslutade att ge filmen en bredare distribution. Den distribution den förtjänade – och fortfarande gör. För ”Sameblod” är en av de bättre, på min lista topp fem, av svenska filmer de senaste, säg, tjugo åren, med ett av kritiker snittbetyg högre än någon annan svensk film på väldigt länge. Kernells kortfilm ”Stoerre Vaerie”, som ligger till grund för ”Sameblod, finns att streama på Draken film. Kronhusgården, 21.45.

Söndag:

”The Square” av Ruben Östlund, 2017

”Christian är en framgångsrik ledare på ett modernt konstmuseum – han lever i centrum av konstvärlden och tar sitt arbete på största allvar. Dagarna innan den prestigefulla utställningen The Square ska öppna blir han bestulen på öppen gata, något han varken kan skaka av sig eller låta passera obemärkt. Han påbörjar en jakt på förövaren som försätter honom i allt dråpligare situationer och får honom att ifrågasätta sin egen moraliska kompass. Samtidigt måste Christian hantera den PR-byrå som museet anlitat för att marknadsföra den kommande utställningen. Något som visar sig ta en oväntad riktning och som försätter såväl den konstnärlige ledaren som muséet i kris.” Så beskrivs ”The Square”, Ruben Östlunds i Cannes Guldpalmsbelönade film som, vågar jag påstå, är kalasets mest emotsedda. Inget konstigt med tanke på vad han tidigare gjort. Jag tänker på ”Gitarrmongot”, ”De ofrivilliga” (som väl ändå är en av de bästa svenska filmerna genom tiderna?), ”Play” och ”Turist”. Köerna ringlade långa inför de förhandsvisningar som gavs under Way Out West, och lär förmodligen göra så även här. För det är, till råga på allt, fritt inträde. Så var i tid. Biopalatset, 13.00.

Trevligt kalas!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

En blogg om film.

Mamma satt i väntan utanför, minns jag. I bilen och mörkret. Måste, även om hon efter ett par gånger lärde sig att stänga av bilen, varit rekord i tomgångskörning. Men det är väl, förmodar jag, preskriberat. Och där inne, i huset hon utanför stod väntande, bakom den tunga, bruna dörren, stod jag bland hyllor, väggar fyllda med berättelser. Hyllor och väggar, för en då kort liten filmfantast, cineast, oändligt höga.

Jag stod där, bland de där hyllorna, och även om det var ett tag sen, många år sen, minns jag det som igår, där jag befann mig, vilket jag gjorde så ofta jag fick och kunde. Nästan varje helg. Läste på ryggarna, träningsvärk i de en gång pigga ögonen, hyllplan upp och hyllplan ner. Pillade fram vad som såg intressant ut, fodral flötiga av vad som en gång var chips. Doften, den smått instängda, ständigt, oavsett rum, närvarande kunde som enda faktor, för att inte känna mig för äcklig, illaluktande, skynda på något, få proceduren att kapa några minuter i jämförelse med förra gången, förra helgen. Den kunde, minns jag, ta flera timmar för mig, proceduren, den nyss beskrivna. Den procedur som var att hyra film.
Men inte bara hyrde jag film med pengar som förmodligen inte var mina egna. Jag gick i skolan också. Och då var filmen, ibland den i videbutiken hyrda, än viktigare. Kunde på låg- och mellanstadiet, kanske även under det som kom sen, högstadiet, för att glömma vad som dagen efter väntade, sätta på en film, drömma mig bort och leva i den värld jag på skärmen framför mig blev inbjuden till. Kunde i den världen, ofta en sorglig sådan, för jag gillar av någon anledning sorgliga filmer, för en stund slippa att tänka på syslöjden som väntade, som jag avskydde, och på den hemska lärarinna jag hade som – och det visste jag – nästkommande dag skulle håna mig för vad jag åstadkom, eller inte alls åstadkom, vilket oftare var fallet, i sy-väg.

Film har, på något sätt, precis som vad jag förmodar att den eller liknande saker för många andra, varit en flykt. En flykt från tillvaron, från den verklighet som väl, om jag ska vara ärlig, i mitt fall inte, bortsett från syslöjd, var överdrivet jobbig. Men det var en flykt. En flykt som blivit mer än ett intresse.

Och det var där, bland hyllplan fyllda av film, eller i mitt rum kvällen innan den där syslöjden, det började, mitt intresse för filmen. Och har så fortsatt. Nu i obskyra, sällan vinstdrivande, samlarbutiker med i bästa fall filmer lika obskyra, eller svårfunna, som butikerna. Eller på internet, på streamingsajter som alla andra. På Netflix, trots deras dystra filmutbud (som väl knappt, utbud alltså, kan kallas), på Draken film eller Mubi med sina fantastiska utbud, på TriArt ,eller andra platser där filmen fortfarande lever och verkar.

Men nu är jag här, långt från samlarbutiker och än längre från de knappt existerande videbutikerna, och greppar mediet, det som är en blogg, väldigt efter. Ja, det kan man tycka – och får så göra. För så är det också: väldigt efter. Flera år efter Blondinbellas genombrott, för att ta ett exempel på en känd bloggare som dyker upp i huvudet på en som mig, som saknar kunskap av vad som kanske kallas ”bloggvärlden”. Men någon Blondinbella är jag inte. Har inte tänkt bli eller utveckla denna blogg till heller.

Men kanske var det så, ändå, att när hon, Isabella Löwengrip som hon väl heter, för längesedan, förmodligen stapplande, tog sig ann bloggen, den som var hennes första, greppade jag en av de många filmerna i videobutikens för en kort liten filmfantast, cineast, på tok för höga hyllor. Två nu smått föråldrade skeenden – att starta blogg och att hyra fysisk film – tänker jag här ska bli ett. Typ.
Eller, så här: Jag skriver, och det är gratis att läsa utan någon som helst hyrtid vilket ju videobutikerna hade, om film på en blogg. En blogg om film, alltså.

Välkommen, antar jag, till min blogg – om film.

Jag heter Rasmus och, ja, just det, gillar film, ser väldigt mycket film och låter faktiskt inte mamma sitta i bilen, i mörkret, väntandes på att jag bland hyllplan ska hitta rätt film längre.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Rasmus Kilander

Skriver om film. Till vardags, om inte här, på helt andra ställen. Ibland papper.

Mest lästa

  1. En blogg om film.
  2. Göteborgs Kulturkalas.
  3. Den svenska filmhösten 2017.
  4. Kul, "Sameblod"!
  5. "The Square" blir Sveriges Oscarsbidrag.