Rasmus Kilander

Kategori: Okategoriserade

Yorgos Lanthimos, regissören bakom filmer som bland andra ”Dogtooth”, ”The Lobster” och nu senast ”The Killing of a Sacred Deer”, offentliggjordes under eftermiddagen som en av de första att stå på gästlistan till sommarens Bergmanvecka. Eller vecka och vecka, 100-årsjubileum, snarare, vilket ju redan nu är i full gång. Onekligen spännande val av gäst, oavsett – och fler väntas, får vi förmoda.

Fira det – eller tvärtom, kanske – kan man göra med att ”Oskuld och panik”, den första av sex delar ur Bergmans ”Scener ur ett äktenskap”,  ikväll, 20.00 på SVT2, visas. Eller, för den delen, redan nu på play.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

”City of Ghosts”

Passar på att publicera ett utdrag ur en text jag om Matthew Heinemanns ”City of Ghosts” skrev i höstas, med tanke på att filmen nu, som ett förlåt kanske, med tanke på den ytterst smala, svenska biografreleasen, finns att se på SVT Play. ”Spökstaden” heter den där:

Vi får berättat för oss att de nyss var studenter, tjugo nånting, med livet och allt vad det innebär framför sig. Men nu, i dag, då vi får ta del av deras historia, bekämpar de med gräsrotsjournalistik Islamiska statens terror.

Man tror, så var det åtminstone för mig, att man sett det mesta. Att man i nyhetsbevakningen på något sätt, i någon mån, förstått den fasansfulla terror som IS utövar. Men så är, givetvis, inte fallet, vilket ”City of Ghosts”, som den ögonöppnande film den är, bevisar.

I centrum för filmen, som prisats, lovordats och hyllats unisont världen över, samt belönats med Stora jurypriset vid Sheffield Doc/Fest som är en av världens främsta dokumentärfilmfestivaler, står några unga aktivister från syriska Raqqa, som vid Islamiska statens invasion av staden 2014, där de även kom att utropa den till ”kalifatets huvudstad”, bestämde sig för visa omvärlden de vidriga övergrepp som staden och dess invånare utsätts för.

För mediekollektivet ”Raqqa is being slaughtered silently” (RBSS), som de kallar sig, är mobilkameror och datorer de främsta av vapen. Och på sociala medier, med det återkommande budskapet att IS omöjligt kan besegras med militära åtgärder, slåss de för sin sak. Bilder och filmer, information och skakiga telefonsamtal från sina kontakter, de som finns kvar i Raqqa, är vad de i huvudsak bygger sin verksamhet på. Den verksamhet som, efter mord på tidigare medlemmar, live-sändningar av bekantas avrättningar och fortsatta dödshot hängande i luften, bedrivs i exil på hemlig ort i Tyskland. Ett Tyskland där de, som om de scener med IS inte var nog, ”välkomnas” av högerextrema idioter som med hånfulla leenden skriker åt dem att de borde åka hem, lämna det land som är tyskarnas.

Matthew Heineman, tidigare Oscarsnominerad för sin ”Cartel Land”, som avhandlade Mexikos drogkrig, backar inte för att visa, ja, allt. Materialet, det så obehagliga och grymma, är till större delen medborgarjournalisternas egna. Och det är en påminnelse, en nödvändig sådan, som visar vad vi i nyhetsrapporteringen, av förklarliga själv, inte får se.

Under vissa scener klarar man knappt av att titta. Något som känns så fel, där i biosalongen. Men flera av filmens scener är så obehagliga att man, i den uppgivenhet som kommer krypande, känner en hopplöshet. En hopplöshet inför de så barbariska avrättningar som på duken visas, inför de små barnen, indoktrinerade av IS, som efter soldater på Raqqas gator springer och ropar slagord. Men på samma gång, mitt i eländet, finns ändå det där hoppet som på något sätt överskuggar vidrigheterna. Och hoppet är, såklart, signerat RBSS och deras journalistiska och medmänskliga vilja att på det för IS mest betydande av slagfält, internet, berätta om terrorgruppens vidriga handlingar.

Nyss var de studenter, tjugo nånting, med livet och allt vad det innebär framför sig. Nu slåss de, utan rädsla för att förlora sina liv och med gräsrotsjournalistiken som främsta vapen, mot världens mest barbariska terrorgrupp.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

22.55, SVT1.

I kväll, gjordes jag uppmärksam på, visar SVT än en gång Joachim Triers på så många sätt fantastiska, kanske bästa film, ”Oslo, 31 augusti”. Länkar därför till en äldre text – om filmen liksom Louis Malles ”Tag mitt liv” (1963), som i grunden bygger på samma roman, Pierre Drieu la Rochelles ”Le feu follet” – som jag skrev när den på tv visades i höstas.

Anders Danielsen Lie i ”Oslo, 31 augusti”.

Missa inte – 22.55, SVT1.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Bland jobb och viss feberyra har den här lilla plattformen, på vilken jag om film, oftare än sällan, uttrycker mig, fått ta det lite lugnt – och lär så få göra i någon vecka till. Men för svensk bio (liksom dess potentiella besökare, givetvis) väntar en fantastisk premiärhelg, med flera – och i synnerhet tre – riktigt bra filmer, vilka jag inte kan undgå att nämna:

”En fantastisk kvinna” av Sebastián Lelio

Det kommer, för min del, vara svårt att glömma Sebastián Lelios fantastiska ”Gloria” (2013), men ”En fantastisk kvinna”, som producerats av Pablo Larrain (”No”, ”Jackie”) och Maren Ade (”Du och jag”, ”Min pappa Toni Erdmann”), tippas följa upp Silverbjörnsvinsten för bästa manus vid Berlins filmfestival för dryga året sedan med en Oscar för bästa utländska film, och lär, får vi anta, rankas som en av årets bästa filmer. Lelios allra senaste (ja, han är aktuell med ytterligare en), ”Disobedience”, som visades under Göteborg Film Festival, har inte fått någon svensk distribution än, men fortsätter hyllningarna regna över de tidigare verken, så dyker den, åtminstone innan årsskiftet, upp på svenska dukar. Höll dock, måste jag säga, inte samma klass som hans tidigare. Tyvärr.

”The Florida Project” av Sean Baker

Sean Baker (”Prince of Broadway”, ”Starlet”), som slog igenom med ”Tangerine”, den så kallade iPhone-filmen, om sexarbetande transpersoner, låter i ”The Florida Project” hylla barns förmåga till fantasi, och till att skapa egna, drömska kungariken, på samma gång som han skickligare än de flesta belyser ett lands, och en kulturs, oerhörda klassklyftor. Fick sin premiär i Cannes och är, lovar jag, en av årets starkaste filmupplevelser.

”Happy End” av Michael Haneke

Georges (spelad av Jean-Louis Trintignant, som även sågs i Hanekes ”Amour”) är gammal och livstrött och har lämnat över ansvaret för familjeföretaget till sin effektiva dotter, Anne (som görs av den hos Haneke ständigt återkommande Isabelle Huppert). Trettonåriga Eve (Fantine Harduin) tvingas flytta till sin pappa, Thomas (Mathieu Kassovitz), när hennes mamma av oklara själv går bort. Med i familjen är även Annes son (Franz Rogowski), som förväntas ta över affärerna. Han är en besvikelse och det är bara en av de outtalade konflikterna som styr livet hos dessa högborgerliga personer i Calais, på samma gång som de kämpar hårt för att hålla verkligheten på avstånd…

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Göteborg Film Festival.

I dag inleds den, filmfestivalen. Göteborg Film Festival. Och jag ska inte skriva, åtminstone inte i första hand, utan istället hålla i några få av festivalens dryga tusen föreställningar. Eller hålla i, jag ska efter visningarna – inför en förhoppningsvis intresserad och kvarsittande publik – ställa regissören ett par frågor, och känner mig därför manad, nästan tvungen, att nedan tipsa om några filmer av en eller annan anledning värda att hålla båda ögonen öppna för. Några som jag haft möjligheten att se, andra som jag hoppas hinna bocka av, samt vissa vars föreställningar jag ska göra mitt bästa för att styra ihop.

Anna’s War av Aleksei Fedorchenko.

Apostasy av Daniel Kokotajlo.

Ava Sadaf Foroughi.

Disobedience av Sebastián Lelio.

Golden Dawn Girls av Håvard Bustnes.

Happy End av Michael Haneke.

Jimmie av Jesper Ganslandt.

Lida av Anna Eborn.

Lover for a day av Philippe Garrel.

Saknaden av Andrej Zvjagintsev.

The Day After av Hong Sang-Soo.

Några tips (och bra sådana), som sagt, bland de dryga 400 filmer som under veckan visas.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Guldbaggen?

”Moonlight”, Barry Jenkins (2016).

I dag, om två, tre timmar, är det baggen. Guldbaggen. Och Cirkus, detta vackra spektakel på Djurgården, är skådeplatsen.

Finns det något att säga, så här innan egentligen? Jag vet faktiskt inte, och vad betyder en skalbagge i guld? Film som film, va?

Men tippa lite kan man göra, ju. Så, ja, i brist på annat vettigt att säga är det precis vad jag tänker göra (i de större kategorierna, som jag möjligen har rätt att tycka till i).

”Sameblod”, Amanda Kernell (2017).

Östlund mot Kernell, ”The Square” mot ”Sameblod”, är ju i kategorin bästa film ett som är säkert. Och baggen, den lär – trots en Guldpalm i bagaget hos den förre – gå till Sameblod.

Men att Plattform produktion med sin Guldpalmsbelönade Östlund i spetsen skulle gå lottlös, trots en förmodad förlust i kampen om bästa film, finns inte på kartan. Han lär plocka både manus och regi – annat vore konstigt – tillsammans med en, precis som under EFA-galan i december, statyett för Josefine Åsbergs scenografi.

I huvudrollerna, på båda sidor, får vi dock runda rutan och (hoppas jag innerligt) bereda plats för Lene Cecilia Sparrok och hennes fantastiska insats i ”Sameblod”, samt, på herrsidan, Reine Brynolfsson för rollen som Agne i (den för mig, i övrigt, ganska stora besvikelsen) ”Korparna”. Eller, okej, Assurs deppiga, men vackra, romanfilmatisering är värd en guldprydd bagge för fotot, det av Jonas Alarik så fantastiska, givetvis, liksom en för Maria Heiskanens biroll. Men där, vågar jag lova, tar det för den filmen stopp.

Wiktor Ericssons så av Guldbaggen förbisedda – men fantastiska – ”Jordgubbslandet” (2017).

Ja, en birollsbagge till Heiskanen vore inte konstigt. Men bästa manliga biroll? Den är svår, krånglig. Shia LaBeouf? Som McEnroe i ”Borg”? Gärna. Men jag slår nog, trots allt, mitt slag för Przemyslaw Sadowski för rollen som Jan i den så fruktansvärt på Guldbaggen, liksom biograferna, bortglömda – men fantastiska – ”Jordgubbslandet”. En i jämförelse med flera andra av årets svenska filmer, från ”Solsidan” till ”Dröm vidare”, bra mycket bättre berättad och genomförd sådan. Men, dessvärre, bortglömd.

”Citizen Schein”, Maud Nycander, Jannike Åhlund och Kersti Grunditz Brennan (2017).

Pratar man Guldbaggen, då pratar man inte dokumentär. För dokumentärkategorin är på galan där insatser inom den svenska filmen prisas en oerhört knepig sådan. Jag menar, filmerna som nomineras, år efter år, är inte dåliga. Inte alls. Men inte heller – och det långt ifrån – bättre än andra, i Sverige producerade, dokumentärer. ”Citizen Schein”? Hallå? Vad hände med den? Nominerad för klipp (som den kanske plockar) och manus (vilket den inte kommer att få), men inte bästa dokumentär? Och om Kasper Collins geniala, av utländsk liksom inhemsk både press och publik hyllade, ”I called him Morgan” ska vi inte ens diskutera. Men, till skillnad från den, vad det verkar i denna kategori, smått inkompetenta jury, se och prata om. En självskriven nominering – och vinst, om du pratar med någon annan än juryn.

Vem som vinner? Vilken film som utses till årets bästa dokumentär? Silvana, givetvis.

Och, till sist, bästa utländska film? Barry Jenkins Oscarsvinnare ”Moonlight”, Asghar Farhadis ”The Salesman” (även den Oscarsvinnare) eller Robin Campillos, till minnet mer färska, ”120 slag i minuten”? Tja, jag hoppas på ”Moonlight”, men det är en bra kategori, med tre fantastiska, värdiga och potentiella vinnare.

”The Square”, Ruben Östlund (2017).

Men hur ska året, 2017, det för den svenska filmen relativt mångfacetterade, sammanfattas? En serve, en Borgsk, perfekt sådan, från nordligaste Norrland, från Sameblod, till Bjärehalvön och Korparna, med en perfekt landning i den världsomspännande rutan och ”The Square”? Jag vet inte, men det känns smått rimligt, ändå.

Snart, om lite mer än två, tre timmar, är den slut, Guldbaggegalan. Och skönt är väl det?

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Golden Globe, någon?

”Han är tillbaka på galan om 20 år när han blir den första personen som buas ut under ’In memoriam’-inslaget”, sa nattens värd, Seth Meyers, och möttes av skratt, tystnad, och åter några i halsen fastnade skratt.

Men visst var Meyers inledningsanförande smått kul, på sina håll, liksom ganska hårt, i synnerhet mot Harvey Weinstein, som den där inledningen syftade på.

”God kväll mina damer och återstående herrar. Gott nytt år, Hollywood! Det är 2018: marijuana är äntligen tillåtet och sexuella övergrepp är det inte. Det kommer att bli ett bra år”, fortsatte programledaren, innan han, för en stund, släppte Weinstein och istället gick på både Kevin Spacey och Woody Allen.

Men i övrigt, om man bortser från ett fantastiskt tal av Oprah Winfrey, liksom än mer uppmärksamhet kring #metoo-kampanjen, var galan inte mycket att hänga i den förmodligen redan utkastade granen.

Alexander Skarsgård och Nicole Kidman i den på galan flerfaldigt prisade ”Big little lies” (2017).

En av galans stora vinnare, vilket inte var särskilt oväntat om man ska se till diverse förhandstips, kom att bli dramaserien ”Big little lies”, för vilken Nicole Kidman (som under 2017 varit aktuell i en mängd filmer, som Sofia Coppolas ”De bedragna” och Yorgos Lanthimos ”The Killing of a Sacred Deer”) fick ta emot en guldglob för sin roll som Celeste Wright – en hustru som i samma serie misshandlas av Alexander Skarsgårds karaktär. Och Skarsgård, prisad för samma serie under måndagsnatten, blev galans ende svensk som på scenen fick motta något pris.

”Jag är här ikväll eftersom jag haft privilegiet att jobba tillsammans med en grupp fantastiskt begåvade kvinnor”, sa han från scenen, innan han riktade blicken mot Kidman, som han gjort större delen av sina scener tillsammans med. ”Nicole, jag älskar dig. Tack för att du gjorde detta till den största upplevelsen i min karriär.”

Visst var den röda mattan fylld av så kallade filmstjärnor, mängder av aktriser, men inte riktigt i klänningar som vi på galor av samma kaliber brukar se dem. Nej, inte alls. Det var helsvart – i protest – som gällde för bland andra Meryl Streep, Viola Davis, Emma Stone, Jessica Chastain, Isabelle Huppert och, inte minst, Alicia Vikander.

Vikander, som nu i månadsskiftet gästar Göteborgs Film Festival, fick precis som Skarsgård beträda scenen (fast med skillnaden att hon inte tilldelades något pris) när hon tillsammans med Michael Keaton delade ut statyetten för bästa film – musikal eller komedi, vilken rättmätigt gick till Greta Gerwig och hennes unisont hyllade regidebut till uppväxtdrama, ”Lady Bird”, som även prisades i kategorin bästa kvinnliga huvudroll – musikal eller komedi, för Saoirse Ronans insats som titelrollen.

Saoirse Ronan i Greta Gerwigs uppväxtdrama till långfilmsdebut, ”Lady Bird” (2017).

Men att samma Gerwig inte fick ta emot manuspriset, eller ens var nominerad i regikategorin, är ju bara att beklaga. För i stort var galan inte mycket att ha. Tyvärr. Frances McDormand, som ska sägas höll ett starkt tal, prisades – vilket jag kan gå med på – för sin roll som en sorgtyngd singelmamma i krig mot den patriarkala poliskåren i ”Three Billboards Outside Ebbing, Missouri”, som snart når svenska biografer. Men att en sådan film, som i grund och botten handlar om att hat egentligen är dåligt, och att rasistiska poliser förmodligen är vänliga innerst inne, i konkurrens med, ja, ”Call me by your name”, förslagsvis, utses till bästa film. Ja, det kanske säger en hel del om att Golden Globe-galan inte är mycket att ha, att man premierar fel filmer i flera kategorier. Tyvärr.

Men det verkar jag inte vara ensam om att tycka, eftersom Barbra Streisand (som dock påstod sig gilla ”Three Billboards”), som delade ut statyetten för just bästa film, tog tillfället i akt och nämnde hur dåligt representerade kvinnor varit – och är – i regikategorin. Hon, Streisand, är nämligen den enda kvinna som vunnit en guldglob. Och det 1984, för regin till filmen ”Yenti”. Och Greta Gerwig, som jag tidigare nämnde, var inte ens nominerad – trots en film så pass hyllad som ”Lady Bird”.

Elisabeth Moss i ”The handmaids tale” (2017).

Jag skriver sällan särskilt mycket – och än mindre djupt – om tv-serier. Men kul var att Elisabeth Moss, som vi känner från ”The Square”, prisades för sin roll i ”The handmaids tale”.

Men Ruben Östlund, som ju regisserat Moss i ”The Square”, och varit lite av en förhandsfavorit vad gäller bästa utländska film, fick trots sina framgångar i Cannes och på EFA-galan gå hem lottlös. Inte heller mitt tips, att Andrej Zvyagintsevs skulle återupprepa triumfen från 2015 (då med sin ”Leviatan”) och göra detsamma med sin nya, ”Loveless”. Nej, det blev Fatih Akin (”Vid himlens utkant”) som, om man ska se till regissörens reaktion, väldigt oväntat fick sin film, ”Utan nåd”, ett tyskt kriminaldrama med Diane Kruger i huvudrollen, uppropad.

Diane Kruger i Fatih Akins ”Utan nåd” (2017).

Hederspriset gick i år till Oprah Winfrey, som i sitt långa, känslosamma tal berättade om det livsavgörande ögonblick när hon, 1964, som liten flicka, fick se Sidney Poiter, som den första svarta skådespelaren någonsin, prisas med en Oscar.

Bästa manliga huvudroll gick till Gary Oldman för rollen som Winston Churchill i ”Darkest hour”.

”Filmen visar att ord och handlingar kan förändra världen. Och, oh boy, om den behöver förändras”, sa Oldman, som något av en återkoppling, eller blinkning, till Seth Meyers anförande, till talen och protesterna, mot slutet av kvällen, när det började närma sig morgon i Sverige och när jag insåg hur besviken jag var på galan i stort.

För den var faktiskt inte mycket att hänga i den där, förmodligen redan utkastade, granen.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Johannes Brost är död.

Johannes Brost i Axel Peterséns ”Avalon” (2011).

Det stämmer, tyvärr. Johannes Brost avled under gårdagen, torsdag 4 januari, i sviterna av cancer, 71 år gammal. Jag tänker inte skriva något längre inlägg om de filmer jag med honom sett – för även om det är ett bra gäng, så är det långt ifrån alla – men slår gärna ett slag för Axel Peterséns prisbelönta långfilmsdebut, ”Avalon”, för vilken Brost tilldelades en välförtjänt Guldbagge för bästa manliga huvudroll.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

2017 års bästa filmer.

Aj, aj och aj. Årsbästalistor (eller vad man nu väljer att kalla dem, dessa hemska, till en början blanka papper till texter) är smått horribla – både att läsa och skriva. Ja, läser man så är det lätt att, som du, kanske, i en närstudie av min, hata den som skrivit – och det mer och mer efter varje punkt. Och är man själv, å andra sidan, den som klipper och klistrar är det lätt att bli smått tokig på sig själv. Aldrig – och absolut inte när den publicerats – går man in i det nya året med ett nöjdhetens leende på läpparna

Men 2017 har onekligen, om vi ska lämna mina små klagomål, bjudit på en hel del bra film. När jag får frågan om det är någon särskild jag bär med mig, så är jag, bortsett från flera av titlarna på listan nedan, snabb med att nämna Hong Sang-soos ”On the beach at night alone”, vilken jag fick möjligheten att se, men som dessvärre inte har fått något svenskt releasedatum, på samma gång som jag svamlar till om Philippe Van Leeuws fantastiska ”Insyriated”, liksom Sean Bakers ”The Florida Project”, som båda, lyckligtvis, når svenska biografer i februari. Och det där gäller flera av årets titlar. Ja, och en mängd bra filmer har, som alltid, tråkigt nog, inte ens plockats upp av någon svensk distributör, medan vissa (som jag sett, men på förekommen anledning väntar med ett år) hittar till svenska biografer först någon gång under 2018. Så jag har begränsat listan något, vridit och vänt, både på mig själv och de många titlarna, och slutligen valt ut årets – i mitt högst personliga tycke – femton bästa filmer (utefter svenskt premiärdatum), vilka uppifrån och ned, från plats femton till ett, följer:

15. ”Paterson” av Jim Jarmusch

Jarmusch – som i ryggen har projekt som ”Down by Law”, ”Mystery Train”, det ganska förbisedda skolprojektet, tillika en för mig personlig favorit, ”Permanent Vacation”, samt sin stora genombrottsfilm ”Stranger Than Paradise – låter oss i den finstämda, lugna film som är Paterson lära känna just Paterson (spelad av en fantastiskt Adam Driver), en busschaufför som under sina turer, de han kör, fram och tillbaka, dag efter dag, betraktar staden som utanför rutan passerar, samtidigt som han lyssnar på sina passagerare. Framåt kvällen, när passet är över, går han ut med sin hund, Marvin, tar en öl på stamhaket samtidigt som han omformar dagens iakttagelser till poesi. Något som, lika lugnt och finstämt, hade kunnat få fortsätta, på samma vis, om det inte var för Marvin. ”Paterson” fick sin premiär i Cannes 2016 och har sedan dess turnerat världen över och besökt mängder av festivaler, bland annat med ett stopp i Stockholm.

14. ”Thelma” av Joachim Trier

Thelma (Eili Harboe) har vuxit upp med strängt religiösa föräldrar i en liten by på norska västkusten, men när hon börjar studera i Oslo öppnar sig en ny värld. Och nya känslor, inte minst för väninnan Anja. Samtidigt har hon börjat få märkliga, återkommande anfall som läkarna inte hittar någon orsak till. Men när Thelma kopplar ihop dessa anfall med sina känslor så väcker det oanade krafter till liv. Krafter som släpper fram mörka minnen från det förflutna… Jag menar, Joachim Trier – Norges starkast lysande stjärna på den så kallade filmhimlen – tillbaka på hemmaplan i det Oslo som han känner så väl, sedan innan tolkat så fint i både långfilmsdebuten ”Reprise” och ”Oslo 31 augusti”, är inget annat än en Trier i sin forna, som alltid intelligenta, toppform.

13. ”Frantz” av François Ozon

I ”Frantz”, som är en nyinspelning av Ernst Lubitschs ”Den brustna melodien” från 1932, berättas historien om Anna Hoffmeister, en ung tyska, vars man, Frantz, dödats i striderna mot Frankrike under första världskriget, och hennes upptäckt av den mystiske fransmannen Adrien, som en dag lägger blommor på Frantz grav och hos Anna väcker både starka känslor och oupptäckta passioner.

12. ”Citizen Schein” av Maud Nycander, Jannike Åhlund och Kersti Grunditz Brennan

”Filminstitutet är till för att stötta filmer som är tillräckligt värdefulla ur konstnärlig synpunkt”, sa Harry Schein när han talade om filminstitutet och hur han såg på dess uppdrag. Ett citat jag gillar, och ibland, när jag ser vad som får ekonomiskt stöd, tänker på. Lite samma filosofi, men snarare vad gäller utrymme än pengar, jag följer här, när jag skriver. För det är bra sagt, och värt att fundera över när man ser på vår svenska filmpolitik från diverse vinklar. Men, ska sägas, Schein var så mycket mer än det där. Ja, han blev ju – trots sitt för svensk kultur uträttande av storverk – avskydd av en hel generation unga filmare. Men han var även uppskattad, hade mål. Innan han ens hunnit fylla 30, i början av 50-talet, sa han till sina vänner att han hade två sådana, två mål, i livet; att bli miljonär och gifta sig med Sveriges vackraste kvinna. Några år senare hade han gift sig med den omsusade skådespelaren Ingrid Thulin och blivit ekonomiskt oberoende. Han sökte sig till de människor som hade inflytande och makt i samhället, ville påverka sin samtid och vara en del av utvecklingen. Han skapade både Filminstitutet och en filmreform som höll i över 50 år. Men han ville också, när han hann, njuta av privilegierna i samhällets toppskikt. Och det är vad filmen, som jag håller som en av årets bästa svenska dokumentärer, tar upp. Makt – och maktens pris. Lika aktuell i dag som när Harry Schein levde och verkade.

11. ”Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv” av Juho Kuosmanen

Sommaren 1962 har Olli Mäki chansen att bli världsmästare i fjäderviktsboxning. Hela Finland, från landsbygden till stadens ljus i Helsingfors, har förberett sig på hans seger och framgång. Allt Olli behöver göra är att gå ner i vikt och koncentrera sig på matchen. Men det finns ett problem – han har förälskat sig i Raija. Vackert – både vad gäller skådespel och foto – i Juho Kuosmanens Cannes-prisade, liksom världen över hyllade Olli Mäki.

10. ”The Handmaiden” av Park Chan-wook

Med uppsåt att lura Lady Hideko på hennes förmögenhet lyckas unga Sook-Hee få anställning hos henne som kammarjungfru. Men oväntade känslor uppstår mellan dem, samtidigt som mannen bakom komplotten visar sig ha helt andra planer för Sook-Hee. Oerhört smart, snyggt och, inte minst, oförutsägbart, i den tidigare filmkritikern Park Chan-wooks (”Joint Security Area”, ”Oldboy” m.fl.) noir-thriller som baserats på Sarah Waters omtalade roman ”Ficktjuven”.

9. ”The Killing of a Sacred Deer” av Yorgos Lanthimos

Lanthimos är en mästare, en av vår tids, vågar jag påstå, allra skickligaste filmmakare. I sitt samarbete med Efthymis Filippou, som han skrivit ”Dogtooth” (2009), ”Alper” (2011), ”The Lobster” (2015) och nu ”The Killing of a Sacred Deer, skapar de på duken föreställningar, vissa mer absurda än de andra, man som publik bär med sig under lång tid framöver. ”Dogtooth” håller jag, personligen, trots att jag inte har någon favoritfilm, som en av de bättre filmer jag – ja, jag säger det – sett. Åtminstone av de gjorda under de senaste 20 åren. Och om dessa filmer, de så absurda, vilka kommit att ingå i en grekisk, så kallad ”weird wave”, skrev jag här, där det också står om just ”The Killing of a Sacred Deer.

8. ”Efter stormen” av Hirokazu Kore-eda

Jag har ända sedan jag såg ”Still Walking” för första gången, liksom den lika fantastiska ”Barnen som inte fanns”, fullkomligen älskat Kore-edas filmer, hans sätt att skildra familjer, barn som vuxna, och mänskliga, till synes enkla, relationer – sådana som vi alla ställs inför. Och i hans ”Efter stormen” bjuds vi, som alltid i de där filmerna, in till ett varmt, smått humoristiskt, men även sorgligt, familjedrama, där författaren Ryotas karriär, tillsammans med ett kraschat äktenskap och en mamma som tröttnat på honom, har gått utför, eftersom han spelat bort alla sina pengar och nu inte kan betala underhåll för sin son.

7. ”God’s Own Country” av Francis Lee

Francis Lees hyllade långfilmsdebut – i vilken Josh O’Connor och Alec Secareanu bjuder på två av årets absolut starkaste, smått förtrollande, rolltolkningar – handlar om oväntad kärlek. Bondsonen Johnny tar till sprit och one night stands för att klara av landsbygdens tristess och faderns dåliga humör. Men allt förändras när en gästarbetare från Rumänien kommer för att hjälpa till på gården.

6. ”I Am Not Your Negro” av Raoul Peck

Medgar Evers, Malcolm X och Martin Luther King Jr. var alla framträdande människorättskämpar, och alla blev de hänsynslöst lönnmördade. Deras tredje gemensamma nämnare är vännen James Baldwin. Innan Baldwins död 1987 påbörjade han sitt sista verk, en krönika om sina tre vänner och deras tragiska livsöden. Raoul Pecks hyllade I Am Not Your Negro tar avstamp i Baldwins anteckningar, för att utforska den afroamerikanska historien och vad det innebär att vara svart i USA i dag. Skriver lite längre om filmen här.

5. ”The Square” av Ruben Östlund

Christian är en framgångsrik ledare på ett modernt konstmuseum. Han kör elbil och försöker leva som han lär. Dagarna innan utställningen The Square, ett verk som skall påminna om vårt gemensamma ansvar i det offentliga rummet, ska öppna blir han bestulen på öppen gata, något han varken kan skaka av sig eller låta passera obemärkt. Han påbörjar en jakt på förövaren och försätts i allt mer pressade situationer som får honom att ifrågasätta sin egen moraliska kompass. Samtidigt måste Christian hantera den PR-byrå som museet anlitat för att marknadsföra den kommande utställningen. Något som visar sig ta en oväntad riktning och som försätter såväl den konstnärlige ledaren som muséet i kris .Östlund slår – likt den iranske, tvåfaldigt Oscarsvinnande regissören Asghar Farhadi på sitt håll – fast att han inte kan göra en dålig film. Spikar på tavlan, med priser och nomineringar från alla världens hörn, upp det faktum att han är svensk films just nu starkast lysande regissör. Länk till min intervju med honom här.

4. ”120 slag i minuten” av Robin Campillo

Trots att AIDS fortsätter att skörda tusentals offer är hjälpen återhållsam. Frustrationen växer bland aktivisterna i Act Up som tvingas ta till spektakulära metoder för att dra uppmärksamhet till frågan. Nathan är ny i gruppen och mötet med den militante Sean skakar hela hans värld i en film, vacker och rytmiskt som få, som är svår att lämna oberörd. Politik och passion i 90-talets Paris är vad som bjuds i Robin Campillos (”Mellan väggarna”, ”Eastern Boys”) ”120 slag i minuten. En film som, precis som ”The Killing of a Sacred Deer”, tävlade mot Östlund och ”The Square” om Guldpalmen i Cannes. Skriver långt om vad jag uppskattade med den här.

3. ”Let the Sunshine In” av Claire Denis

Isabelle, en frånskild konstnär i 50-års åldern, försöker sålla bland alla självcentrerade män i hopp om att åter finna kärleken. Jag har, vill jag tilläga, alltid gillat Claire Denis. Tänker, inte minst, på ”Beau Travail” och ”White Material”, men blev mäkta förvånad när jag såg de så vitt skilda betygen – allt från ettor till någon enstaka femma – på hennes senaste, ”Let the Sunshine in”, och gick därför in i salongen utan några egentliga förväntningar. Vilket, visade det sig, var ganska så bra – för filmen, med en lysande Juliette Binoche (liksom Gérard Depardieu i en briljant slutscen), är något av det absolut bästa som kan ses på svenska biografer i år.

2. ”Call Me by Your Name” av Luca Guadagnino

Jag har inte kunnat sluta tänka på Guadagninos film. Jag såg den dan före dopparedan och har inte (och det vill jag inte heller, ska sägas) fått den ur huvudet. Den är, lite som listans nummer tre, ”Let the Sunshine In”, en film som bara gnager och gnager, väcker tankar och funderingar, får vem som helst att åter vilja uppleva den där första kärleken, på samma gång som en flygbiljett till Italien, och hyrbil till Crema – som också är Guadagninos hemort – känns som det enda rätta inför nästa utlandsresa. Filmen, som är baserad på André Acimans roman med samma namn och är den sista delen i Guadagninos åtrå-trilogi (i vilken ”Kärlek på Italienska” och ”A Bigger Splash” återfinns), utspelas i norra Italien under sommaren 1983. Den amerikansk-italienske sjuttonåringen Elio (spelad av stjärnskottet ”Timothée Chalamet, som även syns i Greta Gerwigs till Sverige kommande ”Lady Bird) träffar Olivier (Armie Hammer), en ung student som kommer för att studera och bo hos Elios familj. Sakta men säkert utvecklas deras relation allt mer och tillsammans upplever de en oförglömlig sommar full av musik, mat och kärlek som för evigt kommer att förändra dem. Värt, bortom de två huvudrollsinnehavarna, är att hålla koll på Elios pappa, professor Perlman, som görs av en otrolig Michael Stuhlbarg, känd från bland annat ”A Serious Man” och nu även aktuell i både Guillermo del Toros ”The Shape of Water” och Steven Spielbergs ”The Post” – ytterligare två Oscarstippade filmer.

1. ”Moonlight” av Barry Jenkins

Ett intimt och tidlöst porträtt, berättat i tre kapitel, under olika delar av en ung mans liv, från barndom till vuxen ålder, om mänsklig kontakt, de ögonblick som formar våra liv, och om den tuffa kamp man tvingas utkämpa för att finna sin plats i världen. Få filmer har varit så förtjänta av den där (i ärlighetens namn smått överskattade) Oscarsstatyetten. Och aldrig har jag under en Oscarsnatt blivit gladare än när den mediokra ”La La Land” fick lämna ifrån sig det pris de trodde sig ha vunnit efter att Faye Dunaway, olyckligt nog, så läst upp några minuter tidigare. För film kan inte bli mycket bättre, vackrare och mer hänförande än vad den är i Barry Jenkins ”Moonlight”. Det är inte bara årets bästa film, utan det är, vågar jag påstå, även årtiondets absolut bästa film, än så länge. Har du förresten inte, som jag, grottat ner dig i intervjuer med Jenkins efter att ha sett filmen, så rekommenderar jag å det grövsta att titta närmre på några av hans stora inspirationer (vilka är otroligt tydliga), som Wong Kar-wai och några av hans filmer. Förslagsvis ”Chungking Express”, ”Happy Together” och ”In the Mood for Love”, till att börja med.

Aj, aj och aj, kan jag känna i genomläsningen av de där, ovan fint uppradade, valen. ”Den kanske skulle ha fått en högre placering” och ”varför tog jag med den?”, tänker jag både en och två gånger. Men det stämmer nog, det där, att vad som kommer med är lite vad som faller in i stunden. Särskilt vad gäller, säg, plats 11-15. I morgon, och det med säkerhet, lär jag förmodligen överväga om inte Kleber Mendonça Filhos ”Aquarius”, liksom Amanda Kernells ”Sameblod” och bröderna Safdies ”Good Time” kanske ändå hade förtjänat var sin plats. Och det gör de säkert. För de är bra, nästan fantastiska filmer, alla tre. Men nu blev det som det blev, och det rätt bra, ändå, tänker jag, och önskar ett gott nytt filmår.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

God (film)jul!

Här kommer den, listan, lite snabbt nedklottrad morgonen dan före dopparedan. Den lista som vi alla, du som jag, behöver under det (för många) stundande julfirandets tristess(?). Som en sorts snuttefilt i flykten, den tre dagar långa, undan släkttjafs, för mycket mat och, kanske, som ett litet, ytterligare julrim, för mycket tjat. Listan – den kompletta, och från mig högst personliga, utan (jag lovar) ännu ett år med Sällskapsresor och någon dålig Robert Gustafsson-komedi – med det bästa som i filmväg visas på tv under julhelgen.

Lördag, 23 december.

”Du försvinner” av Peter Schønau Fog (Danmark, 2017) – 21.00, Viasat Premiere

Om Mia, en kvinna gift med den framgångsrike privatskolerektorn Frederik som ertappas med att ha begått grova förskingringar. Men har han gjort det av egen, fri vilja eller har han drabbats av en personlighetsförändring på grund av en tumör i hjärnan? Jag har, till skillnad från övriga på listan, inte sett filmen, men vill ändå ta med den med tanke på att det är en av Michael Nyqvists sista roller. Han kommer i övrigt att vara med i Terrence Malicks nya, liksom Thomas Vinterbergs kommande. En Vinterberg som, för övrigt, gjorde fina ”Kollektivet”, i vilken Trine Dyrholm, som även är med i ”Du Försvinner”, är smått fantastisk.

Hotell” av Lisa Langseth (Sverige, 2013) – 00.05, SVT1

Lisa Langseth långfilmsdebuterade, slog igenom stort och belönades med en Guldbagge för bästa manus för ”Till det som är vackert” 2010. I ”Hotell”, som nådde svenska biografer 2013, får vi följa Erika, en framgångsrik kvinna, i filmen fint gestaltad av en viss Alicia Vikander (som även gör huvudrollen i ”Till det som är vackert”), med kontroll över sitt liv. Men ett trauma vänder upp och ner på tillvaron, den som var hennes, så skyddad och säker, och det perfekta livet betyder ingenting längre. För att hitta tillbaka till sig själv börjar hon gå i gruppterapi, vilken får henne att fundera över hur det skulle kännas att vara någon annan, och beslutar tillsammans med några nyfunna vänner i gruppen att ta in på hotell… Bra film, trots att den inte riktigt når upp till nivån av ”Till det som är vackert”. Langseths nya, ”Euphoria”, med skådespelare som Charlotte Rampling, Eva Green samt Alicia Vikander, vilket blir svenskduons tredje projekt tillsammans, får sin premiär på Göteborgs filmfestival. Något du, om det verkar intressant, kan läsa om här.

Julafton.

”Paterson” av Jim Jarmusch (USA, 2016) – 22.10, Viasat Hits

Jarmusch – som i ryggen har projekt som ”Down by Law”, ”Mystery Train”, det ganska förbisedda skolprojektet, tillika en för mig personlig favorit, ”Permanent Vacation”, samt sin stora genombrottsfilm ”Stranger Than Paradise – låter oss i den finstämda, lugna film som är Paterson lära känna just Paterson (Adam Driver), en busschaufför som under sina turer, de han kör, fram och tillbaka, dag efter dag, betraktar staden som utanför rutan passerar, samtidigt som han lyssnar på sina passagerare. Framåt kvällen, när passet är över, går han ut med sin hund, Marvin, tar en öl på stamhaket samtidigt som han omformar dagens iakttagelser till poesi. Något som, lika lugnt och finstämt, hade kunnat få fortsätta, på samma vis, om det inte var för Marvin. ”Paterson” fick sin premiär i Cannes 2016 och har sedan dess turnerat världen över och besökt mängder av festivaler, bland annat med ett stopp i Stockholm.

”La La Land” av Damien Chazelle (USA, 2016) – 23.00, Viasat Premiere

Jag skrek (nästan) – rakt ut – av ren ilska när Faye Dunaway förklarade ”La La Land” som vinnare av bästa film under årets Oscarsgala. Men, och vi alla kan historien, förmodar jag, skönt var det när en av filmens producenter, Jordan Horowitz, fick klart för sig att det blivit fel, att man fått in det manuskort som redan tidigare varit framme och gett Emma Stone utmärkelsen bästa kvinnliga huvudroll för samma film. Och Barry Jenkins ”Moonlight”, som är årets (sett till svensk premiär) absolut bästa film, vann. Rättmätigt. Men, Damien Chazelles kärleksförklaring till drömmarnas stad är det som visas under julaftonskvällen. En fin film, visuellt fantastisk – vilket vi kan tacka Oscarsvinnande Linus Sandgren för – men med, tyckte jag, ett svagt karaktärsbygge och en relativt ointressant historia. Att jag tar med den, även om jag personligen bara tycker den är medelmåttig, har just med det visuella att göra, den upplyftande musiken samt glädjen man under filmens gång upplever – vilket, tänker jag, gör sig bra en julaftonskväll.

”Det nya landet” av Geir Haansten Jorgensen (Sverige, 2000) – 2.50, SF-kanalen

”Det nya landet” var från början en svensk miniserie (som, vill jag minnas, går att se på Öppet arkiv), men som sedermera kom att klippas om till långfilm, vilken premiärvisades i november 2000. Filmen handlar om två flyktingar, Ali (Mike Almayehu) och Massoud (Michalis Koutsogiannakis), som delar rum på en flyktingförläggning i Skåne, och en dag blir vittnen till en brutal utvisning. En utvisning som får dem att ta sina öden i egna händer och ge sig ut på en resa genom den svenska, i deras fall vilda, sommaren, då de även ska komma att träffa på Louise (Lia Boysen), en före detta Fröken Sverige, som delar deras vilsenhet och längtan efter ett annat, nytt liv. För manus, vilket är värt att notera, står Peter Birro och Lukas Moodysson. Tiden, kan man tycka, är dock inte den bästa att visa film på. Men, tänker jag, julen, eller juldagen – som redan är smått överskattad – kan ju ändå sovas bort.

Juldagen.

”Little Men” av Ira Sachs (USA, 2016) – 7.25, C more first

Har man ägnat natten åt ”Det nya landet” kan man ju, om tröttheten inte smugit sig på, fortsätta, genom bara byta kanal till C more, med Ira Sachs (som tidigare gjort bland andra ”Boy-Girl, Boy Girl” och ”Marriage”) Sundance-hit ”Little Men”. En lågmäld, rörande och ömsint skildring av tonårsvänskap i skuggan av en, ibland, oförstående vuxenvärld. Jake och Tony, om varandra tidigare ovetande, blir snabbt bästa kompisar då Jakes pappa ärver fastigheten där Tonys mamma driver butik. Tillsammans, i den växande vänskapen, utforskar de både sin hemsyd och sina tonår, smider planer för framtiden, Tony vill bli skådis och Jake konstnär. Men när fastighetsvärdet stiger och Jakes pappa höjer hyrorna uppstår en konflikt familjerna emellan, vilken tär på pojkarnas vänskap.

”Mustang” av Deniz Gamze Ergüven (Frankrike, Turkiet, 2015) – 15.00, Viasat Premiere

Kalle har vi ju sett. Och det många gånger, jul efter jul, samma klockslag varje år. Kalle och hans program som, ja, i själva verket inte är sådär väldigt bra, ju. Men han fyller rutan på julafton. Så skaffa en ny tradition, en för juldagen, och bänka släkten, eller dig själv, framför vad du nu tittar på, dator som tv, och sätt i år siktet mot Turkiet och Deniz Gamze Ergüvens regidebut ”Mustang”. En samproduktion mellan Frankrike och Turkiet, liksom Frankrikes Oscarsbidrag 2015, som följer fem tonårssystrar som i en liten turkisk by bor med en sin farmor och farbror. De är, när filmen tar sin början, förväntansfulla inför sommarlovet, det stundande, och på väg hem från skolavslutningen passar de på att ta ett bad i havet, som de varje dag passerar. Men det gör även några jämnåriga pojkar. Och även om det hela, bad som umgänge, är väldigt oskyldigt så är skandalen ett faktum. Ryktet sprider sig snabbt över bygden, och när de kommer hem möts de av en allt annat än glad farmor. Hemmet, där de alla fortfarande bor, blir snart ett fängelse. Men upproret bubblar under ytan. ”Mustang” är i mitt tycke en av de bästa filmer som gick upp på svenska biografer 2016, och den belönades också värdigt året innan med Europa Cinemas Label Award efter sin premiär i Cannes.

”Fanny och Alexander” av Ingmar Bergman (Sverige, 1982) – 16.30, SVT2

Behöver man skriva något mer? Annat än titeln, alltså – ”Fanny och Alexander”. Färre adjektiv, mer film (typ), känner jag, eftersom den är nästan sex timmar lång. Eller åtminstone inte mer än att den, oavsett om man själv firar en Bergman- eller Norén-jul, eller kanske inte firar alls, är självklar. Mest självklar på listan, till och med, som en sorts start på det stundande Bergman-året (som jag skriver några tecken om här).

”Jag är nyfiken – gul” av Vilgot Sjöman (Sverige, 1967) – 21.25, SF-kanalen

Vi får i filmen följa Lena (Lena Nyman), en ung sökande och rebellisk kvinna, i hennes jakt på att förstå det sociala och politiska läget som det var i Sverige på 60-talet. För att kartlägga situationen i 60-talets Sverige bär hon med sig en bandspelare som hon använder när hon intervjuar folk om allt från pengar, jobb och sex till religion, politik och fångvården. Samtidigt försöker hon hitta sin egen sexuella identitet. När Sjömans film gick upp på biograferna var den en slags utmaning mot den svenska folkhemstanken, och innebar på samma gång något unikt i svensk filmhistoria. Och filmen hade förmodligen inte kunnat bli vad den faktiskt blev utan Lena Nyman och hennes avgörande roll. DN-skribenten Mauritz Edström skrev när filmen kom som följer om henne: ”Hennes till synes hämningslösa utspel, friskhet och vitalitet fungerar oavbrutet som ett tändstift”. Filmen, som från början var en, med titeln ”Jag är nyfiken”, på 2,5 h, klipptes ner och blev två – ”Jag är nyfiken – gul” och ”Jag är nyfiken – blå”. Den hade heller inget konkret manus, utan byggdes tillsammans med de medverkande upp, både vad gäller karaktärer och scener, utifrån Vilgot Sjömans skisserade ramhandling.

Ingmar Bergman på Fårö – filmen och livet” av Marie Nyreröd (Sverige, 2004) – 21.30, SVT2

Tillsammans med Marie Nyreröd, som var en av de få som mot slutskedet av hans lång liv fick komma riktigt nära, och det på hans skyddade Fårö, ser Ingmar Bergman tillbaka på sextio år som filmregissör. Han visar sina inspelningsplatser, talar om kärleken och döden, och listar sina värsta demoner. Filmen är en förkortad version av den tv-serie i tre, timslånga delar som Nyreröd gjort. Men den är, dessvärre, ganska svår att få tag i. Så passa på, trots den lite kortare speltiden på cirkus 90 minuter. Ungefär samma version finns även utgiven av amerikanska Criterion med titeln ”Bergman Island”. Till sammanhanget hör också att en ny film, med samma titel, ”Bergman Island”, ligger i förproduktion och förväntas spelas in under nästa år och vara färdig först 2019. En film som skrivits, och ska regisseras av, Mia Hansen-Løve (”Eden”, ”Dagen efter denna”), ha skådespelare som Mia Wasikowska, John Turturro samt ”Lady Bird”-aktuella Greta Gerwig i rollerna, och handla om ett amerikanskt filmmakar-par som under sommaren beslutar besöka Fårö för att arbeta med sina respektive manus, på samma gång som de gör någon form av pilgrimsresa till de platser som inspirerade Ingmar Bergman.

Annandag jul.

”Citizen Schein” av Maud Nycander, Jannike Åhlund och Kersti Grunditz Brennan (Sverige, 2017) – 21.30, SVT2

”Filminstitutet är till för att stötta filmer som är tillräckligt värdefulla ur konstnärlig synpunkt”, sa Harry Schein när han talade om filminstitutet och hur han såg på dess uppdrag. Ett citat jag gillar, och ibland, när jag ser vad som får ekonomiskt stöd, tänker på. Lite samma filosofi, men snarare vad gäller utrymme än pengar, jag följer här, när jag skriver. För det är bra sagt, och värt att fundera över när man ser på vår svenska filmpolitik från diverse vinklar. Men, ska sägas, Schein var så mycket mer än det där. Ja, han blev ju – trots sitt för svensk kultur uträttande av storverk – avskydd av en hel generation unga filmare. Men han var även uppskattad, hade mål. Innan han ens hunnit fylla 30, i början av 50-talet, sa han till sina vänner att han hade två sådana, två mål, i livet; att bli miljonär och gifta sig med Sveriges vackraste kvinna. Några år senare hade han gift sig med den omsusade skådespelaren Ingrid Thulin och blivit ekonomiskt oberoende. Han sökte sig till de människor som hade inflytande och makt i samhället, ville påverka sin samtid och vara en del av utvecklingen. Han skapade både Filminstitutet och en filmreform som höll i över 50 år. Men han ville också, när han hann, njuta av privilegierna i samhällets toppskikt. Och det är vad filmen, som jag håller som en av årets bästa svenska dokumentärer, tar upp. Makt – och maktens pris. Lika aktuell i dag som när Harry Schein levde och verkade. Varm rekommendation.

Jag är nyfiken – blå” av Vilgot Sjöman (Sverige, 1968) – 21.30, SF-kanalen

Ingen Schein? Då finns Vilgot Sjömans ”Jag är nyfiken – blå” i någon annan kanal, en bit bort. Men filmen är som bekant en sorts fortsättning på den första, ”gul” – och var ju, som jag skrev, från början samma. Så jag hänvisar dit, till stycket en bit ovan.

God (film)jul!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Rasmus Kilander

Skriver om film. Till vardags, om inte här, på helt andra ställen. Ibland papper.

Mest lästa

  1. Johannes Brost är död.
  2. 2017 års bästa filmer.
  3. Golden Globe, någon?
  4. God (film)jul!
  5. Guldbaggen?