Rasmus Kilander

Tag: Adèle Haenel

”Jag vill att du ska leva”

Som förälskad, rädd, på något sätt utsatt, eller i stånd med att försöka väcka uppmärksamhet, som i filmen kring något så otroligt viktigt, tar man inte sällan till drastiska åtgärder. Hjärtat slår, pumpar för något mer än det egna livet, extra fort…

Det är Paris, tidigt 90-tal. Hiv ses som en dödsdom, kunskap om viruset saknas och än finns inga former av bromsmedicin. I Robin Campillos ”120 slag i minuten” tillåts vi följa några aktivister ur organisationen Act up, som bildades efter amerikansk förebild med målet att försöka göra skillnad, påverka stat och läkemedelsföretag, och ge en röst, ett namn, åt de osynliga, de av samhället i stort förbisedda.

Det är också där, i en möteslokal fylld med diskussioner och omröstningar, som filmen – och kampen – tar sin början. ”Kunskap är ett vapen”, menar man, och bygger utefter denna paroll, ofta i takt till en i salongen ekande house-musik, sin politiska, starka radikalism.

Rakt emot dåtidens, liksom tyvärr på vissa håll även vår samtids, samhälles syn på aids- och hiv-smitta som ett straff – en ”rätt åt dig-käftsmäll” – för bögar, flator och prostituerade, skildras kampen mot företagen för att finna botemedel på ett så otroligt snyggt berättat sätt. Och filmens regissör tillika manusförfattare, Robin Campillo, är mannen att tacka för det hantverket.

En Campillo som, för många, kanske är ett relativt okänt namn, men som för oss svenska filmkonsumenter är känd för sin ”Eastern Boys”, som han både skrev regisserade, och kanske allra mest för Lauren Cantets Guldpalmsvinnande kammarspel ”Mellan väggarna”, från 2008, som han författade. Och just manuset till ”120 slag i minuten”, det så (om det inte redan gått fram) träffande, är nästan självlysande, liksom genialiskt i sin form. Man får som en känsla av att Campillo har en bekantskap med ämnet han skriver om, och det kommer inte som en överraskning när man får reda på att han själv varit aktiv inom Act up. Om det berättar han förresten, vilket jag verkligen rekommenderar att titta närmare på, för Vice, om du klickar här.

Den där kunskapen i ämnet, i synnerhet relationen till själva organisationen, speglar också de närporträtt som han bland aktivism och dunkande house-musik väljer att måla upp. I kärleken, den som snart ska komma att uppstå mellan Sean (Nahuel Pérez Biscayart), som av liv är så vibrerande, och den skuldtyngde men självsäkre Nathan (Arnaud Valois), finns en närhet – i manus som skådespel – som sällan så vackert skildras på duk.

Men filmen, tycker jag, behöver inte nödvändigtvis enbart refereras till i diskussioner kring hiv. Jag läste för ett tag sedan nämligen Susan Sontags bok ”Illnes as metaphor”, där hon tar upp myter kring cancer. Sjukdomen, menar hon, beskrivs ofta som en en förbannelse, någon typ av prövning. Det kan inte vara så, fortsätter hon, att något sådant kan inträffa av ren slump. Men jag håller inte med: cancer, tänker jag, kan inte vara en åkomma som uppkommer efter felsteg i livet, av rena misstag, som vi alla gör.

Det där fick mig dock, såklart, att läsa vidare, googla på Sontag, vilket gjorde att jag fann en text – även den, tro det eller ej, om ”120 slag i minuten” – av  Rebecka Kärde i filmtidskriften FLM, där hon tar upp Sontags, för mig okända, uppföljande essä ”AIDS and its metaphors”, som gavs ut elva år efter ”Illnes as metaphor”. Kärde skriver då följande: cancer drabbar alla samhällsklasser slår aids mot tydliga riskgrupper, grupper som dessutom redan är stigmatiserade: homosexuella, prostituerade, narkomaner, fattiga människor långt bort. Människor om vilka det finns en outtalad uppfattning att de har sig själva att skylla.

Och det är intressant, tycker jag. Jag menar, cancer drabbar alla – oavsett samhällsklass, men när det kommer till aids är det bara vissa, på det stora hela, utsatta grupper som befinner sig inom riskzonen för att drabbas. Rekommenderar därför, liksom Sontags bok, ovan länkad text.

Kärleksparet i filmen, som jag tidigare snuddade vid, är för berättelsen oerhört viktiga, men den övriga gruppen, lika närvarande i möteslokaler som vid protestaktioner, tillför de där andra, så betydande pusselbitarna som tillsammans med Campillos manus och regi utgör den fina, kompletta slutprodukt som är filmen. Värda av skådespelarna att nämna är givetvis Nahuel Pérez Biscayart och Arnaud Valois, men jag tycker även att Adèle Haenel, vilket jag märkt att många hoppat, är värd att skriva ett par, väl valda ord om, eftersom hon i rollen som Sophie gör en märkbart fin insats. Haenel, som i Frankrike är ganska så välkänd, var ganska nyligen aktuell i bröderna Dardennes ”Den okända flickan” (som tyvärr inte når samma klass om varken ”Rosetta” eller ”Barnet”) samt – och det framförallt – Cèlinne Sciammas (”Girlhood”, ”Tomboy”) lysande långfilmsdebut ”Water Lilies”. En film, liksom de andra ur Sciammas CV, mer än värd att se. Inte minst för Haenels medverkan. Återkommer till den i ett framtida, längre inlägg har jag tänkt.

Som förälskad, rädd, på något sätt utsatt, eller i försök att väcka uppmärksamhet, tar man inte sällan till drastiska åtgärder. Hjärtat slår, pumpar för något mer än det egna livet, extra fort. Därav titeln, den så träffande, tillsammans med den ständigt närvarande house-musiken, ”120 slag i minuten”.

”Jag vill att du ska leva”, är filmens slagord, som jag verkligen hoppas även tillåts stå för filmens fortsatta, så betydelsefulla liv.

Filmen går på svenska biografer upp i dag och visas i Göteborg på Aftonstjärnan, Göta samt Hagabion.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}