Rasmus Kilander

Tag: Amanda Kernell

Finska ”Little Wing” (”Tyttö nimeltä Varpu”), som fick sin premiär under 2016 års filmfestival i Toronto och är regisserad av Selma Vilhunen, drog under gårdagskvällen det längsta strået, och belönades med Nordiska rådets filmpris.

Under galan, som i år hölls i Helsingfors, delades även priser inom litteratur, barn- och ungdomslitteratur, musik samt miljö ut.

Men, det här ska handla om filmkategorin. Jag lovar. En kategori där tidigare års pristagare varit bland andra Aki Kaurismäki, Roy Andersson, Lars von Trier, Thomas Vinterberg, Pernilla August, Ruben Östlund och, förra året, Joachim Trier.

Ett, får man säga, starkt och namnkunnigt gäng.

Nominerade i år var från danskt håll filmen ”Forældre”, regisserad av Christian Tafdrup, från Island den mycket väntade ” Heartstone” av Guðmundur Arnar Guðmundsson, norska ”Fluefangeren” av Izer Alius, Amanda Kernells ”Sameblod” från Sverige, och, från Finland, Selma Vilhunens vinnarfilm ”Little Wing”.

Jag ska vara ärlig och inte sticka under stol med att jag blev ganska förvånad när jag fick se vilken film som i år tilldelats priset. Trodde, trots att jag sett endast tre av de fem nominerade, att det för Amanda Kernell och hennes ”Sameblod” var krattad bana. Eller, möjligen, att priset skulle gå till Island och ”Heartstone”, trots att jag, liksom med ”Little Wing”, hade mina problem även med den. Problem jag, med tanke på hur pass hyllade de blivit, tänker kan behöva sin förklaring. Har du inte koll på filmerna (vilket jag förutsätter att du har) rekommenderar jag att du kollar upp – och ser – dem, så hänger du med i nästa stycke.

”Sameblod”, i min bok den bästa av de tre, är en nästintill komplett genomförd film, men med ett i mitten, under vistelsen i Uppsala och i jämförelse med övriga delar, lite väl svagt parti. Guðmundur Arnar Gudmundssons ”Heartstone” hamnar inte långt därefter. Där kände jag dock att man borde ha vågat kapa, säg, tjugo, kanske tjugofem, minuter, inte lagt så mycket fokus på karaktären Thor (liksom det isländska landskapet, som vi förstår – och håller med om – är fantastiskt vackert), och istället låtit Kristian, vars story (utan att redovisa filmen närmre) är den vi i grunden följer, fått leva ut mer. Och, till sist, ”Little Wing”, som verkligen inte är en dålig film, vilket jag vill poängtera (den vann ju, trots allt). Men en väldigt enkel sådan, som hade behövt ta ut svängarna något, sett till potentialen som finns i det så bra grundmaterialet, och inte fallit tillbaka på så säkra kort som man ändå, i slutändan, väljer att göra.

Gemensamt för alla tre filmer är att de fick sina svenska premiärer vid Göteborgs filmfestival tidigare i år, samt det lovande faktum att de i huvudsak frontas av barn- och ungdomsskådespelare, som alla är otroligt bra i sina respektive roller.

Men, till ”Little Wing” – denna i Sverige, med tanke på att det inte verkar bli någon biografdistribution, relativt okända film – som kretsar kring Varpu (Linnea Skog), en tjej som gillar att rida och hänga med kompisar, men hemma tampas med en mamma (Paula Vesala) som har svårt att klara av vardagliga ting och lätt tycker synd om sig själv. När det blir fel är det ofta Varpu som får trösta henne, istället för tvärtom, som det kanske borde vara. Men en dag får hon nog – och rymmer hemifrån. En flykt, eller vad man ska kalla det, som resulterar i en omtumlande resa på vilken hon sen ska komma att hitta sin biologiska far (Lauri Maijala). För pappan, förstår vi tidigt i filmen, har Varpu inte fått träffa sedan hon var liten, inte mer än en bebis, och mamman är inte särskilt pigg på att diskutera det hela heller. Pappan beter sig dessvärre märkligt, när de väl träffas, men lovar, utan mammans vetskap, att följa med Varpu på en stundande tävling i hästhoppning. Han vill så gärna göra henne glad, men det blir en svår uppgift för en, som han, udda enstöring.

Regissören Selma Vilhunen gör med sin ”Little Wing” långfilmsdebut, men har sedan filmdebuten 1999 ett gediget cv med en mängd kortfilmer och dokumentärer i bagaget, där det, får man säga, större genombrottet kom 2012 med kortfilmen ”Do I Have to Take Care of Everything?”, som nominerades till en Oscar i kortfilmskategorin. Nästa projekt, dokumentären ”Hobbyhorse Revolution”, kommer till Sverige 24 november, och långfilmsprojektet med den finska titeln ”Hölmö nuori sydän” är mitt uppe i inspelning.

Att Nordiska rådet delar ut ett pris som detta, att man uppmärksammar kvalitetsfilm från alla nordiska länder, och på så sätt ger den en spridning som annars, särskilt i fallet ”Little Wing”, kanske inte funnits, är oerhört viktigt. Eller, vad vet jag, det är inte något som får en överdriven exponering i media, tyvärr. Men det är en bekräftelse på att det i Norden görs väldigt mycket bra film, och finns en hel del talang att ta vara på. Talang som verkligen borde tas vara på. Och det gör man ju, på många sätt, med tillställningar som denna. Så se filmerna, för de tre jag nämnt är – trots sina, i mitt tycke, mindre skavanker – verkligen värda att ägna några timmar. Så ska jag göra med de resterande två, de från Danmark och Norge.

”Little Wing” fick som sagt sin svenska premiär under Göteborgs filmfestival tidigare i år, och får förhoppningsvis, med tanke på det, en framtid hos Draken film, i streamingens tecken.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Kul, ”Sameblod”!

Framgångarna för Amanda Kernell och hennes ”Sameblod” fortsätter. Succédebuten har nu tagits ut som Sveriges officiella bidrag till Nordiska rådets filmpris. Det till följd av nomineringen som bästa svenska film – alla kategorier – som fått sin premiär mellan juli 2016 och juni 2017.

I tävlan ställs vårt svenska bidrag mot fyra andra nordiska filmer, som även de är debuter. I det danska bidraget hittar vi Christian Tafdrup och hans ”Forældre”, från finländskt håll skickar man Selma Vilhunens ”Den lilla sparven”, Island väljer sin, mycket väntade, ” Heartstone” av Guðmundur Arnar Guðmundssons, och våra norska grannar är inte sämre i sitt val av Izer Alius ”Fluefangeren”.

Under gårdagen avslöjade även European film awards att Ruben Östlunds The Square tillsammans med, ja, just det – rätt! – Amanda Kernells ”Sameblod” återfinns bland de 51 filmer listade att kunna utses till årets bästa europeiska film på galan som den 9 december går av stapeln i Berlin.

Kul för svensk film, för Ruben Östlund och, inte minst, för Amanda Kernell och hennes ”Sameblod”.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Göteborgs Kulturkalas.

Det är Kulturkalas. Ett filmens Kulturkalas. Ja, ta mig på orden, i år visas en mängd – vad jag förstått, mer än under något tidigare kalas – filmer. Och, tro mig även här, bra filmer. Ett par, av en eller annan anledning, så pass värda att se att jag tänkte ta mig tid att skriva om dem. Tipsa – ge en liten guide till vad, i filmväg, du under kalaset borde skriva ner i kalendern.

Och, jag vet, jag är lite sen, kalaset har redan börjat och bra film har hunnit visas. Som Nikki Lindroth von Bahrs ”Min börda”, kortfilmen som tävlade – och vann – Startsladden vid Göteborgs filmfestival, samt var uttagen för tävlan i Cannes. Vad vi också, och det tar jag på mig, lyckades missa under onsdagen är Lone Scherfigs ”Their Finest Hour”, som 2016 fick sin världspremiär under filmfestivalen i Toronto, samt sin svenska under Göteborgs filmfestival.

Men, misströsta inte för länge. För tårtan, den som väl ofta är kalasets huvudpunkt, är inte framdukad än. Det finns bra mycket mer film att skriva upp. Ett par filmer som jag, om jag var du, skulle hålla ögonen på. Det fullständiga programmet finns, om du tycker mitt är för ynkligt, alldeles för klent, på deras hemsida.

Då, till vad som skulle kunna kalas tårtan, lite av gräddan på kalaset.

I dag, torsdag:

”Ljus i natten” av Aki Kaurismäki, 2017

Kaurismäki ger sig, som tidigare, in i politiken. I ”Ljus i natten” tar han sig an Syrienkonflikten i form av Khaleds flykt till Helsingfors och det möte han ställs inför med det finska samhället. Det är Kaurismäki, ja. En Kaurismäki mer eller mindre som vi är vana att se honom. Men det är inte hans bästa. Det är inte ”Mannen utan minne” eller ”Mannen från Le Havre”. Men det är Kaurismäki. Och det är, måste jag säga, ändå ganska så bra, väldigt fint. Filmen fick, vilket är värt att nämna, sin premiär under filmfestivalen i Berlin, där den belönades med en Silverbjörn för bästa regi. Kronhusgården, 21.45.

”Hopptornet” av Axel Danielsson och Maximilien Van Aertryck, 2016

”I ett 10 meter högt hopptorn ställs rädslan för att hoppa mot den personliga förlusten det skulle innebära att inte våga. En studie av människor i en konstruerad situation”. Så beskrivs den, ”Hopptornet. Kortfilmen som kommit att bli en viral succé, samt belönats med både Special Jury Price och Audience Prize vid den mest betydelsefulla kortfilmsfestivalen i världen i Clermont-Ferrand, Frankrike. 2016 vann den även Starsladden vid Göteborgs filmfestival, och(!) tävlade om en Guldbjörn i kortfilmssektionen i Berlin. Götaplatsen, 23.00.

Fredag:

”Fucking Åmål” av Lukas Moodysson, 1998

Ja, den behöver väl, förmodar jag, ingen närmare beskrivning. Inte mer än att den fortfarande håller (jag såg nyss om den) och så lär göra bra länge till. Bra Moodysson! Och bra Kulturkalaset! Sågs, för att nämna lite kuriosa, 1998, när den fick sin premiär, av nästan 900 000 på bio. Så, antar jag, var du inte en av dom, kanske som mig knappt född, eller fortfarande inte sett den: ta chansen när du har den. Kronhusgården, 21.45.

”Las Palmas” av Johannes Nyholm, 2011

”En kvinna i medelåldern vistas ensam på solsemester. På en bar dricker hon sig full, dansar på borden och trakasserar övriga gäster. Rollen som kvinnan spelas av en ettårig flicka, övriga roller av marionettdockor”. Yes, det är Johannes Nyholms stora genombrott och samme Nyholms dotter i rollen som den ettåriga flickan. Den har visats världen över, på mängder av festivaler, tilldelats priser som Startsladden vid Göteborgs filmfestival och en Guldbagge för bästa kortfilm och är, minst sagt, spektakulär, fantastiskt bra och väl värd att se. Nyholm har även skrivit och regisserat 2016 års fina och, i år, flerfaldigt Guldbaggebelönade ”Jätten”. Götaplatsen, 23.00.

Lördag:

Tre filmer om att leva, Nasrin Pakkho

Nasrin Pakkho är dokumentärfilmare, producent och skådespelare, vars present till oss Kalasbesökare är ett kortfilmspaket bestående av tre, från varandra, fristående filmer. Det är ”Layla” och ”As usual”, som här får sina premiärer, samt den något längre, dryga timmen långa, ”Regnbågens sång”. Biopalatset, 13.30.

”Sameblod” av Amanda Kernell, 2016

Sveriges koloniala och rasbiologiska historia har länge nästan undanhållits, legat gömd och tvingats undan strålkastarljuset. Men Amanda Kernell har höjt rösten, berättat om de samiska minoriteterna, hur de behandlats av både regering och landsortsbefolkning. Och gör så även i ”Sameblod”. Filmen som kan sina festivaler, deltagit i många av världens allra främsta. Som i Venedig, där den fick sin premiär, på Sundance i Utah, i Toronto och i Tokyo.Den var också, utöver de där, som bara är en handfull av allt vad den hunnit med, uttagen för tävlan under Göteborgs filmfestival tidigare i år, och vann då det prestigefulla Dragon Awards Nordic Film, även kallat miljonpriset. Men trots det, trots de många festivalbesöken, utmärkelserna, var SF inte särskilt intresserade av att visa upp denna visuellt bländande, oerhört viktiga och möjligen årets starkaste svenska filmdebut. Nej, inte alls. Den var, som man utan exakta citat i huvudet sa, ”för smal”, inte något som skulle locka en bredare publik. Men efter påtryckningar från flera håll, bransch som publik, flertalet utsålda salonger på bland annat Zita i Stockholm och Hagabion i Göteborg, gav man med sig, beslutade att ge filmen en bredare distribution. Den distribution den förtjänade – och fortfarande gör. För ”Sameblod” är en av de bättre, på min lista topp fem, av svenska filmer de senaste, säg, tjugo åren, med ett av kritiker snittbetyg högre än någon annan svensk film på väldigt länge. Kernells kortfilm ”Stoerre Vaerie”, som ligger till grund för ”Sameblod, finns att streama på Draken film. Kronhusgården, 21.45.

Söndag:

”The Square” av Ruben Östlund, 2017

”Christian är en framgångsrik ledare på ett modernt konstmuseum – han lever i centrum av konstvärlden och tar sitt arbete på största allvar. Dagarna innan den prestigefulla utställningen The Square ska öppna blir han bestulen på öppen gata, något han varken kan skaka av sig eller låta passera obemärkt. Han påbörjar en jakt på förövaren som försätter honom i allt dråpligare situationer och får honom att ifrågasätta sin egen moraliska kompass. Samtidigt måste Christian hantera den PR-byrå som museet anlitat för att marknadsföra den kommande utställningen. Något som visar sig ta en oväntad riktning och som försätter såväl den konstnärlige ledaren som muséet i kris.” Så beskrivs ”The Square”, Ruben Östlunds i Cannes Guldpalmsbelönade film som, vågar jag påstå, är kalasets mest emotsedda. Inget konstigt med tanke på vad han tidigare gjort. Jag tänker på ”Gitarrmongot”, ”De ofrivilliga” (som väl ändå är en av de bästa svenska filmerna genom tiderna?), ”Play” och ”Turist”. Köerna ringlade långa inför de förhandsvisningar som gavs under Way Out West, och lär förmodligen göra så även här. För det är, till råga på allt, fritt inträde. Så var i tid. Biopalatset, 13.00.

Trevligt kalas!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}