Rasmus Kilander

Tag: Capitol

Ett samtal med Jesper Ganslandt

Efter att som tolvåring börjat filma hemma i Falkenberg, genom åren arbetat med musikvideor och klippt diverse program för tv, slog Jesper Ganslandt 2006 igenom med långfilmsdebuten ”Farväl Falkenberg”, vilken blev flerfaldigt Guldbaggenominerad och även Sveriges Oscarsbidrag, följde efter den upp med de två, av kritiker hyllade, ”Apan” (2009) och ”Blondie” (2012), för att sedan fortsätta med en nu för bioduken redo och på förhand hyllad ”Jimmie”, i vilken han själv – förutom att bland annat regissera, skriva och producera – återigen ställer sig framför kameran. Men någon huvudroll är det inte, för den har sonen, Hunter Ganslandt, som vid inspelningen bara var fyra år gammal. Följer gör mitt samtal med den flitigt arbetande regissören.

Jesper Ganslandt.

TISDAG 30/1, 09.45, GÖTEBORG FILM FESTIVAL.

På Capitol, en liten, privatägd biograf i närheten av Handels i Göteborg, strömmar folk, bort från vinterns ihållande kyla, in genom dörrarna. Så gör även Jesper Ganslandt, den Falkenbergsbördige regissören som, influgen direkt från premiären i Rotterdam, är här med sin nya film, ”Jimmie”, vilken han om dryga kvarten inför en förväntansfull festivalpublik ska introducera – och efteråt, ledd av mig, göra en Q&A.

Samtidigt som salongen släcks ned sätter sig Jesper i den röda fåtöljen bredvid mig, rätar till jackan i knät, som om han strax ska resa sig igen, och tittar förväntansfullt, precis som resten av den fullsatta biografen, upp mot ridån som långsamt börjar röra på sig.

Ska du se filmen?

– Naej, bara lite kort.

Han rätar återigen på sig i fåtöljen, och fortsätter:

– Höra så att ljudet är okej, men vi ses sen.

Hunter Ganslandt i titelrollen.

LÖRDAG 7/4, 12.30, ÖVER SKYPE.

Efter ett tiotal mejl fram och tillbaka har vi hittat en tid. Ett klockslag som vi båda passerade med en  dryg kvart. Jesper har en timme, säger han. Jag tänker två.

Kul att vi fick till det, till slut.

Ja, verkligen. Det var lite svårt där, ett tag.

Hur känns det nu, ett par månader efter att filmen fick sina två, lite större festivalpremiärer, och om en vecka når våra svenska biografer?

– Jag tycker det är ganska skönt att ha fått betänketid, för tanken var, från början, att sikta in oss på Berlin, vilket då hade blivit lite senare. Men det har varit skönt att få reflektera lite, fundera över hur den tagits emot, vad idén kommer ifrån, vad jag menar med den, vad jag tycker är lyckat och vad jag tycker att den gör.

Men filmen var skickad även till Rotterdam?

– Ja, precis, och någon annan festival. Men sen hörde de av sig därifrån, från Rotterdam, alltså, och ville ha den som öppningsfilm.

Och då var det inte mycket att fundera över?

– Det är ju svårt att inte tycka att det är en bra grej. Klart att det skulle vara bra för filmen. Men givetvis funderar man över om det är rätta festivalen, om det är dit vi vill och sådär.

Men öppningsfilm, tänker jag, måste ju ändå ge filmen en viss uppmärksamhet, vilket väl för ”Jimmie”, som en förhållandevis liten film, är väldigt viktigt?

– Jag hade Berlin i tankarna, tyckte det kändes kul att försöka få med den där. Och det kanske hade gått. Men när de verkligen ville ha den i Rotterdam, och på samma gång erbjöd oss att få öppna festivalen, så kändes det verkligen som rätt festival att satsa på. Det är ju, som du säger, också en liten film, så det kanske, tänkte jag, är bra om den får en lite större plattform i början, första gången den visas.

Samtidigt som han förklarar, utförligt berättar hur arbetet med att skaffa filmen en bra festivalnärvaro, får jag känslan av att det låg en rejäl stress bakom det hela, som om han fortfarande bearbetar filmens öppningskväll.

– Jag satt i ljudmixen, ja, två dagar innan den skulle visas, funderade över det där ljudet som saknades, över att det måste bli klart, att vi måste hinna med det där andra. Man vill ju, inför första visningen, ha den i bästa möjliga skick.

Ljudet är ju, för en film som denna, oerhört viktigt.

– Ja, alltså, otroligt viktigt. Och det hade vi snackat om länge, just det där att det är mycket som ska ske off-camera, att det ska byggas upp ljudmiljöer som på något sätt förklarar hur Jimmie upplever det hela.

Var reaktionerna bra, upplevde du, i Rotterdam?

– Ja. Eller starka. Bra och dåliga, positiva och ifrågasättande. Det var reaktioner, i alla fall. Vilket kändes viktigt. Det kunde ju ha varit lamt, menar jag.

Så det känns, antar jag, bra?

– Ja, men det tycker jag. Känns skönt att nu ha fått chans att reflektera lite kring projektet. Men den här gången, med Rotterdam och Göteborg, blev det så nära inpå, så jag hade inte tänkt så mycket kring hur folk skulle reagera. Men när jag fått lite tid, nu efteråt, så känns det som att det stämmer ganska så bra överens med vad jag var ute efter.

”Jimmie” följer fyraårige Jimmie, spelad av Ganslandts son, Hunter Ganslandt, som med sin pappa måste åka på en resa, bort från Sverige, och lämna mamma hemma. En resa som aldrig vill ta slut, på samma gång som ingen verkar veta var de ska. Förutom att de är på väg bort från något.

Men vi kommer tillbaka, pratar mer om Jimmie, om att regissera sin egen son och varifrån den där idén kom. Men först ville jag prata om Jesper själv, om hur han började, vad det var hemma i Falkenberg som väckte intresset – och i dag lett till att han nu har sin fjärde film rullandes på svenska, som internationella, biografer.

– Dragans pappa, min granne, hade köpt en videokamera. Jag var väl tolv, tretton, kanske, och han hade mycket åttiotalsfilm, du vet. Skräckfilm, som jag inte fick se hemma. Vilket ledde till att vi började göra egna filmer, jag, Dragan och andra i kvarteret, med den där videokameran. Blodiga saker, om folk som campade, men försvann en efter en, och sådär. Alla möjliga filmer.

Men det fanns ändå ett narrativ, en typ av handling i det ni gjorde?

– Ja, en idé om att berätta något, åtminstone. Och på den tiden var det ju lite så att den som hade kameran bestämde, vilket jag inte hade något problem med, egentligen. För det var absolut inte jag som regisserade, utan jag tyckte det var ganska kul att skådespela, att klippa. Tyckte det var häftigt att man kunde sätta ihop flera bilder till klipp. Jag blev verkligen otroligt intresserad där och då, det var som om vi barn som lekte tillsammans fick ny luft under vingarna av det där.

Hade du tillgång till filmen, om du förstår hur jag tänker, som medium hemma?

– Kombinationen var nog lyckosam för mig. Mamma var engagerad i Bio Kontrast i Halland, som visade kvalitetsfilm, och vi gick på bio ganska ofta, men inte bara det här som visades överallt, eller bara amerikanskt, utan även spansk, fransk och italiensk film. Allt möjligt. Hon introducerade mig till ”world cinema”, eller vad man ska kalla det. Så det blandat med Dragans filmer gjorde väl att jag, på egen hand, skolade mig i filmhistoria.

Insåg du, där och då, att det var något som du skulle kunna göra?

– Jag tror att jag kände att, ja, det här kan man faktiskt göra, och insåg nog på samma gång att det var vad jag ville hålla på med. Det kändes som att det var som ett kall, på något sätt. Lite naivt, kanske, men också skönt, för jag hade ingen stress över att jag var tvungen att utbilda mig och få ett bra jobb. Den pressen fanns inte alls hemifrån.

Men det blev aldrig så att du pluggade film?

– När det blev dags att välja till gymnasiet så hittade jag ett i Halmstad som ombildats för att helt fokusera på media på olika sätt. De hade radio- och tv-studior, medan många andra skolor snarare nöjde sig med att köpa in några kameror. Och det var ju drömmen, jag ville verkligen gå där. Och kom in.

Och de var öppna, vilket jag tänker är väldigt viktigt, för att låta eleverna testa?

– Oja, hela tiden. Och det fanns en ganska så stor kunnighet också. Så i trean, bortsett från de vanliga, obligatoriska ämnena, var tv och film nästan det enda vi gjorde.

Jag känner igen mig i det där, i att lärare var positiva till att hjälpa till, som att låsa upp skolans lokaler under helger för att låta oss filma, hjälpa till med projekt och sådär.

– Precis, och då började det kännas nästan mer som ett jobb. Men där och då fanns det ingen som uttalat riktigt ville ta på sig regissörsrollen, vilket gjorde att jag tog tag i det. Och vid den tiden hade jag, klassiskt kanske, blivit ganska influerad av Lars von Trier, David Fincher, David Lynch, så jag hade nog mer av idéer till ämnen att göra film av, medan de andra kanske mer tänkte i sketcher.

Gjorde det att du började skriva?

– Då började jag försöka skriva manus, men visste inte riktigt hur man gjorde, så det blev mest kortare berättelser.

Fredrik Wenzel, som nu senast prisades med en Guldbagge för sitt foto på Ruben Östlunds ”The Square”, är också bördig från Falkenberg och har arbetat, professionellt som inte, med Ganslandt på flertalet projekt. Och det var tillsammans med Wenzel som han började utveckla sina idéer.

– Fredrik var nog mer inne på musik, hade band och sådär, medan jag sa att jag ville göra film. Så jag gjorde lite videor åt deras band, och efter ett tag så hoppade han över och insåg att han nog också var intresserad av att hålla på med film. Och, såklart, fota, regissera och skriva.

Hade du någon tanke på vad som skulle hända efter gymnasiet, hur du skulle kunna fortsätta med filmen?

– Njae, vi gjorde några kortfilmer, och någon ganska ambitiös slutfilm. Sen kom ju det där med filmskola, men jag kände aldrig att jag hade någon lust med det. Det fanns nästan bara DI (Dramatiska Institutet) som var väldigt svårt att komma in på. Nej, jag ville snarare göra saker, inte underkasta mig någon annan eller gå i skolan mer. Men sen valde jag att plugga idéhistoria, flyttade till Lund och gjorde inte film, inga videor, ingenting, på två år.

Men du måste kommit tillbaka till filmen, på något sätt, ändå?

– Ja, jag fick möjlighet att göra några musikvideor, instrumentella sådana, vilket gjorde att jag fick ganska så fria händer att göra nästan något stumfilmsliknande. På samma gång var jag väldigt inne på Film noir, så vi gjorde några projekt, utan någon särskild budget, kompisar liksom, och lärde oss själva. Sen var det någon från ett bolag som såg det, och frågade om jag ville göra musikvideor för dem i Stockholm. Jag var ändå klar med kursen i Lund och kände att, ja, Stockholm – det är nog bättre att vara där.

När jag för några år sedan såg ”Farväl Falkenberg”, Ganslandts debut från 2006 om fem vänner och en sista sommar i barndomsstaden, slogs jag av hur mycket jag kände igen mig. Inte nödvändigtvis i någon specifik karaktär, men i hur sommaren är som en varm, skyddande tid av vänskap, gemenskap, kärlek – och ångest inför den stundande, mörka hösten. Jag slogs också av det, rätt så självklara, men när man tänker på det, svåra, faktum att när något hemskt händer, när någon försvinner, går bort, fortsätter livet ganska snart på samma sätt som innan, med nya vänskaper, relationer, erfarenheter och år att ta sig ann. Och, jag vet, det låter inte som något särskilt, men det är just det som jag tycker gör filmen intressant – och antar är bidragande till den framgång som den kom att bli – eftersom väldigt få filmer faktiskt porträtterar just det där.

– Efter några år i Stockholm, där jag gjort en del musikvideor och klippt tv-program, vilket i sig var väldigt lärorikt, började jag och Fredrik (Wenzel) diskutera vad som sedermera skulle bli ”Farväl Falkenberg”. Han hade gjort en del dokumentära filmer på David och Holger, som är karaktärer i filmen, när de varit i Norge som fiskarbetare. Och det fick jag klippa ihop till kortfilmen ”Midsund”, vilket var som att upptäcka ett nytt formspråk. Det var ingen som sa åt mig hur jag skulle göra, kom in och godkände eller tvingade mig att följa en mall, utan jag började bara att klippa helt utan kronologi. Det fanns inget berättande, bara tillstånd.

Och det ledde dig, eller er, på något sätt mot Falkenberg?

– Ja, jag tror att det där tillståndsberättandet var någon sorts upptäckt, på samma gång som jag hade blivit intresserad av Malicks sätt att berätta, och började fundera över om att det skulle gå att göra en långfilm på liknande sätt. Samtidigt hade Fredrik börjat fundera på att göra en fotobok på folk, som vi växte upp med, i Falkenberg. Men då tyckte jag att en film lät bättre, vilket han var med på.

Fanns det en tydlig pitch då, när ni sökte stöd och utvecklade projektet?

– Vi tänkte först att det skulle bli en dramaserie. Fyra delar på SVT. Så tack vare kontakter jag hade fått när jag jobbat med olika program, så fick vi lite möten. Men jag var ganska kaxig, förklarade hur det här skulle bli något annat än vad som brukar visas. Och det vore ju bra, vet jag att jag sa, för det är ju inte särskilt hög nivå på mycket av det.

En pitch som inte ledde till några särskilda pengar, men som blev en kul anekdot i efterhand. Vad som dock, till skillnad från pitchen, väckte intresse var ”Midsund”, kortfilmen de arbetat med, som setts av dokumentärfilmskonsulenten Hjalmar Palmgren. Jesper fortsätter:

– Han hörde av sig, berättade att han sett filmen och undrade om vi skulle göra något längre. Och det kändes ju otroligt bra, på samma gång som det var mer av en spelfilm än en dokumentär vi sysslade med. Men han var intresserad av att erbjuda ett utvecklingsstöd, som hjälp på vägen innan vi visste om det var dokumentär eller spelfilm. Och det, på 100 000 kronor, gjorde vi filmen för.

Var det att få visa den på SVT som var målet, eller vad siktade ni på?

– Ja, jag tror det. Tanken var att, som med ”Midsund”, filma mycket och låta mig sätta ihop det i klippningen. Och det tog ju flera år. Men visst, vi hade nog SVT framför oss, en idé om att sätta ihop en pilot att visa.

Och det gjordes?

– Det gjordes, men den där piloten hade inte alls samma nerv som ”Midsund” hade haft, och det var något i den som inte stämde. Så det hände inte särskilt mycket med det. Inte mer än att jag började klippa igen, se en annan idé. En mycket enklare sådan. Jag skulle bara göra det rättvist mot vad grundtanken var. Det skulle vara en evig sommar, som alla vet ska ta slut, men inte vill tänka på. Alla skulle leka vuxna barn, ungefär. Och även om det tog flera år, då jag jobbade med annat, gjorde andra saker, så återkom jag ständigt till det där, klippte och insåg att det finns helt magiska moment att använda.

Men när kände du att det, vad ska man säga, fanns en film, eller något i materialet att faktiskt utveckla?

– Det var egentligen bara fokus på att den där sommaren skulle vara med, att det, som det gjorde för mig, skulle kännas sant, på något sätt, det där vi pratade om tidigare. Och att en av dem skulle ta livet av sig. Det var egentligen den enda narrativa grejen som jag ville ha kvar, för att det skulle bli som om någon tar ut den där ångesten i förskott och sen, till skillnad från många andra filmer, går alla ändå tillbaka till sina egna liv, som man gör. Döden är drabbande, skapar lidande, men man måste ändå gå vidare.

Allt som kändes skrivet fick ryka?

– Ja, allt skrivet, spelat och konstruerat, oavsett om det var viktigt, en nyckelgrej eller något annat, klipptes bort. Bort, bort, bort. Och då började filmen, som den är nu, att framstå.

Och blev, efter sin biografdistribution och några festivalvisningar, oerhört framgångsrik och omtyckt, ju.

– Ja, ja det får man säga. Eller den gjorde att jag kunde börja göra mer film, fortsätta min karriär, på något sätt. Men det var också viktigt, det där, att göra klart den utan några pengar, utan någon särskild idé om var den skulle visas, mer än att vi tänkte ha en visning i Falkenberg för vänner, familj och de som jobbat med filmen. Att det blev mer sen, i en lite annan version, ganska rejält nedklippt, var givetvis viktigt, men det var ändå vad vi just då kände att vi siktade på.

Hunter Ganslandt.

Jesper, låter det som, rör på sig. Utomhus. Blåsten och några glada barnskrik övervinner rösten, blir svår att höra, vilket jag ser som en bra, filmisk övergång till nutid igen, till ”Jimmie”, filmen som är tänkt att vara huvudpunkten för vårt samtal, och är den fjärde av filmer i ordningen – efter flertalet Guldbaggenomineringar för framförallt ”Farväl Falkenberg” samt två ytterligare långfilmer i ”Apan” och ”Blondie” – att sättas upp på svenska biografer.

– Jag ser absolut, väldigt tydligt, en koppling Falkenberg och ”Jimmie” emellan.

Berätta.

– Efter Falkenberg utnyttjade jag tillfället till att testa lite olika grejer som jag inom filmen var intresserad av. ”Apan” tog ett tag att komma fram till, men det var någon form av supernaturalism, men också ett sätt att skildra ångest, vilket verkade spännande. I ”Blondie”, som kom ett par år senare, var jag intresserad av Almodóvar, av att försöka göra en familjeskildring, men gå ifrån det där med handkamera för en stund. Men efter det där, alltså ganska så nyligen, kom jag nog fram till att det fanns ganska så mycket som jag gjorde i Falkenberg, grepp vi valde att ta, som jag inte var färdig med. Jag menar, många som gör film återbesöker ju sina grepp, vilket jag inte gjort. Jag har istället varit sugen på många olika grejer, på att testa nytt. Men med ”Jimmie” har jag ändå hittat tillbaka till några saker jag gillar, som tillståndsberättandet, den typen av klippning, men även subjektiviteten från ”Apan”, att ligga nära en karaktär och få uppfatta omgivningen genom den samt att använda sig av lite berättarröst för att leda tittaren när det blir för mycket tillstånd, och sådär.

Men ”Jimmie” har du arbetat med och utvecklat under ganska så lång tid?

– Ja, precis. Jag höll på med de andra filmerna, var involverad i något amerikanskt projekt, och sen började vi ganska tidigt att göra testfilmningar med Hunter. Och det var mer att bara testa olika saker, som hur det ser ut om man fokuserar på barnet och inte får hela bilden, hur olika människor upplever det. Och det var helt inte alls finansierat, som med de andra filmerna, utan jag bara började lite i min ände.

Och idén var att utforska något utifrån ett barns perspektiv?

– Det var vad jag var mest intresserad av, att se om det går att göra en film helt utifrån vad ett barn uppfattar, göra så att publiken förflyttas tillbaka, eller åtminstone ned på barnets nivå.

Kameraarbetet, att alltid ha fokus på barnen och nästan enbart filma vuxnas midjor, eller åtminstone nedifrån, från ett barns perspektiv, känns onekligen besläktat med Sean Bakers ”The Florida Project”, bland andra…

– Jag har inte sett den än, tyvärr. Men har verkligen tänkt att göra. Men just det där, som att göra en Tom & Jerry-framing av vuxna var också något som jag hade som idé ganska så tidigt, att låta kameran ligga på barnen medan något annat pågår.

När jag såg filmen så tänkte jag även på öppningssekvensen i Carlos Reygadas ”Post tenebras lux”, och på sättet han valt att filma den där lilla tjejen.

– Det är väl iakttaget. Jag tänkte absolut på den. Och när jag såg om den så kändes det som om kameran mycket väl skulle kunna ligga på henne hela tiden, som om filmen skulle kunna fortsätta på samma sätt. Men det gjorde den ju inte, så då var jag tvungen att göra den filmen.

Filmen handlar om flykt, om att något inträffat, och följer Jimmie och hans pappa bort från vad de kallar hemma. När kom det in i bilden, för vad jag förstår så fanns det inte med från början?

– Naej, först fanns bara det där sättet att berätta, och sen kom berättelsen till det, på något sätt, vilket säkert har att göra med att väldigt många just då var på flykt, och att det rapporterades mycket kring det. Jag tyckte väl att det kändes relevant, och ville skildra det utifrån att det skulle vara mitt eget barn, och jag. Vilka mekanismer finns, hur ser flykten ut?

Bortsett från det till till största delen väldigt bra mottagandet, så har det mot filmen även väckts en del kritiska röster, människor som tycker att man tar historien ifrån någon annan, låter vita, priviligierade svenskar fly för att få västvärlden att känna större sympati. Något Jesper, när han läst liknande diskussioner, tycker är en missuppfattning av filmen.

– Jag tänkte på det redan tidigt, på att det kan vara känsligt. Men man får nog se på två sätt vad gäller det där. Det ena är att människor med vit hudfärg ju faktiskt har varit på flykt ganska så nyligen, tänk forna Jugoslavien, eller backa lite till så är det andra världskriget. Men genom ett barns blick på vuxna förvånas jag ganska mycket över hur korkat mycket av vuxenvärldens argument är.

Argument som ett barn inte skulle reagera på, menar du, eller fundera över?

– Ja, men som att någon har en annan hudfärg, att vi har gränser, eller geografi överlag. Jag tror inte att ett barn tänker på samma sätt, så det försökte jag utgå ifrån med Hunter, försökte förstå vad han i en krigssituation skulle uppfatta.

Researchen, hur såg den ut?

– En medarbetare gjorde jättemycket research, mycket på vittnesmål, både nutida och äldre, och försökte samla allt hon kunde hitta, vilket ofta kunde vara vuxna som berättade om hur det var när de var barn, hur de upplevde att lämna hemmet bakom sig. Och allt det där tyckte jag var oerhört starkt och ville försöka använda för att respektfullt berätta igen. Ja, försöka vara personlig med det, på något sätt, men också, givetvis, vara beredd på att öppna upp för kritik.

”How is it possible that no one thought to warn Jesper Ganslandt that putting blond Swedes in the role of fleeing refugees, in order to make today’s humanitarian crisis more accessible to Westerners, was a really, really bad concept?” skrev Variety i sin recension.  Hur upplever du att man tolkat filmen när reaktionen blir en sådan?

– Det är ett missförstånd av avsikten med filmen. För avsikten, från min sida, är att berätta hur ett barn upplever något traumatiskt. Att på riktigt vara med en liten människa som går igenom något. Det är vad berättelsen handlar om. Och skulle folk faktiskt känna att de kan ta det på allvar, att de med hjälp av filmen kan förflyttas in i andra människors liv, in i andra andra världar, så är det en jättebra bonus. Men det var inte så att jag satte mig ner och funderade över hur jag skulle kunna väcka mer empati, det fanns inget sådant mål. Så den kritiken, jag vet inte, han har bara antagit att det är min intention, som om vi inte skulle diskuterat det där. Jag tar inte vad han skriver på jättestort allvar.

Vi vet inte, som publik, varför Jimmie och hans pappa tvingas fly. Är det för att vi ska uppleva det utifrån barnets perspektiv, som förmodligen hade varit ovetande om vad som händer i, förslagsvis, politiken?

– Det handlar, för det första, om att en fyraåring, som Jimmie i det här fallet, inte hade vetat någonting om det, och därför ska publiken inte veta någonting heller. Det hade inte känts trovärdigt, tror jag, att blanda in politik, något krig eller annan typ av konflikt i det hela, för det förstår en fyraåring ändå inte. Och det är fyraåringen vi följer. Vad man än hade gjort – jag menar, titta bara på konflikten i Syrien, hur många förstår den egentligen? – så hade det förmodligen känts förenklat, och inte särskilt trovärdigt. Samma sak gällde klippningen sen, som scener där vuxna står och pratar, som för sig själva var bra men i filmens helhet plockar ut publiken ur Jimmies upplevelse av situationen. Det tog ett tag att hitta rätt ton, att få den där känslan. Barnets känsla.

Jesper, Hunter och delar av teamet under inspelningen.

Inspelningarna har skett i Sverige, Österrike och Kroatien och teamet har mer eller mindre uteslutande varit detsamma, vilket skapade en trygg och nästan familjär känsla kring produktionen. Och i filmens titelroll, som leder publiken genom berättelsen, hittar vi Hunter Ganslandt, Jespers son som vid inspelningen bara var fyra år gammal.

– Jag kunde från början både se och förstå att det kunde vara svårt att ha honom i en huvudroll. Det hade kunnat bli jättejobbigt, men samtidigt jätteintressant. Och, som du nämnde, fanns en chans att det skulle kunna bli väldigt bra just för att det var vi två, som är så nära varandra.

Var du orolig för hur han skulle komma att uppleva inspelningen, och om han, ja, skulle ta skada av den?

– Jag tänkte mycket på det, men försökte prata med honom innan om vad det var som skulle hända och sådär, men samtidigt går det inte riktigt att spekulera i. Om han ifrågasätter det när han blir större så är det okej, jag kommer finnas där och vi får ta det där och då. Men jag tror faktiskt inte att det kommer att hända.

Och nu i efterhand, när filmen visats och det gått något år eller två sedan inspelningen?

– Vad jag kan se så har han inte blivit särskilt påverkad. Inte mer än att han berättat för sina kompisar att han gjort en film, men de förstår inte riktigt vad det är, så det rinner ut i sanden och sen fortsätter de att leka istället, har jag märkt. Och uppmärksamheten har vi egentligen försökt hålla ifrån honom. Men visst, i Rotterdam var vi på visningen, även om vi gick ut under tiden, för filmen är nog lite för tråkig för honom, och där ville folk fota och prata och sådär. Han undrade mest varför folk var intresserade av oss och verkade tycka att vi var populära och speciella. ”Men jag”, sa han, ”känner mig inte speciell, jag känner mig som vanligt”. Och det är nog bra, tror jag.

Arbetade ni, i synnerhet vad gäller barnen, mycket med improvisation? För det känns många gånger väldigt autentiskt och äkta.

– Absolut, jättemycket. Ibland visade ju Hunter vägen under inspelningen. Jag menar, jag har hittat på en film om hur ett barn upplever en flykt, men sen när man sitter i gräset och ska spela in, kanske låtsas gömma sig för något, då börjar han prata om ett barnprogram eller något han är intresserad av. Och det var hela tiden uppbyggt för att det skulle kunna hända. Sen pratade jag mycket med honom, berättade vad som skulle ske, och hos en fyraåring blir den fantasin ändå ganska så verklig, för en stund, på samma gång som han bidrog med sina egna idéer och ämnen att ta upp.

Två timmar har gått, Jesper behöver på sitt håll röra på sig, och jag börjar känna att halsen är på väg att bli värre. I maj börjar inspelningen av ”438 dagar”, boken av Martin Schibbye och Johan Persson om fångenskapen i Etiopien, som av Peter Birro omarbetats till ett filmmanus vilket Jesper ska regissera, och i dagarna når ”Jimmie” svenska biografer och fortsätter samtidigt ut på en liten festivalturné.

Det är en flitigt arbetande, men lugn och vänligt samtalande, Jesper jag fått två timmar med och nu önskar all lycka med vad som komma skall.

TISDAG 30/1, 11.30, GÖTEBORG FILM FESTIVAL.

När eftertexterna börjar rulla slår sig Jesper åter, men nu tyst, ned bredvid mig. Publiken sitter kvar, applåderar och väntar i bästa fall på att vår Q&A kan få börja. Jag letar rafsande i väskan framför mig efter de på förhand skrivna stödfrågor jag tagit med.

”Vilken vacker film, vilket foto”, viskar jag, och hoppas när jag hör mig själv att han inte tror att jag dissar allt annat med filmen. Det var bara det första jag kom på, hoppas jag att han förstår.

”Tack. Tack, snälla”, svarar han lika tyst och får fram mikrofonen, vilken vi strax ska få användning för, som verkar hamnat under hans fåtölj.

Lamporna tänds, majoriteten av de morgonpigga besökarna sitter kvar, och vi sätter sikte mot scenen.

”Jesper Ganslandt, everybody”, får jag ur mig, rakt emot hur jag skrivit ned att gästerna ska välkomnas upp, men får som tur är med mig publiken.

”Thank you for coming”, säger han, och gör sig redo att besvara de i salongen väntande frågorna.

”Jimmie” går i dag, fredag, upp på svenska biografer.

Text: Rasmus Kilander

Bilder: Jesper Ganslandt, TriArt Film

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Guadagnino och en firande 76-åring.

 

Capitol – biografen med flera, om man ser till historien, både upp- och nedgångar – firar i dag 76 år. Något man uppmärksammar med en förhandsvisning av Luca Guadagninos  hyllade ”Call me by your Name” (som får svensk biopremiär först om en dryg månad), som är baserad på André Acimans roman med samma namn och den avslutande, fristående delen i Guadagninos åtrå-trilogi, med föregångarna ”Kärlek på Italienska” (2009) och ”A Bigger Splash” (2015).

Handlingen, snarlik den i boken, är förlagd till norra Italien, sommaren 1983, och kretsar kring unge Elio (Timothée Chalamet), och tar del av de känslor som väcks hos honom när en ung man från USA (Armie Hammer) flyttar in för att jobba som assistent åt Elios far.

Visst luktar det Luchino Visconti och ”Döden i Venedig”? Det tycker jag också. Och det ganska rejält. Men huruvida det är positivt eller negativt återstår att se.

Kanske något för Cinemateket, förresten – en kväll med Visconti och Guadagnino, med Björn Andrésen och Armie Hammer, i en djupanalys av kärlek med bred åldersskillnad i film?

Kö från Capitol ner till Handels? Nja, intresset verkar, trots hyllningskören, vara ljummet. Ett tiotal, om ens det, biljetter av de totala 206 ska än så länge vara sålda. Så, antar jag, gå dit, ”fira” Capitol och se en av årets – om man ska våga lita på en enig kritikerkår – bästa filmer. Ikväll, 20.00, alltså.

Och grattis, Capitol!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Vilka biobiljetter är värda att lägga de förhoppningsvis köldskyddande vantarna på i helgen, tro, samtidigt som Löfven, Macron o Co belägrat stan? Följer gör tre – ja, jag tänker fredag, lördag och söndag, en per dag – nyss uppsatta, liksom sevärda, filmer.

”Ingen tid för kärlek – en film om Johnny Bode” av Bo Sjökvist och Bengt Löfgren

Stora succéer, i Sverige som Europa, men ändå är han i dag helt utskriven ur historien. ”Varför?”, var frågan filmmakarna Bo Sjökvist och Bengt Löfgren ställde sig, eftersom livet, det han en gång levde, Bode, var så innehållsrikt, så bisarrt, att det nästan är svårt att ta in. Besatta av personen, historien och levnadsödet väljer de i filmen som fick sin premiär vid Göteborgs filmfestival tidigare i år att sätta in honom i ett samhälleligt perspektiv, och på så sätt skapa en levande bild av denna udda (en benämning vissa envisas med att sätta på honom) människa. Jag tänkte återkomma till det, i ett framtida inlägg gå in på djupet, och kanske bryta ner det där, fundera kring om han verkligen var den där sällsamme mannen, eller bara en missförstådd, utsatt och av vuxenvärlden utlämnad ensamvarg.

Filmens speltid, den på 76 ynka minuter, är alldeles för kort, och får förmodligen en nyfikenhetens ådra att vakna till liv. Ett tips är då (om du har turen att på något antikvariat få tag i den) att läsa Ingmar Norléns och Bengt Nyquists ”Herre i frack”, där en bredare, mer utvecklad bild av Sveriges en gång i tiden mest hatade man ges. I Göteborg lär man sig mer om Bode på Capitol, där den hela helgen visas.

”The Killing of a Sacred Deer” av Yorgos Lanthimos

Lanthimos är en mästare, en av vår tids, vågar jag påstå, allra skickligaste filmmakare. I sitt samarbete med Efthymis Filippou, som han skrivit ”Dogtooth” (2009), ”Alper” (2011), ”The Lobster” (2015) och nu ”The Killing of a Sacred Deer, skapar de på duken föreställningar, vissa mer absurda än de andra, man som publik bär med sig under lång tid framöver. ”Dogtooth” håller jag, personligen, trots att jag inte har någon favoritfilm, som en av de bättre filmer jag – ja, jag säger det – sett. Åtminstone av de gjorda under de senaste 20 åren. Och om dessa filmer, de så absurda, vilka kommit att ingå i en grekisk så kallad ”weird wave”, skrev jag här, där det också står om just ”The Killing of a Sacred Deer” – vilken jag, å det grövsta, rekommenderar att du efter en genomläsning av den där texten i helgen ser. Visas, för oss i Göteborg, på Capitol och Göta.

”Thelma” av Joachim Trier

Thelma (spelad av en lysande Eili Harboe) har vuxit upp med strängt religiösa föräldrar i en liten by på norska västkusten, men när hon börjar studera i Oslo öppnar sig en ny värld. Och nya känslor, inte minst för väninnan Anja. Samtidigt har hon börjat få märkliga, återkommande anfall som läkarna inte hittar någon orsak till. Men när Thelma kopplar ihop dessa anfall med sina känslor så väcker det oanade krafter till liv. Krafter som släpper fram mörka minnen från det förflutna …

Den av kritiker rosade Joachim Trier har tillsammans med Eskil Vogt (vars film ”Blind”, från 2014, också är värd att se), sin mångårige samarbetspartner, skrivit manus till ”Reprise” (2006), ”Oslo 31 augusti” (2011) – som jag skriver om här – och ”Louder Than Bombs” (2015), vilka både visats och prisats på festivaler som Cannes, Toronto, Sundance, Karlovy Vary, Göteborg och Stockholm. Och i Stockholm, vilket han stoltseras med, har han belönats med hela två Bronshästar, en erfarenhet han bara delar med en annan regissör, nämligen Quentin Tarantino.

Men att efter ”Louder Than Bombs”, med skådespelare som bland andra Isabelle Huppert och Jesse Eisenberg i ledande roller, återvända till hemlandet, till vad vi sett i tidigare filmer, dvs ett kulturellt, för Trier så bekant, Oslo, kan verka aningen oväntat. Det är dock inte annat än rätt, för det är var han i sitt filmiska berättande är som allra bäst.

I ”Thelma” –  som är en film full av överraskningar, där roller är flytande, där maktpositioner ständigt förskjuts, och som tillsammans med de båda lysande ”Reprise” och ”Oslo 31 augusti” hör till det bättre ur Triers filmografi – utforskas förbjuden kärlek, mörka, inre krafter, den föråldrade, bibeltrogna synen på skapelsen utifrån ett naturvetenskapligt perspektiv, och är som ett resultat av det årets bästa psykologiska thriller – eller coming of age-skräckdrama, om man så vill.

”Thelma” visas på Biopalatset, Capitol och Hagabion.

Dokumentärt om en hatad, smått udda man, nytt av absurdismens grekiske mästare, samt norskt skräckdrama signerat Joachim Trier – något faller förhoppningsvis i smaken. Och under tiden, när du sitter i den där varma salongen, gräver jag ner mig i allt som går att finna kring den där en gång hatade mannen, och återkommer inom en snar framtid med lite mer om fenomenet Johnny Bode.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Lanthimos och den grekiska filmvågen.

Vi möter en hjärtkirurg (Colin Farrell), för sina insatser tämligen uppskattad, med en stilig hustru (Nicole Kidman) och två vackra barn (Raffey Cassidy och Sunny Suljic). Under lunchrasterna försvinner han i väg, ofta under kortare stunder, för att träffa en ung man vid namn Martin (Barry Keoghan). Han, hjärtkirurgen, ger den unge mannen presenter, ljuger för sina kollegor om vem mannen verkligen är, och besväras när samme man om dagarna dyker upp på sjukhuset. Man hinner fundera i banor kring att han, med tanke på presenter och smått hemliga lunchmöten, är otrogen, eller att mannen är prostituerad. Men en bit in i filmen bjuds han hem, tillåts träffa familjen, hjärtkirurgens stiliga hustru och två vackra barn…

Ursprungsidén till filmen sägs ha kommit från hämndmotivet i Euripides Ifigenia in Aulis, där Agamemnon lät hämta sin dotter Ifigenia för att offra henne till Artemis och blidka den vredgade gudinnan. Vilket kanske säger ett och annat, ger lite hintar.

”The Killing of a Sacred Deer”, som fick sin premiär i Cannes, plockade hem samma festivals manuspris och är grekiske Yorgos Lanthimos senaste, går upp på svenska biografer i dag. Men det var för Lanthimos inte här, med världskända skådespelare i sina huvudroller, det började. Inte alls. Men däremot, långt tidigare, hemma i Grekland, med reklamfilms- och musikvideo-makande, och knapphändiga försök till att få filmmanus finansierade.

Nästan ingen, förmodar jag, har kunnat undgå att det grekiska samhället, bortom paraplydrinkar och barnfamiljer på all inclusive-hotell, genomgått ett par, nästan tio numer, rejält omtumlande år. Det var efter de olympiska spelen i Aten 2004 – ni minns, OS tillbaka där det en gång, 1896, i ”modern” form började, en Carolina Klüft som satte både Sverige och sitt Småland på kartan och allas vår Stefan Holm som äntligen fick bita i den för honom så efterlängtade guldmedaljen – som raset, det för Grekland, tog sin början, och solen lika tvärt slutade lysa på de blåvita stenbyarna och grekernas självförtroende.

Men filmen, eller vågen av film, som kom att uppstå i spillrorna av finanskrisen, de i politiken blåsande, kalla högervindarna, och det splittrade – inte bara sett till de många öarna – land som då var Grekland, har i mångt och mycket påståtts symbolisera samtiden, vad som i landet höll på att hända. Något som, bortsett från Lanthimos, och än mer påtagligt än i hans filmer, kan ses i Ektoras Lygizos ”Boy eating the bird’s food”, där regissören visar hur människors livsvillkor, liksom värdighet, följt ekonomin.

Det kan dock debatteras, diskuteras och funderas på, huruvida de många kriserna haft någon påverkan på 00- och 10-talets grekiska filmvåg. För i landet har det även tidigare, innan Stefan Holm under Atens stjärnklara himmel bet i guldmedaljen, producerats absurda dramer, inte sällan influerade av antikens tragedier. Men det ligger, trots allt, som en hinna, en absurdismens sådan, över dessa filmer, de gjorda av bland andra Alexandros Avranas (”Miss Violence”), Athena Rachel Tsangari (”Attenberg”, ”Chevalier”) och, i synnerhet, Yorgos Lanthimos, som ingår i vad som kommit att kallas en ”weird wave”.

”Kinetta”, filmen med namnet, vad jag förstår, lånat ifrån någon sorts grekisk resort-anläggning, är Lanthimos första, på egen hand regisserade långfilm, skriven tillsammans med Yorgos Kakanakis. Utspelar sig gör den på ett hotell, ett ganska tomt sådant eftersom det inte är turistsäsong, där en städerska, en man besatt av bilar från BMW, och en expedit från en foto-butik bestämmer sig för att filma och fotografera olika, dåligt skådespelade scener mellan en man och en kvinna.

Det är kanske inte den mest klockrena av handlingar för att locka finansiärer eller publik, men filmen fick – tro det eller ej – sin premiär på Toronto filmfestival 2005, och visades nästkommande år även under filmfestivalen i Berlin. Vilket, förmodar jag, gav Lanthimos mersmak. Och filmen, om man är intresserad, finns för en billig peng hos dvd-försäljaren Second Run.

Tre halvvuxna barn hålls fångna i en förrädiskt vacker villa. Med en blandning av desperat omtanke, lågmäld tyranni och bisarr experimentlusta har föräldrarna skapat en excentrisk värld där allt från språkbruk till sexualmoral har formats om till något eget. Helt avskärmade från omvärlden upplever barnen sin tillvaro som naturlig, men när en utomstående kommer in i deras hem rubbas balansen. Den skyddande bubbla som omger deras liv hotas plötsligt av total kollaps.

Det är beskrivningen av ”Dogtooth”, filmen från 2009 som skulle komma att bryta ny väg för Lanthimos och hans, då nya, men som än i dag står vid hans sida, manusförfattarkollega Efthymis Filippou. Det är också beskrivningen av den film som anses vara sinnebilden av en ”weird wave”, den jag tidigare var inne på, som kännetecknar dessa grekiska, inte sällan både absurda och humoristiska filmer. Att uppmärksamheten för ”Dogtooth” blev så stor har, såklart, i grunden, att göra med filmens tema: en sadistisk patriark som hemskolat barnen till individer som inte kan fungera till mycket annat än att skydda trädgården från livsfarliga, inkräktande katter som borde klippas av på mitten, i ett hem, likt det som var en viss Fritzls, där väggarna – dvs murarna, de skyddande från omvärlden – skapar en skev verklighetsuppfattning på samma gång som de kontrollerar barnens tankar. Men den har också att göra med Cannes, där filmen vann Un certain regard-priset, samt Oscarsgalan, till vilken filmen nominerades för bästa icke-engelskspråkiga. Och det är, om jag får vara en typ av vägvisare i den filmvärld som är Lanthimos, hans – än i dag – bästa film. Möjligen en av de bättre filmer, även om det är svårt att jämföra, som gjorts de senaste, säg, tjugo åren. Streamas bäst på Draken film, där den, bara i dagarna, lades upp.

I ”Alper” (2011), nästkommande film, som ska sägas var nominerad till Guldlejonet vid filmfestivalen i Venedig, känns humorn, den så absurda, igen, och vi får bekanta oss med fyra minst sagt robotartade figurer: en sjuksköterska, en ambulansförare, en gymnast och hennes tränare, som tillsammans startat en uthyrninsservice. En sådan där de hyr ut sig själva som ställföreträdare för nyligen avlidna personer och träder in som döttrar, kollegor och äkta män under den första sorgperioden. Alper, som titeln kanske hintat om, är vad de kallar sig. Ledaren, som kallar sig Mont Blanc (övriga medlemmar får välja andra namn från de franska alperna, men han ska ha det högsta bergets), kräver en järnhård disciplin som alla inte vill ställa upp på.

Humorn, som sagt, karaktärerna och sättet man valt att bygga sin film på känns igen, och Lanthimos har tillsammans med Filippou även här skrivit ett väldigt starkt manus, men det håller dessvärre inte riktigt i jämförelse med sin föregångare. Dock –  som en sorts uppvärmning inför ”The Killing of a Sacred Deer” – väl värd att se, vilket man bäst, även i detta fall, gör på Draken film.

Hur mycket finanskrisen påverkat den grekiska filmen kan ju, som bekant, diskuteras. Men att den åtminstone i någon mån gjort det kan vi nog ha klart för oss, och Lanthimos, denna nya vågs galjonsfigur, tog efter ”Alper” sitt pick och pack och flyttade tillsammans med frun, Ariane Labed (känd från just ”Alper”, samt en mängd andra, grekiska som internationella, filmer) till Storbritannien. Till följd av, får vi förmoda, de för filmen ekonomiska förutsättningar som fanns – eller inte fanns – i hemlandet.

Ganska snart, med Filippou som medförfattare och Labed i en av rollerna, påbörjades på Irland inspelningen av nästa projekt – det första engelskspråkiga – med flera välkända skådespelare i casten och med namnet ”The Lobster”. Men ”vad händer nu?”, kunde man tänka. Nu när landets främste filmare, han som leder vägen för den nya vågen, i nästa film lämnar både land och språk. Och svaret är: inget påtagligt. Han fortsätter, med samma hinna av absurdism över projektet, och gör det minst lika bra.

David (Colin Farrell) har precis blivit dumpad av sin fru, och lever i ett samhälle där singlar på något mystiskt dejtingspa har 45 dagar på sig att hitta äkta kärlek, annars förvandlas de till ett, av dem själva valt, djur. Därav titeln, filmens huvudperson önskar nämligen bli en hummer. Efter flertalet misslyckade, romantiska äventyr bestämmer han sig för att fly den dystopiska värld han lever i. Han sluter upp med en grupp revolutionärer som kallar sig The Loners, en grupp människor som förkastar romantik. Men hos dem träffar han en gåtfull främling (Rachel Weisz) som väcker oväntade och starka känslor inom honom.

Ja, det är onekligen en intressant grundpremiss. Två ska man vara, som par ska man leva. Det är i Lanthimos första engelskspråkiga film vad samhället säger, vilket hos sin publik lockar till både funderingar och, som alltid, en hel del skratt – för humorn, den så absurda, finns med även här. Även om den inte når upp till samma kvalité som ”Dogtooth” (kommer han någonsin att klara av det?), så är det en bra mycket mer vässad film än ”Alper”, och personligen så håller jag den som en av förra årets (sett till svensk biopremiär) bästa. Filmen belönades i Cannes med priset Prix du Jury, och nominerades till en Oscar för bästa originalmanus.

”Vad som också är roligt, bortsett från att faktiskt vinna det där priset, är att juryn på något sätt också uppmärksammar en ny typ av europeisk film, som jag kan känna att jag är kopplad till, som Maren Ades ’Toni Erdmann’, eller Yorgos Lanthimos filmer”, sa Ruben Östlund om Cannes, när jag för ett tag sedan intervjuade honom.

Och det är intressant, det där. Att filmer som Maren Ades (”Du och jag”, ”Toni Erdmann”) och Lanthimos tillsammans med Östlunds kanske är på väg att skapa en ny typ av våg, från sina tre, respektive länder. För det finns en viss samlingspunkt för dem, för deras filmer, vilken är en så simpel som att det är humor de håller på med. Svart sådan, i filmer som i övrigt, inbäddad i denna humor, tar upp ganska allvarliga och tunga ämnen. Man skulle även kunna se det som en fortsättning på Hanekes tradition (som är en uppenbar inspirationskälla vad gäller Östlund), vilket Richard Brody, filmskribent på The New Yorker, tar upp i en ganska negativ text, i vilken han avhandlar både Lanthimos och Östlunds nya filmer. Läsvärt, oavsett vad man tycker om dem.

Men vem är han, egentligen, den unge mannen? Han jag nämnde i början, på bilden ovan, som följer med hjärtkirurgen hem till dennes familj? Det är just vad vi tvingas fundera på, skapa oss en idé kring, i ”The Killing of a Sacred Deer”, med det så, om man kan sin Lanthimos (eller tagit sig igenom min text) igenkännliga, absurda och lakoniska berättandet – under lite mer än den första halvan. För efter det tar det fart, dramat rullar i gång och vad som komma skall leveras av Lanthimos på ett rent exemplariskt sätt. Vad som sker på duken – från första till sista bildruta – är både skrämmande och subtilt, hårresande och groteskt, och även smått övernaturligt, utan närmare förklaring.

Men det är framförallt bra, och ett oerhört skickligt filmskapande – på alla plan. Det är en utveckling, eller snarare fortsättning, på den framgångssaga som stavas Lanthimos. Eller den grekiska nya vågen, kanske? För den fortsätter – inte enbart med honom i åtanke – att imponera, och kanske tog den, med honom som dess galjonsfigur, sin början i startgroparna som Grekland grävde ner sig i under finanskrisen, då efter OS 2004.

Vi låter det vara osagt. Men filmen – som bör ses på stor duk, och som mår bäst av att jag inte berättar mer – biter, likt Stefan Holm i Aten, snart i sina, om än inte olympiska, väntade guldmedaljer (och välförtjänta priser).

”The Killing of a Sacred Deer” har svensk biopremiär i dag och visas, för Göteborgs del, på Capitol och Göta.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Rasmus Kilander

Skriver om film. Till vardags, om inte här, på helt andra ställen. Ibland papper.

Mest lästa

  1. Johannes Brost är död.
  2. 2017 års bästa filmer.
  3. Golden Globe, någon?
  4. God (film)jul!
  5. Guldbaggen?