Rasmus Kilander

Tag: Charlotte Rampling

I ett tidigare inlägg, för bara någon vecka sedan, snuddade jag vid Lisa Langseths nya, ”Euphoria”, med bland andra Charlotte Rampling, Eva Green och Alicia Vikander i huvudrollerna. Då, dessvärre, i ganska dystra ordalag, till följd av hur filmen sågades i Toronto tidigare i år. Men i dag är de desto roligare, för den sistnämnda av de där skådespelerskorna, Alicia Vikander, vänder i januari nämligen hem – till Göteborg – och bjuder den stundande filmfestivalen på stjärnglans.

Den 27 januari kommer Vikander till Draken, festivalens så kallade paradbiograf (och kanske finast av dem alla, som i samma hus även inhyser kontor för både filmfestivalen och Draken film), för att gästa den svenska premiären av just Lisa Langseths ”Euphoria”, som tävlar i festivalens huvudkategori, Nordic competition, där vinnaren föräras Dragon Award Best Nordic Film.

Filmen, vilket jag tog upp i min tidigare, lite mer utvecklande text, kretsar kring ett systerpar, spelat av Alicia Vikander och Eva Green, och utspelar sig på en dödshjälpsklinik – bara det ett ganska, om man ska lyssna till intervjuer, som den här, med Langseth, tabubelagt ämne – i Centraleuropa, där de även ska komma att träffa på Charlotte Ramplings karaktär.

Samarbetet, det Langseth och Vikander emellan, har pågått ett bra tag, och ”Euphoria” är det tredje, gemensamma projektet för duon efter framgångar med fantastiska – för både regissören och skådespelerskan – långfilmsdebuten ”Till det som är vackert”, samt det psykologiska dramat ”Hotell”.

Vikander vann, som bekant, en Oscar för bästa kvinnliga biroll 2016, efter rollen som Gerda Wagner i Tom Hoopers (i mitt tycke svaga) könskorrigeringsdrama ”The Danish Girl”. Ledande roller, som nu börjar bli ett par, har hon i övrigt haft i filmer som bland andra ”Ex Machina”, ”A Royal Affair”, ”Anna Karenina”, liksom tidigare nämnda ”Till det som är vackert” (bilden nedan) och ”Hotell”, som båda skrivits och regisserats av Langseth.

Nästkommande år är, som vanligt numer, inget år utan någon Vikander på duken, då hon kommer att synas som Lara Croft i nya ”Tomb Raider”, samt i Ben Wheatleys (senast aktuell med ”Free Fire”) ”Freak Shift”, i vilken hon spelar mot Sasha Lane, känd från Andrea Arnolds hyllade ”American Honey”, samt ”Call Me by Your Name”-aktuelle Armie Hammer.

Kul med gäster, och inte minst en hemvändare som Vikander. Det bådar gott för vad vi i övrigt av festivalen, den stundande, kan vänta.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

”The post-screening take-away is definitely not happiness or excitement, but rather something that could be described as excruciating and embarrassing”

”Even if audiences find themselves able to remain in their seats until the end, the catharsis feels fake and unearned”

Branschtidningen Variety var inte, efter den där premiären i Toronto, särskilt hyllande. Inte heller The Filmstage, som instämde i kritiken ovan och menade att filmen inte är mer än ett standarddrama – av det svagare slaget.

Filmen de refererar till är ”Euphoria”, Lisa Langseths nya, om två systrar som av olika anledningar semestrar i Europa.

Att trailern, den ovan (eller den korta, tidigare nämnda synopsisen, för den delen), skulle ge någon slags gåshud, ens få någon att lyfta på ögonbrynen, vore mer än en mild överdrift. Men den känns onekligen, trots den där, från vissa håll, svidande kritiken, intressant, som något att se fram emot. Inte minst med tanke på Langseths tidigare filmer, som ”Hotell”, eller kanske främst den fantastiska debuten med ”Till det som är vackert”.

Många är vi dock inte, som det ser ut nu, med nöjet (eller, om man ska lyssna till Variety – onöjet) att kunna se fram emot filmen på stor duk. För än så länge är det bara ett fåtal, tappra distributörer som valt att öppna plånboken och ta filmen till sig, på samma gång som endast ett fåtal, ynka festivaler lite varstans i världen valt att visa den. Och lansering på duk verkar bara Sverige och Norge, tråkigt nog, vara redo för.

Och tråkigt är verkligen vad det är. För filmen har en på pappret svindlande stark rollista, inte minst, med Alicia Vikander (i sin tredje film tillsammans med Langseth) och Eva Green, känd från bland andra Bertoluccis incestuösa ”Dreamers”, som de båda systrarna, samt en viss Charlotte Rampling – som allra färskast känns igen från Andrew Haighs fina, intelligenta ”45 år” – i en mer oklar biroll.

Men oavsett vad som händer med ”Euphoria”, liksom övriga, framtida Vikander- och Langseth-filmer, så rekommenderar jag å det grövsta att se eller, för den delen, se om ”Till det som är vackert”. Till den nivån har ingen av dem, varken Langseth eller Vikander, nått sedan dess – och lär kanske aldrig göra igen.

”Euphoria” ser vi, om allt går som det ska, på svenska biografer den 2 februari.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Filmfestivalen i Venedig.

I lördags var den slut, festivalen. En veckas filmtittande, för de så pass privilegierade att vara på plats, över.

”Eftersom det är första gången en mexikansk filmskapare vinner så vill jag ge priset till alla unga i Mexiko eller Latinamerika som drömmer om att göra film”, sa Guillermo del Toro, som tidigare regisserat filmer som ”Cronos”, ”Hellboy” och trefaldigt Oscarsbelönade ”Pans Labyrint”, från scenen efter att ha prisats med Guldlejonet för sin romantiska sagofantasi ”The Shape of Water”.

”The Shape of Water”, ett, som alltid när det kommer till del Toro, fantasirikt äventyrsdrama, där vi under kalla krigets tidiga 60-tal får följa en stum städerska, spelad av Sally Hawkins (”Happy Go Lucky”, ”Blue Jasmine”), i arbetet på ett laboratorium. Ett topphemligt sådant. Men livet, det som är hennes, tar fart, får en oväntad vändning, när hon tillsammans med kollegan Zelda, i filmen spelad av Octavia Spencer (”Niceville”, ”Dolda tillgångar”), gör en märklig upptäckt i en vattentank där man, vad det verkar, bedriver ett hemligt experiment.

Nej, nej och, ja just det, nej, tänker jag. Det låter så, ja, jag säger det, jävla ointressant. Men, och nu svär jag igen, fan, det tänkte jag om den så omtyckta ”Pans Labyrint” också. ”Pans Labyrint” som jag, till en början motvilligt, som den fantasy-hatare jag är, tvingades erkänna min uppskattning inför. Och i våras, på ett flygplan, såg jag om den. Även då, inte alls lika motvilligt, insåg jag vilken bra film den – på flera lager – faktiskt är. Och, inte att förglömma, vilken fantastisk filmmakare Del Toro är. Så jag vågar, och ber om ursäkt för språket, redan nu intala mig att den med all säkerhet är värd det där lejonet i guld, och med lika stor säkerhet lär dra sin publik till biograferna.

Jag snuddade i min inledning vid Oscarsgalan, vid del Toros framgångssaga med ”Pans Labyrint”. Och sett till den där galan, vars race man, historiskt sett, brukar säga tar fart i samband med festivalen i Venedig, ligger del Toro bra till, i detta nu ett par steg före, vågar jag påstå. Inte minst om vi ska roa oss med att titta bakåt, utgå från lite statistik, då man, om minnet sviker, med ett par enkla google-sökningar kan bilda sig en uppfattning om den mexikanska, kanske osynliga, men ack så raka, väg från Venedig till Los Angeles och Oscarsgalan som finns. Jag tänker såklart på del Toros landsmän i Alfonso Cuarón och hans ”Gravity”, samt Alejandro González Iñárritu och ”Birdman”, som båda fått sina världspremiärer i den där lagunen i Adriatiska havet, för att halvåret senare få kliva upp på Dolby Theatres scen.

I övriga, större kategorier återfinns israeliske Samuel Maoz (”Lebanon”), som för sin ”Foxtrot” belönades med Juryns stora pris, samt Xavier Legrand (som barn gjorde han en roll i Louis Malles ”Vi ses igen, barn”) som fick ta emot Silverlejonet för bästa regi för filmen ”Custody”. Bästa manliga skådespelare utsågs Kamel el Basha till för sin roll i Ziad Doueiris ”The Insult”, och dito pris i den kvinnliga kategorin gick till Charlotte Rampling för sin tolkning av Hannah, en kvinna i identitetsupplysning, i Andrea Pallaoros film med samma namn som huvudkaraktären. Rampling är även, tillsammans med Alicia Vikander och Eva Green, aktuell i Lisa Langseths ”Euforia”, som i detta nu premiärvisas under filmfestivalen i Toronto.

Kul, i mitt tycke, är också det så kallade Marcello Mastroianni-priset, bästa unga skådespelare, som gick till Charlie Plummer för rollen som Charley i Andrew Haighs ”Lean on Pete”. Kul, såklart, för honom, för Plummer, som i ”Lean on Pete” säkert gör en fantastisk roll i en lika fantastisk film som jag, med nöje, ser fram emot. Men, dit jag vill komma, anledningen till sidospåret, är att Andrew Haigh, för att sammankoppla med tidigare stycke, regisserade just Charlotte Rampling i den så fantastiska, evigt ihågkomna, ”45 år”. En film jag inte nog kan rekommendera och önskar att alla, filmintresserade som inte, ser.

”Men mexikansk film, en brittisk Andrew Haigh – och allt i Italien”, tänker du. ”Sverige, då? Har vi nåt att komma med i år?”. Men jag är ledsen, det verkar inte så, tyvärr. Vi lyser, lika starkt som solen på Venedig, med vår frånvaro. Eller, ja, klart vi höll våra tummar för Rolf Lassgård, som i Alexander Paynes, på vissa håll svalt mottagna, ”Downsizing” spelar norsk vetenskapsman mot bland andra Matt Damon, Kristen Wiig och Christoph Waltz. Men den blev utan priser. Sist vi, Sverige som filmland (och det reserverat för Venedig. På övriga festivaler, som i Cannes, i Toronto, inte minst, går det ju bra), hade något att komma med var för tre år sedan, då allas vår Roy Andersson, som del Toro i år, vann Guldlejonet för ”En duva satt på en gren och funderade på tillvaron”. Och kanske är det Roy, ändå, vi har att förlita oss på, för enligt det instagram-konto som sägs vara hans delas det flitigt, både bilder och filmer, från inspelningen av ”Om det oändliga” som förväntas få sin premiär under 2019.

Filmfestivalen i Venedig, som faktiskt är världens äldsta i sitt slag, har i år också, vilket är värt att snudda vid, haft ögonen öppna – och det åt flera håll, bokstavligt talat. Man har nämligen uppmärksammat och delat ut priser i flera kategorier för den nya konstformen Virtual Reality. För projektet ”La Camera sabbiata” prisades Laurie Anderson, senast aktuell med den fina filmen ”Heart of a Dog”, tillsammans med samarbetspartnern Hsin Cheng-Huang.

Bra, Venedig. Och kul, bortsett från den svenska, svidande frånvaron, med en mängd nya filmer att med penna klottra ned i anteckningsblocket. Återstår bara att se huruvida den mexikanska traditionen, kopplingen Venedig och Oscarsgalan emellan, håller i sig.

Nedan följer en utförlig lista över samtliga vinnare:

Guldlejon för bästa film: ”The Shape of Water”, Guillermo del Toro

Silverlejon, Juryns stora pris: Samoel Maoz för ”Foxtrot”

Silverlejon för bästa regi: Xavier Legrand för ”Jusqu’ à la garde”

Bästa kvinnliga skådespelare: Charlotte Rampling, ”Hannah”

Bästa manliga skådespelare: Kamel el Basha, ”The insult”

Bästa manus: Martin McDonagh för ”Three billboards outside Ebbing. Missouri”

Marcello Mastroianni-priset, bästa unga skådespelare: Charlie Plummer, ”Lean on Pete”

Juryns specialpris: Warwick Thornton, ”Sweet water”

Orrizonti-priset bästa film: ”Nico, 1988”, Susanna Nicchiarelli

Bästa debutfilm: ”Jusqu’ à la garde”, Xavier Legrand

Hedersguldlejon: Jane Fonda och Robert Redford

Bästa VR: ”Arden’s wake”, Eugene Chung

Bästa VR-story: ”Bloodless”, Gina Kim

Bästa VR-upplevelse: ”La Camera sabbiata”, Laurie Anderson och Hsin Cheng-Huang

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Rasmus Kilander

Skriver om film. Till vardags, om inte här, på helt andra ställen. Ibland papper.

Mest lästa

  1. Johannes Brost är död.
  2. 2017 års bästa filmer.
  3. Golden Globe, någon?
  4. Guldbaggen?
  5. Göteborg Film Festival.