Rasmus Kilander

Tag: Göteborg Film Festival

Göteborg Film Festival.

I dag inleds den, filmfestivalen. Göteborg Film Festival. Och jag ska inte skriva, åtminstone inte i första hand, utan istället hålla i några få av festivalens dryga tusen föreställningar. Eller hålla i, jag ska efter visningarna – inför en förhoppningsvis intresserad och kvarsittande publik – ställa regissören ett par frågor, och känner mig därför manad, nästan tvungen, att nedan tipsa om några filmer av en eller annan anledning värda att hålla båda ögonen öppna för. Några som jag haft möjligheten att se, andra som jag hoppas hinna bocka av, samt vissa vars föreställningar jag ska göra mitt bästa för att styra ihop.

Anna’s War av Aleksei Fedorchenko.

Apostasy av Daniel Kokotajlo.

Ava Sadaf Foroughi.

Disobedience av Sebastián Lelio.

Golden Dawn Girls av Håvard Bustnes.

Happy End av Michael Haneke.

Jimmie av Jesper Ganslandt.

Lida av Anna Eborn.

Lover for a day av Philippe Garrel.

Saknaden av Andrej Zvjagintsev.

The Day After av Hong Sang-Soo.

Några tips (och bra sådana), som sagt, bland de dryga 400 filmer som under veckan visas.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Ett Bergmanskt 2018.

Nästa år, mitt i sommaren, den 14 juli, skulle Ingmar Bergman ha fyllt 100 år. Demonregissören skulle ha blivit gammal, på riktigt. Under Göteborgs filmfestival, som rullar igång om en dryg månad, den 26 januari, kommer därför ett av årets tematiska fokus att vara just denne hundraåring, liksom den betydelse, nationellt som internationellt, nu som då, som han haft för filmen.

Att just Göteborgs filmfestival (åtminstone här på hemmaplan, i Sverige) får verka som någon typ av inledning på firandet – detta, vad det verkar, år av stundande Bergman-bonanza till kalas – är, tror jag, ingen slump. Eller möjligen en väldigt passande sådan, med tanke på att Ingmar Bergman var festivalens hedersordförande fram till sin död, i juli 2007. Han spelade nämligen en aktiv roll i festivalen, inte minst i skapandet av den internationella debuttävling som han med sitt namn pryder, The Ingmar Bergman Competition.

Under den stundande festivalen får han även ge namn åt en ny satsning, Bergman Revisited, till vilken några av Sveriges främsta regissörer och manusförfattare, som Tomas Alfredson, Jesper Waldersten, Liv Strömquist, Pernilla August och Lisa Aschan, låtit göra sex kortfilmer, alla inspirerade av det universum som var Bergmans.

Visst, tänker man på Bergman så tänker man ofta på det visuella, på Sven Nykvists foto, inte minst. Men den 2 februari kommer fokus istället att ligga på musiken, på vad som faktiskt, bortom yrket och filmen, var hans sanna passion. Tillsammans med Göteborgs Symfoniker kommer filmfestivalen att erbjuda sin publik – den förhoppningsvis genom dörrarna strömmande – ett allkonstverk i vilket man närmar sig Ingmar Bergman i ett drömspel, där livemusik, video och ljus, tillsammans med musiker som publik, omfamnas av jubilarens universum.

Fokus Bergman, visst? Det skulle man, verkar det som, kunna kalla både festivalen och detta nästkommande år. Men just ”Fokus: Bergman” heter även det retrospektiv som under festivalveckan kommer att visa några av demonregissörens mest framstående filmer. Återkommer, när programmet är släppt, om vilka. Nedan följer några, bland många andra, som ligger mig varmt om hjärtat.

Eva Dahlbeck i ”En lektion i kärlek”, 1954.

Gunnar Björnstrand i ”Nattvardsgästerna”, 1963.

Liv Ullman och Ingrid Bergman i ”Höstsonaten”, 1978.

Men att plöja den mängd Bergman som, i olika former, lär erbjudas kan säkert bli för mycket, smått tufft i den kamp man på festival bedriver mot klockan. Bra är då, om man bor i eller i närheten av Göteborg, åtminstone, att Hagabion finns. För med start den 7 januari, under parollen ”Söndag med Bergman”, kommer alla regissörens filmer, från början till slut, i kronologisk ordning, att visas på stor duk.

Det lär bli ett Bergmanskt 2018. Men innan dess en jul, där ”Fanny och Alexander” (bilden), som på något sätt inbegriper allt vad som var Ingmar Bergmans filmiska värv, bör vara lika självskriven konsumtion som både Kalle och Karl-Bertil. Gärna som maestro själv – som inte firade jul – med uppvärmd kycklinggryta, i ensamhet.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

I ett tidigare inlägg, för bara någon vecka sedan, snuddade jag vid Lisa Langseths nya, ”Euphoria”, med bland andra Charlotte Rampling, Eva Green och Alicia Vikander i huvudrollerna. Då, dessvärre, i ganska dystra ordalag, till följd av hur filmen sågades i Toronto tidigare i år. Men i dag är de desto roligare, för den sistnämnda av de där skådespelerskorna, Alicia Vikander, vänder i januari nämligen hem – till Göteborg – och bjuder den stundande filmfestivalen på stjärnglans.

Den 27 januari kommer Vikander till Draken, festivalens så kallade paradbiograf (och kanske finast av dem alla, som i samma hus även inhyser kontor för både filmfestivalen och Draken film), för att gästa den svenska premiären av just Lisa Langseths ”Euphoria”, som tävlar i festivalens huvudkategori, Nordic competition, där vinnaren föräras Dragon Award Best Nordic Film.

Filmen, vilket jag tog upp i min tidigare, lite mer utvecklande text, kretsar kring ett systerpar, spelat av Alicia Vikander och Eva Green, och utspelar sig på en dödshjälpsklinik – bara det ett ganska, om man ska lyssna till intervjuer, som den här, med Langseth, tabubelagt ämne – i Centraleuropa, där de även ska komma att träffa på Charlotte Ramplings karaktär.

Samarbetet, det Langseth och Vikander emellan, har pågått ett bra tag, och ”Euphoria” är det tredje, gemensamma projektet för duon efter framgångar med fantastiska – för både regissören och skådespelerskan – långfilmsdebuten ”Till det som är vackert”, samt det psykologiska dramat ”Hotell”.

Vikander vann, som bekant, en Oscar för bästa kvinnliga biroll 2016, efter rollen som Gerda Wagner i Tom Hoopers (i mitt tycke svaga) könskorrigeringsdrama ”The Danish Girl”. Ledande roller, som nu börjar bli ett par, har hon i övrigt haft i filmer som bland andra ”Ex Machina”, ”A Royal Affair”, ”Anna Karenina”, liksom tidigare nämnda ”Till det som är vackert” (bilden nedan) och ”Hotell”, som båda skrivits och regisserats av Langseth.

Nästkommande år är, som vanligt numer, inget år utan någon Vikander på duken, då hon kommer att synas som Lara Croft i nya ”Tomb Raider”, samt i Ben Wheatleys (senast aktuell med ”Free Fire”) ”Freak Shift”, i vilken hon spelar mot Sasha Lane, känd från Andrea Arnolds hyllade ”American Honey”, samt ”Call Me by Your Name”-aktuelle Armie Hammer.

Kul med gäster, och inte minst en hemvändare som Vikander. Det bådar gott för vad vi i övrigt av festivalen, den stundande, kan vänta.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Göteborgs Kulturkalas.

Det är Kulturkalas. Ett filmens Kulturkalas. Ja, ta mig på orden, i år visas en mängd – vad jag förstått, mer än under något tidigare kalas – filmer. Och, tro mig även här, bra filmer. Ett par, av en eller annan anledning, så pass värda att se att jag tänkte ta mig tid att skriva om dem. Tipsa – ge en liten guide till vad, i filmväg, du under kalaset borde skriva ner i kalendern.

Och, jag vet, jag är lite sen, kalaset har redan börjat och bra film har hunnit visas. Som Nikki Lindroth von Bahrs ”Min börda”, kortfilmen som tävlade – och vann – Startsladden vid Göteborgs filmfestival, samt var uttagen för tävlan i Cannes. Vad vi också, och det tar jag på mig, lyckades missa under onsdagen är Lone Scherfigs ”Their Finest Hour”, som 2016 fick sin världspremiär under filmfestivalen i Toronto, samt sin svenska under Göteborgs filmfestival.

Men, misströsta inte för länge. För tårtan, den som väl ofta är kalasets huvudpunkt, är inte framdukad än. Det finns bra mycket mer film att skriva upp. Ett par filmer som jag, om jag var du, skulle hålla ögonen på. Det fullständiga programmet finns, om du tycker mitt är för ynkligt, alldeles för klent, på deras hemsida.

Då, till vad som skulle kunna kalas tårtan, lite av gräddan på kalaset.

I dag, torsdag:

”Ljus i natten” av Aki Kaurismäki, 2017

Kaurismäki ger sig, som tidigare, in i politiken. I ”Ljus i natten” tar han sig an Syrienkonflikten i form av Khaleds flykt till Helsingfors och det möte han ställs inför med det finska samhället. Det är Kaurismäki, ja. En Kaurismäki mer eller mindre som vi är vana att se honom. Men det är inte hans bästa. Det är inte ”Mannen utan minne” eller ”Mannen från Le Havre”. Men det är Kaurismäki. Och det är, måste jag säga, ändå ganska så bra, väldigt fint. Filmen fick, vilket är värt att nämna, sin premiär under filmfestivalen i Berlin, där den belönades med en Silverbjörn för bästa regi. Kronhusgården, 21.45.

”Hopptornet” av Axel Danielsson och Maximilien Van Aertryck, 2016

”I ett 10 meter högt hopptorn ställs rädslan för att hoppa mot den personliga förlusten det skulle innebära att inte våga. En studie av människor i en konstruerad situation”. Så beskrivs den, ”Hopptornet. Kortfilmen som kommit att bli en viral succé, samt belönats med både Special Jury Price och Audience Prize vid den mest betydelsefulla kortfilmsfestivalen i världen i Clermont-Ferrand, Frankrike. 2016 vann den även Starsladden vid Göteborgs filmfestival, och(!) tävlade om en Guldbjörn i kortfilmssektionen i Berlin. Götaplatsen, 23.00.

Fredag:

”Fucking Åmål” av Lukas Moodysson, 1998

Ja, den behöver väl, förmodar jag, ingen närmare beskrivning. Inte mer än att den fortfarande håller (jag såg nyss om den) och så lär göra bra länge till. Bra Moodysson! Och bra Kulturkalaset! Sågs, för att nämna lite kuriosa, 1998, när den fick sin premiär, av nästan 900 000 på bio. Så, antar jag, var du inte en av dom, kanske som mig knappt född, eller fortfarande inte sett den: ta chansen när du har den. Kronhusgården, 21.45.

”Las Palmas” av Johannes Nyholm, 2011

”En kvinna i medelåldern vistas ensam på solsemester. På en bar dricker hon sig full, dansar på borden och trakasserar övriga gäster. Rollen som kvinnan spelas av en ettårig flicka, övriga roller av marionettdockor”. Yes, det är Johannes Nyholms stora genombrott och samme Nyholms dotter i rollen som den ettåriga flickan. Den har visats världen över, på mängder av festivaler, tilldelats priser som Startsladden vid Göteborgs filmfestival och en Guldbagge för bästa kortfilm och är, minst sagt, spektakulär, fantastiskt bra och väl värd att se. Nyholm har även skrivit och regisserat 2016 års fina och, i år, flerfaldigt Guldbaggebelönade ”Jätten”. Götaplatsen, 23.00.

Lördag:

Tre filmer om att leva, Nasrin Pakkho

Nasrin Pakkho är dokumentärfilmare, producent och skådespelare, vars present till oss Kalasbesökare är ett kortfilmspaket bestående av tre, från varandra, fristående filmer. Det är ”Layla” och ”As usual”, som här får sina premiärer, samt den något längre, dryga timmen långa, ”Regnbågens sång”. Biopalatset, 13.30.

”Sameblod” av Amanda Kernell, 2016

Sveriges koloniala och rasbiologiska historia har länge nästan undanhållits, legat gömd och tvingats undan strålkastarljuset. Men Amanda Kernell har höjt rösten, berättat om de samiska minoriteterna, hur de behandlats av både regering och landsortsbefolkning. Och gör så även i ”Sameblod”. Filmen som kan sina festivaler, deltagit i många av världens allra främsta. Som i Venedig, där den fick sin premiär, på Sundance i Utah, i Toronto och i Tokyo.Den var också, utöver de där, som bara är en handfull av allt vad den hunnit med, uttagen för tävlan under Göteborgs filmfestival tidigare i år, och vann då det prestigefulla Dragon Awards Nordic Film, även kallat miljonpriset. Men trots det, trots de många festivalbesöken, utmärkelserna, var SF inte särskilt intresserade av att visa upp denna visuellt bländande, oerhört viktiga och möjligen årets starkaste svenska filmdebut. Nej, inte alls. Den var, som man utan exakta citat i huvudet sa, ”för smal”, inte något som skulle locka en bredare publik. Men efter påtryckningar från flera håll, bransch som publik, flertalet utsålda salonger på bland annat Zita i Stockholm och Hagabion i Göteborg, gav man med sig, beslutade att ge filmen en bredare distribution. Den distribution den förtjänade – och fortfarande gör. För ”Sameblod” är en av de bättre, på min lista topp fem, av svenska filmer de senaste, säg, tjugo åren, med ett av kritiker snittbetyg högre än någon annan svensk film på väldigt länge. Kernells kortfilm ”Stoerre Vaerie”, som ligger till grund för ”Sameblod, finns att streama på Draken film. Kronhusgården, 21.45.

Söndag:

”The Square” av Ruben Östlund, 2017

”Christian är en framgångsrik ledare på ett modernt konstmuseum – han lever i centrum av konstvärlden och tar sitt arbete på största allvar. Dagarna innan den prestigefulla utställningen The Square ska öppna blir han bestulen på öppen gata, något han varken kan skaka av sig eller låta passera obemärkt. Han påbörjar en jakt på förövaren som försätter honom i allt dråpligare situationer och får honom att ifrågasätta sin egen moraliska kompass. Samtidigt måste Christian hantera den PR-byrå som museet anlitat för att marknadsföra den kommande utställningen. Något som visar sig ta en oväntad riktning och som försätter såväl den konstnärlige ledaren som muséet i kris.” Så beskrivs ”The Square”, Ruben Östlunds i Cannes Guldpalmsbelönade film som, vågar jag påstå, är kalasets mest emotsedda. Inget konstigt med tanke på vad han tidigare gjort. Jag tänker på ”Gitarrmongot”, ”De ofrivilliga” (som väl ändå är en av de bästa svenska filmerna genom tiderna?), ”Play” och ”Turist”. Köerna ringlade långa inför de förhandsvisningar som gavs under Way Out West, och lär förmodligen göra så även här. För det är, till råga på allt, fritt inträde. Så var i tid. Biopalatset, 13.00.

Trevligt kalas!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Rasmus Kilander

Skriver om film. Till vardags, om inte här, på helt andra ställen. Ibland papper.

Mest lästa

  1. Tack för allt, Hasse!
  2. "The Square" blir Sveriges Oscarsbidrag.
  3. Göteborgs Kulturkalas.
  4. Pablo Larraín och hans "No"
  5. Ett samtal med Ruben Östlund.