Rasmus Kilander

Tag: Göteborg Film Festival

Ett samtal med Jesper Ganslandt

Efter att som tolvåring börjat filma hemma i Falkenberg, genom åren arbetat med musikvideor och klippt diverse program för tv, slog Jesper Ganslandt 2006 igenom med långfilmsdebuten ”Farväl Falkenberg”, vilken blev flerfaldigt Guldbaggenominerad och även Sveriges Oscarsbidrag, följde efter den upp med de två, av kritiker hyllade, ”Apan” (2009) och ”Blondie” (2012), för att sedan fortsätta med en nu för bioduken redo och på förhand hyllad ”Jimmie”, i vilken han själv – förutom att bland annat regissera, skriva och producera – återigen ställer sig framför kameran. Men någon huvudroll är det inte, för den har sonen, Hunter Ganslandt, som vid inspelningen bara var fyra år gammal. Följer gör mitt samtal med den flitigt arbetande regissören.

Jesper Ganslandt.

TISDAG 30/1, 09.45, GÖTEBORG FILM FESTIVAL.

På Capitol, en liten, privatägd biograf i närheten av Handels i Göteborg, strömmar folk, bort från vinterns ihållande kyla, in genom dörrarna. Så gör även Jesper Ganslandt, den Falkenbergsbördige regissören som, influgen direkt från premiären i Rotterdam, är här med sin nya film, ”Jimmie”, vilken han om dryga kvarten inför en förväntansfull festivalpublik ska introducera – och efteråt, ledd av mig, göra en Q&A.

Samtidigt som salongen släcks ned sätter sig Jesper i den röda fåtöljen bredvid mig, rätar till jackan i knät, som om han strax ska resa sig igen, och tittar förväntansfullt, precis som resten av den fullsatta biografen, upp mot ridån som långsamt börjar röra på sig.

Ska du se filmen?

– Naej, bara lite kort.

Han rätar återigen på sig i fåtöljen, och fortsätter:

– Höra så att ljudet är okej, men vi ses sen.

Hunter Ganslandt i titelrollen.

LÖRDAG 7/4, 12.30, ÖVER SKYPE.

Efter ett tiotal mejl fram och tillbaka har vi hittat en tid. Ett klockslag som vi båda passerade med en  dryg kvart. Jesper har en timme, säger han. Jag tänker två.

Kul att vi fick till det, till slut.

Ja, verkligen. Det var lite svårt där, ett tag.

Hur känns det nu, ett par månader efter att filmen fick sina två, lite större festivalpremiärer, och om en vecka når våra svenska biografer?

– Jag tycker det är ganska skönt att ha fått betänketid, för tanken var, från början, att sikta in oss på Berlin, vilket då hade blivit lite senare. Men det har varit skönt att få reflektera lite, fundera över hur den tagits emot, vad idén kommer ifrån, vad jag menar med den, vad jag tycker är lyckat och vad jag tycker att den gör.

Men filmen var skickad även till Rotterdam?

– Ja, precis, och någon annan festival. Men sen hörde de av sig därifrån, från Rotterdam, alltså, och ville ha den som öppningsfilm.

Och då var det inte mycket att fundera över?

– Det är ju svårt att inte tycka att det är en bra grej. Klart att det skulle vara bra för filmen. Men givetvis funderar man över om det är rätta festivalen, om det är dit vi vill och sådär.

Men öppningsfilm, tänker jag, måste ju ändå ge filmen en viss uppmärksamhet, vilket väl för ”Jimmie”, som en förhållandevis liten film, är väldigt viktigt?

– Jag hade Berlin i tankarna, tyckte det kändes kul att försöka få med den där. Och det kanske hade gått. Men när de verkligen ville ha den i Rotterdam, och på samma gång erbjöd oss att få öppna festivalen, så kändes det verkligen som rätt festival att satsa på. Det är ju, som du säger, också en liten film, så det kanske, tänkte jag, är bra om den får en lite större plattform i början, första gången den visas.

Samtidigt som han förklarar, utförligt berättar hur arbetet med att skaffa filmen en bra festivalnärvaro, får jag känslan av att det låg en rejäl stress bakom det hela, som om han fortfarande bearbetar filmens öppningskväll.

– Jag satt i ljudmixen, ja, två dagar innan den skulle visas, funderade över det där ljudet som saknades, över att det måste bli klart, att vi måste hinna med det där andra. Man vill ju, inför första visningen, ha den i bästa möjliga skick.

Ljudet är ju, för en film som denna, oerhört viktigt.

– Ja, alltså, otroligt viktigt. Och det hade vi snackat om länge, just det där att det är mycket som ska ske off-camera, att det ska byggas upp ljudmiljöer som på något sätt förklarar hur Jimmie upplever det hela.

Var reaktionerna bra, upplevde du, i Rotterdam?

– Ja. Eller starka. Bra och dåliga, positiva och ifrågasättande. Det var reaktioner, i alla fall. Vilket kändes viktigt. Det kunde ju ha varit lamt, menar jag.

Så det känns, antar jag, bra?

– Ja, men det tycker jag. Känns skönt att nu ha fått chans att reflektera lite kring projektet. Men den här gången, med Rotterdam och Göteborg, blev det så nära inpå, så jag hade inte tänkt så mycket kring hur folk skulle reagera. Men när jag fått lite tid, nu efteråt, så känns det som att det stämmer ganska så bra överens med vad jag var ute efter.

”Jimmie” följer fyraårige Jimmie, spelad av Ganslandts son, Hunter Ganslandt, som med sin pappa måste åka på en resa, bort från Sverige, och lämna mamma hemma. En resa som aldrig vill ta slut, på samma gång som ingen verkar veta var de ska. Förutom att de är på väg bort från något.

Men vi kommer tillbaka, pratar mer om Jimmie, om att regissera sin egen son och varifrån den där idén kom. Men först ville jag prata om Jesper själv, om hur han började, vad det var hemma i Falkenberg som väckte intresset – och i dag lett till att han nu har sin fjärde film rullandes på svenska, som internationella, biografer.

– Dragans pappa, min granne, hade köpt en videokamera. Jag var väl tolv, tretton, kanske, och han hade mycket åttiotalsfilm, du vet. Skräckfilm, som jag inte fick se hemma. Vilket ledde till att vi började göra egna filmer, jag, Dragan och andra i kvarteret, med den där videokameran. Blodiga saker, om folk som campade, men försvann en efter en, och sådär. Alla möjliga filmer.

Men det fanns ändå ett narrativ, en typ av handling i det ni gjorde?

– Ja, en idé om att berätta något, åtminstone. Och på den tiden var det ju lite så att den som hade kameran bestämde, vilket jag inte hade något problem med, egentligen. För det var absolut inte jag som regisserade, utan jag tyckte det var ganska kul att skådespela, att klippa. Tyckte det var häftigt att man kunde sätta ihop flera bilder till klipp. Jag blev verkligen otroligt intresserad där och då, det var som om vi barn som lekte tillsammans fick ny luft under vingarna av det där.

Hade du tillgång till filmen, om du förstår hur jag tänker, som medium hemma?

– Kombinationen var nog lyckosam för mig. Mamma var engagerad i Bio Kontrast i Halland, som visade kvalitetsfilm, och vi gick på bio ganska ofta, men inte bara det här som visades överallt, eller bara amerikanskt, utan även spansk, fransk och italiensk film. Allt möjligt. Hon introducerade mig till ”world cinema”, eller vad man ska kalla det. Så det blandat med Dragans filmer gjorde väl att jag, på egen hand, skolade mig i filmhistoria.

Insåg du, där och då, att det var något som du skulle kunna göra?

– Jag tror att jag kände att, ja, det här kan man faktiskt göra, och insåg nog på samma gång att det var vad jag ville hålla på med. Det kändes som att det var som ett kall, på något sätt. Lite naivt, kanske, men också skönt, för jag hade ingen stress över att jag var tvungen att utbilda mig och få ett bra jobb. Den pressen fanns inte alls hemifrån.

Men det blev aldrig så att du pluggade film?

– När det blev dags att välja till gymnasiet så hittade jag ett i Halmstad som ombildats för att helt fokusera på media på olika sätt. De hade radio- och tv-studior, medan många andra skolor snarare nöjde sig med att köpa in några kameror. Och det var ju drömmen, jag ville verkligen gå där. Och kom in.

Och de var öppna, vilket jag tänker är väldigt viktigt, för att låta eleverna testa?

– Oja, hela tiden. Och det fanns en ganska så stor kunnighet också. Så i trean, bortsett från de vanliga, obligatoriska ämnena, var tv och film nästan det enda vi gjorde.

Jag känner igen mig i det där, i att lärare var positiva till att hjälpa till, som att låsa upp skolans lokaler under helger för att låta oss filma, hjälpa till med projekt och sådär.

– Precis, och då började det kännas nästan mer som ett jobb. Men där och då fanns det ingen som uttalat riktigt ville ta på sig regissörsrollen, vilket gjorde att jag tog tag i det. Och vid den tiden hade jag, klassiskt kanske, blivit ganska influerad av Lars von Trier, David Fincher, David Lynch, så jag hade nog mer av idéer till ämnen att göra film av, medan de andra kanske mer tänkte i sketcher.

Gjorde det att du började skriva?

– Då började jag försöka skriva manus, men visste inte riktigt hur man gjorde, så det blev mest kortare berättelser.

Fredrik Wenzel, som nu senast prisades med en Guldbagge för sitt foto på Ruben Östlunds ”The Square”, är också bördig från Falkenberg och har arbetat, professionellt som inte, med Ganslandt på flertalet projekt. Och det var tillsammans med Wenzel som han började utveckla sina idéer.

– Fredrik var nog mer inne på musik, hade band och sådär, medan jag sa att jag ville göra film. Så jag gjorde lite videor åt deras band, och efter ett tag så hoppade han över och insåg att han nog också var intresserad av att hålla på med film. Och, såklart, fota, regissera och skriva.

Hade du någon tanke på vad som skulle hända efter gymnasiet, hur du skulle kunna fortsätta med filmen?

– Njae, vi gjorde några kortfilmer, och någon ganska ambitiös slutfilm. Sen kom ju det där med filmskola, men jag kände aldrig att jag hade någon lust med det. Det fanns nästan bara DI (Dramatiska Institutet) som var väldigt svårt att komma in på. Nej, jag ville snarare göra saker, inte underkasta mig någon annan eller gå i skolan mer. Men sen valde jag att plugga idéhistoria, flyttade till Lund och gjorde inte film, inga videor, ingenting, på två år.

Men du måste kommit tillbaka till filmen, på något sätt, ändå?

– Ja, jag fick möjlighet att göra några musikvideor, instrumentella sådana, vilket gjorde att jag fick ganska så fria händer att göra nästan något stumfilmsliknande. På samma gång var jag väldigt inne på Film noir, så vi gjorde några projekt, utan någon särskild budget, kompisar liksom, och lärde oss själva. Sen var det någon från ett bolag som såg det, och frågade om jag ville göra musikvideor för dem i Stockholm. Jag var ändå klar med kursen i Lund och kände att, ja, Stockholm – det är nog bättre att vara där.

När jag för några år sedan såg ”Farväl Falkenberg”, Ganslandts debut från 2006 om fem vänner och en sista sommar i barndomsstaden, slogs jag av hur mycket jag kände igen mig. Inte nödvändigtvis i någon specifik karaktär, men i hur sommaren är som en varm, skyddande tid av vänskap, gemenskap, kärlek – och ångest inför den stundande, mörka hösten. Jag slogs också av det, rätt så självklara, men när man tänker på det, svåra, faktum att när något hemskt händer, när någon försvinner, går bort, fortsätter livet ganska snart på samma sätt som innan, med nya vänskaper, relationer, erfarenheter och år att ta sig ann. Och, jag vet, det låter inte som något särskilt, men det är just det som jag tycker gör filmen intressant – och antar är bidragande till den framgång som den kom att bli – eftersom väldigt få filmer faktiskt porträtterar just det där.

– Efter några år i Stockholm, där jag gjort en del musikvideor och klippt tv-program, vilket i sig var väldigt lärorikt, började jag och Fredrik (Wenzel) diskutera vad som sedermera skulle bli ”Farväl Falkenberg”. Han hade gjort en del dokumentära filmer på David och Holger, som är karaktärer i filmen, när de varit i Norge som fiskarbetare. Och det fick jag klippa ihop till kortfilmen ”Midsund”, vilket var som att upptäcka ett nytt formspråk. Det var ingen som sa åt mig hur jag skulle göra, kom in och godkände eller tvingade mig att följa en mall, utan jag började bara att klippa helt utan kronologi. Det fanns inget berättande, bara tillstånd.

Och det ledde dig, eller er, på något sätt mot Falkenberg?

– Ja, jag tror att det där tillståndsberättandet var någon sorts upptäckt, på samma gång som jag hade blivit intresserad av Malicks sätt att berätta, och började fundera över om att det skulle gå att göra en långfilm på liknande sätt. Samtidigt hade Fredrik börjat fundera på att göra en fotobok på folk, som vi växte upp med, i Falkenberg. Men då tyckte jag att en film lät bättre, vilket han var med på.

Fanns det en tydlig pitch då, när ni sökte stöd och utvecklade projektet?

– Vi tänkte först att det skulle bli en dramaserie. Fyra delar på SVT. Så tack vare kontakter jag hade fått när jag jobbat med olika program, så fick vi lite möten. Men jag var ganska kaxig, förklarade hur det här skulle bli något annat än vad som brukar visas. Och det vore ju bra, vet jag att jag sa, för det är ju inte särskilt hög nivå på mycket av det.

En pitch som inte ledde till några särskilda pengar, men som blev en kul anekdot i efterhand. Vad som dock, till skillnad från pitchen, väckte intresse var ”Midsund”, kortfilmen de arbetat med, som setts av dokumentärfilmskonsulenten Hjalmar Palmgren. Jesper fortsätter:

– Han hörde av sig, berättade att han sett filmen och undrade om vi skulle göra något längre. Och det kändes ju otroligt bra, på samma gång som det var mer av en spelfilm än en dokumentär vi sysslade med. Men han var intresserad av att erbjuda ett utvecklingsstöd, som hjälp på vägen innan vi visste om det var dokumentär eller spelfilm. Och det, på 100 000 kronor, gjorde vi filmen för.

Var det att få visa den på SVT som var målet, eller vad siktade ni på?

– Ja, jag tror det. Tanken var att, som med ”Midsund”, filma mycket och låta mig sätta ihop det i klippningen. Och det tog ju flera år. Men visst, vi hade nog SVT framför oss, en idé om att sätta ihop en pilot att visa.

Och det gjordes?

– Det gjordes, men den där piloten hade inte alls samma nerv som ”Midsund” hade haft, och det var något i den som inte stämde. Så det hände inte särskilt mycket med det. Inte mer än att jag började klippa igen, se en annan idé. En mycket enklare sådan. Jag skulle bara göra det rättvist mot vad grundtanken var. Det skulle vara en evig sommar, som alla vet ska ta slut, men inte vill tänka på. Alla skulle leka vuxna barn, ungefär. Och även om det tog flera år, då jag jobbade med annat, gjorde andra saker, så återkom jag ständigt till det där, klippte och insåg att det finns helt magiska moment att använda.

Men när kände du att det, vad ska man säga, fanns en film, eller något i materialet att faktiskt utveckla?

– Det var egentligen bara fokus på att den där sommaren skulle vara med, att det, som det gjorde för mig, skulle kännas sant, på något sätt, det där vi pratade om tidigare. Och att en av dem skulle ta livet av sig. Det var egentligen den enda narrativa grejen som jag ville ha kvar, för att det skulle bli som om någon tar ut den där ångesten i förskott och sen, till skillnad från många andra filmer, går alla ändå tillbaka till sina egna liv, som man gör. Döden är drabbande, skapar lidande, men man måste ändå gå vidare.

Allt som kändes skrivet fick ryka?

– Ja, allt skrivet, spelat och konstruerat, oavsett om det var viktigt, en nyckelgrej eller något annat, klipptes bort. Bort, bort, bort. Och då började filmen, som den är nu, att framstå.

Och blev, efter sin biografdistribution och några festivalvisningar, oerhört framgångsrik och omtyckt, ju.

– Ja, ja det får man säga. Eller den gjorde att jag kunde börja göra mer film, fortsätta min karriär, på något sätt. Men det var också viktigt, det där, att göra klart den utan några pengar, utan någon särskild idé om var den skulle visas, mer än att vi tänkte ha en visning i Falkenberg för vänner, familj och de som jobbat med filmen. Att det blev mer sen, i en lite annan version, ganska rejält nedklippt, var givetvis viktigt, men det var ändå vad vi just då kände att vi siktade på.

Hunter Ganslandt.

Jesper, låter det som, rör på sig. Utomhus. Blåsten och några glada barnskrik övervinner rösten, blir svår att höra, vilket jag ser som en bra, filmisk övergång till nutid igen, till ”Jimmie”, filmen som är tänkt att vara huvudpunkten för vårt samtal, och är den fjärde av filmer i ordningen – efter flertalet Guldbaggenomineringar för framförallt ”Farväl Falkenberg” samt två ytterligare långfilmer i ”Apan” och ”Blondie” – att sättas upp på svenska biografer.

– Jag ser absolut, väldigt tydligt, en koppling Falkenberg och ”Jimmie” emellan.

Berätta.

– Efter Falkenberg utnyttjade jag tillfället till att testa lite olika grejer som jag inom filmen var intresserad av. ”Apan” tog ett tag att komma fram till, men det var någon form av supernaturalism, men också ett sätt att skildra ångest, vilket verkade spännande. I ”Blondie”, som kom ett par år senare, var jag intresserad av Almodóvar, av att försöka göra en familjeskildring, men gå ifrån det där med handkamera för en stund. Men efter det där, alltså ganska så nyligen, kom jag nog fram till att det fanns ganska så mycket som jag gjorde i Falkenberg, grepp vi valde att ta, som jag inte var färdig med. Jag menar, många som gör film återbesöker ju sina grepp, vilket jag inte gjort. Jag har istället varit sugen på många olika grejer, på att testa nytt. Men med ”Jimmie” har jag ändå hittat tillbaka till några saker jag gillar, som tillståndsberättandet, den typen av klippning, men även subjektiviteten från ”Apan”, att ligga nära en karaktär och få uppfatta omgivningen genom den samt att använda sig av lite berättarröst för att leda tittaren när det blir för mycket tillstånd, och sådär.

Men ”Jimmie” har du arbetat med och utvecklat under ganska så lång tid?

– Ja, precis. Jag höll på med de andra filmerna, var involverad i något amerikanskt projekt, och sen började vi ganska tidigt att göra testfilmningar med Hunter. Och det var mer att bara testa olika saker, som hur det ser ut om man fokuserar på barnet och inte får hela bilden, hur olika människor upplever det. Och det var helt inte alls finansierat, som med de andra filmerna, utan jag bara började lite i min ände.

Och idén var att utforska något utifrån ett barns perspektiv?

– Det var vad jag var mest intresserad av, att se om det går att göra en film helt utifrån vad ett barn uppfattar, göra så att publiken förflyttas tillbaka, eller åtminstone ned på barnets nivå.

Kameraarbetet, att alltid ha fokus på barnen och nästan enbart filma vuxnas midjor, eller åtminstone nedifrån, från ett barns perspektiv, känns onekligen besläktat med Sean Bakers ”The Florida Project”, bland andra…

– Jag har inte sett den än, tyvärr. Men har verkligen tänkt att göra. Men just det där, som att göra en Tom & Jerry-framing av vuxna var också något som jag hade som idé ganska så tidigt, att låta kameran ligga på barnen medan något annat pågår.

När jag såg filmen så tänkte jag även på öppningssekvensen i Carlos Reygadas ”Post tenebras lux”, och på sättet han valt att filma den där lilla tjejen.

– Det är väl iakttaget. Jag tänkte absolut på den. Och när jag såg om den så kändes det som om kameran mycket väl skulle kunna ligga på henne hela tiden, som om filmen skulle kunna fortsätta på samma sätt. Men det gjorde den ju inte, så då var jag tvungen att göra den filmen.

Filmen handlar om flykt, om att något inträffat, och följer Jimmie och hans pappa bort från vad de kallar hemma. När kom det in i bilden, för vad jag förstår så fanns det inte med från början?

– Naej, först fanns bara det där sättet att berätta, och sen kom berättelsen till det, på något sätt, vilket säkert har att göra med att väldigt många just då var på flykt, och att det rapporterades mycket kring det. Jag tyckte väl att det kändes relevant, och ville skildra det utifrån att det skulle vara mitt eget barn, och jag. Vilka mekanismer finns, hur ser flykten ut?

Bortsett från det till till största delen väldigt bra mottagandet, så har det mot filmen även väckts en del kritiska röster, människor som tycker att man tar historien ifrån någon annan, låter vita, priviligierade svenskar fly för att få västvärlden att känna större sympati. Något Jesper, när han läst liknande diskussioner, tycker är en missuppfattning av filmen.

– Jag tänkte på det redan tidigt, på att det kan vara känsligt. Men man får nog se på två sätt vad gäller det där. Det ena är att människor med vit hudfärg ju faktiskt har varit på flykt ganska så nyligen, tänk forna Jugoslavien, eller backa lite till så är det andra världskriget. Men genom ett barns blick på vuxna förvånas jag ganska mycket över hur korkat mycket av vuxenvärldens argument är.

Argument som ett barn inte skulle reagera på, menar du, eller fundera över?

– Ja, men som att någon har en annan hudfärg, att vi har gränser, eller geografi överlag. Jag tror inte att ett barn tänker på samma sätt, så det försökte jag utgå ifrån med Hunter, försökte förstå vad han i en krigssituation skulle uppfatta.

Researchen, hur såg den ut?

– En medarbetare gjorde jättemycket research, mycket på vittnesmål, både nutida och äldre, och försökte samla allt hon kunde hitta, vilket ofta kunde vara vuxna som berättade om hur det var när de var barn, hur de upplevde att lämna hemmet bakom sig. Och allt det där tyckte jag var oerhört starkt och ville försöka använda för att respektfullt berätta igen. Ja, försöka vara personlig med det, på något sätt, men också, givetvis, vara beredd på att öppna upp för kritik.

”How is it possible that no one thought to warn Jesper Ganslandt that putting blond Swedes in the role of fleeing refugees, in order to make today’s humanitarian crisis more accessible to Westerners, was a really, really bad concept?” skrev Variety i sin recension.  Hur upplever du att man tolkat filmen när reaktionen blir en sådan?

– Det är ett missförstånd av avsikten med filmen. För avsikten, från min sida, är att berätta hur ett barn upplever något traumatiskt. Att på riktigt vara med en liten människa som går igenom något. Det är vad berättelsen handlar om. Och skulle folk faktiskt känna att de kan ta det på allvar, att de med hjälp av filmen kan förflyttas in i andra människors liv, in i andra andra världar, så är det en jättebra bonus. Men det var inte så att jag satte mig ner och funderade över hur jag skulle kunna väcka mer empati, det fanns inget sådant mål. Så den kritiken, jag vet inte, han har bara antagit att det är min intention, som om vi inte skulle diskuterat det där. Jag tar inte vad han skriver på jättestort allvar.

Vi vet inte, som publik, varför Jimmie och hans pappa tvingas fly. Är det för att vi ska uppleva det utifrån barnets perspektiv, som förmodligen hade varit ovetande om vad som händer i, förslagsvis, politiken?

– Det handlar, för det första, om att en fyraåring, som Jimmie i det här fallet, inte hade vetat någonting om det, och därför ska publiken inte veta någonting heller. Det hade inte känts trovärdigt, tror jag, att blanda in politik, något krig eller annan typ av konflikt i det hela, för det förstår en fyraåring ändå inte. Och det är fyraåringen vi följer. Vad man än hade gjort – jag menar, titta bara på konflikten i Syrien, hur många förstår den egentligen? – så hade det förmodligen känts förenklat, och inte särskilt trovärdigt. Samma sak gällde klippningen sen, som scener där vuxna står och pratar, som för sig själva var bra men i filmens helhet plockar ut publiken ur Jimmies upplevelse av situationen. Det tog ett tag att hitta rätt ton, att få den där känslan. Barnets känsla.

Jesper, Hunter och delar av teamet under inspelningen.

Inspelningarna har skett i Sverige, Österrike och Kroatien och teamet har mer eller mindre uteslutande varit detsamma, vilket skapade en trygg och nästan familjär känsla kring produktionen. Och i filmens titelroll, som leder publiken genom berättelsen, hittar vi Hunter Ganslandt, Jespers son som vid inspelningen bara var fyra år gammal.

– Jag kunde från början både se och förstå att det kunde vara svårt att ha honom i en huvudroll. Det hade kunnat bli jättejobbigt, men samtidigt jätteintressant. Och, som du nämnde, fanns en chans att det skulle kunna bli väldigt bra just för att det var vi två, som är så nära varandra.

Var du orolig för hur han skulle komma att uppleva inspelningen, och om han, ja, skulle ta skada av den?

– Jag tänkte mycket på det, men försökte prata med honom innan om vad det var som skulle hända och sådär, men samtidigt går det inte riktigt att spekulera i. Om han ifrågasätter det när han blir större så är det okej, jag kommer finnas där och vi får ta det där och då. Men jag tror faktiskt inte att det kommer att hända.

Och nu i efterhand, när filmen visats och det gått något år eller två sedan inspelningen?

– Vad jag kan se så har han inte blivit särskilt påverkad. Inte mer än att han berättat för sina kompisar att han gjort en film, men de förstår inte riktigt vad det är, så det rinner ut i sanden och sen fortsätter de att leka istället, har jag märkt. Och uppmärksamheten har vi egentligen försökt hålla ifrån honom. Men visst, i Rotterdam var vi på visningen, även om vi gick ut under tiden, för filmen är nog lite för tråkig för honom, och där ville folk fota och prata och sådär. Han undrade mest varför folk var intresserade av oss och verkade tycka att vi var populära och speciella. ”Men jag”, sa han, ”känner mig inte speciell, jag känner mig som vanligt”. Och det är nog bra, tror jag.

Arbetade ni, i synnerhet vad gäller barnen, mycket med improvisation? För det känns många gånger väldigt autentiskt och äkta.

– Absolut, jättemycket. Ibland visade ju Hunter vägen under inspelningen. Jag menar, jag har hittat på en film om hur ett barn upplever en flykt, men sen när man sitter i gräset och ska spela in, kanske låtsas gömma sig för något, då börjar han prata om ett barnprogram eller något han är intresserad av. Och det var hela tiden uppbyggt för att det skulle kunna hända. Sen pratade jag mycket med honom, berättade vad som skulle ske, och hos en fyraåring blir den fantasin ändå ganska så verklig, för en stund, på samma gång som han bidrog med sina egna idéer och ämnen att ta upp.

Två timmar har gått, Jesper behöver på sitt håll röra på sig, och jag börjar känna att halsen är på väg att bli värre. I maj börjar inspelningen av ”438 dagar”, boken av Martin Schibbye och Johan Persson om fångenskapen i Etiopien, som av Peter Birro omarbetats till ett filmmanus vilket Jesper ska regissera, och i dagarna når ”Jimmie” svenska biografer och fortsätter samtidigt ut på en liten festivalturné.

Det är en flitigt arbetande, men lugn och vänligt samtalande, Jesper jag fått två timmar med och nu önskar all lycka med vad som komma skall.

TISDAG 30/1, 11.30, GÖTEBORG FILM FESTIVAL.

När eftertexterna börjar rulla slår sig Jesper åter, men nu tyst, ned bredvid mig. Publiken sitter kvar, applåderar och väntar i bästa fall på att vår Q&A kan få börja. Jag letar rafsande i väskan framför mig efter de på förhand skrivna stödfrågor jag tagit med.

”Vilken vacker film, vilket foto”, viskar jag, och hoppas när jag hör mig själv att han inte tror att jag dissar allt annat med filmen. Det var bara det första jag kom på, hoppas jag att han förstår.

”Tack. Tack, snälla”, svarar han lika tyst och får fram mikrofonen, vilken vi strax ska få användning för, som verkar hamnat under hans fåtölj.

Lamporna tänds, majoriteten av de morgonpigga besökarna sitter kvar, och vi sätter sikte mot scenen.

”Jesper Ganslandt, everybody”, får jag ur mig, rakt emot hur jag skrivit ned att gästerna ska välkomnas upp, men får som tur är med mig publiken.

”Thank you for coming”, säger han, och gör sig redo att besvara de i salongen väntande frågorna.

”Jimmie” går i dag, fredag, upp på svenska biografer.

Text: Rasmus Kilander

Bilder: Jesper Ganslandt, TriArt Film

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Göteborg Film Festival.

I dag inleds den, filmfestivalen. Göteborg Film Festival. Och jag ska inte skriva, åtminstone inte i första hand, utan istället hålla i några få av festivalens dryga tusen föreställningar. Eller hålla i, jag ska efter visningarna – inför en förhoppningsvis intresserad och kvarsittande publik – ställa regissören ett par frågor, och känner mig därför manad, nästan tvungen, att nedan tipsa om några filmer av en eller annan anledning värda att hålla båda ögonen öppna för. Några som jag haft möjligheten att se, andra som jag hoppas hinna bocka av, samt vissa vars föreställningar jag ska göra mitt bästa för att styra ihop.

Anna’s War av Aleksei Fedorchenko.

Apostasy av Daniel Kokotajlo.

Ava Sadaf Foroughi.

Disobedience av Sebastián Lelio.

Golden Dawn Girls av Håvard Bustnes.

Happy End av Michael Haneke.

Jimmie av Jesper Ganslandt.

Lida av Anna Eborn.

Lover for a day av Philippe Garrel.

Saknaden av Andrej Zvjagintsev.

The Day After av Hong Sang-Soo.

Några tips (och bra sådana), som sagt, bland de dryga 400 filmer som under veckan visas.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Ett Bergmanskt 2018.

Nästa år, mitt i sommaren, den 14 juli, skulle Ingmar Bergman ha fyllt 100 år. Demonregissören skulle ha blivit gammal, på riktigt. Under Göteborgs filmfestival, som rullar igång om en dryg månad, den 26 januari, kommer därför ett av årets tematiska fokus att vara just denne hundraåring, liksom den betydelse, nationellt som internationellt, nu som då, som han haft för filmen.

Att just Göteborgs filmfestival (åtminstone här på hemmaplan, i Sverige) får verka som någon typ av inledning på firandet – detta, vad det verkar, år av stundande Bergman-bonanza till kalas – är, tror jag, ingen slump. Eller möjligen en väldigt passande sådan, med tanke på att Ingmar Bergman var festivalens hedersordförande fram till sin död, i juli 2007. Han spelade nämligen en aktiv roll i festivalen, inte minst i skapandet av den internationella debuttävling som han med sitt namn pryder, The Ingmar Bergman Competition.

Under den stundande festivalen får han även ge namn åt en ny satsning, Bergman Revisited, till vilken några av Sveriges främsta regissörer och manusförfattare, som Tomas Alfredson, Jesper Waldersten, Liv Strömquist, Pernilla August och Lisa Aschan, låtit göra sex kortfilmer, alla inspirerade av det universum som var Bergmans.

Visst, tänker man på Bergman så tänker man ofta på det visuella, på Sven Nykvists foto, inte minst. Men den 2 februari kommer fokus istället att ligga på musiken, på vad som faktiskt, bortom yrket och filmen, var hans sanna passion. Tillsammans med Göteborgs Symfoniker kommer filmfestivalen att erbjuda sin publik – den förhoppningsvis genom dörrarna strömmande – ett allkonstverk i vilket man närmar sig Ingmar Bergman i ett drömspel, där livemusik, video och ljus, tillsammans med musiker som publik, omfamnas av jubilarens universum.

Fokus Bergman, visst? Det skulle man, verkar det som, kunna kalla både festivalen och detta nästkommande år. Men just ”Fokus: Bergman” heter även det retrospektiv som under festivalveckan kommer att visa några av demonregissörens mest framstående filmer. Återkommer, när programmet är släppt, om vilka. Nedan följer några, bland många andra, som ligger mig varmt om hjärtat.

Eva Dahlbeck i ”En lektion i kärlek”, 1954.

Gunnar Björnstrand i ”Nattvardsgästerna”, 1963.

Liv Ullman och Ingrid Bergman i ”Höstsonaten”, 1978.

Men att plöja den mängd Bergman som, i olika former, lär erbjudas kan säkert bli för mycket, smått tufft i den kamp man på festival bedriver mot klockan. Bra är då, om man bor i eller i närheten av Göteborg, åtminstone, att Hagabion finns. För med start den 7 januari, under parollen ”Söndag med Bergman”, kommer alla regissörens filmer, från början till slut, i kronologisk ordning, att visas på stor duk.

Det lär bli ett Bergmanskt 2018. Men innan dess en jul, där ”Fanny och Alexander” (bilden), som på något sätt inbegriper allt vad som var Ingmar Bergmans filmiska värv, bör vara lika självskriven konsumtion som både Kalle och Karl-Bertil. Gärna som maestro själv – som inte firade jul – med uppvärmd kycklinggryta, i ensamhet.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

I ett tidigare inlägg, för bara någon vecka sedan, snuddade jag vid Lisa Langseths nya, ”Euphoria”, med bland andra Charlotte Rampling, Eva Green och Alicia Vikander i huvudrollerna. Då, dessvärre, i ganska dystra ordalag, till följd av hur filmen sågades i Toronto tidigare i år. Men i dag är de desto roligare, för den sistnämnda av de där skådespelerskorna, Alicia Vikander, vänder i januari nämligen hem – till Göteborg – och bjuder den stundande filmfestivalen på stjärnglans.

Den 27 januari kommer Vikander till Draken, festivalens så kallade paradbiograf (och kanske finast av dem alla, som i samma hus även inhyser kontor för både filmfestivalen och Draken film), för att gästa den svenska premiären av just Lisa Langseths ”Euphoria”, som tävlar i festivalens huvudkategori, Nordic competition, där vinnaren föräras Dragon Award Best Nordic Film.

Filmen, vilket jag tog upp i min tidigare, lite mer utvecklande text, kretsar kring ett systerpar, spelat av Alicia Vikander och Eva Green, och utspelar sig på en dödshjälpsklinik – bara det ett ganska, om man ska lyssna till intervjuer, som den här, med Langseth, tabubelagt ämne – i Centraleuropa, där de även ska komma att träffa på Charlotte Ramplings karaktär.

Samarbetet, det Langseth och Vikander emellan, har pågått ett bra tag, och ”Euphoria” är det tredje, gemensamma projektet för duon efter framgångar med fantastiska – för både regissören och skådespelerskan – långfilmsdebuten ”Till det som är vackert”, samt det psykologiska dramat ”Hotell”.

Vikander vann, som bekant, en Oscar för bästa kvinnliga biroll 2016, efter rollen som Gerda Wagner i Tom Hoopers (i mitt tycke svaga) könskorrigeringsdrama ”The Danish Girl”. Ledande roller, som nu börjar bli ett par, har hon i övrigt haft i filmer som bland andra ”Ex Machina”, ”A Royal Affair”, ”Anna Karenina”, liksom tidigare nämnda ”Till det som är vackert” (bilden nedan) och ”Hotell”, som båda skrivits och regisserats av Langseth.

Nästkommande år är, som vanligt numer, inget år utan någon Vikander på duken, då hon kommer att synas som Lara Croft i nya ”Tomb Raider”, samt i Ben Wheatleys (senast aktuell med ”Free Fire”) ”Freak Shift”, i vilken hon spelar mot Sasha Lane, känd från Andrea Arnolds hyllade ”American Honey”, samt ”Call Me by Your Name”-aktuelle Armie Hammer.

Kul med gäster, och inte minst en hemvändare som Vikander. Det bådar gott för vad vi i övrigt av festivalen, den stundande, kan vänta.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Göteborgs Kulturkalas.

Det är Kulturkalas. Ett filmens Kulturkalas. Ja, ta mig på orden, i år visas en mängd – vad jag förstått, mer än under något tidigare kalas – filmer. Och, tro mig även här, bra filmer. Ett par, av en eller annan anledning, så pass värda att se att jag tänkte ta mig tid att skriva om dem. Tipsa – ge en liten guide till vad, i filmväg, du under kalaset borde skriva ner i kalendern.

Och, jag vet, jag är lite sen, kalaset har redan börjat och bra film har hunnit visas. Som Nikki Lindroth von Bahrs ”Min börda”, kortfilmen som tävlade – och vann – Startsladden vid Göteborgs filmfestival, samt var uttagen för tävlan i Cannes. Vad vi också, och det tar jag på mig, lyckades missa under onsdagen är Lone Scherfigs ”Their Finest Hour”, som 2016 fick sin världspremiär under filmfestivalen i Toronto, samt sin svenska under Göteborgs filmfestival.

Men, misströsta inte för länge. För tårtan, den som väl ofta är kalasets huvudpunkt, är inte framdukad än. Det finns bra mycket mer film att skriva upp. Ett par filmer som jag, om jag var du, skulle hålla ögonen på. Det fullständiga programmet finns, om du tycker mitt är för ynkligt, alldeles för klent, på deras hemsida.

Då, till vad som skulle kunna kalas tårtan, lite av gräddan på kalaset.

I dag, torsdag:

”Ljus i natten” av Aki Kaurismäki, 2017

Kaurismäki ger sig, som tidigare, in i politiken. I ”Ljus i natten” tar han sig an Syrienkonflikten i form av Khaleds flykt till Helsingfors och det möte han ställs inför med det finska samhället. Det är Kaurismäki, ja. En Kaurismäki mer eller mindre som vi är vana att se honom. Men det är inte hans bästa. Det är inte ”Mannen utan minne” eller ”Mannen från Le Havre”. Men det är Kaurismäki. Och det är, måste jag säga, ändå ganska så bra, väldigt fint. Filmen fick, vilket är värt att nämna, sin premiär under filmfestivalen i Berlin, där den belönades med en Silverbjörn för bästa regi. Kronhusgården, 21.45.

”Hopptornet” av Axel Danielsson och Maximilien Van Aertryck, 2016

”I ett 10 meter högt hopptorn ställs rädslan för att hoppa mot den personliga förlusten det skulle innebära att inte våga. En studie av människor i en konstruerad situation”. Så beskrivs den, ”Hopptornet. Kortfilmen som kommit att bli en viral succé, samt belönats med både Special Jury Price och Audience Prize vid den mest betydelsefulla kortfilmsfestivalen i världen i Clermont-Ferrand, Frankrike. 2016 vann den även Starsladden vid Göteborgs filmfestival, och(!) tävlade om en Guldbjörn i kortfilmssektionen i Berlin. Götaplatsen, 23.00.

Fredag:

”Fucking Åmål” av Lukas Moodysson, 1998

Ja, den behöver väl, förmodar jag, ingen närmare beskrivning. Inte mer än att den fortfarande håller (jag såg nyss om den) och så lär göra bra länge till. Bra Moodysson! Och bra Kulturkalaset! Sågs, för att nämna lite kuriosa, 1998, när den fick sin premiär, av nästan 900 000 på bio. Så, antar jag, var du inte en av dom, kanske som mig knappt född, eller fortfarande inte sett den: ta chansen när du har den. Kronhusgården, 21.45.

”Las Palmas” av Johannes Nyholm, 2011

”En kvinna i medelåldern vistas ensam på solsemester. På en bar dricker hon sig full, dansar på borden och trakasserar övriga gäster. Rollen som kvinnan spelas av en ettårig flicka, övriga roller av marionettdockor”. Yes, det är Johannes Nyholms stora genombrott och samme Nyholms dotter i rollen som den ettåriga flickan. Den har visats världen över, på mängder av festivaler, tilldelats priser som Startsladden vid Göteborgs filmfestival och en Guldbagge för bästa kortfilm och är, minst sagt, spektakulär, fantastiskt bra och väl värd att se. Nyholm har även skrivit och regisserat 2016 års fina och, i år, flerfaldigt Guldbaggebelönade ”Jätten”. Götaplatsen, 23.00.

Lördag:

Tre filmer om att leva, Nasrin Pakkho

Nasrin Pakkho är dokumentärfilmare, producent och skådespelare, vars present till oss Kalasbesökare är ett kortfilmspaket bestående av tre, från varandra, fristående filmer. Det är ”Layla” och ”As usual”, som här får sina premiärer, samt den något längre, dryga timmen långa, ”Regnbågens sång”. Biopalatset, 13.30.

”Sameblod” av Amanda Kernell, 2016

Sveriges koloniala och rasbiologiska historia har länge nästan undanhållits, legat gömd och tvingats undan strålkastarljuset. Men Amanda Kernell har höjt rösten, berättat om de samiska minoriteterna, hur de behandlats av både regering och landsortsbefolkning. Och gör så även i ”Sameblod”. Filmen som kan sina festivaler, deltagit i många av världens allra främsta. Som i Venedig, där den fick sin premiär, på Sundance i Utah, i Toronto och i Tokyo.Den var också, utöver de där, som bara är en handfull av allt vad den hunnit med, uttagen för tävlan under Göteborgs filmfestival tidigare i år, och vann då det prestigefulla Dragon Awards Nordic Film, även kallat miljonpriset. Men trots det, trots de många festivalbesöken, utmärkelserna, var SF inte särskilt intresserade av att visa upp denna visuellt bländande, oerhört viktiga och möjligen årets starkaste svenska filmdebut. Nej, inte alls. Den var, som man utan exakta citat i huvudet sa, ”för smal”, inte något som skulle locka en bredare publik. Men efter påtryckningar från flera håll, bransch som publik, flertalet utsålda salonger på bland annat Zita i Stockholm och Hagabion i Göteborg, gav man med sig, beslutade att ge filmen en bredare distribution. Den distribution den förtjänade – och fortfarande gör. För ”Sameblod” är en av de bättre, på min lista topp fem, av svenska filmer de senaste, säg, tjugo åren, med ett av kritiker snittbetyg högre än någon annan svensk film på väldigt länge. Kernells kortfilm ”Stoerre Vaerie”, som ligger till grund för ”Sameblod, finns att streama på Draken film. Kronhusgården, 21.45.

Söndag:

”The Square” av Ruben Östlund, 2017

”Christian är en framgångsrik ledare på ett modernt konstmuseum – han lever i centrum av konstvärlden och tar sitt arbete på största allvar. Dagarna innan den prestigefulla utställningen The Square ska öppna blir han bestulen på öppen gata, något han varken kan skaka av sig eller låta passera obemärkt. Han påbörjar en jakt på förövaren som försätter honom i allt dråpligare situationer och får honom att ifrågasätta sin egen moraliska kompass. Samtidigt måste Christian hantera den PR-byrå som museet anlitat för att marknadsföra den kommande utställningen. Något som visar sig ta en oväntad riktning och som försätter såväl den konstnärlige ledaren som muséet i kris.” Så beskrivs ”The Square”, Ruben Östlunds i Cannes Guldpalmsbelönade film som, vågar jag påstå, är kalasets mest emotsedda. Inget konstigt med tanke på vad han tidigare gjort. Jag tänker på ”Gitarrmongot”, ”De ofrivilliga” (som väl ändå är en av de bästa svenska filmerna genom tiderna?), ”Play” och ”Turist”. Köerna ringlade långa inför de förhandsvisningar som gavs under Way Out West, och lär förmodligen göra så även här. För det är, till råga på allt, fritt inträde. Så var i tid. Biopalatset, 13.00.

Trevligt kalas!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Rasmus Kilander

Skriver om film. Till vardags, om inte här, på helt andra ställen. Ibland papper.

Mest lästa

  1. Johannes Brost är död.
  2. 2017 års bästa filmer.
  3. Golden Globe, någon?
  4. God (film)jul!
  5. Guldbaggen?