Rasmus Kilander

Tag: Guldlejon

Filmfestivalen i Venedig.

I lördags var den slut, festivalen. En veckas filmtittande, för de så pass privilegierade att vara på plats, över.

”Eftersom det är första gången en mexikansk filmskapare vinner så vill jag ge priset till alla unga i Mexiko eller Latinamerika som drömmer om att göra film”, sa Guillermo del Toro, som tidigare regisserat filmer som ”Cronos”, ”Hellboy” och trefaldigt Oscarsbelönade ”Pans Labyrint”, från scenen efter att ha prisats med Guldlejonet för sin romantiska sagofantasi ”The Shape of Water”.

”The Shape of Water”, ett, som alltid när det kommer till del Toro, fantasirikt äventyrsdrama, där vi under kalla krigets tidiga 60-tal får följa en stum städerska, spelad av Sally Hawkins (”Happy Go Lucky”, ”Blue Jasmine”), i arbetet på ett laboratorium. Ett topphemligt sådant. Men livet, det som är hennes, tar fart, får en oväntad vändning, när hon tillsammans med kollegan Zelda, i filmen spelad av Octavia Spencer (”Niceville”, ”Dolda tillgångar”), gör en märklig upptäckt i en vattentank där man, vad det verkar, bedriver ett hemligt experiment.

Nej, nej och, ja just det, nej, tänker jag. Det låter så, ja, jag säger det, jävla ointressant. Men, och nu svär jag igen, fan, det tänkte jag om den så omtyckta ”Pans Labyrint” också. ”Pans Labyrint” som jag, till en början motvilligt, som den fantasy-hatare jag är, tvingades erkänna min uppskattning inför. Och i våras, på ett flygplan, såg jag om den. Även då, inte alls lika motvilligt, insåg jag vilken bra film den – på flera lager – faktiskt är. Och, inte att förglömma, vilken fantastisk filmmakare Del Toro är. Så jag vågar, och ber om ursäkt för språket, redan nu intala mig att den med all säkerhet är värd det där lejonet i guld, och med lika stor säkerhet lär dra sin publik till biograferna.

Jag snuddade i min inledning vid Oscarsgalan, vid del Toros framgångssaga med ”Pans Labyrint”. Och sett till den där galan, vars race man, historiskt sett, brukar säga tar fart i samband med festivalen i Venedig, ligger del Toro bra till, i detta nu ett par steg före, vågar jag påstå. Inte minst om vi ska roa oss med att titta bakåt, utgå från lite statistik, då man, om minnet sviker, med ett par enkla google-sökningar kan bilda sig en uppfattning om den mexikanska, kanske osynliga, men ack så raka, väg från Venedig till Los Angeles och Oscarsgalan som finns. Jag tänker såklart på del Toros landsmän i Alfonso Cuarón och hans ”Gravity”, samt Alejandro González Iñárritu och ”Birdman”, som båda fått sina världspremiärer i den där lagunen i Adriatiska havet, för att halvåret senare få kliva upp på Dolby Theatres scen.

I övriga, större kategorier återfinns israeliske Samuel Maoz (”Lebanon”), som för sin ”Foxtrot” belönades med Juryns stora pris, samt Xavier Legrand (som barn gjorde han en roll i Louis Malles ”Vi ses igen, barn”) som fick ta emot Silverlejonet för bästa regi för filmen ”Custody”. Bästa manliga skådespelare utsågs Kamel el Basha till för sin roll i Ziad Doueiris ”The Insult”, och dito pris i den kvinnliga kategorin gick till Charlotte Rampling för sin tolkning av Hannah, en kvinna i identitetsupplysning, i Andrea Pallaoros film med samma namn som huvudkaraktären. Rampling är även, tillsammans med Alicia Vikander och Eva Green, aktuell i Lisa Langseths ”Euforia”, som i detta nu premiärvisas under filmfestivalen i Toronto.

Kul, i mitt tycke, är också det så kallade Marcello Mastroianni-priset, bästa unga skådespelare, som gick till Charlie Plummer för rollen som Charley i Andrew Haighs ”Lean on Pete”. Kul, såklart, för honom, för Plummer, som i ”Lean on Pete” säkert gör en fantastisk roll i en lika fantastisk film som jag, med nöje, ser fram emot. Men, dit jag vill komma, anledningen till sidospåret, är att Andrew Haigh, för att sammankoppla med tidigare stycke, regisserade just Charlotte Rampling i den så fantastiska, evigt ihågkomna, ”45 år”. En film jag inte nog kan rekommendera och önskar att alla, filmintresserade som inte, ser.

”Men mexikansk film, en brittisk Andrew Haigh – och allt i Italien”, tänker du. ”Sverige, då? Har vi nåt att komma med i år?”. Men jag är ledsen, det verkar inte så, tyvärr. Vi lyser, lika starkt som solen på Venedig, med vår frånvaro. Eller, ja, klart vi höll våra tummar för Rolf Lassgård, som i Alexander Paynes, på vissa håll svalt mottagna, ”Downsizing” spelar norsk vetenskapsman mot bland andra Matt Damon, Kristen Wiig och Christoph Waltz. Men den blev utan priser. Sist vi, Sverige som filmland (och det reserverat för Venedig. På övriga festivaler, som i Cannes, i Toronto, inte minst, går det ju bra), hade något att komma med var för tre år sedan, då allas vår Roy Andersson, som del Toro i år, vann Guldlejonet för ”En duva satt på en gren och funderade på tillvaron”. Och kanske är det Roy, ändå, vi har att förlita oss på, för enligt det instagram-konto som sägs vara hans delas det flitigt, både bilder och filmer, från inspelningen av ”Om det oändliga” som förväntas få sin premiär under 2019.

Filmfestivalen i Venedig, som faktiskt är världens äldsta i sitt slag, har i år också, vilket är värt att snudda vid, haft ögonen öppna – och det åt flera håll, bokstavligt talat. Man har nämligen uppmärksammat och delat ut priser i flera kategorier för den nya konstformen Virtual Reality. För projektet ”La Camera sabbiata” prisades Laurie Anderson, senast aktuell med den fina filmen ”Heart of a Dog”, tillsammans med samarbetspartnern Hsin Cheng-Huang.

Bra, Venedig. Och kul, bortsett från den svenska, svidande frånvaron, med en mängd nya filmer att med penna klottra ned i anteckningsblocket. Återstår bara att se huruvida den mexikanska traditionen, kopplingen Venedig och Oscarsgalan emellan, håller i sig.

Nedan följer en utförlig lista över samtliga vinnare:

Guldlejon för bästa film: ”The Shape of Water”, Guillermo del Toro

Silverlejon, Juryns stora pris: Samoel Maoz för ”Foxtrot”

Silverlejon för bästa regi: Xavier Legrand för ”Jusqu’ à la garde”

Bästa kvinnliga skådespelare: Charlotte Rampling, ”Hannah”

Bästa manliga skådespelare: Kamel el Basha, ”The insult”

Bästa manus: Martin McDonagh för ”Three billboards outside Ebbing. Missouri”

Marcello Mastroianni-priset, bästa unga skådespelare: Charlie Plummer, ”Lean on Pete”

Juryns specialpris: Warwick Thornton, ”Sweet water”

Orrizonti-priset bästa film: ”Nico, 1988”, Susanna Nicchiarelli

Bästa debutfilm: ”Jusqu’ à la garde”, Xavier Legrand

Hedersguldlejon: Jane Fonda och Robert Redford

Bästa VR: ”Arden’s wake”, Eugene Chung

Bästa VR-story: ”Bloodless”, Gina Kim

Bästa VR-upplevelse: ”La Camera sabbiata”, Laurie Anderson och Hsin Cheng-Huang

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}