Rasmus Kilander

Tag: Hagabion

Jul på Hagabion.

”Efter stormen”, Hirokazu Kore-eda, 2016.

Gratis film! Ja, rubriken har redan hunnit skvallra – Hagabion öppnar upp och visar gratis film. Detta, fint nog, på julafton, för dig som av en eller annan, antar jag lika bra, anledning inte firar det smått överdrivna spektakel som kommit att kallas jul, eller som kanske vill fira, men inte har någonstans att vara, samt för dig som bara vill ägna dagen åt riktigt bra film, finns alltså möjligheten att, tja, spendera dagen i Haga. Och på bio.

Personligen blir jag nästan avundsjuk (trots att jag haft möjligheten att se majoriteten av vad man visar) på de som har privilegiet att – bortom både så kallade Bergman- och Norén-jular – kunna vara där.

Jag skulle, nu när jag har chansen, vilja slå ett extra slag för fyra av dem, som Hirokazu Kore-edas (”Still Walking”, ”Barnen som inte fanns” m.fl) ”Efter stormen”, i vilken vi, som alltid med Kore-eda, bjuds in till ett varmt, liksom humoristiskt, familjedrama där, i ”Efter stormen”, författaren Ryotas karriär, tillsammans med ett kraschat äktenskap och en en mamma som tröttnat på honom, gått utför, eftersom han spelat bort alla sina pengar och nu inte kan betala underhåll för sin son. Inte särskilt upplyftande, kanske. Men varmt. Och fint. Visas 12.30.

Hoppar man den, och forfarande inte sett en av årets – tillsammans med ”The Square” – bästa svenska filmer, dvs. Amanda Kernells ”Sameblod”, om Ella Marja, en ung samisk kvinna som drömmer och hyser hopp om ett annat liv, så visas den vid 13.

Raoul Pecks unisont hyllade ”I Am Not Your Negro”, som jag skriver om här, visas vid 15. Slår verkligen ett slag, och det hårt, för den.

Framåt kvällen, vid 17, körs Mohamed Diabs, nästan klaustrofobiska, kammarspel ”Clash”, om en grupp människor – med vitt skild bakgrund – som tillsammans, två år efter den arabiska våren och dagen efter att den förste folkvalde presidenten i Egypten, Muhammad Mursi, avsattes av militären, blir instängda i en polisbuss under oroligheterna.

Och allt detta, alla dessa 14 filmer som nedan följer (även om mina rekommendationer, så klart, borde få vara lag), är, som jag skrev, alltså helt gratis.

12 – ”Tänk om…” av Linda Hambäck och Marika Heidebäck, Sverige, 2014

12 – ”Min faster i Sarajevo” av Goran Kapetanovic, Sverige, 2016

12.30 – ”Efter stormen” av Hirokazu Kore-eda, Japan, 2016

13 – ”Sameblod” av Amanda Kernell, Sverige, 2017

13.15 – ”Ouaga Girls” av Theresa Taore Dahlberg, Sverige/Burkina Faso, 2017

15 – ”Jordgubbslandet” av Wiktor Ericsson, Sverige, 2016

15 – ”I Am Not Your Negro” av Raoul Peck, USA, 2016

15.15 – ”Havets sång” (svenskdubbad) av Tomm Moore, Irland, 2014

17 – ”Clash” av Mohamed Diab, Egypten, 2016

17 – ”Mary & Max” av Adam Elliot, Australien 2009

17.15 – ”Kedi” av Ceyda Torun, Turkiet, 2016

18.45 – ”Ljus i natten” av Aki Kaurismäki, Finland, 2016

18.45 – ”Dröm vidare” av Rojda Sekersöz, Sverige, 2017

19 – Karl-Bertil Jonssons julafton

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Ett Bergmanskt 2018.

Nästa år, mitt i sommaren, den 14 juli, skulle Ingmar Bergman ha fyllt 100 år. Demonregissören skulle ha blivit gammal, på riktigt. Under Göteborgs filmfestival, som rullar igång om en dryg månad, den 26 januari, kommer därför ett av årets tematiska fokus att vara just denne hundraåring, liksom den betydelse, nationellt som internationellt, nu som då, som han haft för filmen.

Att just Göteborgs filmfestival (åtminstone här på hemmaplan, i Sverige) får verka som någon typ av inledning på firandet – detta, vad det verkar, år av stundande Bergman-bonanza till kalas – är, tror jag, ingen slump. Eller möjligen en väldigt passande sådan, med tanke på att Ingmar Bergman var festivalens hedersordförande fram till sin död, i juli 2007. Han spelade nämligen en aktiv roll i festivalen, inte minst i skapandet av den internationella debuttävling som han med sitt namn pryder, The Ingmar Bergman Competition.

Under den stundande festivalen får han även ge namn åt en ny satsning, Bergman Revisited, till vilken några av Sveriges främsta regissörer och manusförfattare, som Tomas Alfredson, Jesper Waldersten, Liv Strömquist, Pernilla August och Lisa Aschan, låtit göra sex kortfilmer, alla inspirerade av det universum som var Bergmans.

Visst, tänker man på Bergman så tänker man ofta på det visuella, på Sven Nykvists foto, inte minst. Men den 2 februari kommer fokus istället att ligga på musiken, på vad som faktiskt, bortom yrket och filmen, var hans sanna passion. Tillsammans med Göteborgs Symfoniker kommer filmfestivalen att erbjuda sin publik – den förhoppningsvis genom dörrarna strömmande – ett allkonstverk i vilket man närmar sig Ingmar Bergman i ett drömspel, där livemusik, video och ljus, tillsammans med musiker som publik, omfamnas av jubilarens universum.

Fokus Bergman, visst? Det skulle man, verkar det som, kunna kalla både festivalen och detta nästkommande år. Men just ”Fokus: Bergman” heter även det retrospektiv som under festivalveckan kommer att visa några av demonregissörens mest framstående filmer. Återkommer, när programmet är släppt, om vilka. Nedan följer några, bland många andra, som ligger mig varmt om hjärtat.

Eva Dahlbeck i ”En lektion i kärlek”, 1954.

Gunnar Björnstrand i ”Nattvardsgästerna”, 1963.

Liv Ullman och Ingrid Bergman i ”Höstsonaten”, 1978.

Men att plöja den mängd Bergman som, i olika former, lär erbjudas kan säkert bli för mycket, smått tufft i den kamp man på festival bedriver mot klockan. Bra är då, om man bor i eller i närheten av Göteborg, åtminstone, att Hagabion finns. För med start den 7 januari, under parollen ”Söndag med Bergman”, kommer alla regissörens filmer, från början till slut, i kronologisk ordning, att visas på stor duk.

Det lär bli ett Bergmanskt 2018. Men innan dess en jul, där ”Fanny och Alexander” (bilden), som på något sätt inbegriper allt vad som var Ingmar Bergmans filmiska värv, bör vara lika självskriven konsumtion som både Kalle och Karl-Bertil. Gärna som maestro själv – som inte firade jul – med uppvärmd kycklinggryta, i ensamhet.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

”Jag vill att du ska leva”

Som förälskad, rädd, på något sätt utsatt, eller i stånd med att försöka väcka uppmärksamhet, som i filmen kring något så otroligt viktigt, tar man inte sällan till drastiska åtgärder. Hjärtat slår, pumpar för något mer än det egna livet, extra fort…

Det är Paris, tidigt 90-tal. Hiv ses som en dödsdom, kunskap om viruset saknas och än finns inga former av bromsmedicin. I Robin Campillos ”120 slag i minuten” tillåts vi följa några aktivister ur organisationen Act up, som bildades efter amerikansk förebild med målet att försöka göra skillnad, påverka stat och läkemedelsföretag, och ge en röst, ett namn, åt de osynliga, de av samhället i stort förbisedda.

Det är också där, i en möteslokal fylld med diskussioner och omröstningar, som filmen – och kampen – tar sin början. ”Kunskap är ett vapen”, menar man, och bygger utefter denna paroll, ofta i takt till en i salongen ekande house-musik, sin politiska, starka radikalism.

Rakt emot dåtidens, liksom tyvärr på vissa håll även vår samtids, samhälles syn på aids- och hiv-smitta som ett straff – en ”rätt åt dig-käftsmäll” – för bögar, flator och prostituerade, skildras kampen mot företagen för att finna botemedel på ett så otroligt snyggt berättat sätt. Och filmens regissör tillika manusförfattare, Robin Campillo, är mannen att tacka för det hantverket.

En Campillo som, för många, kanske är ett relativt okänt namn, men som för oss svenska filmkonsumenter är känd för sin ”Eastern Boys”, som han både skrev regisserade, och kanske allra mest för Lauren Cantets Guldpalmsvinnande kammarspel ”Mellan väggarna”, från 2008, som han författade. Och just manuset till ”120 slag i minuten”, det så (om det inte redan gått fram) träffande, är nästan självlysande, liksom genialiskt i sin form. Man får som en känsla av att Campillo har en bekantskap med ämnet han skriver om, och det kommer inte som en överraskning när man får reda på att han själv varit aktiv inom Act up. Om det berättar han förresten, vilket jag verkligen rekommenderar att titta närmare på, för Vice, om du klickar här.

Den där kunskapen i ämnet, i synnerhet relationen till själva organisationen, speglar också de närporträtt som han bland aktivism och dunkande house-musik väljer att måla upp. I kärleken, den som snart ska komma att uppstå mellan Sean (Nahuel Pérez Biscayart), som av liv är så vibrerande, och den skuldtyngde men självsäkre Nathan (Arnaud Valois), finns en närhet – i manus som skådespel – som sällan så vackert skildras på duk.

Men filmen, tycker jag, behöver inte nödvändigtvis enbart refereras till i diskussioner kring hiv. Jag läste för ett tag sedan nämligen Susan Sontags bok ”Illnes as metaphor”, där hon tar upp myter kring cancer. Sjukdomen, menar hon, beskrivs ofta som en en förbannelse, någon typ av prövning. Det kan inte vara så, fortsätter hon, att något sådant kan inträffa av ren slump. Men jag håller inte med: cancer, tänker jag, kan inte vara en åkomma som uppkommer efter felsteg i livet, av rena misstag, som vi alla gör.

Det där fick mig dock, såklart, att läsa vidare, googla på Sontag, vilket gjorde att jag fann en text – även den, tro det eller ej, om ”120 slag i minuten” – av  Rebecka Kärde i filmtidskriften FLM, där hon tar upp Sontags, för mig okända, uppföljande essä ”AIDS and its metaphors”, som gavs ut elva år efter ”Illnes as metaphor”. Kärde skriver då följande: cancer drabbar alla samhällsklasser slår aids mot tydliga riskgrupper, grupper som dessutom redan är stigmatiserade: homosexuella, prostituerade, narkomaner, fattiga människor långt bort. Människor om vilka det finns en outtalad uppfattning att de har sig själva att skylla.

Och det är intressant, tycker jag. Jag menar, cancer drabbar alla – oavsett samhällsklass, men när det kommer till aids är det bara vissa, på det stora hela, utsatta grupper som befinner sig inom riskzonen för att drabbas. Rekommenderar därför, liksom Sontags bok, ovan länkad text.

Kärleksparet i filmen, som jag tidigare snuddade vid, är för berättelsen oerhört viktiga, men den övriga gruppen, lika närvarande i möteslokaler som vid protestaktioner, tillför de där andra, så betydande pusselbitarna som tillsammans med Campillos manus och regi utgör den fina, kompletta slutprodukt som är filmen. Värda av skådespelarna att nämna är givetvis Nahuel Pérez Biscayart och Arnaud Valois, men jag tycker även att Adèle Haenel, vilket jag märkt att många hoppat, är värd att skriva ett par, väl valda ord om, eftersom hon i rollen som Sophie gör en märkbart fin insats. Haenel, som i Frankrike är ganska så välkänd, var ganska nyligen aktuell i bröderna Dardennes ”Den okända flickan” (som tyvärr inte når samma klass om varken ”Rosetta” eller ”Barnet”) samt – och det framförallt – Cèlinne Sciammas (”Girlhood”, ”Tomboy”) lysande långfilmsdebut ”Water Lilies”. En film, liksom de andra ur Sciammas CV, mer än värd att se. Inte minst för Haenels medverkan. Återkommer till den i ett framtida, längre inlägg har jag tänkt.

Som förälskad, rädd, på något sätt utsatt, eller i försök att väcka uppmärksamhet, tar man inte sällan till drastiska åtgärder. Hjärtat slår, pumpar för något mer än det egna livet, extra fort. Därav titeln, den så träffande, tillsammans med den ständigt närvarande house-musiken, ”120 slag i minuten”.

”Jag vill att du ska leva”, är filmens slagord, som jag verkligen hoppas även tillåts stå för filmens fortsatta, så betydelsefulla liv.

Filmen går på svenska biografer upp i dag och visas i Göteborg på Aftonstjärnan, Göta samt Hagabion.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Vilka biobiljetter är värda att lägga de förhoppningsvis köldskyddande vantarna på i helgen, tro, samtidigt som Löfven, Macron o Co belägrat stan? Följer gör tre – ja, jag tänker fredag, lördag och söndag, en per dag – nyss uppsatta, liksom sevärda, filmer.

”Ingen tid för kärlek – en film om Johnny Bode” av Bo Sjökvist och Bengt Löfgren

Stora succéer, i Sverige som Europa, men ändå är han i dag helt utskriven ur historien. ”Varför?”, var frågan filmmakarna Bo Sjökvist och Bengt Löfgren ställde sig, eftersom livet, det han en gång levde, Bode, var så innehållsrikt, så bisarrt, att det nästan är svårt att ta in. Besatta av personen, historien och levnadsödet väljer de i filmen som fick sin premiär vid Göteborgs filmfestival tidigare i år att sätta in honom i ett samhälleligt perspektiv, och på så sätt skapa en levande bild av denna udda (en benämning vissa envisas med att sätta på honom) människa. Jag tänkte återkomma till det, i ett framtida inlägg gå in på djupet, och kanske bryta ner det där, fundera kring om han verkligen var den där sällsamme mannen, eller bara en missförstådd, utsatt och av vuxenvärlden utlämnad ensamvarg.

Filmens speltid, den på 76 ynka minuter, är alldeles för kort, och får förmodligen en nyfikenhetens ådra att vakna till liv. Ett tips är då (om du har turen att på något antikvariat få tag i den) att läsa Ingmar Norléns och Bengt Nyquists ”Herre i frack”, där en bredare, mer utvecklad bild av Sveriges en gång i tiden mest hatade man ges. I Göteborg lär man sig mer om Bode på Capitol, där den hela helgen visas.

”The Killing of a Sacred Deer” av Yorgos Lanthimos

Lanthimos är en mästare, en av vår tids, vågar jag påstå, allra skickligaste filmmakare. I sitt samarbete med Efthymis Filippou, som han skrivit ”Dogtooth” (2009), ”Alper” (2011), ”The Lobster” (2015) och nu ”The Killing of a Sacred Deer, skapar de på duken föreställningar, vissa mer absurda än de andra, man som publik bär med sig under lång tid framöver. ”Dogtooth” håller jag, personligen, trots att jag inte har någon favoritfilm, som en av de bättre filmer jag – ja, jag säger det – sett. Åtminstone av de gjorda under de senaste 20 åren. Och om dessa filmer, de så absurda, vilka kommit att ingå i en grekisk så kallad ”weird wave”, skrev jag här, där det också står om just ”The Killing of a Sacred Deer” – vilken jag, å det grövsta, rekommenderar att du efter en genomläsning av den där texten i helgen ser. Visas, för oss i Göteborg, på Capitol och Göta.

”Thelma” av Joachim Trier

Thelma (spelad av en lysande Eili Harboe) har vuxit upp med strängt religiösa föräldrar i en liten by på norska västkusten, men när hon börjar studera i Oslo öppnar sig en ny värld. Och nya känslor, inte minst för väninnan Anja. Samtidigt har hon börjat få märkliga, återkommande anfall som läkarna inte hittar någon orsak till. Men när Thelma kopplar ihop dessa anfall med sina känslor så väcker det oanade krafter till liv. Krafter som släpper fram mörka minnen från det förflutna …

Den av kritiker rosade Joachim Trier har tillsammans med Eskil Vogt (vars film ”Blind”, från 2014, också är värd att se), sin mångårige samarbetspartner, skrivit manus till ”Reprise” (2006), ”Oslo 31 augusti” (2011) – som jag skriver om här – och ”Louder Than Bombs” (2015), vilka både visats och prisats på festivaler som Cannes, Toronto, Sundance, Karlovy Vary, Göteborg och Stockholm. Och i Stockholm, vilket han stoltseras med, har han belönats med hela två Bronshästar, en erfarenhet han bara delar med en annan regissör, nämligen Quentin Tarantino.

Men att efter ”Louder Than Bombs”, med skådespelare som bland andra Isabelle Huppert och Jesse Eisenberg i ledande roller, återvända till hemlandet, till vad vi sett i tidigare filmer, dvs ett kulturellt, för Trier så bekant, Oslo, kan verka aningen oväntat. Det är dock inte annat än rätt, för det är var han i sitt filmiska berättande är som allra bäst.

I ”Thelma” –  som är en film full av överraskningar, där roller är flytande, där maktpositioner ständigt förskjuts, och som tillsammans med de båda lysande ”Reprise” och ”Oslo 31 augusti” hör till det bättre ur Triers filmografi – utforskas förbjuden kärlek, mörka, inre krafter, den föråldrade, bibeltrogna synen på skapelsen utifrån ett naturvetenskapligt perspektiv, och är som ett resultat av det årets bästa psykologiska thriller – eller coming of age-skräckdrama, om man så vill.

”Thelma” visas på Biopalatset, Capitol och Hagabion.

Dokumentärt om en hatad, smått udda man, nytt av absurdismens grekiske mästare, samt norskt skräckdrama signerat Joachim Trier – något faller förhoppningsvis i smaken. Och under tiden, när du sitter i den där varma salongen, gräver jag ner mig i allt som går att finna kring den där en gång hatade mannen, och återkommer inom en snar framtid med lite mer om fenomenet Johnny Bode.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Film i helgen? Kul! Följer gör vad som är bra, eller möjligen bäst, på bio just nu.

”City of Ghosts” av Matthew Heineman

Raqqa is Being Slaughtered Silently (RBSS) är en grupp medborgarjournalister som riskerar sina liv för att delge omvärlden de grymheter som terrorororganisationen IS utsätter Syrien för i detta nu. City of Ghosts skildrar deras mod, slit och hängivenhet, och resultatet är årets mest akuta film, som välförtjänt belönades med Stora jurypriset vid Sheffield Doc/Fest, en av världens främsta dokumentärfestivaler. Och filmen, den av SF så förbisedda, är även, likt Heinemans tidigare film, ”Cartel Land”, Oscarstippad och visas på Hagabion. Min text, den lite längre om filmen, hittar du här: http://blogg.djungeltrumman.se/rasmuskilander/2017/09/05/city-ghosts-viktigast-pa-bio-just-nu/

”Clash” av Mohamed Diab

Kairo 2013, två år efter den arabiska våren och dagen efter att den förste folkvalde presidenten i Egypten, Muhammad Mursi, avsattes av militären. Gatorna är fyllda av demonstranter från bägge lägren och stämningen är hätsk. Mitt i detta politiska kaos blir en grupp människor instängda bak i en polisbuss utan hänsyn till deras bakgrund och politiska åskådning. I gruppen finns två amerikanska journalister, både anhängare och motståndare av det Muslimska brödraskapet, en ung flicka och en ung pojke. Stämningen bak i bilen är hätsk och frågan är om antagonisterna kommer att kunna övervinna sina motsättningar och därmed ha en chans att överleva. En film, liksom ”City of Ghosts”, som inte fått den där särskilt breda lanseringen på våra svenska biografer, tyvärr. Men Mohamed Diabs (”Kairo 678” 2010) ”Clash” hör sannerligen till det bättre som i detta nu går att se på bio, och så borde göras.

”Good Time” av Josh och Benny Safdie

Efter att ett misslyckat bankrån sänder hans yngre bror i fängelse, ger sig Constantine (Robert Pattinson) ner i New Yorks undre värld i ett mer och mer desperat – och farligt – försök att få ut sin bror. Under en adrenalinstinn natt befinner sig ”Connie” i ett brant fall ner i våld och förödelse, när han tävlar mot klockan i vetskapen om att hans liv hänger på en skör tråd. Bröderna Safdie har tidigare, när namn som Robert Pattinson och Jennifer Jason Leigh inte fanns med i beräkningarna, gjort indie-filmer som ”The Pleasure of Being Robbed” (som finns att streama på Draken film), ”Daddy Longlegs” och ” Heaven Knows What”. Alla, i synnerhet den förstnämnda, väl värda att se.

”Nosferatu” av F.W Murnau

Max Schreck som filmhistoriens mest obehagliga Dracula i tyskexpressionistisk klassiker, fylld av otäcka skuggor, hotfulla silhuetter och grotesk sminkning? Visst låter det, ja, fantastiskt? Precis. Den icke-auktoriserade adaptionen fick, enligt Cinematekets beskrivning, Bram Stokers änka att se rött och stämma produktionsbolaget. En rättstvist hon också kom att vinna, på samma gång som hon förstörde alla kopior hon av filmen kom över. Men, till hennes förtret, fanns det en på vift i USA, vilken, får man säga, räddade filmen. F.W Murnaus ”Nosferatu”, den första vampyrfilmen i långfilmsformat, från 1922 visas i morgon, lördag, klockan 14 på Capitols Cinematek, på piano ackompanjerad av Stefan Wingefors.

”Om själ och kropp” av Ildikó Enyedi

Två blyga och inåtvända människor upptäcker av en slump att de varje natt drömmer exakt samma dröm. Det är märkligt och förvirrande, och lite läskigt. När de så småningom accepterar sin nattliga gemenskap gör de ett försök att återskapa drömmen på dagen. Ildikó Enyedi, som både skrivit manus och regisserat, gör med ”Om själ och kropp” sin första långfilm på hela 18 år (senast, 1999 ”Simon mágus”), men har under tiden bland annat gjort en ungersk adaptering av Hagai Levis terapiserie, den så kända, som i amerikansk version kallades ”In treatment”. Filmen, ska sägas, belönades tidigare i år med Guldbjörnen för bästa film vid Filmfestivalen i Berlin. Visas, vad det verkar, och det konstigt nog, enbart på Hagabion under helgen och den kommande veckan.

”Sameblod” av Amanda Kernell

Elle Marja går på samisk internatskola med sin lillasyster och ska snart ta över som renskötare i familjen. Samtidigt drömmer hon om ett annat liv, långt borta från bybornas hårda ord och förakt och skolans kadaverdiciplin och kolttvång. Allt faller samman efter de rasbiologiska undersökningarna som hålls på skolan och Elle Marja bestämmer sig för att lämna allt och bli svensk. Hon stjäl sin svenska lärarinnas kläder och identitet och rymmer till Uppsala – men att byta liv visar sig vara mycket svårare än hon trott. Amanda Kernells ”Sameblod”, som i flera tidigare inlägg nämnts, inte minst efter nomineringen till Nordiska rådets filmpris, fick sin svenska premiär i vintras, på Göteborgs filmfestival, och den, efter flera om och män, lite bredare lanseringen i början av mars. Och än, till följd av hur bra den faktiskt är, finns den kvar. Här i Göteborg på Hagabion där man, klockan 16.15, på både lördag och söndag kan ta sin chans att, om man så än inte gjort, se den.

”The Square” av Ruben Östlund

Christian är en framgångsrik ledare på ett modernt konstmuseum – han lever i centrum av konstvärlden och tar sitt arbete på största allvar. Dagarna innan den prestigefulla utställningen The Square ska öppna blir han bestulen på öppen gata, något han varken kan skaka av sig eller låta passera obemärkt. Han påbörjar en jakt på förövaren som försätter honom i allt dråpligare situationer och får honom att ifrågasätta sin egen moraliska kompass. Samtidigt måste Christian hantera den PR-byrå som museet anlitat för att marknadsföra den kommande utställningen. Något som visar sig ta en oväntad riktning och som försätter såväl den konstnärlige ledaren som muséet i kris. Mer, tror jag, behöver inte sägas. För vi vet, har hört, om framgångarna, som Guldpalmen och Oscarsnomineringen, filmen rönt, och väl lär fortsätta med, runt om i världen. Men har man lust, kanske ork, att läsa mer, veta mer om bakgrunden, om Ruben Östlunds filmskapande i stort, finns min intervju med honom länkad här: http://blogg.djungeltrumman.se/rasmuskilander/2017/09/15/ett-samtal-med-ruben-ostlund/

Det blev sju, men kunde, såklart, varit fler. Men sju filmer räcker, ibland, för en vecka. För en film om dagen, inte minst. Om inte, om listan är värdelös och, i dina ögon, inte håller måttet så finns det, givetvis, mer bra, mer kvalité, på bio. Som ”Borg”, ”Silvana” och ”The Big Sick”, vilka är väl värda sina besök, liksom ett, till helgen, från dig.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Vi får berättat för oss att de nyss var studenter, tjugo nånting, med livet och allt vad det innebär framför sig. Men nu, i dag, då vi får ta del av deras historia, bekämpar de med gräsrotsjournalistik Islamiska statens terror.

Man tror, så var det åtminstone för mig, att man sett det mesta. Att man i nyhetsbevakningen på något sätt, i någon mån, förstått den fasansfulla terror som IS utövar. Men så är, givetvis, inte fallet, vilket ”City of Ghosts”, som den ögonöppnande film den är, bevisar.

I centrum för filmen, som prisats, lovordats och hyllats unisont världen över, samt belönats med Stora jurypriset vid Sheffield Doc/Fest som är en av världens främsta dokumentärfilmfestivaler, står några unga aktivister från syriska Raqqa, som vid Islamiska statens invasion av staden 2014, där de även kom att utropa den till ”kalifatets huvudstad”, bestämde sig för visa omvärlden de vidriga övergrepp som staden och dess invånare utsätts för.

För mediekollektivet ”Raqqa is being slaughtered silently” (RBSS), som de kallar sig, är mobilkameror och datorer de främsta av vapen. Och på sociala medier, med det återkommande budskapet att IS omöjligt kan besegras med militära åtgärder, slåss de för sin sak. Bilder och filmer, information och skakiga telefonsamtal från sina kontakter, de som finns kvar i Raqqa, är vad de i huvudsak bygger sin verksamhet på. Den verksamhet som, efter mord på tidigare medlemmar, live-sändningar av bekantas avrättningar och fortsatta dödshot hängande i luften, bedrivs i exil på hemlig ort i Tyskland. Ett Tyskland där de, som om de scener med IS inte var nog, ”välkomnas” av högerextrema idioter som med hånfulla leenden skriker åt dem att de borde åka hem, lämna det land som är tyskarnas.

Matthew Heineman, tidigare Oscarsnominerad för sin ”Cartel Land”, som avhandlade Mexikos drogkrig, backar inte för att visa, ja, allt. Materialet, det så obehagliga och grymma, är till större delen medborgarjournalisternas egna. Och det är en påminnelse, en nödvändig sådan, som visar vad vi i nyhetsrapporteringen, av förklarliga själv, inte får se.

Under vissa scener klarar man knappt av att titta. Något som känns så fel, där i biosalongen. Men flera av filmens scener är så obehagliga att man, i den uppgivenhet som kommer krypande, känner en hopplöshet. En hopplöshet inför de så barbariska avrättningar som på duken visas, inför de små barnen, indoktrinerade av IS, som efter soldater på Raqqas gator springer och ropar slagord. Men på samma gång, mitt i eländet, finns ändå det där hoppet som på något sätt överskuggar vidrigheterna. Och hoppet är, såklart, signerat RBSS och deras journalistiska och medmänskliga vilja att på det för IS mest betydande av slagfält, internet, berätta om terrorgruppens vidriga handlingar.

Nyss var de studenter, tjugo nånting, med livet och allt vad det innebär framför sig. Nu slåss de, utan rädsla för att förlora sina liv och med gräsrotsjournalistiken som främsta vapen, mot världens mest barbariska terrorgrupp.

”City of Ghosts” visas, skamligt nog, sett till hur viktig den är, endast på ett fåtal svenska biografer. Två av dem, där vi får hoppas att den på repertoaren får stå kvar ett bra tag till, är Hagabion i Göteborg och Zita i Stockholm.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Rasmus Kilander

Skriver om film. Till vardags, om inte här, på helt andra ställen. Ibland papper.

Mest lästa

  1. Tack för allt, Hasse!
  2. Göteborgs Kulturkalas.
  3. "The Square" blir Sveriges Oscarsbidrag.
  4. Pablo Larraín och hans "No"
  5. Ett samtal med Ruben Östlund.