Rasmus Kilander

Tag: Harvey Weinstein

Golden Globe, någon?

”Han är tillbaka på galan om 20 år när han blir den första personen som buas ut under ’In memoriam’-inslaget”, sa nattens värd, Seth Meyers, och möttes av skratt, tystnad, och åter några i halsen fastnade skratt.

Men visst var Meyers inledningsanförande smått kul, på sina håll, liksom ganska hårt, i synnerhet mot Harvey Weinstein, som den där inledningen syftade på.

”God kväll mina damer och återstående herrar. Gott nytt år, Hollywood! Det är 2018: marijuana är äntligen tillåtet och sexuella övergrepp är det inte. Det kommer att bli ett bra år”, fortsatte programledaren, innan han, för en stund, släppte Weinstein och istället gick på både Kevin Spacey och Woody Allen.

Men i övrigt, om man bortser från ett fantastiskt tal av Oprah Winfrey, liksom än mer uppmärksamhet kring #metoo-kampanjen, var galan inte mycket att hänga i den förmodligen redan utkastade granen.

Alexander Skarsgård och Nicole Kidman i den på galan flerfaldigt prisade ”Big little lies” (2017).

En av galans stora vinnare, vilket inte var särskilt oväntat om man ska se till diverse förhandstips, kom att bli dramaserien ”Big little lies”, för vilken Nicole Kidman (som under 2017 varit aktuell i en mängd filmer, som Sofia Coppolas ”De bedragna” och Yorgos Lanthimos ”The Killing of a Sacred Deer”) fick ta emot en guldglob för sin roll som Celeste Wright – en hustru som i samma serie misshandlas av Alexander Skarsgårds karaktär. Och Skarsgård, prisad för samma serie under måndagsnatten, blev galans ende svensk som på scenen fick motta något pris.

”Jag är här ikväll eftersom jag haft privilegiet att jobba tillsammans med en grupp fantastiskt begåvade kvinnor”, sa han från scenen, innan han riktade blicken mot Kidman, som han gjort större delen av sina scener tillsammans med. ”Nicole, jag älskar dig. Tack för att du gjorde detta till den största upplevelsen i min karriär.”

Visst var den röda mattan fylld av så kallade filmstjärnor, mängder av aktriser, men inte riktigt i klänningar som vi på galor av samma kaliber brukar se dem. Nej, inte alls. Det var helsvart – i protest – som gällde för bland andra Meryl Streep, Viola Davis, Emma Stone, Jessica Chastain, Isabelle Huppert och, inte minst, Alicia Vikander.

Vikander, som nu i månadsskiftet gästar Göteborgs Film Festival, fick precis som Skarsgård beträda scenen (fast med skillnaden att hon inte tilldelades något pris) när hon tillsammans med Michael Keaton delade ut statyetten för bästa film – musikal eller komedi, vilken rättmätigt gick till Greta Gerwig och hennes unisont hyllade regidebut till uppväxtdrama, ”Lady Bird”, som även prisades i kategorin bästa kvinnliga huvudroll – musikal eller komedi, för Saoirse Ronans insats som titelrollen.

Saoirse Ronan i Greta Gerwigs uppväxtdrama till långfilmsdebut, ”Lady Bird” (2017).

Men att samma Gerwig inte fick ta emot manuspriset, eller ens var nominerad i regikategorin, är ju bara att beklaga. För i stort var galan inte mycket att ha. Tyvärr. Frances McDormand, som ska sägas höll ett starkt tal, prisades – vilket jag kan gå med på – för sin roll som en sorgtyngd singelmamma i krig mot den patriarkala poliskåren i ”Three Billboards Outside Ebbing, Missouri”, som snart når svenska biografer. Men att en sådan film, som i grund och botten handlar om att hat egentligen är dåligt, och att rasistiska poliser förmodligen är vänliga innerst inne, i konkurrens med, ja, ”Call me by your name”, förslagsvis, utses till bästa film. Ja, det kanske säger en hel del om att Golden Globe-galan inte är mycket att ha, att man premierar fel filmer i flera kategorier. Tyvärr.

Men det verkar jag inte vara ensam om att tycka, eftersom Barbra Streisand (som dock påstod sig gilla ”Three Billboards”), som delade ut statyetten för just bästa film, tog tillfället i akt och nämnde hur dåligt representerade kvinnor varit – och är – i regikategorin. Hon, Streisand, är nämligen den enda kvinna som vunnit en guldglob. Och det 1984, för regin till filmen ”Yenti”. Och Greta Gerwig, som jag tidigare nämnde, var inte ens nominerad – trots en film så pass hyllad som ”Lady Bird”.

Elisabeth Moss i ”The handmaids tale” (2017).

Jag skriver sällan särskilt mycket – och än mindre djupt – om tv-serier. Men kul var att Elisabeth Moss, som vi känner från ”The Square”, prisades för sin roll i ”The handmaids tale”.

Men Ruben Östlund, som ju regisserat Moss i ”The Square”, och varit lite av en förhandsfavorit vad gäller bästa utländska film, fick trots sina framgångar i Cannes och på EFA-galan gå hem lottlös. Inte heller mitt tips, att Andrej Zvyagintsevs skulle återupprepa triumfen från 2015 (då med sin ”Leviatan”) och göra detsamma med sin nya, ”Loveless”. Nej, det blev Fatih Akin (”Vid himlens utkant”) som, om man ska se till regissörens reaktion, väldigt oväntat fick sin film, ”Utan nåd”, ett tyskt kriminaldrama med Diane Kruger i huvudrollen, uppropad.

Diane Kruger i Fatih Akins ”Utan nåd” (2017).

Hederspriset gick i år till Oprah Winfrey, som i sitt långa, känslosamma tal berättade om det livsavgörande ögonblick när hon, 1964, som liten flicka, fick se Sidney Poiter, som den första svarta skådespelaren någonsin, prisas med en Oscar.

Bästa manliga huvudroll gick till Gary Oldman för rollen som Winston Churchill i ”Darkest hour”.

”Filmen visar att ord och handlingar kan förändra världen. Och, oh boy, om den behöver förändras”, sa Oldman, som något av en återkoppling, eller blinkning, till Seth Meyers anförande, till talen och protesterna, mot slutet av kvällen, när det började närma sig morgon i Sverige och när jag insåg hur besviken jag var på galan i stort.

För den var faktiskt inte mycket att hänga i den där, förmodligen redan utkastade, granen.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

No Mo(o)re Weinstein…

Bilden är, jag vet, lite missvisande. Så där ser det inte ut längre. Glatt och vänskapligt. Och har inte alltid gjort heller, ska sägas.

Relationen, den mellan Michael Moore och bröderna Weinstein, är för tillfället kylig, och har inte – minst sagt – rest till varmare breddgrader med en högre Fahrenheit. Detta till följd av ett bråk kring släppet av Moores senaste film (som fortfarande ligger i postproduktion), ”Fahrenheit 11/9”, uppföljaren till den högst inkomstbringande dokumentären genom tiderna, hans Guldpalmsbelönade ”Fahrenheit 9/11”.

Bröderna Weinstein ska, enligt uppgift, ha satsat dryga 60 miljoner kronor i den nya, förhoppningsvis framgångsrika dokumentären, men hela projektet ligger dessvärre i något av en kris då deras bolag ligger ute till försäljning på samma gång som de båda, vilket väl ingen missat, har en mängd anklagelser, i första hand vad gäller sexuella övergrepp, liksom våldtäkt, riktade mot sig.

”Fahrenheit 11/9”, som allt detta kretsar kring, är tänkt att fokusera på Trump, på vad som hänt efter valet, och tar därför sin början dagen efter den där ödesdigra natten för lite mer än ett år sen.

De båda bröderna ska tillsammans, än så länge, ha satsat ungefär 20 miljoner kronor (mindre än vad Harvey sägs ha velat muta flera av sina offer med, va?) i projektet, på samma gång som de hindrar Moore, liksom hans produktionsbolag och distributörer, från att försöka knyta filmen till något annat bolag. De säger sig nämligen vilja ha tillbaka de 20 miljoner som de ligger ute med, vilket går rakt emot vad Moore är villig att gå med på, eftersom han, sett till vad bröderna, eller framförallt Harvey, är anklagad för, inte vill riskera att sprida en film som distribuerats av en sexualförbrytare.

Lite av en sandlådenivå, kan man tycka. Från de där brödernas sida, alltså. Visst, Moores senare filmer, som ”Where to Invade Next” (2015) för att ta ett exempel, har väl inte varit några höjdare. Och jag vet inte om den Broadway-föreställning, ”The Terms of My Surrender”, som hand under de senaste månaderna spelat – bara ett stenkast från Trump Tower för att rikta spjutspetsen mot just Mr. President – var det heller. Men Oscarsvinnaren ”Bowling for Columbine” (2002), ”Sicko” (2007), samt ”Fahrenheit 9/11” (2004), håller ju måttet som bra dokumentärfilmer (om man gillar Moores sätt att göra sådana på, vill säga).

Man kan ju tycka att de borde klara av att komma fram till någon sorts överenskommelse, eller att de både Weinsteinarna har lite – både ett och annat – att förklara och ta tag i istället, så att de bara skulle kunna släppa Moore. Men, som den frispråkiga samtidskommentar till filmmakare han är, Moore, kommer han väl se till att försöka sänka det skepp som Weinstein, med nöd och näppe, fortfarande försöker få vind i seglen med.

Detta är dock, för en liten historisk bakgrund som avslut, vilket jag även hintade om i min inledning, inte första gången de tre vässat klorna gentemot varandra. Så sent som 2011, då gällande ”Fahrenheit 9/11”, lämnade Moore in en stämningsansökan mot bröderna, till följd av en efter framgångarna med filmen, som han påstod, obetald vinst.

”No Mo(o)re Weinstein”, sa Moore (får vi tro).

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Rasmus Kilander

Skriver om film. Till vardags, om inte här, på helt andra ställen. Ibland papper.

Mest lästa

  1. Tack för allt, Hasse!
  2. Göteborgs Kulturkalas.
  3. "The Square" blir Sveriges Oscarsbidrag.
  4. Pablo Larraín och hans "No"
  5. Ett samtal med Ruben Östlund.