Rasmus Kilander

Tag: I am not your Negro

2017 års bästa filmer.

Aj, aj och aj. Årsbästalistor (eller vad man nu väljer att kalla dem, dessa hemska, till en början blanka papper till texter) är smått horribla – både att läsa och skriva. Ja, läser man så är det lätt att, som du, kanske, i en närstudie av min, hata den som skrivit – och det mer och mer efter varje punkt. Och är man själv, å andra sidan, den som klipper och klistrar är det lätt att bli smått tokig på sig själv. Aldrig – och absolut inte när den publicerats – går man in i det nya året med ett nöjdhetens leende på läpparna

Men 2017 har onekligen, om vi ska lämna mina små klagomål, bjudit på en hel del bra film. När jag får frågan om det är någon särskild jag bär med mig, så är jag, bortsett från flera av titlarna på listan nedan, snabb med att nämna Hong Sang-soos ”On the beach at night alone”, vilken jag fick möjligheten att se, men som dessvärre inte har fått något svenskt releasedatum, på samma gång som jag svamlar till om Philippe Van Leeuws fantastiska ”Insyriated”, liksom Sean Bakers ”The Florida Project”, som båda, lyckligtvis, når svenska biografer i februari. Och det där gäller flera av årets titlar. Ja, och en mängd bra filmer har, som alltid, tråkigt nog, inte ens plockats upp av någon svensk distributör, medan vissa (som jag sett, men på förekommen anledning väntar med ett år) hittar till svenska biografer först någon gång under 2018. Så jag har begränsat listan något, vridit och vänt, både på mig själv och de många titlarna, och slutligen valt ut årets – i mitt högst personliga tycke – femton bästa filmer (utefter svenskt premiärdatum), vilka uppifrån och ned, från plats femton till ett, följer:

15. ”Paterson” av Jim Jarmusch

Jarmusch – som i ryggen har projekt som ”Down by Law”, ”Mystery Train”, det ganska förbisedda skolprojektet, tillika en för mig personlig favorit, ”Permanent Vacation”, samt sin stora genombrottsfilm ”Stranger Than Paradise – låter oss i den finstämda, lugna film som är Paterson lära känna just Paterson (spelad av en fantastiskt Adam Driver), en busschaufför som under sina turer, de han kör, fram och tillbaka, dag efter dag, betraktar staden som utanför rutan passerar, samtidigt som han lyssnar på sina passagerare. Framåt kvällen, när passet är över, går han ut med sin hund, Marvin, tar en öl på stamhaket samtidigt som han omformar dagens iakttagelser till poesi. Något som, lika lugnt och finstämt, hade kunnat få fortsätta, på samma vis, om det inte var för Marvin. ”Paterson” fick sin premiär i Cannes 2016 och har sedan dess turnerat världen över och besökt mängder av festivaler, bland annat med ett stopp i Stockholm.

14. ”Thelma” av Joachim Trier

Thelma (Eili Harboe) har vuxit upp med strängt religiösa föräldrar i en liten by på norska västkusten, men när hon börjar studera i Oslo öppnar sig en ny värld. Och nya känslor, inte minst för väninnan Anja. Samtidigt har hon börjat få märkliga, återkommande anfall som läkarna inte hittar någon orsak till. Men när Thelma kopplar ihop dessa anfall med sina känslor så väcker det oanade krafter till liv. Krafter som släpper fram mörka minnen från det förflutna… Jag menar, Joachim Trier – Norges starkast lysande stjärna på den så kallade filmhimlen – tillbaka på hemmaplan i det Oslo som han känner så väl, sedan innan tolkat så fint i både långfilmsdebuten ”Reprise” och ”Oslo 31 augusti”, är inget annat än en Trier i sin forna, som alltid intelligenta, toppform.

13. ”Frantz” av François Ozon

I ”Frantz”, som är en nyinspelning av Ernst Lubitschs ”Den brustna melodien” från 1932, berättas historien om Anna Hoffmeister, en ung tyska, vars man, Frantz, dödats i striderna mot Frankrike under första världskriget, och hennes upptäckt av den mystiske fransmannen Adrien, som en dag lägger blommor på Frantz grav och hos Anna väcker både starka känslor och oupptäckta passioner.

12. ”Citizen Schein” av Maud Nycander, Jannike Åhlund och Kersti Grunditz Brennan

”Filminstitutet är till för att stötta filmer som är tillräckligt värdefulla ur konstnärlig synpunkt”, sa Harry Schein när han talade om filminstitutet och hur han såg på dess uppdrag. Ett citat jag gillar, och ibland, när jag ser vad som får ekonomiskt stöd, tänker på. Lite samma filosofi, men snarare vad gäller utrymme än pengar, jag följer här, när jag skriver. För det är bra sagt, och värt att fundera över när man ser på vår svenska filmpolitik från diverse vinklar. Men, ska sägas, Schein var så mycket mer än det där. Ja, han blev ju – trots sitt för svensk kultur uträttande av storverk – avskydd av en hel generation unga filmare. Men han var även uppskattad, hade mål. Innan han ens hunnit fylla 30, i början av 50-talet, sa han till sina vänner att han hade två sådana, två mål, i livet; att bli miljonär och gifta sig med Sveriges vackraste kvinna. Några år senare hade han gift sig med den omsusade skådespelaren Ingrid Thulin och blivit ekonomiskt oberoende. Han sökte sig till de människor som hade inflytande och makt i samhället, ville påverka sin samtid och vara en del av utvecklingen. Han skapade både Filminstitutet och en filmreform som höll i över 50 år. Men han ville också, när han hann, njuta av privilegierna i samhällets toppskikt. Och det är vad filmen, som jag håller som en av årets bästa svenska dokumentärer, tar upp. Makt – och maktens pris. Lika aktuell i dag som när Harry Schein levde och verkade.

11. ”Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv” av Juho Kuosmanen

Sommaren 1962 har Olli Mäki chansen att bli världsmästare i fjäderviktsboxning. Hela Finland, från landsbygden till stadens ljus i Helsingfors, har förberett sig på hans seger och framgång. Allt Olli behöver göra är att gå ner i vikt och koncentrera sig på matchen. Men det finns ett problem – han har förälskat sig i Raija. Vackert – både vad gäller skådespel och foto – i Juho Kuosmanens Cannes-prisade, liksom världen över hyllade Olli Mäki.

10. ”The Handmaiden” av Park Chan-wook

Med uppsåt att lura Lady Hideko på hennes förmögenhet lyckas unga Sook-Hee få anställning hos henne som kammarjungfru. Men oväntade känslor uppstår mellan dem, samtidigt som mannen bakom komplotten visar sig ha helt andra planer för Sook-Hee. Oerhört smart, snyggt och, inte minst, oförutsägbart, i den tidigare filmkritikern Park Chan-wooks (”Joint Security Area”, ”Oldboy” m.fl.) noir-thriller som baserats på Sarah Waters omtalade roman ”Ficktjuven”.

9. ”The Killing of a Sacred Deer” av Yorgos Lanthimos

Lanthimos är en mästare, en av vår tids, vågar jag påstå, allra skickligaste filmmakare. I sitt samarbete med Efthymis Filippou, som han skrivit ”Dogtooth” (2009), ”Alper” (2011), ”The Lobster” (2015) och nu ”The Killing of a Sacred Deer, skapar de på duken föreställningar, vissa mer absurda än de andra, man som publik bär med sig under lång tid framöver. ”Dogtooth” håller jag, personligen, trots att jag inte har någon favoritfilm, som en av de bättre filmer jag – ja, jag säger det – sett. Åtminstone av de gjorda under de senaste 20 åren. Och om dessa filmer, de så absurda, vilka kommit att ingå i en grekisk, så kallad ”weird wave”, skrev jag här, där det också står om just ”The Killing of a Sacred Deer.

8. ”Efter stormen” av Hirokazu Kore-eda

Jag har ända sedan jag såg ”Still Walking” för första gången, liksom den lika fantastiska ”Barnen som inte fanns”, fullkomligen älskat Kore-edas filmer, hans sätt att skildra familjer, barn som vuxna, och mänskliga, till synes enkla, relationer – sådana som vi alla ställs inför. Och i hans ”Efter stormen” bjuds vi, som alltid i de där filmerna, in till ett varmt, smått humoristiskt, men även sorgligt, familjedrama, där författaren Ryotas karriär, tillsammans med ett kraschat äktenskap och en mamma som tröttnat på honom, har gått utför, eftersom han spelat bort alla sina pengar och nu inte kan betala underhåll för sin son.

7. ”God’s Own Country” av Francis Lee

Francis Lees hyllade långfilmsdebut – i vilken Josh O’Connor och Alec Secareanu bjuder på två av årets absolut starkaste, smått förtrollande, rolltolkningar – handlar om oväntad kärlek. Bondsonen Johnny tar till sprit och one night stands för att klara av landsbygdens tristess och faderns dåliga humör. Men allt förändras när en gästarbetare från Rumänien kommer för att hjälpa till på gården.

6. ”I Am Not Your Negro” av Raoul Peck

Medgar Evers, Malcolm X och Martin Luther King Jr. var alla framträdande människorättskämpar, och alla blev de hänsynslöst lönnmördade. Deras tredje gemensamma nämnare är vännen James Baldwin. Innan Baldwins död 1987 påbörjade han sitt sista verk, en krönika om sina tre vänner och deras tragiska livsöden. Raoul Pecks hyllade I Am Not Your Negro tar avstamp i Baldwins anteckningar, för att utforska den afroamerikanska historien och vad det innebär att vara svart i USA i dag. Skriver lite längre om filmen här.

5. ”The Square” av Ruben Östlund

Christian är en framgångsrik ledare på ett modernt konstmuseum. Han kör elbil och försöker leva som han lär. Dagarna innan utställningen The Square, ett verk som skall påminna om vårt gemensamma ansvar i det offentliga rummet, ska öppna blir han bestulen på öppen gata, något han varken kan skaka av sig eller låta passera obemärkt. Han påbörjar en jakt på förövaren och försätts i allt mer pressade situationer som får honom att ifrågasätta sin egen moraliska kompass. Samtidigt måste Christian hantera den PR-byrå som museet anlitat för att marknadsföra den kommande utställningen. Något som visar sig ta en oväntad riktning och som försätter såväl den konstnärlige ledaren som muséet i kris .Östlund slår – likt den iranske, tvåfaldigt Oscarsvinnande regissören Asghar Farhadi på sitt håll – fast att han inte kan göra en dålig film. Spikar på tavlan, med priser och nomineringar från alla världens hörn, upp det faktum att han är svensk films just nu starkast lysande regissör. Länk till min intervju med honom här.

4. ”120 slag i minuten” av Robin Campillo

Trots att AIDS fortsätter att skörda tusentals offer är hjälpen återhållsam. Frustrationen växer bland aktivisterna i Act Up som tvingas ta till spektakulära metoder för att dra uppmärksamhet till frågan. Nathan är ny i gruppen och mötet med den militante Sean skakar hela hans värld i en film, vacker och rytmiskt som få, som är svår att lämna oberörd. Politik och passion i 90-talets Paris är vad som bjuds i Robin Campillos (”Mellan väggarna”, ”Eastern Boys”) ”120 slag i minuten. En film som, precis som ”The Killing of a Sacred Deer”, tävlade mot Östlund och ”The Square” om Guldpalmen i Cannes. Skriver långt om vad jag uppskattade med den här.

3. ”Let the Sunshine In” av Claire Denis

Isabelle, en frånskild konstnär i 50-års åldern, försöker sålla bland alla självcentrerade män i hopp om att åter finna kärleken. Jag har, vill jag tilläga, alltid gillat Claire Denis. Tänker, inte minst, på ”Beau Travail” och ”White Material”, men blev mäkta förvånad när jag såg de så vitt skilda betygen – allt från ettor till någon enstaka femma – på hennes senaste, ”Let the Sunshine in”, och gick därför in i salongen utan några egentliga förväntningar. Vilket, visade det sig, var ganska så bra – för filmen, med en lysande Juliette Binoche (liksom Gérard Depardieu i en briljant slutscen), är något av det absolut bästa som kan ses på svenska biografer i år.

2. ”Call Me by Your Name” av Luca Guadagnino

Jag har inte kunnat sluta tänka på Guadagninos film. Jag såg den dan före dopparedan och har inte (och det vill jag inte heller, ska sägas) fått den ur huvudet. Den är, lite som listans nummer tre, ”Let the Sunshine In”, en film som bara gnager och gnager, väcker tankar och funderingar, får vem som helst att åter vilja uppleva den där första kärleken, på samma gång som en flygbiljett till Italien, och hyrbil till Crema – som också är Guadagninos hemort – känns som det enda rätta inför nästa utlandsresa. Filmen, som är baserad på André Acimans roman med samma namn och är den sista delen i Guadagninos åtrå-trilogi (i vilken ”Kärlek på Italienska” och ”A Bigger Splash” återfinns), utspelas i norra Italien under sommaren 1983. Den amerikansk-italienske sjuttonåringen Elio (spelad av stjärnskottet ”Timothée Chalamet, som även syns i Greta Gerwigs till Sverige kommande ”Lady Bird) träffar Olivier (Armie Hammer), en ung student som kommer för att studera och bo hos Elios familj. Sakta men säkert utvecklas deras relation allt mer och tillsammans upplever de en oförglömlig sommar full av musik, mat och kärlek som för evigt kommer att förändra dem. Värt, bortom de två huvudrollsinnehavarna, är att hålla koll på Elios pappa, professor Perlman, som görs av en otrolig Michael Stuhlbarg, känd från bland annat ”A Serious Man” och nu även aktuell i både Guillermo del Toros ”The Shape of Water” och Steven Spielbergs ”The Post” – ytterligare två Oscarstippade filmer.

1. ”Moonlight” av Barry Jenkins

Ett intimt och tidlöst porträtt, berättat i tre kapitel, under olika delar av en ung mans liv, från barndom till vuxen ålder, om mänsklig kontakt, de ögonblick som formar våra liv, och om den tuffa kamp man tvingas utkämpa för att finna sin plats i världen. Få filmer har varit så förtjänta av den där (i ärlighetens namn smått överskattade) Oscarsstatyetten. Och aldrig har jag under en Oscarsnatt blivit gladare än när den mediokra ”La La Land” fick lämna ifrån sig det pris de trodde sig ha vunnit efter att Faye Dunaway, olyckligt nog, så läst upp några minuter tidigare. För film kan inte bli mycket bättre, vackrare och mer hänförande än vad den är i Barry Jenkins ”Moonlight”. Det är inte bara årets bästa film, utan det är, vågar jag påstå, även årtiondets absolut bästa film, än så länge. Har du förresten inte, som jag, grottat ner dig i intervjuer med Jenkins efter att ha sett filmen, så rekommenderar jag å det grövsta att titta närmre på några av hans stora inspirationer (vilka är otroligt tydliga), som Wong Kar-wai och några av hans filmer. Förslagsvis ”Chungking Express”, ”Happy Together” och ”In the Mood for Love”, till att börja med.

Aj, aj och aj, kan jag känna i genomläsningen av de där, ovan fint uppradade, valen. ”Den kanske skulle ha fått en högre placering” och ”varför tog jag med den?”, tänker jag både en och två gånger. Men det stämmer nog, det där, att vad som kommer med är lite vad som faller in i stunden. Särskilt vad gäller, säg, plats 11-15. I morgon, och det med säkerhet, lär jag förmodligen överväga om inte Kleber Mendonça Filhos ”Aquarius”, liksom Amanda Kernells ”Sameblod” och bröderna Safdies ”Good Time” kanske ändå hade förtjänat var sin plats. Och det gör de säkert. För de är bra, nästan fantastiska filmer, alla tre. Men nu blev det som det blev, och det rätt bra, ändå, tänker jag, och önskar ett gott nytt filmår.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Jul på Hagabion.

”Efter stormen”, Hirokazu Kore-eda, 2016.

Gratis film! Ja, rubriken har redan hunnit skvallra – Hagabion öppnar upp och visar gratis film. Detta, fint nog, på julafton, för dig som av en eller annan, antar jag lika bra, anledning inte firar det smått överdrivna spektakel som kommit att kallas jul, eller som kanske vill fira, men inte har någonstans att vara, samt för dig som bara vill ägna dagen åt riktigt bra film, finns alltså möjligheten att, tja, spendera dagen i Haga. Och på bio.

Personligen blir jag nästan avundsjuk (trots att jag haft möjligheten att se majoriteten av vad man visar) på de som har privilegiet att – bortom både så kallade Bergman- och Norén-jular – kunna vara där.

Jag skulle, nu när jag har chansen, vilja slå ett extra slag för fyra av dem, som Hirokazu Kore-edas (”Still Walking”, ”Barnen som inte fanns” m.fl) ”Efter stormen”, i vilken vi, som alltid med Kore-eda, bjuds in till ett varmt, liksom humoristiskt, familjedrama där, i ”Efter stormen”, författaren Ryotas karriär, tillsammans med ett kraschat äktenskap och en en mamma som tröttnat på honom, gått utför, eftersom han spelat bort alla sina pengar och nu inte kan betala underhåll för sin son. Inte särskilt upplyftande, kanske. Men varmt. Och fint. Visas 12.30.

Hoppar man den, och forfarande inte sett en av årets – tillsammans med ”The Square” – bästa svenska filmer, dvs. Amanda Kernells ”Sameblod”, om Ella Marja, en ung samisk kvinna som drömmer och hyser hopp om ett annat liv, så visas den vid 13.

Raoul Pecks unisont hyllade ”I Am Not Your Negro”, som jag skriver om här, visas vid 15. Slår verkligen ett slag, och det hårt, för den.

Framåt kvällen, vid 17, körs Mohamed Diabs, nästan klaustrofobiska, kammarspel ”Clash”, om en grupp människor – med vitt skild bakgrund – som tillsammans, två år efter den arabiska våren och dagen efter att den förste folkvalde presidenten i Egypten, Muhammad Mursi, avsattes av militären, blir instängda i en polisbuss under oroligheterna.

Och allt detta, alla dessa 14 filmer som nedan följer (även om mina rekommendationer, så klart, borde få vara lag), är, som jag skrev, alltså helt gratis.

12 – ”Tänk om…” av Linda Hambäck och Marika Heidebäck, Sverige, 2014

12 – ”Min faster i Sarajevo” av Goran Kapetanovic, Sverige, 2016

12.30 – ”Efter stormen” av Hirokazu Kore-eda, Japan, 2016

13 – ”Sameblod” av Amanda Kernell, Sverige, 2017

13.15 – ”Ouaga Girls” av Theresa Taore Dahlberg, Sverige/Burkina Faso, 2017

15 – ”Jordgubbslandet” av Wiktor Ericsson, Sverige, 2016

15 – ”I Am Not Your Negro” av Raoul Peck, USA, 2016

15.15 – ”Havets sång” (svenskdubbad) av Tomm Moore, Irland, 2014

17 – ”Clash” av Mohamed Diab, Egypten, 2016

17 – ”Mary & Max” av Adam Elliot, Australien 2009

17.15 – ”Kedi” av Ceyda Torun, Turkiet, 2016

18.45 – ”Ljus i natten” av Aki Kaurismäki, Finland, 2016

18.45 – ”Dröm vidare” av Rojda Sekersöz, Sverige, 2017

19 – Karl-Bertil Jonssons julafton

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Obligatoriskt tv-tittande ikväll.

Jag tänker direkt på Trump, på Vita huset, när jag i tv-tablån, den som numer inte läses särskilt flitigt, ser att SVT ikväll valt att visa den Oscarsnominerade ”I am not your Negro”, signerad den haitiske regissören och före detta kulturministern Raoul Peck. Filmen som, med all rätt, hyllats unisont världen över.

Men jag tänker också, ganska snart, på James Baldwin, författaren, föreläsaren och politiske aktivisten, vars anteckningar och analyser filmen baserats på, liksom de personer som, än i dag, tvingas utstå detta meningslösa hat. För filmen, vars grundpremiss jag återkommer till, är mer än aktuell i den tid vi lever i just nu.

Peck tar med sin film avstamp i bilderna av en 15-årig svart flicka på väg mot sin första dag i en mixad skola, den som hon snart ska få kalla sin, i 60-talets USA.

”Gud kan förlåta mord och otrohet – men inte integrerade skolor!”, sa en kristen kvinna.

Trots att det var längesen, trots att åren gått, så är det sorgligt att tänka på, att se. Och det är med de där orden i bakhuvudet, de kalla kårar de skapar hos oss som åskådare, som vi ser den 15-åriga flickan på väg till sin första dag i skolan, tätt förföljd – och hånad – av vita män, kvinnor och barn.

Vi får snart veta att Baldwin skämdes för att han, den där hemska dagen, inte var på plats, inte skyddade flickan. Det är också där, i den typen av scener, med gamla fotografier subtilt presenterade, som ”I am not your Negro” greppar tag – och det rejält.

1987, året då Baldwin dog, hade han påbörjat en bok. En bok som var tänkt att handla om tre kompisar, tre människor som, till följd av sin kamp för den svarta medborgarrättsrörelsen, mördats. Och kompisarna, tja, de hette Martin Luther King, Malcolm X och Medgar Evers. Tre män, två mer kända än den tredje, med liknande viljor, med hopp om att göra de svartas situation bättre. Evers, vars namn kanske inte klingar lika bekant, mördades av en medlem ur Ku Klux Klan.

Bokens grundpremiss, som mycket av filmen bygger på, säger det mesta: Luther King, Malcolm X och Evers, de tre starkaste ledarna för den svarta medborgarrättsrörelsen, blev mördade. Och det under en period av fem år: 1963, 1965, 1968. Något som, när man ser de där årtalen, tätt följda av varandra, visar att något är väldigt fel, hur rädd den vita makten, inför den svarta medborgaren, varit.

Peck väljer, förutom i politiska rallys och under föreläsningar vid universitet, att visa upp ett av Baldwins gästspel i tv, i Dick Cavetts program. Där han, som i de många andra framträdanden han gjorde, imponerar som den behärskade och välformulerade talare han var. Med ett enkelt språk förklarar han de mest komplexa av strukturer och deras grunder. Särskilt tydligt blir det när han, liksom Peck i sin film, försöker gå igenom det faktum att en stor del av den amerikanska befolkningen sällan varit medveten om vad som hänt, vad som händer, att man som barn får lära sig att vitt är bra, något gott, och att svart är det onda. Något som, inte minst under filmens gång, sätter igång tankeverksamheten, väcker funderingar.

Som barn, förklarar Baldwin, höll han alltid på de vita, eftersom populärkulturen, de filmer han såg, var uppbyggda på sådant sätt. Först som äldre kom han att förstå att han själv, som svart, kunde vara ett hot mot det vita, det han ”hejat” på. Något som också kan förklara det faktum att han i sitt författarskap aldrig uppbådat till hat mot vita, inte ens när han, och många av hans vänner, till följd av vad de kämpade för, utsattes för lynchningar, hat och mordhot.

Trots att större delen av filmmaterialet är över 50 år gammalt, så väljer Peck att blanda in samtida bilder, vilket är smart, något så väldigt, men på samma gång oerhört skrämmande. De ord han skrev, Baldwin, är lika tydliga – och viktiga – nu som då.

Även om filmen, precis som min text, är oerhört nedstämmande, så är filmen det motsatta. Inte på så sätt att den väcker glädje, mer än den man lyfts upp av i bilderna från den kamp de bedrev, men i det att tiderna har ändrats.

”Eller har de verkligen det?”, kan man fråga sig.

Jag inledde med Trump, ju. Och ska vi tänka på honom igen, på de upplopp som varit, och är, på att nazister i veckan tillåts demonstrera i Göteborg, så kanske det kan verka som om tiden spolats tillbaka, som om vi behöver en Baldwin, en Luther King och en Evers i kampen mot rasismen och förtrycket. Och så kanske är fallet. Men Raoul Pecks ”I am not your Negro” ger, i filmisk väg, trots allt hopp, och borde obligatoriskt och schemalagt visas i skolor – världen över, liksom i Vita huset, för Trump och Co.

En bra start är att den ikväll, vid 22.20, visas på SVT2. Så ställ klockan, säger jag, och be någon annan, på jobb som skola, att göra detsamma.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Rasmus Kilander

Skriver om film. Till vardags, om inte här, på helt andra ställen. Ibland papper.

Mest lästa

  1. Tack för allt, Hasse!
  2. "The Square" blir Sveriges Oscarsbidrag.
  3. Göteborgs Kulturkalas.
  4. Pablo Larraín och hans "No"
  5. Ett samtal med Ruben Östlund.