Rasmus Kilander

Tag: Johnny Bode

Den svenska filmhösten 2017.

Det svenska filmåret 2017 har med filmer som bl.a. ”Sameblod”, ”I called him Morgan”, ”Citizen Schein” och ”Jordgubbslandet” varit ganska så, om inte väldigt, bra. Och hösten, den stundande, vill vad det verkar inte vara sämre. Under måndagsförmiddagen samlades både press och bransch för att titta närmare på den till synes starka filmhösten med 23 svenska premiärer. Och det är en hel drös med film, både av kvalitativ som mer kommersiell art, där jag, i det förhandstycke som är mitt, tagit ut, kanske hälften av allt vad som går upp, vad som är värt att hålla ett öga på. Och några, två, tre stycken, som jag av någon, inte alls särskilt specifik anledning, känner onda aningar inför.

”Superswede” av Morgan Jensen

Filmen om racinglegenden Ronnie Peterson har redan haft sin premiär, men är ack så värd att slå ett slag för. Ja, om det nu skulle behövas, med sina redan – på bara veckan! – 17000 biobesök. Visas över större delen av Sverige, på de flesta biografer. Så hitta närmsta och, ja, se den!

”The Square” av Ruben Östlund

Jag har redan, i tidigare inlägg, skrivit om den, på förhand och i blindo hyllat. Och nu – gladeligen och så långt man kan komma ifrån besvikelse – sett den. Östlund slår, likt den iranske, tvåfaldigt Oscarsvinnande regissören Asghar Farhadi på sitt håll, fast att han inte kan göra en dålig film. Spikar på tavlan upp det faktum att han är svensk films just nu starkast lysande filmskapare. Den Guldpalmsbelönade ”The Square” åker i detta nu på landsomfattande turné, på förhandsvisning efter förhandsvisning, med både Östlund och producenten Erik Hemmendorff i spetsen. Finns inte mycket mer att säga än: se den! Och se, om du så inte gjort, hans andra filmer. Gräv dig igenom detta fantastiska cv som är hans. Och njut. Premiär 25 augusti.

”Ouaga Girls” av Theresa Traore Dahlberg

Precis som ”The Square” får dokumentärfilmen ”Ouaga Girls” sin premiär nu på fredag. Filmen som följer en grupp unga tjejer, bilmekaniker i Burkina Fasos huvudstad Ouagaduogo, i en poetisk berättelse om livsval, systerskap och strävan efter att finna sin egen väg. Den sålde ut flera av de föreställningar som gavs under Göteborgs filmfestival tidigare i år, där den också fick sin världspremiär. Premiär 25 augusti.

”Borg” av Janus Metz

Filmen om Björn Borg. Filmen som har sin utgångspunkt i den så kända och omtalade matchen Björn Borg och John McEnroe emellan. Ja, som vi väntat. Först underkläder. Alla valsade vi omkring med denne Borg, tydligt textat, under bältet. Och, tro mig, jag är inte ironisk. Inte alls. Har, som många, väntat – och jag ser fram emot filmen som även kommer att öppna den, efter Cannes, mest prestigefulla festivalen i världen, nämligen den i Toronto. För regi står danske Janus Metz, känd för den oerhört starka ”Armadillo”, bakom manuset hittar vi Ronnie Sandahl, som tidigare skrivit och regisserat den fina, på tok för, under Guldbaggen, förbisedda ”Svenskjävel”, och i rollerna, de största, återfinns Sverrir Gudnason tillsammans med Shia Labeouf som Borg och McEnroe, samt Stellan Skarsgård och Tuva Novotny som Borgs tränare, Lennart Bergelin, samt samme Borgs första fru, Mariana Simionescu. Premiär 8 september.

”Trafikljusen blir blå imorgon” av Ragnhild Ekner

Med utgångspunkt från sin vän Jussis självmord tar Ragnhild Ekner upp och skildrar samhällets skuggsida, ett liv i den, med graffitin som samlingspunkt för utanförskapet, under början av 2000-talet. Precis som ”Ouaga Girls” fick Ekners ”Trafikljusen blir blå imorgon” sin premiär under Göteborgs filmfestival. Premiär 8 september.

”Silvana – väck mig när ni vaknat” av Mika Gustafson, Olivia Kastebring och Christina Tsiobanelis

Jag är inte en flitig lyssnare av Silvanas musik. Har väl, som de flesta, hört de allra mest uppmärksammade av låtar. Men inte mer. Ändå ser jag något oerhört fram emot filmen, vilket också gör att jag väljer att ta med den på listan. För den ska, förstod jag efter visningen under Way Out West, vara väldigt bra. ”Med sylvass tunga fångar rapparen Silvana Imam det som är i rörelse i samhället idag och personifierar en ny generation. Silvana – väck mig när ni vaknat är en intim kärlekshistoria och en unik inblick i de första omtumlande åren av hennes karriär.” Så beskriver produktionen filmen. Visst blir man NYFIKEN? Jag blir, åtminstone. Premiär 15 september.

”The Nile Hilton Incident” av Tarik Saleh.

Tarik Salehs ”The Nile Hilton Incident” är, vågar jag utan att ha sett den lova, något att hålla både öron och ögon öppna för, med tanke på att den i Frankrike redan setts av dryga 300 000 på bio, samt prisats på Sundance. Inspirerad av verkliga händelser skildrar den mordet på en libanesisk Idolvinnare 2008, som en egyptisk affärsmän och politiker, tidigare dumpad av stjärnan, visar sig ligga bakom. Fares Fares gör, har jag ryktesvägen förstått, sitt livs roll. Premiär 29 september.

”Winnerbäck – ett slags liv” av Øystein Karlsen

För nio år sedan kom ”Solen i ögonen – en film om Lars Winnerbäck”, signerad Magnus Gertten. Och nu är det alltså dags igen. En ny och, enligt filmens regissör Øystein Karlsen (känd för tv-serien ”Dag” som visats på SVT), mer intim dokumentär om den annars ganska så skygga Winnerbäck. I filmen återfinns, för att prata låtskrivande, texttolkning och turnéångest, även Per Gessle, Melissa Horn och Rolf Lassgård. Kul, tycker jag, med ytterligare ett nära artistporträtt som får komplettera filmen om Silvana Imam. Premiär 6 oktober.

”Shapeshifters” av Sophie Vukovic

1989 migrerar hennes föräldrar från Jugoslavien till Australien. Och hamnar i Sverige, med målet att bygga ett bättre liv för sin familj. En i tiden oerhört träffande filmisk essä om migration och längtan efter en tillhörighet, bortom nationella gränser. Med arkivbilder, fiktiva relationer och intimt filmmaterial av sin egen familj skapar Vukovic med sitt filmspråk den splittring som filmen beskriver. Premiär 20 oktober.

”Krig” av Goran Kapetanović

Vi får i ”Krig” följa 11-årige Malte som med sin mamma flyttar till ett nytt område och landar mitt i en konflikt två gäng emellan. Men med det sinne för strategi han besitter, Malte, ser han sin möjlighet att få fotfäste bland de övriga barnen. Men de metoder han använder sig av ger också, visar det sig, bränsle på elden, får allt att eskalera och kriget är ett faktum. Jag kan tycka att det låter intressant. Någorlunda, åtminstone. För Kapetanović gör bra film, vilket han med den Guldbaggebelönade ”Min faster i Sarajevo” visat. Och sen är Malin Levanon med, känd från bl.a. ”Flocken” och ”Tjuvheder”, som hon fick en av de mest välförtjänta Guldbaggar jag kan komma att tänka på i detta nu för. Premiär 27 oktober.

”Ingen tid för kärlek – en film om Johnny Bode” av Bo Sjökvist

”Johnny Bode hade stora succéer både i Sverige och Europa, men ändå är han idag helt utskriven ur historien. Varför? Hans liv är så innehållsrikt och så bisarrt att det nästan är svårt att tro att det är sant. Besatt av personen, historien och levnadsödet sätter Bo Sjökvist in Johnny Bode i ett samhälleligt perspektiv och skapar en levande bild av denna udda människa”, skriver TriArt, filmens distributör. Och, fan, säger jag, vad den ska bli spännande att se. Jag har länge fascinerats av denne Bode. Inte, vill jag understryka, gillat hans sånger något särskilt, eller uppskattat de många texter han skrev. Men fascinerats. Kalle Lind, även han bloggare här på Djungeltrumman, driver podcasten ”Snedtänkt”, där han i ett avsnitt fokuserar på just Johnny Bode, djupdyker i det som var han. Ett, i väntan på filmen (som liksom många andra filmer på denna lista fick sin premiär under Göteborgs filmfestival), bra timslångt poddavsnitt för att göra lite research. Premiär 3 november.

”Solsidan” av Felix Herngren och Måns Herngren

Om jag ska bemöda mig att se till vad jag brukar gilla, till den typ av film jag går och ser och INTE himlar med ögonen åt, så är ”Solsidan” det motsatta. Jag skulle nog, om inte konceptet var så inpräntat, inte ens tagit med den på listan. Men det är farligt, det där, att avfärda något innan det gått upp, flera månader innan det fått sin premiär. Men med det i bakhuvudet kan vi ändå slå fast att tv-serier som går över till film, inte alltid, men ofta och rent statistiskt, tenderar att bli väldigt dåligt. Jag tänker nu närmast, och med Rheborg även där i en av rollerna, på ”Morran och Tobias”. Denna så, jag tänkte skriva fina, men det är väl inte riktigt vad man tänker? Men denna, säg, många gånger väldigt bra serie, som i filmformat blev, ja, kanske något av det sämsta på flera år i filmväg. Men den gjordes. Tyvärr. Precis som Solsidan-filmen har gjorts, och förhoppningsvis är den bättre än Morran och Tobias. Och dra publik lär den, med den succé som serien kommit att bli, göra. Med decemberpremiär och allt. Jag är, och det medger jag, väldigt skeptisk. Men jag kommer att se den – och hoppas på det bästa. Premiär 1 december.

”Ted” av Hannes Holm

Jag har, sen filmprojektet om Ted offentliggjordes, längtat. I de bilder som offentliggjorts är han ju, som Sverrir Gudnason och hans Borg, lik Ted, Adam Pålsson. Och det är ju en bra början. Men jag har mina komplex, kan hur mycket jag än försöker inte tycka om den där Hannes Holm. Tyvärr. Gillade ”Ove” sådär. En, för att leka Aftonbladet, +++ i min värld. Inte ens ett grattis till för bästa film Guldbaggebelönade ”Jätten” blev det från Holms sida. Nej, istället, i SVTs eftersnack, ett muttrande, tjurande, över att biopublikens pris inte var en fysisk bagge. Så kan det vara, ja, när Holm är i farten. Förhoppningsvis visar han inte upp liknande fasoner vad gäller ”Ted”. För den, tänker väl han, är en självklar vinnare. Bortser vi från tråkigheter, sandlådefasoner och Hannes Holm, så ska filmen bli kul att se. Musiken, som det väl borde läggas vikt vid, är ju bara den värd att se filmen för. Eller, vänta, vi kan inte gå vidare. Inte än. För Holm har redan hunnit börja gräva i sandlådan igen. Om det kan du läsa här, i en intervju som filmtidskriften FLM gjort med Peter Birro, som valt att ta bort sitt namn som manusförfattare till filmen – http://flm.nu/2017/06/peter-birro-jag-har-tagit-bort-mitt-namn-fran-ted-gardestad-filmen/. Premiär i december. Vågar man gissa att den får juldagen?

Här, förresten, är en bild från DN, som tidigare rapporterat om ”gitarrfallet”. Ja, han höll den nämligen åt fel håll, Pålsson. En tydlig jämförelse, där vi kan se hur fel ute han är. Men det kanske är åtgärdat. Den ska, filmen, trots allt, bli kul att se.

Vi har en, på flera sätt, stark filmhöst att vänta. Och ovan listade filmer är bara mina, snabbt nedkladdade, tips, förslag på vad du, som mig, kanske borde fundera över att gå och se, inte alls fundera över att se, samt några, kort och gott, värda att ha koll på. Följer gör en kompletterande lista över övriga svenska filmer som går upp på bio under hösten:

”Becker – kungen av Tingsryd ”av Martin Larsson – premiär 1 september

”Märta Proppmätt” av Petra Revenue, Samir Arabzadeh – premiär 23 september

”Efter Inez” av Karin Ekberg – premiär 29 september

”Korparna” av Jens Assur – premiär 13 oktober

”Vilken jävla cirkus” av Helena Bergström – premiär 20 oktober

”7333 sekunder Johanna” av Anette Skåhlberg – premiär i oktober

”All Inclusive” av Karin Fahlén – premiär 10 november

”Lyubov – kärlek på ryska” av Staffan Julén – premiär 11 november

”Monky” av Maria Blom – premiär 22 december

”Gordon & Paddy” av Linda Hambäck – premiär 22 december

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Rasmus Kilander

Skriver om film. Till vardags, om inte här, på helt andra ställen. Ibland papper.

Mest lästa

  1. En blogg om film.
  2. Göteborgs Kulturkalas.
  3. Den svenska filmhösten 2017.
  4. Kul, "Sameblod"!
  5. "The Square" blir Sveriges Oscarsbidrag.