Rasmus Kilander

Tag: Julie Delpy

”Vi har grävt upp ett gammalt monster. Ett monster som vi trodde var begravt sedan länge. Och det kallas nationalism”, sa den tyske filmskaparen, tillika presidenten för EFA, Wim Wenders, från scenen.

I lördags gick EFA-galan, på vilken årets bästa europeiska insatser inom filmen prisas, av stapeln i Berlin. En gala, ledd av den tyske komikern och regissören Thomas Hermanns, som för Ruben Östlund och hans ”The Square”, den hyllade samtidssatiren som tidigare belönats med Guldpalmen i Cannes och är Sveriges Oscarsbidrag, blev ett enda, ganska långt och utdraget segertåg.

Innan Östlund påbörjade sina många vändor mot scenen tog man dock, som tidigare, tillfället i akt att hylla Oleg Sentsov, den ukrainske filmskapare som, till följd av en – anser många – orättvis rättegång och dom gällande ett påstått terroristbrott, sitter fängslad i Ryssland.

Men ”The Square”, förhandsfavorit som filmen, får man säga, ändå var, prisades i hela sex kategorier: bästa film, manus, regi, komedi, manliga skådespelare, samt produktionsdesign.

EFA-galan, ska sägas, brukar inte sällan verka som något av en förhandstipp inför Oscarsgalan och vinnaren av Bästa icke-engelskspråkiga film. Det räcker bara att titta på några av vinnarna från tidigare år (och då bortse från Maren Ade och hennes ”Toni Erdmann” som tog storslam vid EFA, men i Los Angeles fick vika sig för Asghar Farhadi och ”The Salesman”), som Paweł Pawlikowskis ”Ida”, Paolo Sorrentinos ”Den stora skönheten” (bilden nedan) och Michael Hanekes ”Amour”.

Hyllningarna av ”The Square” är dock inte bara en framgång för filmen i säg, utan också för hela filmsverige, med tanke på att det, sedan galan startade för trettio år sedan, är första gången som en svensk film går hem som segrare i kategorin bästa film. Bättre har det för Sverige gått vad gäller bästa komedi, där vi för tredje året i rad kan kalla oss vinnare. 2015 prisades Roy Andersson för sin ”En duva satt på en gren och funderade på tillvaron”, och i fjol var det ”En man som heter Ove” som gick ut med priset i hand.

En bit in, lite i fotspåren av den mer allvarliga delen en stund tidigare, då man hyllade Oleg Sentsov, valde man att bjuda på än mer seriositet och ta upp debatten kring Metoo.

Flera kvinnliga filmskapare äntrade nämligen scenen och berättade om hur deras respektive länder, av de mängder anklagelser och vittnesmål som synts både här och där, påverkats av debatten. Helena Danielsson, filmproducent och Sveriges representant bland kvinnorna, förklarade att kampanjen i Sverige verkat som ett jordskred, och menade fortsatt att vi kämpar mot ett system som vi bara kan bekämpa tillsammans, vilket, hand i hand med övriga berättelser, möttes av både applåder och gråt.

Gråt, men en mer positiv sådan, kom även att titta fram när vinnaren av bästa kvinnliga skådespelerska i den sena Berlinkvällen tillkännagavs. Och priset, det så ärofyllda, tilldelades Alexandra Borbély för insatsen i Ildikó Enyedis ”Om själ och kropp” (bilden nedan), i vilken två inåtvända, på slakteri arbetande människor av en slump upptäcker att de varje natt drömmer exakt samma dröm. En film väl värd att se, inte minst för Borbélys insats.

Till bästa animerade film utsågs ”Loving Vincent”, den handmålade film som undersöker Vincent van Goghs sista månader i livet. En, tyckte jag, ganska uselt berättad sådan, men för sina målningar oerhört välförtjänt vinnare.

Den franska skådespelerskan och regissören Julie Delpy belönades med det prestigefyllda Lifetime Achievement in World Cinema (vilket jag skriver mer om här), och höll kvällens, utan tvekan, starkaste tal. Ett tal i vilket hon berättade att hon under den stundande middagen tänkte sälja lotter, liksom auktionera ut roller i sin nästkommande film, ”My Zoe”, med skådespelare som bland andra Daniel Bruhl, efter att hon förlorat en viktig finansiär som, fortsatte hon, hade kallat henne för en ”emotionell” filmskapare. Med skratt och humor, gråt och ilska (inte minst mot byråkratiska finansiärer), stod hon helt klart för kvällens tacktalsmässiga höjdpunkt.

EFA Lifetime Achievement Award, även det ett otroligt prestigefyllt pris, gick till ryske Aleksandr Sokurov, känd för (väldigt) långa tagningar och nu senast filmer som ”Den ryska arken” och ”Francofonia – Louvren under ockupationen”. Priset delades ut av Agnieszka Holland, som även hon, för sin film ”Villebråd”, var nominerad på galan.

I kategorin bästa produktionsdesigner prisades Josefin Åsberg för sin insats i arbetet med ”The Square”. Även Claes Bang, som i ”The Square” gör rollen som Christian, den danske konstchef som tvingas hantera följderna av en olycklig pr-kampanj, och på samma gång konfronteras med sin egen moral, prisades under lördagskvällen. Inte som produktionsdesigner, men, och det rättmätigt, som bästa europeiska skådespelare.

Alla kvällens tidigare presentatörer, som bland andra Anamaria Marinca, känd från Christian Mungius fantastiska ”4 månader, 3 veckor och 2 dagar”, liksom Johannes Bah Kuhnke, som gjorde rollen som Tomas i Ruben Östlunds ”Turist”, tog mot slutet av kvällen tillsammans plats på scenen för att berätta om var sin av de i huvudkategorin nominerade filmerna, och följdes strax därefter av Stellan Skarsgård som placerade sig framför dem och, till en början, bad om ursäkt för att, som han sa, vara upprepande, innan han förklarade att ”The Square” utsetts till årets bästa europeiska film.

Galan, som hölls för 30:e gången, har i grund och botten som mål att marknadsföra europeisk film – om man ska se till de senaste årens nominerade, mycket sådan som oftast bara hamnar på Arthouse-biografer – i konkurrensen med Hollywood.

När kvällen sedermera led mot sitt slut, när pristagarna från alla de olika, europeiska länderna satte sikte mot scenen, mot teamet från ”The Square” (bilden ovan), för den avslutande, traditionsenliga fotograferingen, kom jag att tänka på Wim Wenders tal, och på de ord han fortsatte sitt inledande anförande med, vilka summerar galan, liksom vad den på något plan står för, ganska så bra:

”Länge leve ett diversifierat Europa!”

Samtliga vinnare nedan:

Film:

“The Square” av Ruben Östlund

Folkets val:

”Farväl Europa” av Maria Schrader

European Discovery – Prix Fipresci:

“Lady Macbeth” av William Oldroyd

Komedi:

“The Square” av Ruben Östlund

Skådespelerska:

Alexandra Borbely, ”Om själ och kropp”

Skådespelare:

Claes Bang, ”The Square”

Dokumentär:

”Communion” av Anna Zamecka

Regissör:

Ruben Östlund, ”The Square”

Manusförfattare:

Ruben Östlund, ”The Square”

Animerade film:

”Loving Vincent” av Dorota Kobiela och Hugh Welchman

Kortfilm:

”Timecode” av Juanjo Gimenez

Foto:

Michail Krichman, ”Loveless”

Kompositör

Evgueni och Sacha Galperine, ”Loveless”

Klippning:

Robin Campillo, ”120 slag i minuten”

Produktionsdesign:

Josefin Åsberg, ”The Square”

Kostymdesign:

Katarzyna Lewińska, ”Villebråd”

Hår och make-up:

Leendert van Nimwegen, ”Brimstone”

Ljuddesign:

Oriol Tarragó, ”A Monster Calls”

Co-production Award:

Cedomir Kolar

European Achievement in World Cinema:

Julie Delpy

EFA Lifetime Achievement Award:

Aleksandr Sokurov

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Mycket svenskt, liksom kvalité, när nomineringarna till den stundande Efa-galan, som går av stapeln i Berlin den 9 december, offentliggjordes vid Sevilla Film Festival för ett par dagar sedan. Nedan följer några av dem, samt ett par meningar om två, för kvällen den 9 december, speciella pristagare.

Ruben Östlunds och hans Guldpalmsbelönade ”The Square” har chans på hela fem vinster – bästa film, regissör, manus, skådespelare och komedi.

Ruben, Ruben och, ja, Ruben. Det är bilden, den av svensk representation, man lätt kan få om man i helgen läst det som i svensk press skrivits om galan. Men det finns – och det är viktigt att komma ihåg (antar jag) – i år, liksom vid tidigare galor, en hel drös medtävlande av hög kvalité.

Jag tänker, inte minst, på Ildikó Enyedi och hennes ”Om själ och kropp”, som tidigare i år plockade hem Guldbjörnen i Berlin, fått ett av både kritiker och publik bra mottagande, och på galan är nominerad i kategorierna bästa film, regissör, manus, samt skådespelerska. Går, förresten, fortfarande att se på Hagabion.

En regissör som jag, personligen, bortsett från Östlund – och Vahlne (som jag återkommer till) – håller mina två tummar lite extra för är grekiske Yorgos Lanthimos, känd för bland andra ”Dogtooth” (2009) och ”The Lobster” (2015), som med ”The Killing of a Sacred Deer”, den i Cannes manusprisade filmen som går upp på svenska biografer på fredag, är nominerad i tre kategorier: bästa film, manus och skådespelare.

Liksom Lanthimos är Andrey Zvyagintsev – den hyllade, ryske regissören med filmer som ”Återkomsten” (2003), ”Förvisningen” (2007) och ”Leviathan” (2014) i bagaget – med sin ”Loveless”, som precis som flera andra nämnda filmer fick sin premiär i Cannes tidigare i år, nominerad i tre kategorier.

Ett par andra filmer, flera lika hyllade som de ovan, med nomineringar är Aki Kaurismäkis ”Ljus i natten”, François Ozons ”Frantz”, Robin Campillos ”120 slag i minuten” (som inom en snar framtid, vilket jag lär återkomma till, får en förhandsvisning på Hagabion), Michael Hanekes ”Happy End” (filmen som, för att vara en av Hanekes, fått ett relativt ljummet mottagande), samt William Oldroyds ”Lady M”.

Låt mig nu, lite kort, återkomma till Vahlne, Simon Vahlne, och hans film ”Fight on a Swedish Beach!!”, som fick sin premiär i Cannes, är nominerad i kategorin bästa kortfilm och, precis som ”The Square”, är producerad av Plattform produktion. Synopsisen, den precis som filmen korta, är följande: ”EPISK BEACHFIGHT!! Detta är vad man får räkna med när man kallar en gubbes fru för hora och heilar på stranden.” Tja, jag nappade kanske inte direkt när jag läste det, men såg – och gillade, även om jag gärna sett att den varit längre, fått tillåtelse att utvecklas än mer, faktiskt. Men, helt klart, en kortfilm värd sin tittning.

Den franska skådespelerskan och regissören Julie Delpy kommer vid galan, vilket är känt sedan tidigare, att tilldelas utmärkelsen European Achievement in World Cinema. Delpy upptäcktes som fjortonåring av Jean-Luc Godard som gav henne en roll i filmen ”Detective” från 1985. Hon tog några år senare examen i film vid NYU, och har sedan dess skrivit, regisserat eller spelat i över 30 filmer, vilka, för att färska upp minnet, är bland andra Bertrand Taverniers ”La passion Béatrice” (1987), Agnieszka Hollands ”Europa Europa” (1990), i vilken hon fick sitt stora genombrott, Volker Schlöndorffs ”Homo Faber” (1991), som gav henne en första Efa-nominering, samt Krzysztof Kieslowskis ikoniska ”Trikoloren”-trilogi (1993/1994).

Hennes mest framstående roll, förmodar jag, har varit som Céline i Richard Linklaters ”Before”-trilogi (1995/2004/2013), som hon var med och skrev, vilket för de två senare gav henne Oscarsnomineringar i manuskategorin.

Som bekant har hon även axlat rollen som regissör, bland annat till filmerna ”2 dagar i Paris” (2007), ”Jag minns en sommar” (2011), samt den, vad jag förstått, ganska misslyckade ”Lolo”, från 2015.

Lifetime Achievement Award kommer att tilldelas den ryske regissören Aleksandr Sokurov. Sokurov som efter sin examen i historia började göra olika typer av dokumentärer och tv-filmer, för att sedan studera vid VGIK film school. Under Sovjetstyret, vilket är en intressant notering, var alla hans filmer bannlysta. ”Hjärtlös smärta”, en av hans första långfilmer, tävlade vid filmfestivalen i Berlin 1987, och fick sin svenska premiär 1991. Samma år, 1987, vann hans debutfilm ”Odinokiy golos cheloveka”, som tio år tidigare, när den stått klar, förbjudits i Sovjet, Bronsleoparden vid filmfestivalen i Locarno. Han har flera gånger nominerats vid Efa-galan, bland annat vid den första  som hölls i vad som då, 1988, var Västberlin, i kategorin bästa unga filmare, samt 2001 i kategorin bästa europeiska dokumentär.

Sokurovs ”Mor och son”, som fick sin premiär vid Moskvas filmfestival 1997 och vunnit otaliga priser, följdes 2003 upp av ”Far och son”, den andra delen av den än i dag inte färdigställda trilogin.

I filmerna ”Moloch” (1999), ”Taurus” (2001) och ”Solntse” (2005), som tävlat, liksom prisats, i Cannes, vad gäller de två första, och Berlin, för den sistnämnda, valde han att fokusera på effekterna av makt – på Hitler, Lenin och den japanske kejsaren Hirohito.

”Den ryska arken”, en helt fantastisk film som tog både kritiker och publik med storm när den 2002 tävlade i Cannes, följer en rysk nutida filmare som vaknar upp i Eremitaget i Sankt Petersburg, där ingen, bortsett från en cynisk, fransk diplomat från 1800-talet, kan se honom. Tillsammans, allt inom palatsets väggar, ger de sig ut på en resa i tiden genom Rysslands förflutna – och allt filmat i en enda tagning. I ”Francofonia – Louvren under ockupationen”, som tävlade i Venedig 2015, fokuserar han, som titeln förklarar, på Louvren under ockupationen av Paris.

Men det viktigaste, som jag tolkar det, vad gäller både Delpy och Sokurov, bortsett från nomineringstexterna, är att de med sitt filmskapande är inspirerande röster inom filmen, inom den europeiska filmen, och arbetar för rätten att inom detta visuella medium ska alla tillåtas utrycka sig, ha rätten att berätta sina historier, och få möjligheten att så göra.

Mycket svenskt, liksom kvalité (tillsammans med två fantastiska pristagare i Delpy och Sokurov), precis som förra året, då galans stora vinnare kom att bli Maren Ades ”Min pappa Toni Erdmann”. Och kanske blir det, trots allt, ”The Square”, med Claes Bang som en årets Toni, som tar hem storkovan. Vem vet? Hoppas kan man göra, och förmodligen vara ganska säker på att det får bli åtminstone någon svensk vinst, i någon kategori. Bästa komedi, förslagsvis, om bästa film går åt annat håll, kan vi ju hoppas på, eftersom det då skulle bli tredje året i rad med svensk vinst. 2015 var det nämligen Roy Andersson som vann för ”En duva satt på en gren och funderade på tillvaron”, och 2016 Hannes Holms ”En man som heter Ove”.

Nu, efter tillkännagivandet av de många nomineringarna, kommer fler än 3000 Efa-medlemmar att rösta fram sina respektive favoriter, och samtliga vinnare utses på galan i Berlin den 9 december.

Åter i ämnet, när det närmar sig.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}