Rasmus Kilander

Tag: Magnus von Horn

När man ser mycket film, sådan som man ibland även får chans att skriva om, är det ofta som handlingen, den som nyss var det enda som tog upp tillvaron, bara rinner av en. Ibland, i takt med benens smått avdomnade steg, redan på väg hem från biografen, dansandes ur minnet. Men ett fåtal sitter kvar, många gånger väldigt länge, och griper tag. Inte sällan dyker de också, slumpvis, upp i andra texter, liksom som referenser till något helt annat under samtal som ligger långt bortom filmens värld. Och två sådana har SVT – briljanta som de än en gång visar sig vara när det kommer till vilka filmer de plockar in – valt att i dagarna visa.

I går Jacques Audiards briljanta ”Rust and Bone”, och i kväll Magnus von Horns flerfaldigt Guldbaggebelönade ”Efterskalv”.

”Rust and Bone” av Jacques Audiard

I ”Rust and Bone”, som 2012 fick sin premiär i Cannes och sedermera kom att att nomineras till både Golden Globes och BAFTAs, liksom flertalet andra, stora priser, väljer Audiard att i mångt och mycket arbeta med trassliga relationer, våld och kroppar – dvs. teman hans filmer i någon mån alltid kretsat kring. Filmen handlar om Ali (Matthias Schoenaerts), en dörrvakt som på fritiden tävlar i illegala slagsmål, som tillsammans med sin lille son tar sig ner till Antibes där han beslutat flytta in hos sin syster. Men en natt, i rollen som dörrvakt, räddar Ali den vackra Stéphanie (Marion Cotillard), som till vardags arbetar med späckhuggare, undan vad som kunnat bli ett allvarligt bråk. En kort bekantskap, men ett nedklottrat telefonnummer.

Och efter ett tag hör Stéphanie av sig. Telefonen ringer. Hon har nämligen råkat ut för en olycka, förlorat benen, och behöver i depressionens tomhet hjälp. Relationen, den som de snabbt ska komma att bygga upp, hon och han, tillsammans, blir i säg, bortsett från att det faktiskt är en film, som ett skådespel av hur ett förhållande ser ut, av likheter som ojämlikheter. Och samlagen, de många, fysiskt liksom vackert skildrade, dämpar något hos henne, kanske en saknad, men fungerar för Ali som något helt annat, som en simpel aktivitet. Hans slagsmål, hud mot hud, slag efter slag, som hon bakom en uppvevad bilruta, på håll tar del av, fungerar som en länk, en saknad sådan, till vad hon förr upplevde bland späckhuggarna, framför publiken, i vattnet hon inte längre kan simma.

Jacques Audiard gör med ”Rust and Bone”, åtminstone tätt efter ”En profet”, sin kanske allra vassaste skildring av människor, relationer och de situationer de försätts i. Och det känns, som alltid, på riktigt, utan manusluckor som olyckligt lyser igenom. Han förenar realism och sensualitet, blickar och rörelser, låter ljus och ljud samspela utan några som helst, vilket jag hörde någon på en biograf säga, krusiduller. Och det är så vackert att se på. I övrigt, innan vi går vidare till en aningen mörkare historia, vill jag tipsa om ett par andra, av Audiard nästan lika briljanta filmer, som ”Mitt hjärtas förlorade slag” (2005), givetvis den förmodligen mest namnkunniga ”En profet” (2009), samt  Guldpalmsbelönade ”Dheepan” (2015)

”Rust and Bone” visades på SVT i går och ligger nu på SVT play.

”Efterskalv” av Magnus von Horn

Mörkt, ja. Eller grått. Så beskrev en vän ”Efterskalv”, strax efter att vi kommit ut från biografen. Och ska man inte gå in på handlingen, det briljanta skådespelet, fantastiska manuset, den fina regin, det klanderfria fotot av Lukasz Zal (Oscarsnominerad för fotot i polska ”Ida”), eller vilken otrolig långfilmsdebut det är, så är det där faktiskt en ganska träffande beskrivning. För det är mörkt, och grått, kallt forsande regn, jord som på åkrarna blir till lera, och en huvudperson vars synd förkroppsligar allt elände och hela tiden ligger som en hinna över samhället.

Magnus von Horns långfilmsdebut är sannerligen allt annat en ”smaska popcorn i godan ro”-film. Det går, till skillnad från i så mycket annat av vad som sätts upp på repertoarerna, inte bara att bestämma vem man väljer att sympatisera med, vilken karaktär som verkar mest vänlig, och under de hundra, långa minuter som väntar att skönt luta sig tillbaka i fåtöljen. Det blir här krångligare än så. Ingen av von Horns karaktärer är, krasst nog, värd ett helhjärtat stöd, vilket gör oss publik, i sympatisökandets villrådighet, ganska vilse. Och osäkra.

Visst vill man, åtminstone till en början, sympatisera med John (som spelas av en lysande Ulrik Munther), filmens huvudperson, som verkar befinna sig i slutet av tonåren. Men han blir visserligen, och det i inledningsscenen, utsläppt från någon typ av ungdomsanstalt efter att ha avtjänat sitt straff. Är han bra eller dålig, någon att gilla eller ta avstånd ifrån?

Pappan (Mats Blomgren, som fick en Guldbagge för bästa biroll), som är där för att hämta upp honom, upplevs snabbt som en vänlig person, med kärleksfulla kramar när de äntligen ses. Än så länge vet vi ju inte vad för brott han begått – ”stöld, misshandel, rån eller mord?”, låter von Horn oss fundera – och alla, vilket går som en röd tråd genom berättelsen, förtjänar väl, oavsett vad, en andra chans?

Informationen, den om vad som faktiskt hänt, om relationen mellan pappa och son, mellan John och lillebrodern som väntar hemma, delas varsamt ut, låter gärna vänta på sig, och får oss återigen att fundera. Men att det finns en spänning, att något gnager, står helt klart. Den långsamma bilfärden hem, med väderleksrapporten på bilradion som de enda ord som yttras, ger vissa hintar om den frostiga berättelse, liksom historia, vi ska få ta del av. Och att det saknas en mamma, vilket vad jag kan minnas inte ens nämns, verkar inte finnas anledning att gräva djupare i.

Men sen går det helt plötsligt fort, då John, som nyss blivit utsläppt och försöker återgå till vardagen och komma in i det samhälle han en gång var del av, i den lokala mataffären blir attackerad. En rasande kvinna ger sig besinningslöst på honom. Och i skolan, där spänningarna, som mörkret över filmen, ligger som en hinna, går det inte mycket bättre. De andra eleverna vill inte ha honom där. När han för första gången kommer in i klassrummet, av läraren blir presenterad inför klassen och visas till sin plats, reser sig en av eleverna och går ut. John hör inte hemma där, förstår vi att de tänker. De vill inte ha honom i sin närhet, vilket vittnar om att det inte är något simpelt bus, utan något mycket värre, hans forna jag gjort.

Med slag, sparkar och skrik, i långa, för sin publik utmanande tagningar, sätter von Horn ett obehagets stämpel över hela upplevelsen, liksom kring den både fysiska och psykiska mobbning som John utsätts för. Men det på ett för berättandes skull bra och väl fungerande sätt.

I bisatser, vissa tydligare än andra, sipprar information om Johns brott fram. Vi tillåts i någon mån förstå eleverna, den ilska, frustration och uppgivenhet de känner inför att han är tillbaka. Det finns en anledning, en begriplig sådan, att vara rädd för honom.

Och rädslan, den som flera gånger projiceras som ilska, blir som en fortsättning på det straff han avtjänat, i form av en ensamhet, en isolering från det samhälle han försöker – och vill – komma tillbaka till.

Historien kan, på vissa plan, förknippas med John Crowleys ”Boy A”, där Andrew Garfield spelar en 24-åring som många år tidigare mördade ett annat barn. Men där går de båda filmerna också isär. ”Efterskalv” är framförallt – på flera sätt – bra mycket vassare och mer skickligt berättad, på samma gång som den väl snarare – och då till formen, till den grå, överskuggande hinna som ligger över historien – har mer gemensamt med mer tydligt uttalande diskbänksrealistiska filmer, som bröderna Dardennes ”Rosetta”, något från Ken Loach, eller kanske Corneliu Porumboius ”Polis, adjektiv”. Inte sett till berättelsen, alltså, men till formen, och det bildmässiga berättarspråket.

Minns, utan att vilja sätta mig själv på en ”förhandstippandets” piedestal, att jag på väg ut från biografen sa till mina vänner (där en av dem var den som menat att filmen bara var grå, mörk och jobbigt hemsk) att ”Efterskalv” kommer att utses till årets bästa svenska film. Och, tja, det gjorde den ju, ett par månader senare, trots att filmer som ”Flocken”, ”Tjuvheder” och ”Min lilla syster”, haft premiär samma år. Men med rätta, för Magnus von Horn har med sin långfilmsdebut – som är helt i klass med, säg, ”Äta, sova, dö” – gjort en av de starkaste, svenska långfilmsdebuter på väldigt, väldigt länge. Så se den, medan den ligger uppe. I kväll, 21.45, på SVT2, eller när som på SVT play.

SVT ger återigen – med rätta – kvalitetsfilmen en chans i tablån.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}