Rasmus Kilander

Tag: Michael Haneke

Bland jobb och viss feberyra har den här lilla plattformen, på vilken jag om film, oftare än sällan, uttrycker mig, fått ta det lite lugnt – och lär så få göra i någon vecka till. Men för svensk bio (liksom dess potentiella besökare, givetvis) väntar en fantastisk premiärhelg, med flera – och i synnerhet tre – riktigt bra filmer, vilka jag inte kan undgå att nämna:

”En fantastisk kvinna” av Sebastián Lelio

Det kommer, för min del, vara svårt att glömma Sebastián Lelios fantastiska ”Gloria” (2013), men ”En fantastisk kvinna”, som producerats av Pablo Larrain (”No”, ”Jackie”) och Maren Ade (”Du och jag”, ”Min pappa Toni Erdmann”), tippas följa upp Silverbjörnsvinsten för bästa manus vid Berlins filmfestival för dryga året sedan med en Oscar för bästa utländska film, och lär, får vi anta, rankas som en av årets bästa filmer. Lelios allra senaste (ja, han är aktuell med ytterligare en), ”Disobedience”, som visades under Göteborg Film Festival, har inte fått någon svensk distribution än, men fortsätter hyllningarna regna över de tidigare verken, så dyker den, åtminstone innan årsskiftet, upp på svenska dukar. Höll dock, måste jag säga, inte samma klass som hans tidigare. Tyvärr.

”The Florida Project” av Sean Baker

Sean Baker (”Prince of Broadway”, ”Starlet”), som slog igenom med ”Tangerine”, den så kallade iPhone-filmen, om sexarbetande transpersoner, låter i ”The Florida Project” hylla barns förmåga till fantasi, och till att skapa egna, drömska kungariken, på samma gång som han skickligare än de flesta belyser ett lands, och en kulturs, oerhörda klassklyftor. Fick sin premiär i Cannes och är, lovar jag, en av årets starkaste filmupplevelser.

”Happy End” av Michael Haneke

Georges (spelad av Jean-Louis Trintignant, som även sågs i Hanekes ”Amour”) är gammal och livstrött och har lämnat över ansvaret för familjeföretaget till sin effektiva dotter, Anne (som görs av den hos Haneke ständigt återkommande Isabelle Huppert). Trettonåriga Eve (Fantine Harduin) tvingas flytta till sin pappa, Thomas (Mathieu Kassovitz), när hennes mamma av oklara själv går bort. Med i familjen är även Annes son (Franz Rogowski), som förväntas ta över affärerna. Han är en besvikelse och det är bara en av de outtalade konflikterna som styr livet hos dessa högborgerliga personer i Calais, på samma gång som de kämpar hårt för att hålla verkligheten på avstånd…

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

”Vi har grävt upp ett gammalt monster. Ett monster som vi trodde var begravt sedan länge. Och det kallas nationalism”, sa den tyske filmskaparen, tillika presidenten för EFA, Wim Wenders, från scenen.

I lördags gick EFA-galan, på vilken årets bästa europeiska insatser inom filmen prisas, av stapeln i Berlin. En gala, ledd av den tyske komikern och regissören Thomas Hermanns, som för Ruben Östlund och hans ”The Square”, den hyllade samtidssatiren som tidigare belönats med Guldpalmen i Cannes och är Sveriges Oscarsbidrag, blev ett enda, ganska långt och utdraget segertåg.

Innan Östlund påbörjade sina många vändor mot scenen tog man dock, som tidigare, tillfället i akt att hylla Oleg Sentsov, den ukrainske filmskapare som, till följd av en – anser många – orättvis rättegång och dom gällande ett påstått terroristbrott, sitter fängslad i Ryssland.

Men ”The Square”, förhandsfavorit som filmen, får man säga, ändå var, prisades i hela sex kategorier: bästa film, manus, regi, komedi, manliga skådespelare, samt produktionsdesign.

EFA-galan, ska sägas, brukar inte sällan verka som något av en förhandstipp inför Oscarsgalan och vinnaren av Bästa icke-engelskspråkiga film. Det räcker bara att titta på några av vinnarna från tidigare år (och då bortse från Maren Ade och hennes ”Toni Erdmann” som tog storslam vid EFA, men i Los Angeles fick vika sig för Asghar Farhadi och ”The Salesman”), som Paweł Pawlikowskis ”Ida”, Paolo Sorrentinos ”Den stora skönheten” (bilden nedan) och Michael Hanekes ”Amour”.

Hyllningarna av ”The Square” är dock inte bara en framgång för filmen i säg, utan också för hela filmsverige, med tanke på att det, sedan galan startade för trettio år sedan, är första gången som en svensk film går hem som segrare i kategorin bästa film. Bättre har det för Sverige gått vad gäller bästa komedi, där vi för tredje året i rad kan kalla oss vinnare. 2015 prisades Roy Andersson för sin ”En duva satt på en gren och funderade på tillvaron”, och i fjol var det ”En man som heter Ove” som gick ut med priset i hand.

En bit in, lite i fotspåren av den mer allvarliga delen en stund tidigare, då man hyllade Oleg Sentsov, valde man att bjuda på än mer seriositet och ta upp debatten kring Metoo.

Flera kvinnliga filmskapare äntrade nämligen scenen och berättade om hur deras respektive länder, av de mängder anklagelser och vittnesmål som synts både här och där, påverkats av debatten. Helena Danielsson, filmproducent och Sveriges representant bland kvinnorna, förklarade att kampanjen i Sverige verkat som ett jordskred, och menade fortsatt att vi kämpar mot ett system som vi bara kan bekämpa tillsammans, vilket, hand i hand med övriga berättelser, möttes av både applåder och gråt.

Gråt, men en mer positiv sådan, kom även att titta fram när vinnaren av bästa kvinnliga skådespelerska i den sena Berlinkvällen tillkännagavs. Och priset, det så ärofyllda, tilldelades Alexandra Borbély för insatsen i Ildikó Enyedis ”Om själ och kropp” (bilden nedan), i vilken två inåtvända, på slakteri arbetande människor av en slump upptäcker att de varje natt drömmer exakt samma dröm. En film väl värd att se, inte minst för Borbélys insats.

Till bästa animerade film utsågs ”Loving Vincent”, den handmålade film som undersöker Vincent van Goghs sista månader i livet. En, tyckte jag, ganska uselt berättad sådan, men för sina målningar oerhört välförtjänt vinnare.

Den franska skådespelerskan och regissören Julie Delpy belönades med det prestigefyllda Lifetime Achievement in World Cinema (vilket jag skriver mer om här), och höll kvällens, utan tvekan, starkaste tal. Ett tal i vilket hon berättade att hon under den stundande middagen tänkte sälja lotter, liksom auktionera ut roller i sin nästkommande film, ”My Zoe”, med skådespelare som bland andra Daniel Bruhl, efter att hon förlorat en viktig finansiär som, fortsatte hon, hade kallat henne för en ”emotionell” filmskapare. Med skratt och humor, gråt och ilska (inte minst mot byråkratiska finansiärer), stod hon helt klart för kvällens tacktalsmässiga höjdpunkt.

EFA Lifetime Achievement Award, även det ett otroligt prestigefyllt pris, gick till ryske Aleksandr Sokurov, känd för (väldigt) långa tagningar och nu senast filmer som ”Den ryska arken” och ”Francofonia – Louvren under ockupationen”. Priset delades ut av Agnieszka Holland, som även hon, för sin film ”Villebråd”, var nominerad på galan.

I kategorin bästa produktionsdesigner prisades Josefin Åsberg för sin insats i arbetet med ”The Square”. Även Claes Bang, som i ”The Square” gör rollen som Christian, den danske konstchef som tvingas hantera följderna av en olycklig pr-kampanj, och på samma gång konfronteras med sin egen moral, prisades under lördagskvällen. Inte som produktionsdesigner, men, och det rättmätigt, som bästa europeiska skådespelare.

Alla kvällens tidigare presentatörer, som bland andra Anamaria Marinca, känd från Christian Mungius fantastiska ”4 månader, 3 veckor och 2 dagar”, liksom Johannes Bah Kuhnke, som gjorde rollen som Tomas i Ruben Östlunds ”Turist”, tog mot slutet av kvällen tillsammans plats på scenen för att berätta om var sin av de i huvudkategorin nominerade filmerna, och följdes strax därefter av Stellan Skarsgård som placerade sig framför dem och, till en början, bad om ursäkt för att, som han sa, vara upprepande, innan han förklarade att ”The Square” utsetts till årets bästa europeiska film.

Galan, som hölls för 30:e gången, har i grund och botten som mål att marknadsföra europeisk film – om man ska se till de senaste årens nominerade, mycket sådan som oftast bara hamnar på Arthouse-biografer – i konkurrensen med Hollywood.

När kvällen sedermera led mot sitt slut, när pristagarna från alla de olika, europeiska länderna satte sikte mot scenen, mot teamet från ”The Square” (bilden ovan), för den avslutande, traditionsenliga fotograferingen, kom jag att tänka på Wim Wenders tal, och på de ord han fortsatte sitt inledande anförande med, vilka summerar galan, liksom vad den på något plan står för, ganska så bra:

”Länge leve ett diversifierat Europa!”

Samtliga vinnare nedan:

Film:

“The Square” av Ruben Östlund

Folkets val:

”Farväl Europa” av Maria Schrader

European Discovery – Prix Fipresci:

“Lady Macbeth” av William Oldroyd

Komedi:

“The Square” av Ruben Östlund

Skådespelerska:

Alexandra Borbely, ”Om själ och kropp”

Skådespelare:

Claes Bang, ”The Square”

Dokumentär:

”Communion” av Anna Zamecka

Regissör:

Ruben Östlund, ”The Square”

Manusförfattare:

Ruben Östlund, ”The Square”

Animerade film:

”Loving Vincent” av Dorota Kobiela och Hugh Welchman

Kortfilm:

”Timecode” av Juanjo Gimenez

Foto:

Michail Krichman, ”Loveless”

Kompositör

Evgueni och Sacha Galperine, ”Loveless”

Klippning:

Robin Campillo, ”120 slag i minuten”

Produktionsdesign:

Josefin Åsberg, ”The Square”

Kostymdesign:

Katarzyna Lewińska, ”Villebråd”

Hår och make-up:

Leendert van Nimwegen, ”Brimstone”

Ljuddesign:

Oriol Tarragó, ”A Monster Calls”

Co-production Award:

Cedomir Kolar

European Achievement in World Cinema:

Julie Delpy

EFA Lifetime Achievement Award:

Aleksandr Sokurov

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Rasmus Kilander

Skriver om film. Till vardags, om inte här, på helt andra ställen. Ibland papper.

Mest lästa

  1. Johannes Brost är död.
  2. 2017 års bästa filmer.
  3. Golden Globe, någon?
  4. Guldbaggen?
  5. Göteborg Film Festival.