Rasmus Kilander

Tag: Om själ och kropp

Film i helgen? Kul! Följer gör vad som är bra, eller möjligen bäst, på bio just nu.

”City of Ghosts” av Matthew Heineman

Raqqa is Being Slaughtered Silently (RBSS) är en grupp medborgarjournalister som riskerar sina liv för att delge omvärlden de grymheter som terrorororganisationen IS utsätter Syrien för i detta nu. City of Ghosts skildrar deras mod, slit och hängivenhet, och resultatet är årets mest akuta film, som välförtjänt belönades med Stora jurypriset vid Sheffield Doc/Fest, en av världens främsta dokumentärfestivaler. Och filmen, den av SF så förbisedda, är även, likt Heinemans tidigare film, ”Cartel Land”, Oscarstippad och visas på Hagabion. Min text, den lite längre om filmen, hittar du här: http://blogg.djungeltrumman.se/rasmuskilander/2017/09/05/city-ghosts-viktigast-pa-bio-just-nu/

”Clash” av Mohamed Diab

Kairo 2013, två år efter den arabiska våren och dagen efter att den förste folkvalde presidenten i Egypten, Muhammad Mursi, avsattes av militären. Gatorna är fyllda av demonstranter från bägge lägren och stämningen är hätsk. Mitt i detta politiska kaos blir en grupp människor instängda bak i en polisbuss utan hänsyn till deras bakgrund och politiska åskådning. I gruppen finns två amerikanska journalister, både anhängare och motståndare av det Muslimska brödraskapet, en ung flicka och en ung pojke. Stämningen bak i bilen är hätsk och frågan är om antagonisterna kommer att kunna övervinna sina motsättningar och därmed ha en chans att överleva. En film, liksom ”City of Ghosts”, som inte fått den där särskilt breda lanseringen på våra svenska biografer, tyvärr. Men Mohamed Diabs (”Kairo 678” 2010) ”Clash” hör sannerligen till det bättre som i detta nu går att se på bio, och så borde göras.

”Good Time” av Josh och Benny Safdie

Efter att ett misslyckat bankrån sänder hans yngre bror i fängelse, ger sig Constantine (Robert Pattinson) ner i New Yorks undre värld i ett mer och mer desperat – och farligt – försök att få ut sin bror. Under en adrenalinstinn natt befinner sig ”Connie” i ett brant fall ner i våld och förödelse, när han tävlar mot klockan i vetskapen om att hans liv hänger på en skör tråd. Bröderna Safdie har tidigare, när namn som Robert Pattinson och Jennifer Jason Leigh inte fanns med i beräkningarna, gjort indie-filmer som ”The Pleasure of Being Robbed” (som finns att streama på Draken film), ”Daddy Longlegs” och ” Heaven Knows What”. Alla, i synnerhet den förstnämnda, väl värda att se.

”Nosferatu” av F.W Murnau

Max Schreck som filmhistoriens mest obehagliga Dracula i tyskexpressionistisk klassiker, fylld av otäcka skuggor, hotfulla silhuetter och grotesk sminkning? Visst låter det, ja, fantastiskt? Precis. Den icke-auktoriserade adaptionen fick, enligt Cinematekets beskrivning, Bram Stokers änka att se rött och stämma produktionsbolaget. En rättstvist hon också kom att vinna, på samma gång som hon förstörde alla kopior hon av filmen kom över. Men, till hennes förtret, fanns det en på vift i USA, vilken, får man säga, räddade filmen. F.W Murnaus ”Nosferatu”, den första vampyrfilmen i långfilmsformat, från 1922 visas i morgon, lördag, klockan 14 på Capitols Cinematek, på piano ackompanjerad av Stefan Wingefors.

”Om själ och kropp” av Ildikó Enyedi

Två blyga och inåtvända människor upptäcker av en slump att de varje natt drömmer exakt samma dröm. Det är märkligt och förvirrande, och lite läskigt. När de så småningom accepterar sin nattliga gemenskap gör de ett försök att återskapa drömmen på dagen. Ildikó Enyedi, som både skrivit manus och regisserat, gör med ”Om själ och kropp” sin första långfilm på hela 18 år (senast, 1999 ”Simon mágus”), men har under tiden bland annat gjort en ungersk adaptering av Hagai Levis terapiserie, den så kända, som i amerikansk version kallades ”In treatment”. Filmen, ska sägas, belönades tidigare i år med Guldbjörnen för bästa film vid Filmfestivalen i Berlin. Visas, vad det verkar, och det konstigt nog, enbart på Hagabion under helgen och den kommande veckan.

”Sameblod” av Amanda Kernell

Elle Marja går på samisk internatskola med sin lillasyster och ska snart ta över som renskötare i familjen. Samtidigt drömmer hon om ett annat liv, långt borta från bybornas hårda ord och förakt och skolans kadaverdiciplin och kolttvång. Allt faller samman efter de rasbiologiska undersökningarna som hålls på skolan och Elle Marja bestämmer sig för att lämna allt och bli svensk. Hon stjäl sin svenska lärarinnas kläder och identitet och rymmer till Uppsala – men att byta liv visar sig vara mycket svårare än hon trott. Amanda Kernells ”Sameblod”, som i flera tidigare inlägg nämnts, inte minst efter nomineringen till Nordiska rådets filmpris, fick sin svenska premiär i vintras, på Göteborgs filmfestival, och den, efter flera om och män, lite bredare lanseringen i början av mars. Och än, till följd av hur bra den faktiskt är, finns den kvar. Här i Göteborg på Hagabion där man, klockan 16.15, på både lördag och söndag kan ta sin chans att, om man så än inte gjort, se den.

”The Square” av Ruben Östlund

Christian är en framgångsrik ledare på ett modernt konstmuseum – han lever i centrum av konstvärlden och tar sitt arbete på största allvar. Dagarna innan den prestigefulla utställningen The Square ska öppna blir han bestulen på öppen gata, något han varken kan skaka av sig eller låta passera obemärkt. Han påbörjar en jakt på förövaren som försätter honom i allt dråpligare situationer och får honom att ifrågasätta sin egen moraliska kompass. Samtidigt måste Christian hantera den PR-byrå som museet anlitat för att marknadsföra den kommande utställningen. Något som visar sig ta en oväntad riktning och som försätter såväl den konstnärlige ledaren som muséet i kris. Mer, tror jag, behöver inte sägas. För vi vet, har hört, om framgångarna, som Guldpalmen och Oscarsnomineringen, filmen rönt, och väl lär fortsätta med, runt om i världen. Men har man lust, kanske ork, att läsa mer, veta mer om bakgrunden, om Ruben Östlunds filmskapande i stort, finns min intervju med honom länkad här: http://blogg.djungeltrumman.se/rasmuskilander/2017/09/15/ett-samtal-med-ruben-ostlund/

Det blev sju, men kunde, såklart, varit fler. Men sju filmer räcker, ibland, för en vecka. För en film om dagen, inte minst. Om inte, om listan är värdelös och, i dina ögon, inte håller måttet så finns det, givetvis, mer bra, mer kvalité, på bio. Som ”Borg”, ”Silvana” och ”The Big Sick”, vilka är väl värda sina besök, liksom ett, till helgen, från dig.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}