Rasmus Kilander

Tag: Oscarsnominering

Obligatoriskt tv-tittande ikväll.

Jag tänker direkt på Trump, på Vita huset, när jag i tv-tablån, den som numer inte läses särskilt flitigt, ser att SVT ikväll valt att visa den Oscarsnominerade ”I am not your Negro”, signerad den haitiske regissören och före detta kulturministern Raoul Peck. Filmen som, med all rätt, hyllats unisont världen över.

Men jag tänker också, ganska snart, på James Baldwin, författaren, föreläsaren och politiske aktivisten, vars anteckningar och analyser filmen baserats på, liksom de personer som, än i dag, tvingas utstå detta meningslösa hat. För filmen, vars grundpremiss jag återkommer till, är mer än aktuell i den tid vi lever i just nu.

Peck tar med sin film avstamp i bilderna av en 15-årig svart flicka på väg mot sin första dag i en mixad skola, den som hon snart ska få kalla sin, i 60-talets USA.

”Gud kan förlåta mord och otrohet – men inte integrerade skolor!”, sa en kristen kvinna.

Trots att det var längesen, trots att åren gått, så är det sorgligt att tänka på, att se. Och det är med de där orden i bakhuvudet, de kalla kårar de skapar hos oss som åskådare, som vi ser den 15-åriga flickan på väg till sin första dag i skolan, tätt förföljd – och hånad – av vita män, kvinnor och barn.

Vi får snart veta att Baldwin skämdes för att han, den där hemska dagen, inte var på plats, inte skyddade flickan. Det är också där, i den typen av scener, med gamla fotografier subtilt presenterade, som ”I am not your Negro” greppar tag – och det rejält.

1987, året då Baldwin dog, hade han påbörjat en bok. En bok som var tänkt att handla om tre kompisar, tre människor som, till följd av sin kamp för den svarta medborgarrättsrörelsen, mördats. Och kompisarna, tja, de hette Martin Luther King, Malcolm X och Medgar Evers. Tre män, två mer kända än den tredje, med liknande viljor, med hopp om att göra de svartas situation bättre. Evers, vars namn kanske inte klingar lika bekant, mördades av en medlem ur Ku Klux Klan.

Bokens grundpremiss, som mycket av filmen bygger på, säger det mesta: Luther King, Malcolm X och Evers, de tre starkaste ledarna för den svarta medborgarrättsrörelsen, blev mördade. Och det under en period av fem år: 1963, 1965, 1968. Något som, när man ser de där årtalen, tätt följda av varandra, visar att något är väldigt fel, hur rädd den vita makten, inför den svarta medborgaren, varit.

Peck väljer, förutom i politiska rallys och under föreläsningar vid universitet, att visa upp ett av Baldwins gästspel i tv, i Dick Cavetts program. Där han, som i de många andra framträdanden han gjorde, imponerar som den behärskade och välformulerade talare han var. Med ett enkelt språk förklarar han de mest komplexa av strukturer och deras grunder. Särskilt tydligt blir det när han, liksom Peck i sin film, försöker gå igenom det faktum att en stor del av den amerikanska befolkningen sällan varit medveten om vad som hänt, vad som händer, att man som barn får lära sig att vitt är bra, något gott, och att svart är det onda. Något som, inte minst under filmens gång, sätter igång tankeverksamheten, väcker funderingar.

Som barn, förklarar Baldwin, höll han alltid på de vita, eftersom populärkulturen, de filmer han såg, var uppbyggda på sådant sätt. Först som äldre kom han att förstå att han själv, som svart, kunde vara ett hot mot det vita, det han ”hejat” på. Något som också kan förklara det faktum att han i sitt författarskap aldrig uppbådat till hat mot vita, inte ens när han, och många av hans vänner, till följd av vad de kämpade för, utsattes för lynchningar, hat och mordhot.

Trots att större delen av filmmaterialet är över 50 år gammalt, så väljer Peck att blanda in samtida bilder, vilket är smart, något så väldigt, men på samma gång oerhört skrämmande. De ord han skrev, Baldwin, är lika tydliga – och viktiga – nu som då.

Även om filmen, precis som min text, är oerhört nedstämmande, så är filmen det motsatta. Inte på så sätt att den väcker glädje, mer än den man lyfts upp av i bilderna från den kamp de bedrev, men i det att tiderna har ändrats.

”Eller har de verkligen det?”, kan man fråga sig.

Jag inledde med Trump, ju. Och ska vi tänka på honom igen, på de upplopp som varit, och är, på att nazister i veckan tillåts demonstrera i Göteborg, så kanske det kan verka som om tiden spolats tillbaka, som om vi behöver en Baldwin, en Luther King och en Evers i kampen mot rasismen och förtrycket. Och så kanske är fallet. Men Raoul Pecks ”I am not your Negro” ger, i filmisk väg, trots allt hopp, och borde obligatoriskt och schemalagt visas i skolor – världen över, liksom i Vita huset, för Trump och Co.

En bra start är att den ikväll, vid 22.20, visas på SVT2. Så ställ klockan, säger jag, och be någon annan, på jobb som skola, att göra detsamma.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Som lite av en uppdatering på föregående inlägg blev det nu, strax efter halv fyra, klart att Ruben Östlund och hans ”The Square” går vinnande ur fajten och blir Sveriges officiella Oscarsbidrag.

Östlund har tidigare, för både ”De ofrivilliga” och ”Turist” (där han föll på mållinjen), varit nominerad, och hamnar nu, denna kanske tredje gången gillt, i samma sällskap som Ingmar Bergman och Bo Widerberg som även de varit nominerande minst tre gånger vardera.

Själv har Östlund i flertalet uttalanden förklarat att Guldpalmen slår högre, vilket den i ärlighetens namn gör. Men i den tuffa konkurrens som varit, med bl.a. ”Sameblod” och ”Jätten”, finns det nog inget annat att göra än att känna stolthet. Både för teamet bakom filmen, men även för oss som svenska filmfantaster, cineaster.

Filmen som i våras plockade hem filmvärldens finaste pris, det vill säga Guldpalmen i Cannes, som första svenska film på 60 år,  går upp på svenska biografer nu på fredag, 25 augusti, och fortsätter under hösten att visas världen över i en del av det lopp som ska komma att leda fram till Oscarsgalan början av mars 2018.

Kul, återigen, för svensk film – och, inte minst, för Östlund o Co.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}