Rasmus Kilander

Tag: Roy Andersson

”Vi har grävt upp ett gammalt monster. Ett monster som vi trodde var begravt sedan länge. Och det kallas nationalism”, sa den tyske filmskaparen, tillika presidenten för EFA, Wim Wenders, från scenen.

I lördags gick EFA-galan, på vilken årets bästa europeiska insatser inom filmen prisas, av stapeln i Berlin. En gala, ledd av den tyske komikern och regissören Thomas Hermanns, som för Ruben Östlund och hans ”The Square”, den hyllade samtidssatiren som tidigare belönats med Guldpalmen i Cannes och är Sveriges Oscarsbidrag, blev ett enda, ganska långt och utdraget segertåg.

Innan Östlund påbörjade sina många vändor mot scenen tog man dock, som tidigare, tillfället i akt att hylla Oleg Sentsov, den ukrainske filmskapare som, till följd av en – anser många – orättvis rättegång och dom gällande ett påstått terroristbrott, sitter fängslad i Ryssland.

Men ”The Square”, förhandsfavorit som filmen, får man säga, ändå var, prisades i hela sex kategorier: bästa film, manus, regi, komedi, manliga skådespelare, samt produktionsdesign.

EFA-galan, ska sägas, brukar inte sällan verka som något av en förhandstipp inför Oscarsgalan och vinnaren av Bästa icke-engelskspråkiga film. Det räcker bara att titta på några av vinnarna från tidigare år (och då bortse från Maren Ade och hennes ”Toni Erdmann” som tog storslam vid EFA, men i Los Angeles fick vika sig för Asghar Farhadi och ”The Salesman”), som Paweł Pawlikowskis ”Ida”, Paolo Sorrentinos ”Den stora skönheten” (bilden nedan) och Michael Hanekes ”Amour”.

Hyllningarna av ”The Square” är dock inte bara en framgång för filmen i säg, utan också för hela filmsverige, med tanke på att det, sedan galan startade för trettio år sedan, är första gången som en svensk film går hem som segrare i kategorin bästa film. Bättre har det för Sverige gått vad gäller bästa komedi, där vi för tredje året i rad kan kalla oss vinnare. 2015 prisades Roy Andersson för sin ”En duva satt på en gren och funderade på tillvaron”, och i fjol var det ”En man som heter Ove” som gick ut med priset i hand.

En bit in, lite i fotspåren av den mer allvarliga delen en stund tidigare, då man hyllade Oleg Sentsov, valde man att bjuda på än mer seriositet och ta upp debatten kring Metoo.

Flera kvinnliga filmskapare äntrade nämligen scenen och berättade om hur deras respektive länder, av de mängder anklagelser och vittnesmål som synts både här och där, påverkats av debatten. Helena Danielsson, filmproducent och Sveriges representant bland kvinnorna, förklarade att kampanjen i Sverige verkat som ett jordskred, och menade fortsatt att vi kämpar mot ett system som vi bara kan bekämpa tillsammans, vilket, hand i hand med övriga berättelser, möttes av både applåder och gråt.

Gråt, men en mer positiv sådan, kom även att titta fram när vinnaren av bästa kvinnliga skådespelerska i den sena Berlinkvällen tillkännagavs. Och priset, det så ärofyllda, tilldelades Alexandra Borbély för insatsen i Ildikó Enyedis ”Om själ och kropp” (bilden nedan), i vilken två inåtvända, på slakteri arbetande människor av en slump upptäcker att de varje natt drömmer exakt samma dröm. En film väl värd att se, inte minst för Borbélys insats.

Till bästa animerade film utsågs ”Loving Vincent”, den handmålade film som undersöker Vincent van Goghs sista månader i livet. En, tyckte jag, ganska uselt berättad sådan, men för sina målningar oerhört välförtjänt vinnare.

Den franska skådespelerskan och regissören Julie Delpy belönades med det prestigefyllda Lifetime Achievement in World Cinema (vilket jag skriver mer om här), och höll kvällens, utan tvekan, starkaste tal. Ett tal i vilket hon berättade att hon under den stundande middagen tänkte sälja lotter, liksom auktionera ut roller i sin nästkommande film, ”My Zoe”, med skådespelare som bland andra Daniel Bruhl, efter att hon förlorat en viktig finansiär som, fortsatte hon, hade kallat henne för en ”emotionell” filmskapare. Med skratt och humor, gråt och ilska (inte minst mot byråkratiska finansiärer), stod hon helt klart för kvällens tacktalsmässiga höjdpunkt.

EFA Lifetime Achievement Award, även det ett otroligt prestigefyllt pris, gick till ryske Aleksandr Sokurov, känd för (väldigt) långa tagningar och nu senast filmer som ”Den ryska arken” och ”Francofonia – Louvren under ockupationen”. Priset delades ut av Agnieszka Holland, som även hon, för sin film ”Villebråd”, var nominerad på galan.

I kategorin bästa produktionsdesigner prisades Josefin Åsberg för sin insats i arbetet med ”The Square”. Även Claes Bang, som i ”The Square” gör rollen som Christian, den danske konstchef som tvingas hantera följderna av en olycklig pr-kampanj, och på samma gång konfronteras med sin egen moral, prisades under lördagskvällen. Inte som produktionsdesigner, men, och det rättmätigt, som bästa europeiska skådespelare.

Alla kvällens tidigare presentatörer, som bland andra Anamaria Marinca, känd från Christian Mungius fantastiska ”4 månader, 3 veckor och 2 dagar”, liksom Johannes Bah Kuhnke, som gjorde rollen som Tomas i Ruben Östlunds ”Turist”, tog mot slutet av kvällen tillsammans plats på scenen för att berätta om var sin av de i huvudkategorin nominerade filmerna, och följdes strax därefter av Stellan Skarsgård som placerade sig framför dem och, till en början, bad om ursäkt för att, som han sa, vara upprepande, innan han förklarade att ”The Square” utsetts till årets bästa europeiska film.

Galan, som hölls för 30:e gången, har i grund och botten som mål att marknadsföra europeisk film – om man ska se till de senaste årens nominerade, mycket sådan som oftast bara hamnar på Arthouse-biografer – i konkurrensen med Hollywood.

När kvällen sedermera led mot sitt slut, när pristagarna från alla de olika, europeiska länderna satte sikte mot scenen, mot teamet från ”The Square” (bilden ovan), för den avslutande, traditionsenliga fotograferingen, kom jag att tänka på Wim Wenders tal, och på de ord han fortsatte sitt inledande anförande med, vilka summerar galan, liksom vad den på något plan står för, ganska så bra:

”Länge leve ett diversifierat Europa!”

Samtliga vinnare nedan:

Film:

“The Square” av Ruben Östlund

Folkets val:

”Farväl Europa” av Maria Schrader

European Discovery – Prix Fipresci:

“Lady Macbeth” av William Oldroyd

Komedi:

“The Square” av Ruben Östlund

Skådespelerska:

Alexandra Borbely, ”Om själ och kropp”

Skådespelare:

Claes Bang, ”The Square”

Dokumentär:

”Communion” av Anna Zamecka

Regissör:

Ruben Östlund, ”The Square”

Manusförfattare:

Ruben Östlund, ”The Square”

Animerade film:

”Loving Vincent” av Dorota Kobiela och Hugh Welchman

Kortfilm:

”Timecode” av Juanjo Gimenez

Foto:

Michail Krichman, ”Loveless”

Kompositör

Evgueni och Sacha Galperine, ”Loveless”

Klippning:

Robin Campillo, ”120 slag i minuten”

Produktionsdesign:

Josefin Åsberg, ”The Square”

Kostymdesign:

Katarzyna Lewińska, ”Villebråd”

Hår och make-up:

Leendert van Nimwegen, ”Brimstone”

Ljuddesign:

Oriol Tarragó, ”A Monster Calls”

Co-production Award:

Cedomir Kolar

European Achievement in World Cinema:

Julie Delpy

EFA Lifetime Achievement Award:

Aleksandr Sokurov

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Filmfestivalen i Venedig.

I lördags var den slut, festivalen. En veckas filmtittande, för de så pass privilegierade att vara på plats, över.

”Eftersom det är första gången en mexikansk filmskapare vinner så vill jag ge priset till alla unga i Mexiko eller Latinamerika som drömmer om att göra film”, sa Guillermo del Toro, som tidigare regisserat filmer som ”Cronos”, ”Hellboy” och trefaldigt Oscarsbelönade ”Pans Labyrint”, från scenen efter att ha prisats med Guldlejonet för sin romantiska sagofantasi ”The Shape of Water”.

”The Shape of Water”, ett, som alltid när det kommer till del Toro, fantasirikt äventyrsdrama, där vi under kalla krigets tidiga 60-tal får följa en stum städerska, spelad av Sally Hawkins (”Happy Go Lucky”, ”Blue Jasmine”), i arbetet på ett laboratorium. Ett topphemligt sådant. Men livet, det som är hennes, tar fart, får en oväntad vändning, när hon tillsammans med kollegan Zelda, i filmen spelad av Octavia Spencer (”Niceville”, ”Dolda tillgångar”), gör en märklig upptäckt i en vattentank där man, vad det verkar, bedriver ett hemligt experiment.

Nej, nej och, ja just det, nej, tänker jag. Det låter så, ja, jag säger det, jävla ointressant. Men, och nu svär jag igen, fan, det tänkte jag om den så omtyckta ”Pans Labyrint” också. ”Pans Labyrint” som jag, till en början motvilligt, som den fantasy-hatare jag är, tvingades erkänna min uppskattning inför. Och i våras, på ett flygplan, såg jag om den. Även då, inte alls lika motvilligt, insåg jag vilken bra film den – på flera lager – faktiskt är. Och, inte att förglömma, vilken fantastisk filmmakare Del Toro är. Så jag vågar, och ber om ursäkt för språket, redan nu intala mig att den med all säkerhet är värd det där lejonet i guld, och med lika stor säkerhet lär dra sin publik till biograferna.

Jag snuddade i min inledning vid Oscarsgalan, vid del Toros framgångssaga med ”Pans Labyrint”. Och sett till den där galan, vars race man, historiskt sett, brukar säga tar fart i samband med festivalen i Venedig, ligger del Toro bra till, i detta nu ett par steg före, vågar jag påstå. Inte minst om vi ska roa oss med att titta bakåt, utgå från lite statistik, då man, om minnet sviker, med ett par enkla google-sökningar kan bilda sig en uppfattning om den mexikanska, kanske osynliga, men ack så raka, väg från Venedig till Los Angeles och Oscarsgalan som finns. Jag tänker såklart på del Toros landsmän i Alfonso Cuarón och hans ”Gravity”, samt Alejandro González Iñárritu och ”Birdman”, som båda fått sina världspremiärer i den där lagunen i Adriatiska havet, för att halvåret senare få kliva upp på Dolby Theatres scen.

I övriga, större kategorier återfinns israeliske Samuel Maoz (”Lebanon”), som för sin ”Foxtrot” belönades med Juryns stora pris, samt Xavier Legrand (som barn gjorde han en roll i Louis Malles ”Vi ses igen, barn”) som fick ta emot Silverlejonet för bästa regi för filmen ”Custody”. Bästa manliga skådespelare utsågs Kamel el Basha till för sin roll i Ziad Doueiris ”The Insult”, och dito pris i den kvinnliga kategorin gick till Charlotte Rampling för sin tolkning av Hannah, en kvinna i identitetsupplysning, i Andrea Pallaoros film med samma namn som huvudkaraktären. Rampling är även, tillsammans med Alicia Vikander och Eva Green, aktuell i Lisa Langseths ”Euforia”, som i detta nu premiärvisas under filmfestivalen i Toronto.

Kul, i mitt tycke, är också det så kallade Marcello Mastroianni-priset, bästa unga skådespelare, som gick till Charlie Plummer för rollen som Charley i Andrew Haighs ”Lean on Pete”. Kul, såklart, för honom, för Plummer, som i ”Lean on Pete” säkert gör en fantastisk roll i en lika fantastisk film som jag, med nöje, ser fram emot. Men, dit jag vill komma, anledningen till sidospåret, är att Andrew Haigh, för att sammankoppla med tidigare stycke, regisserade just Charlotte Rampling i den så fantastiska, evigt ihågkomna, ”45 år”. En film jag inte nog kan rekommendera och önskar att alla, filmintresserade som inte, ser.

”Men mexikansk film, en brittisk Andrew Haigh – och allt i Italien”, tänker du. ”Sverige, då? Har vi nåt att komma med i år?”. Men jag är ledsen, det verkar inte så, tyvärr. Vi lyser, lika starkt som solen på Venedig, med vår frånvaro. Eller, ja, klart vi höll våra tummar för Rolf Lassgård, som i Alexander Paynes, på vissa håll svalt mottagna, ”Downsizing” spelar norsk vetenskapsman mot bland andra Matt Damon, Kristen Wiig och Christoph Waltz. Men den blev utan priser. Sist vi, Sverige som filmland (och det reserverat för Venedig. På övriga festivaler, som i Cannes, i Toronto, inte minst, går det ju bra), hade något att komma med var för tre år sedan, då allas vår Roy Andersson, som del Toro i år, vann Guldlejonet för ”En duva satt på en gren och funderade på tillvaron”. Och kanske är det Roy, ändå, vi har att förlita oss på, för enligt det instagram-konto som sägs vara hans delas det flitigt, både bilder och filmer, från inspelningen av ”Om det oändliga” som förväntas få sin premiär under 2019.

Filmfestivalen i Venedig, som faktiskt är världens äldsta i sitt slag, har i år också, vilket är värt att snudda vid, haft ögonen öppna – och det åt flera håll, bokstavligt talat. Man har nämligen uppmärksammat och delat ut priser i flera kategorier för den nya konstformen Virtual Reality. För projektet ”La Camera sabbiata” prisades Laurie Anderson, senast aktuell med den fina filmen ”Heart of a Dog”, tillsammans med samarbetspartnern Hsin Cheng-Huang.

Bra, Venedig. Och kul, bortsett från den svenska, svidande frånvaron, med en mängd nya filmer att med penna klottra ned i anteckningsblocket. Återstår bara att se huruvida den mexikanska traditionen, kopplingen Venedig och Oscarsgalan emellan, håller i sig.

Nedan följer en utförlig lista över samtliga vinnare:

Guldlejon för bästa film: ”The Shape of Water”, Guillermo del Toro

Silverlejon, Juryns stora pris: Samoel Maoz för ”Foxtrot”

Silverlejon för bästa regi: Xavier Legrand för ”Jusqu’ à la garde”

Bästa kvinnliga skådespelare: Charlotte Rampling, ”Hannah”

Bästa manliga skådespelare: Kamel el Basha, ”The insult”

Bästa manus: Martin McDonagh för ”Three billboards outside Ebbing. Missouri”

Marcello Mastroianni-priset, bästa unga skådespelare: Charlie Plummer, ”Lean on Pete”

Juryns specialpris: Warwick Thornton, ”Sweet water”

Orrizonti-priset bästa film: ”Nico, 1988”, Susanna Nicchiarelli

Bästa debutfilm: ”Jusqu’ à la garde”, Xavier Legrand

Hedersguldlejon: Jane Fonda och Robert Redford

Bästa VR: ”Arden’s wake”, Eugene Chung

Bästa VR-story: ”Bloodless”, Gina Kim

Bästa VR-upplevelse: ”La Camera sabbiata”, Laurie Anderson och Hsin Cheng-Huang

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Rasmus Kilander

Skriver om film. Till vardags, om inte här, på helt andra ställen. Ibland papper.

Mest lästa

  1. Tack för allt, Hasse!
  2. "The Square" blir Sveriges Oscarsbidrag.
  3. Göteborgs Kulturkalas.
  4. Pablo Larraín och hans "No"
  5. Ett samtal med Ruben Östlund.