Rasmus Kilander

Tag: Ruben Östlund

Ett samtal med Ruben Östlund.

Regnet slår mot de än så länge oöppnade butikerna och deras stora fönster. Vallgatan, tillsammans med övriga Göteborg, är i dag en regntung, blåsig historia. I ett skyltfönster tillhörande någon butik säljandes utrustning för extremsport står texten ”Kanada” stadigt, i vitt, stramt typsnitt. Och lite så känns det: stramt, så som man tänker sig att den kanadensiska vildmarken är, borde vara, med regn och blåst ständigt slående mot ansiktet.

En bit bort, ett par hundra meter från Avalon, från flera av de många butiker som huserar på Vallgatan, strax intill en skola, står det, tydligt men smått, ”Plattform produktion” på väggen.

”Vi är utanför”, skriver jag till Ruben, och får portkoden till svar, följt av ett: ”tror jag”.

I maj, tidigare i år, belönades Ruben Östlunds ”The Square”, som är en satirisk blick på vår samtid, på konstvärlden och på vad som är medmänsklighet, med filmvärldens allra finaste, mest prestigefyllda av priser, nämligen Guldpalmen i Cannes, och blev även i slutet av augusti utsedd till vårt svenska Oscarsbidrag.

Men historien, den som är Östlunds, börjar 43 år tidigare, på Styrsö i Göteborgs skärgård, där han en gång växte upp och där mamma Catarina bor kvar än i dag.

Portkoden visade sig vara rätt, och tre trappor upp möter han oss, glatt välkomnande, nyss hemkommen från en helg med både döttrar och filmlansering i Frankrike.

”Kaffe?” fortsätter han, och visar oss in på kontoret bakom den tunga, vita dörren.

Längs fönstren, de med gardinerna neddragna, står två träbord med stolar, för stunden tomma, på vardera sida. På fönsterkarmen trängs högar med papper, diverse diplom och ett par, för filmen ”Turist”, utspridda Guldbaggar.

På motsatta sidan av rummet finns fortfarande spår av förarbetet till ”The Square”. Bilder av den numer så bekanta rutan, av Claes Bang som i filmen gör rollen som Christian och av Kungliga slottet. På golvet, tätt samman lutandes mot väggarna, står stora, stolta filmaffischer, som ”De ofrivilliga”, ”Händelse vid bank” och ”En enastående studie i mänsklig förnedring”.

”Mjölk?”, undrar han, när vi, i väntan på kaffet, slagit oss ned vid bordet i det spartanskt inredda köket.

”Nej, tack”, svarar jag. ”Det räcker med kaffe”, och ber honom, efter att i intervju efter intervju, de tiotal han per dag gjort den senaste tiden, nästan uteslutande fått berätta om ”The Square”, att istället börja med att förklara vad som hände där på Styrsö, vad som gjorde att filmen kom in i hans liv.

För det var på uppväxtön det började, där kreativiteten kom in, med en mamma som målade och en pappa som fotograferade.

”Båda mina föräldrar arbetade som lärare, men att på olika sätt uttrycka sig var något man gjorde i vår familj. Mamma tyckte alltid, minns jag, att jag skulle bli konstnär, vilket jag tyckte var en helt bisarr tanke. Man hade den här klichéartade bilden av den där bildkonstnären med färg i öronen, ungefär. Så det var verkligen inte något jag hade lust att göra, tänkte jag då.”

Men din mamma, Catarina, var själv kreativ och målade en hel del?

”Hon pratade alltid om det där, om att det kreativa var något som gav henne en viss typ av tillfredsställelse. På samma gång kom den första VHS-bandspelaren, och man kunde spela in tv-program, vilket var helt otroligt coolt. Det tyckte vi alla, hela min generation var helt fascinerad. Och att man kunde hyra filmer för att titta på hemma.”

VHS-bandspelaren, kom den i samband med VHS-videokameran?

”Precis, om det var så man kallade den, och det tyckte man ju var jätteroligt. Jag höll på samma gång på med skidåkning, var intresserad av vindsurfing, och det var lite av min identitet. Jag var inställd på att det var vad jag skulle göra efter gymnasiet. Men med den där kameran kunde vi ju filma när vi åkte, och det var egentligen så jag började filma.”

Kaffet har puttrat klart, Ruben undrar än en gång om vi önskar mjölk samtidigt som han häller upp.

Men du fick, med hjälp av ett produktionsbolag, möjlighet att jobba med att göra skidfilmer?

”Det fanns ett litet produktionsbolag här i Göteborg, som faktiskt gjorde liknande skidfilmer. Halvtimmeslånga sådana, ungefär. Som man också kunde köpa. Och då hörde jag av mig till honom, frågade om jag kunde få filma. Och fick det.”

Vilket du fortsatte med i några år…

”Ja, precis. Fyra, fem. Filmade hela vintrarna och klippte under somrarna.”

Och det gick att finansiera, att leva så?

”Man fick uppehälle och allt sådant betalt. Under vinterhalvåret, alltså, så det var vad som blev betalningen för mig.”

Jag ställer ingen följdfråga, funderar, för mig själv, istället över hur han ekonomiskt klarade de med klippning fyllda somrarna. Han tittar ned i bordet, låter ögonen vandra mellan telefon och kaffekopp, skrattar, och fortsätter: ”Och under sommarhalvåret fick jag, vad var det, ja 50 000. Svart, i handen.”

Men filmerna var, förmodar jag, inte tiotals timmar fyllda med alpsnö? Det måste blivit väldigt mycket material för väldigt lite film?

”Verkligen, det blev otroligt mycket material. De första åren började vi i december och var klara så sent som någon gång i juni, runt midsommar. Men det gjorde också att man blev van vid det, för det är den typ av energi man lägger ner när man gör en film.”

Har det sättet, den mängd tid du ägnade åt de där filmerna, påverkat hur du arbetar nu, tror du?

”Ja. Mycket. Och den erfarenhet man fick av det. Just det här också att varenda klipp som är med i filmen skulle vara en prestation av skidåkaren, något speciellt, en upplevelse. På samma sätt har det ju varit med mina långfilmer. Jag har aldrig velat att det ska finnas någon typ av transportsträcka, utan det ska finnas värde i varje scen.”

Men skidfilmer blev inte, som bekant, vad Östlund kom att fortsätta med. De var dock, inte enbart sett till sättet att göra film, väldigt viktiga. Det var nämligen med en av de där puderfyllda, under somrarna klippta, halvtimmeslånga filmerna som han, på andra försöket, kom in på Filmhögskolan (numer Akademin Valand) i Göteborg. En skola han först inte visste fanns, men som han kom i kontakt med genom en bekant som studerade till filmfotograf på skolan.

”Hade jag inte träffat honom hade jag förmodligen aldrig fått upp ögonen för att skolan ens fanns.”

Men sett till den bakgrund du hade, kände du dig då, på något sätt, annorlunda mot de andra? Mot personer som, kan jag tänka, kom från att ha jobbat med spelfilm, kanske hade ett gediget intresse för filmhistoria, var cineaster?

”Så var det säkert. I alla fall då, på den tiden. Man var kanske intresserad av filmregi, hade någon typ av teaterbakgrund eller, som du säger, var väldigt intresserad av film. Och där kände jag mig annorlunda. Men det var inte någon outsider-roll, utan mer ett språk man inte riktigt behärskade fullt ut i början.”

Han tystnar. Igen. Tittar, som förut, mellan telefon och kaffekopp.

”Vad som hjälpte mig var nog ändå skidåkningen. Det var ju vad jag var jätteintresserad av och vad jag filmade. Men väldigt ofta när man kommer till filmbranschen… alltså, det är många som är intresserade av att ”vara i filmbranschen”, men man vet inte vad man ska göra av det intresset, vad man ska filma.”

Men just Valands, eller som den hette då, Filmhögskolans, utbildning är väl ganska bred, om jag förstått det hela rätt?

”Det stämmer. Den sätter heller ingen skillnad mellan fiktion och dokumentär. Vilket var väldigt bra, tror jag.”

Kan du se någon skillnad mellan Valands utbildning och DI, eller StDH, i Stockholm?

”Ja… Eller DI var ju den fina skolan där alla framgångsrika regissörer hade gått, så det fanns något sorts underifrånperspektiv, som att ”vi ska visa de jävlarna”, liksom. På samma gång kom den här DV-kameran, som man använde när man gjorde Dogmafilmerna, och den tekniska utvecklingen gjorde på så sätt att det inte alls var lika dyrt att filma som förut, men det kunde fortfarande bli en viss kvalité av det. Något som skolan i Göteborg lyckades utnyttja, medan man i Stockholm var mer konservativ och gammal.”

Är det så fortfarande, tycker du, att man i Stockholm ligger efter?

”Det tror jag inte. Eller jag vet inte. De var tvungna att göra om sin utbildning ganska mycket efter ett tag, för den hakade efter. Men i och med att skolan i Göteborg var nyare, så kunde man haka på den här trenden mycket mer, medan DI fastnade i gamla hjulspår lite grann. Nu är den ju ändå helt ointressant, StDH.”

Jaså?

”Jo, eller nja. De har säkert fått styr på den nu.”

Jag ser väldigt mycket film, vågar påstå, utan att jag nödvändigtvis referar till mig själv på det sättet, att jag är en cineast. Kan, utan att jag tänker göra det nu, rabbla upp ett flertal, för mig, betydande filmupplevelser, tillfällen då en film fått mig att reflektera över, ja, livet på olika sätt.

Och att film, eller varför inte musik, kan påverka, få dig, mig och vår granne att tänka, det är såklart gemensamt för de flesta av oss.

Men Östlund pratar mycket om vad åren med skidfilmande betytt, framförallt om man ser till hans fortsatta filmskapande. Men jag är ändå nyfiken, med tanke på de många filmer jag själv anser på ett eller annat sätt betytt något för mig, på om han har, kan minnas, något liknande, har den där filmen som satt sig.

”Jag har minnen av vissa saker jag såg på tv. Tänker på Stig Larsson och hans pjäs ”VD”, som jag vet att vi såg. Gick kanske i mellanstadiet, och man fattade liksom inte vad man sett. Men alla såg det, för det fanns ju bara två kanaler. När man kom tillbaks till skolan dagen efter hade ju alla sett samma sak. Och var lite i chock. Så den gjorde nog intryck, på något sätt. Annars minns jag filmen ”1900”. Vem är det som gjort den, nu igen?”

Du tänker på Bertolucci?

”Ja. Den minns jag att min mamma visade, och den var ju ganska obehaglig.”

Och lång, väl? Minns att jag, när jag kanske var ett par år för ung för att se den, kände mig helt utmattad efteråt.

”Precis! Och att man, liksom storögt, tittar på en vuxenvärld som man inte riktigt förstår sig på, undrar vad fan det är som pågår. Den kan jag verkligen minnas.”

Men på skolan sen, såg ni då mer så kallad konstnärlig film? Kvalitetsfilm?

”Det får jag nog säga. Hittade väl några regissörer, filmer, som blev mina favoriter lite grann. Harmony Korines ”Gummo”, som han gjorde när han var väldigt ung, påverkade mig väldigt mycket.”

Det är en, på så många sätt, fantastisk, och väldigt speciell, film. Vad var han, 23, 24, någonting, när han gjorde den?

”Ja, jag tror det, och när han filmade, har jag förstått, trodde liksom teamet att det inte var filmen han höll på med, utan att det var research eller något liknande. Vad mer som var inspirerande med den var den här tilltron till att det är så här det ska vara, så här han ville ha det, samtidigt som du har en omvärld som är helt oförstående inför vad du gör. Att driva igenom det då, det är bra gjort. Och det är ju en av de stora utmaningar man som regissör har när man håller på med långfilm, att man måste lita på sin vision, sin idé, för slutar man göra det så förlorar man också anledningen till varför man ska regissera. Och påtryckningen man har som regissör, framförallt vad gäller just långfilm, är ju väldigt stor. Dels för att det är mycket människor inblandade, men också för att det är väldigt dyrt.”

Vilket gör Korine och hans ”Gummo” väldigt inspirerande, förstår jag.

”Verkligen. Att han drev igenom det där, lyckades skapa den här ganska annorlunda filmen med det där extremt starka uttrycket. Han skapade ju för fan hela Jackass-vågen och allting. Och att den plötsligt visade upp ett Amerika som man aldrig hade sett förut, på samma gång som han också tog personerna han porträtterade på allvar, var otroligt inspirerande. Så det är nog den och, tror jag, Hanekes ”Kod okänd”, en film berättad med extrem självklarhet på ett ganska fragmentariskt sätt, där man hela tiden är på tårna. Så både ”Gummo” och ”Kod okänd” var viktiga upplevelser för mig.”

Du var, när du gick ur Filmhögskolan, ett par år äldre än Korine när han gjorde ”Gummo”, och hade, som examensfilm, fört samman dina sedan många år skilda föräldrar i ”Familj igen”. Men skulle du säga att du efter dina tre år där ”hade en långfilm i dig”?

”Jag upplevde att jag fick en bild av vilken typ av regissör jag ville vara. Inte minst efter att ha blivit inspirerad av regissörer som Haneke och Korine.”

Det i, antar jag, ett svenskt, ganska tråkigt filmklimat i övrigt?

”Ja, jag kände väl att det var, ja men exakt, tråkigt, filmerna var så töntiga. Och väldigt, väldigt trygga. Det fanns ingen ambition om att ruska om överhuvudtaget.”

I takt med att regnet piskar allt hårdare mot fönsterrutorna vid sidan om oss reser Ruben på sig, sätter på lite mer kaffe och, jag vet inte, tänder till, på något sätt.

Jag väljer att gå in på filmpolitik. På den, vid tiden för hans debut med filmen ”Gitarrmongot”, oerhörda tröghet som fanns inom svensk film med, nästan uteslutande, genrefilm som av Filminstitutet nästan var det enda som fick ekonomiskt stöd. Genrefilm som förmodligen skulle klara att stå på egna ben, rent ekonomiskt, ändå. Vi kom också in på ett klipp, en debatt där Ruben deltog tillsammans med bl.a. Filminstitutets dåvarande VD Åse Kleveland och filmskribenten Jan-Olov Andersson, länkat här: https://www.oppetarkiv.se/video/13869428/debatt

Ett väldigt intressant klipp att se i skuggan av Harry Schein, grundare av Filminstitutet, och hans ord vid uppstarten, som man i dokumentären ”Citizen Schein” kan höra, vilka var: ”Filminstitutet är till för att stötta filmer som är tillräckligt värdefulla ur konstnärlig synpunkt.”

Plattform produktion, det bolag i vars kök vi sitter, startade Östlund tillsammans med vännen, och numer även producenten, Erik Hemmendorff. Och det fanns en baktanke, en idé om att man för Filminstitutet som ger ut stöd (vilket, ibland mångåriga arbeten, är något som sätter krokben för färdiga manus, gör att de aldrig blir gjorda) inte skulle vika sig, inte skulle låta dem bestämma huruvida projekt skulle bli av eller ej, utan de skulle bara få välja om de ville vara med på tåget eller inte – för tåget, det skulle lämna perrongen oavsett.

Den där tanken är järv, väldigt inspirerande. Och jag ber honom förklara, fortsätta berätta om hur han ser på svensk filmpolitik, både då, när han i tv debatterade, och nu.

”För det första kan man säga att anledningen till att man gör en film som ”Gitarrmongot” är att den ska finnas i relation till de andra filmerna. Man vill skaka om, tycker att något är livlöst. Man provocerades av att allting var så sminkat, putsat, och att fasaden var så viktig. Så vill man plötsligt göra något där man vänder på stenarna, som ju också var väldigt inspirerat av Harmony Korine. Och att utmana ett etablissemang, en arena på det sättet, är ju också att ta sig in på samma arena, vilket vi med ”Gitarrmongot” gjorde och på så sätt bröt med konventionen.

Du fick en egen plats, en plattform att stå på?

”Ja, så det finns ju också en spekulativ idé kring det, som kanske är intuitiv. Och det, tycker jag, är varje ny generations uppgift, lite grann. Att på något sätt utmana det rådande, försöka hitta det nya. Annars kommer det här området vara helt dött.”

Men är det samma typ av filmpolitik som drivs i dag?

”I stort sett, ja. Det tycker jag. Däremot så tror jag att Plattform och vissa andra har varit med och inspirerat till en ny typ av film. Eller det är jag helt övertygad om.”

Det är ju en viss typ av film som, helt klart, börjat få mer och mer uppmärksamhet. ”Man tänker sitt”, ”Apflickorna”, ”Efterskalv”, ”Flocken”, Yarden”…

”Ja, just det, ”Återträffen”, ”Äta, sova, dö” och, jag menar, precis, det öppnade för en ny typ av film att få uppmärksamhet i Sverige.”

Berätta om tanken bakom Plattform, om de manus ni hos Filminstitutet skulle komma att söka finansiering för som ni – om stöd uteblev – ändå inte tänkte gå med på att stoppas från att göra film utav.

”Det var väl så vi uttryckte det någonstans, ja. Men jag tror att vi hade upplevelsen av att väldigt många av de som gått ut regiutbildningen levde på utvecklingspengar för att skriva manus, för olika produktionsbolag. Det går ju nästan att få en halv miljon i utvecklingspengar från Filminstitutet. Och då gör man slut på de pengarna, men sen är det inte alls säkert att filmen blir av. Man hade en väldigt stor tilltro till det där, till att utveckla projekt, till att utveckla dem så långt som att man skulle känna att det var dags att filma. Men film handlar ju väldigt mycket om att hitta rätt momentum, rätt energi, och känna att nu är det dags att göra den här filmen. Känna att man vet hur man ska genomföra projektet.”

Hur gör du för att använda den energin rätt, få in den i filmprojektet?

”När vi sökt pengar till våra filmer har vi redan bestämt att de ska bli av. Och den attityden är mycket lättare att gå till en konsulent med. Vill du vara med eller vill du inte vara med, liksom. Och du tar en risk genom att inte säga ja, snarare än att säga att jag har två filmprojekt här, vilket tycker du att jag borde göra? Så jag tror att den där energin är väldigt viktig, vi måste bestämma oss för att nu gör vi det här och hur vi ekonomiskt genomför det måste vi lösa på vägen.”

Men oavsett om man till en konsulent kommer med två idéer, eller om man har en som man arbetat hårt med och tror väldigt starkt på, handlar det inte väldigt mycket om relationen man har – eller inte har alls – till konsulenten? För det är ju, när det bara finns på papper, svårt att säga om ett manus är bra, eller om det som film kommer att bli bra.

”Självklart, så är det verkligen. Och på det sättet kan man ju titta på många manus som man hyllar som väldigt bra manus och sen se hur många gånger de fått nej innan de blev film.”

Lukas Moodysson och hans ”Fucking Åmål” är väl ett bra exempel?

”Precis. Och att man i efterhand säger att det är ett väldigt bra manus. Jag tror inte att någon läst om manuset efter det att filmen blev gjord. Det är väl också något som är viktigt om man vill bli långfilmsregissör, att man förstår det sociala spelet som hela tiden pågår, och att när man ska övertyga någon så kan man göra det på flera olika sätt. Jag tror att det är väldigt svårt att övertyga någon om man inte, sedan innan, har en relation. Att bara lämna fram ett manus och hoppas att någon ska läsa det och tycka att det är fantastiskt, det kommer inte ske.”

Ni hoppades inför din andra långfilm, ”De ofrivilliga”, på det bästa? Och tog banklån?

”Man måste, tror jag, vara villig att ta risker. När vi sökte stöd till ”De ofrivilliga” gjorde vi en kortfilm, ”Scen nr 6882 ur mitt liv”, som vi använde som ett sätt att beskriva långfilmen. Och det dröjde lång tid innan vi fick några pengar, men vi satte igång filmen ändå och, ja, tog banklån.”

Jag har länge ställt mig frågan vad som är film, om man kan säga att en viss film är film, medan en annan, trots att den sägs vara film, inte är det.

En kompis sa en gång att någon film han sett var så konstig att den knappt borde kallas film. Eller så tyckte han, åtminstone.

Samma argument stötte jag på i min research inför intervjun, i en recension av Östlunds ”Gitarrmongot”, där recensenten skrev att filmen var ”så dålig” att den ”inte är en film”. Men kan man säga så, verkligen? Film är, tycker jag, konst. Och konst borde kunna ses på så många olika sätt. Men med film är det som om vi, som biobesökare, har en viss typ av förväntan på det vi ska komma att få se, på att vi av vad duken efter reklamen ska visa, är något att enbart bli underhållen av.

Film eller inte film? Jag vet inte. För tänk ett foto, någon av bilderna i den här texten, skulle man ju inte påstå vara något annat, något som inte är ett foto. Varför är inställningen, vår förväntan, så snäv när det kommer till film?

”Det har ju blivit bättre, det där. Men när vi gjorde ”Gitarrmongot” var det verkligen så. Man blandade ihop koncepten, helt enkelt. Men det är därför filmbranschen är så rolig också, tycker jag, att det är så lätt att bryta med konventionen. Och alla har så starka förväntningar på vad man ska få se, och att man då kan leka med de förväntningarna, skapa energi av dem, göra åskådarna förvirrade, är ju väldigt kul.”

Det är lite som om vädret, det som för tillfället är regn slående mot produktionsbolagets fönster, spelar med i den scen som är vår, som är Ruben och jag vid det där bordet i köket. För även om stämningen är varm, om samtalet flyter på, är blotta tanken på att gå ut en jobbig, väldigt blöt, sådan. Och stämning, jobbig för både karaktärer och publik, är mitt intervjuoffer, som Buñuel på sin tid, oerhört skicklig på att skapa.

”För att förstå det där så tror jag, om man då går tillbaka till ”Gitarrmongot”, att det handlar om mitt intresse för att vända på stenen, titta på den andra sidan. Att man inte hela tiden visar upp den där putsade fasaden. Det har ju varit något slags grundläggande intresse, när det gäller filmerna. Och då, när man börjat titta på sig själv eller på andra, är det ju de situationerna, där man blottat någonting av sig själv, som man kommer ihåg och som blir scener i filmerna.”

På samma sätt som du tar dig ann manligheten, klär av den och visar något vi annars så sällan får se på film.

”Precis. I och med att jag är man så har jag ju, ja…”

Han stannar upp, tittar mot fönstret, som regnet, än mer än tidigare, fortsätter att piska mot. Han fortsätter: ”Ja, jag har ju gjort research länge, menar jag. Så det blir naturligt. Jag tycker också att det finns, du vet man pratar om att det saknas starka kvinnoporträtt på film…

Något man i Cannes fått en hel del kritik för, ju. Man anser att det är för få kvinnliga regissörer som får chansen, att det är för få filmer där kvinnor har bärande roller.

”Ja, man anser att de porträtteras som små sexobjekt, så är det ju alltid i Cannes. Men jag upplever inte att det är det som saknas, utan istället svaga kvinnoporträtt. Och då menar jag inte svaga i relation till att man är ett litet offer som ska ha en man som ska hjälpa en, utan människor som på något sätt blottar sig och sina svagheter. Och det tycker jag även när det gäller mansporträtt på film. Det är där det uppstår något intressant, och där vi kan titta på oss själva på ett nytt sätt. Men jag kan ju bara göra det, de filmer jag gör, i och med att jag utgår från mig själv hela tiden. Och om jag skulle börja gestalta någon annan, då kan jag inte vara lika direkt som jag kan när jag gör, säg, Tomas (”Turist”) eller Christian (”The Square”).”

Jag vågar påstå att min research, den jag inför intervjun gjort, är gedigen. Men på en fråga, som jag i mina anteckningar kände mig nöjd med, faller jag något. Jag hade, trots att jag läst och lyssnat till flertalet andra intervjuer, missat att frågan tidigare ställts. Men i tankarna kring Östlunds filmer, i de ständigt återkommande inslagen som avhandlar obekväma händelser, situationer där både vi och karaktärerna på duken ska känna oss obekväma, tyckte jag det vore intressant att höra om han, på något sätt, trots att han till skillnad från så många andra regissörer aldrig tar livet av sina karaktärer, är lite sadistiskt lagd.

Skratt, leende, och svar: ”Jag har jättesvårt att förstå det där.”

Okej, men har du, kanske som barn, observerat, och arkiverat, obekväma situationer som du nu fått användning för?

”Jo, så är det ju säkert. Jag tror att människan är väldigt känslig för obekväma situationer, vi är ju socialt superkänsliga, kan direkt säga när någon blir utsatt för något som är obekvämt. Och jag tror att det är en stor del av att vara människa. Delvis är vi väldigt socialt skickliga, och när det uppstår någonting så blir vi väldigt uppmärksamma på det. Men jag tycker det är helt bisarrt att man får frågan om man är sadistiskt lagd. Om du tänker på hur många regissörer som har ihjäl extremt många av sina karaktärer, plågar dem och håller på. Men där ställs aldrig frågan om de är sadistiskt lagda.”

Exakt, och det är därför jag vill ta upp det med dig. För det handlar, tänker jag, återigen om den där förväntan som finns, som man har på vad det är man ska få se.

”Precis. Ja, så är det väl förmodligen.”

Men du lyckas skapa den här effekten, det här vi inte förväntar oss, och har väl aldrig haft ihjäl någon av dina karaktärer?

”Nej. Eller jag har bara sprängt det där lilla barnet, men det var ju ingen riktig karaktär. Men det där, att jag får den frågan, tycker jag är väldigt intressant.”

Men den obekväma känsla du skapar är ju uppbyggd på ett helt annat sätt.

”Ja, den kanske är mycket mer direkt. Den andra är ju genreförpackad, så den går en rakt förbi, bara.”

Man är väl, helt enkelt, så van vid dödande på film.

”Precis, så, jag vet inte, jag har faktiskt fortfarande inte kommit på ett bra svar på den frågan. Man kanske bara ska säga att, ja, jag är väldigt sadistiskt lagd, så får de tänka på det själva istället.”

Jag läste i någon intervju med, var det Claes Bang eller Elisabeth Moss, att du pressar dem, dina skådespelare, väldigt hårt, vilket du även själv berättat om vad gäller tidigare filmer, med många tagningar, för att ta ett exempel. Men då, förmodar jag, måste du vara säker i ditt tyckande. Är du alltid det?

”När jag vet att jag tycker det blir bra, då är jag helt säker. Men det är ju mycket osäkerhet man ska hantera innan man kommer till det läget. Och den osäkerhet man ska hantera, det är att man inte vet vad som är felet. För ofta när man filmar en scen så är det någonting, ”fan, varför blir det inte bra?”. Är det skådespeleriet, bilden, kanske manuset? Vad är det som inte stämmer? Och då, när man har lång tid på inspelning, kan man prova tills man kommer fram till att det blir bra, även om man inte alltid vet varför det funkar. Saker faller bara på plats. Så man kan säga så här också, att jag vet hur det inte ska se ut, men jag vet på samma gång inte hur vi ska komma till det jag vill. Men ofta är det tid som löser det. Och sen när man känner igen det, ser det man varit ute efter, då tycker jag mig alltid veta att det är rätt. Något man måste som regissör, för annars kan man ju hålla på hur länge eller kort som helst.”

Hur är du med skådespelare som vill ta om, som inte är nöjda med en tagning?

”Då får de gärna ta om. Då blir jag ju glad om det är inte bara är jag som vill ta om en gång till. Men för mig är det viktigt att skådespelarna ska vara trygga på inspelningsplatsen, och det är inte alltid så att alla upplever det.”

Hur skapar du, som regissör, den tryggheten?

”Förklarar att det inte är några problem om man gör fel, att vi har tid. Gör man fel så tar vi om från början. Försöka att inte skapa någon press, utan istället ha en förståelse för att vara framför kameran där, hela tiden, är ett ganska utsatt läge. Och till slut kan man nå någonting där man inte känner sig särskilt utsatt längre, för att man lyckats avdramatisera det så pass mycket. Sen kan det vara så att det är vissa skådespelare som tycker det är jobbigt att ta många tagningar, men vi jobbar inte längre än någon annan produktion, utan det handlar bara om att vi har mer tid att fokusera på det som ska ske framför kameran, istället för att hålla på att flytta runt den så mycket som andra produktioner gör.”

En film som ”Gitarrmongot”, som ”De ofrivilliga”, sätts sällan upp på särskilt många biografer, får inte, för att de anses för smala, särskilt breda lanseringar. I bästa fall hamnar de, under lite längre tid, på så kallade arthouse-biografer, där mer konstnärlig film och kvalitetsfilm visas.

Så har det, som för många andra, tidigare nämnda, svenska filmmakare, varit även för Östlund. Men med ”Turist”, filmen som fick en något bredare, internationell spridning, blev det ändring på det. Fler biografer valde att sätta upp filmen, vilket också ledde till att fler människor hade möjlighet att, utan att behöva åka för långt, se den.

Samma sak med Guldpalmsvinnaren ”The Square” som, i motsatts till ”Gitarrmongot”, visats i, vågar jag påstå, de flesta svenska städer med biograf. Något som, de första veckorna, även gjorde att den hamnade som nummer ett på biotoppen.

Men är det något mål han haft, att göra en mer eller mindre typisk arthouse-film bred, eller åtminstone bredare och få fler att se den?

”Jag tycker det är skitroligt, särskilt när man tittar innehållsmässigt på vad ”The Square” innehåller. En teoretisk idé om en ruta som ska påminna oss om ett gemensamt ansvar. Det är ju för fan helt otroligt att den ligger etta på biotoppen, och det är ju ett långsiktigt arbete som gör att det skett, tillsammans med Guldpalmen, bland annat. Men det har definitivt varit målet, och det ska inte vara så att den typ av film ska ha mindre åskådare än de där genrefilmerna, eller några 3D-animerade emojis.”

Tror du att filmen, med allt vad den står för, tar upp, har någon möjlighet att påverka politiken, eller samhället, i Sverige?

”Att vi påverkas av det vi upplever, tror jag är, ja så är det ju bara…”

Men även om man inte ser filmen så kanske man hör om den, för den öppnar ju upp för diskussion, inte minst.

”Definitivt. Bara att man har medvetenheten om det förändrar ju vårt beteende. Men, som jag sa i sommarprogrammet, om Kalle Boman, som jag jobbat mycket med: han sa ju det, på en fråga han fick om huruvida film förändrar världen, att all film förändrar världen. Så då är ju det i konkurrens med alla andra uttryck och allt annat vi tittar på, och upplever. Så det blir ju en kamp för den typ av värderingar som man tycker ska få störst utrymme. Men det är klart att det påverkar, på samma sätt som att allt annat vi tittar på påverkar.”

Vad rutan står för är ju en bra start för vad som skulle kunna vara en början på ett mer jämlikt samhälle, inte minst på så sätt att monarkin, i den nära framtid där filmen utspelar sig, är avsatt. Men är det något ställningstagande från din sida, är du republikan?

”Det är ju väldigt svårt att tycka att monarki är, ja, det känns ju så jävla omodernt på något sätt, ju.”

Visst, jag är helt med dig där.

”Om vi ska prata om ett samhälle där vi ska vara lika värda, och sen har man ett kungahus där man föds in i någon sorts upplyft position, ärver den, istället för att det är den som har bäst kompetens som får den. Det var ju det som var hela idén med den franska revolutionen, på så sätt att man ska inte ärva någons position, utan det är den som är bäst ämnad för den som också ska ta den. Nej, men de i det där i kungahuset är ju fan inte bra, inte ens på att föra sig. Det är ju på samma gång att också befria dem från den här bördan, tycker jag, att avskaffa monarkin.”

Macron, den franska presidenten, hörde av sig och gratulerade till filmen. Men kungen, har han sagt något?

”Nej, inte alls. Inte någon från Kungahuset.”

Skratt.

”Det borde ju ingå i deras uppdrag, tycker jag.”

28 maj i våras kom ett samtal. Ett samtal från ledningen för filmfestivalen i Cannes. De brukar ringa, förklarar Östlund, om man under avslutningskvällens stundande prisceremoni kommer att få något av priserna, för att försäkra sig om att man infinner sig.

Den första visningen av ”The Square” gick av stapeln en hel vecka tidigare, på lördagskvällen då det är som allra mest människor på festivalområdet, runt röda mattan.

Under samtalet, det från festivalen, avslöjades att de tilldelades hela 17 biljetter. Något av en hint om att ett det är ett av topp-priserna som väntar.

”Jag trodde aldrig på Guldpalmen, även om det var den jag siktade mot, utan snarare bästa regi, eller att få dela manuspriset med Yorgos Lanthimos (”The Killing of a Sacred Deer”).”

En stund före ceremonin, innan bilarna rullar iväg, samlas man på ett hotell, befinner sig i samma lobby som alla andra, vilket, förklarar han, gör att man börjar titta vilka andra som är här, spekulerar i vilka som kan tänkas vinna.

Och ni vann, ju!

Skratt. ”Ja, vi gjorde det. Och vad som också är roligt, bortsett från att faktiskt vinna det där priset, är att juryn på något sätt också uppmärksammar en ny typ av europeisk film, som jag kan känna att jag är kopplad till, som Maren Ades ”Toni Erdmann”, eller Yorgos Lanthimos filmer.”

Filmer som tar upp ganska allvarliga ämnen, på samma gång som de är humoristiska, om än med en väldigt svart humor.

”Ja, exakt. Man försöker ta sig an viktigare ämnen, och samtidigt försöker man hantera det på ett intelligent och underhållande sätt.”

Karl-Axel ”Kalle” Boman, mentor och vän till Östlund, tidigare känd som bl.a. producent för filmer av Bo Widerberg och Roy Andersson, hade en idé om att göra Nybroplan i Stockholm till en fredad, symbolisk zon. En plats, symbolisk på så sätt att man där skulle kunna lämna sina väskor om man så hade för mycket att bära på – för platsen skulle, som den fredade zon den var tänkt att vara, bygga på en idé om att ”här stjäl man inte”. Man skulle i denna zon, mot sina medmänniskor, visa omtanke.

”Tanken var hisnande. Om man, kring andra platser, som ett övergångsställe, kan bygga överenskommelser, så måste vi kunna göra det på en sådan plats också.”

Och platsen skapades, inte på Nybroplan, men i Värnamo, där den första av de rutor som nu, tillsammans med konstverk i Norge och Göteborg, finns.

Men en plats, en i Göteborg central sådan, är det stora målet. Ett mål som väckt en hel del kritiska röster.

Ruben Östlund vill flytta på Kopparmärra för att använda Kungsportsplatsens nuvarande yta till något som, enligt honom, är mycket vettigare.

Projektet, det kallar man ”Pappa, kom hem”.

”Det var intressant att folk blev så arga. Men, vad ska man säga, det var en dag när jag och Kalle gick, på väg mot tågstationen, och när vi passerar Kopparmärra, Kungsportsplatsen, vad som skulle kunna beskrivas som en kärna av Göteborg, börjar vi diskutera det hela. Tänkte att här borde vi ha en ruta – och flytta på statyn. Vilket också gjorde att vi började diskutera vem det är som sitter där på hästen, och insåg då att det är Karl IX, vars son, Gustav II Adolf, faktiskt står nere på Gustaf Adolfs torg. Och vilken rolig – och bra – idé det är. Vilken tankeväckande idé, att omvärdera de här kungsstatyerna, symbolerna, som de står för, och att istället göra dem till pappa och son. Sen var det roligt också, med tanke på att det inte finns någon mamma som står staty, att föra in det på någon sorts jämställdhetsproblematik.”

Men att folk faktiskt försvarar statyerna så, är inte det intressant? För de står väl inte för särskilt trevliga saker?

”Ja, det är jätteintressant. Och precis, Karl IX har ju bland annat tagit tillbaks häxbränningen till Sverige, och tyckte det var en jättebra idé. Han är väl också ansvarig för Linköpings blodbad, med mera. Och Gustav II Adolf, som vi ju låtsas att han står där nere och pekar var Göteborg ska ligga, för han har faktiskt inte särskilt mycket med det att göra. Så det är ju, på många sätt, en historieförvanskning när man sätter upp en sådan staty. Ett sätt att försöka tillskriva den svenska kungafamiljen mer inflytande än vad de har haft. Men att många Göteborgare, som inte har en aning om att det är Karl IX som står där, är så angelägna om att han ska stå kvar där för det är en del av vår historia, ja, det är väldigt speciellt.”

Du har alltid, med dina filmer, projekt, haft olika mål, som Cannes, dit du siktat mot att komma. Men kan du då nu, när du vunnit filmvärldens allra finaste av priser, nått dit du siktat, känna att du inte har något att satsa mot, att det inte finns någon sporre?

”Målen har ju funnits där för att öka sin egen prestation. Har man ingen aning om vad man siktar på, då spelar det ingen roll hur mycket man tar i. För många av de valen man gör när man gör en film är beroende av vart du tänker dig att du ska visa filmen, och var du vill att den ska få uppmärksamhet. Men jag har aldrig haft någon överdriven tilltro till Guldpalmen. Det är ju inte så att jag tycker att alla filmer som vunnit den är bra filmer. Att man är intresserad av det utrymmet det är ju för att då får man uppmärksamhet för filmerna man sysslar med. Och om man tillskriver de där priserna för mycket värde, då fattar man inte grejen. Det är väldigt mycket av ett socialt spel, ett lobbande och ett förhållande till den arenan för att vinna ett utrymme. Kan man inte göra det, tror jag, då vinner man inte Guldpalmen. Det krävs att man förstår det där spelet, för att kunna ta sig in i de där rummen. Så att den nu, så att säga, är erövrad, förändrar ju ingenting.”

Fast den måste ju ändå, ekonomiskt och lanseringsmässigt, påverka? Inte minst att man om en affisch eller trailer man ser skvallrar om vilket pris den vunnit tar sig tid att kolla upp den.

”Visst, en möjlighet att söka pengar och att man får uppmärksamhet. Och det är ju skitbra. Sen finns det något väldigt fint med Cannes, på det sättet att där kan en väldigt stor Hollywood-produktion stå precis bredvid någon liten iransk film, gjord på DV, och de filmerna kan man bestämma ska sättas i samma rum. Och vi ska tvinga åskådaren att titta på dem med samma värdering, samma utgångspunkt – att de blivit accepterade för tävlan. Och det är ganska unikt i världen att det finns en sådan arena där man vågar göra så. Därför tror jag att den är viktig också, för annars kommer det bara att bli så att de som har pengar och inflytande är de enda som vinner uppmärksamheten, och i Cannes ser man till att sätta någon sorts balans i det, vilket blir en sorts respekt till filmkonsten, på så sätt att man visar att det inte bara handlar om pengar för att göra något som är bra på film, utan inom film är det så många andra aspekter som spelar in. Och så länge det finns någon, som Cannes, som slås för det, så är jag beredd att stå upp för Cannes, och tycka att det är en bra grej. Så att jag kommer att fortsätta sikta dit.”

Cannes är ju en väldigt bra motpol mot vad som är Oscarsgalan där, bortsett från priset till bästa icke engelskspråkiga film, man prisar större Hollywood-produktioner, samt, om man har tur, en del indie-filmer.

”Så är det, och den ringar ju också in en skillnad mellan det europeiska och amerikanska, kan man ju säga, för den amerikanska filmen är ju så producentdriven, medan den europeiska är mer regissörsdriven. Där är det ju mer någon sorts entreprenör som skapat ett koncept som plötsligt har blivit framgångsrikt. Så att det är ju en annan approach till filmen där.”

Vi träffades i början av september, dagen därpå stod det i kalendern, den som är Rubens, Toronto. En filmfestival av många den här hösten. Hösten, för honom, med den film han gjort, under några månader, fylld av regissörsbesök, resor till alla möjliga av världens hörn, och diverse lanseringar.

Men arbetet med nästa projekt, det som snart står högst på dagordningen och som vi förmodligen får ta del av om några år, har arbetsnamnet ”Triangle of Sadness”, och är tänkt att ta ett grepp på skönhetsindustrin.

”En kompis till min flickvän hade träffat någon plastikkirurg som sagt något i stil med ”I can see that you have a triangle of sadness, I can fix that in fifteen minutes with botox”, vilket ju är ett humoristiskt uttalande också, tycker jag. En bekymmersrynka ska ju då vara för att man haft mycket bekymmer i sitt liv…”

Han skrattar, samlar ihop de på bordet liggande små förpackningarna tidigare fyllda med mjölk till kaffet och rättar till den sedan länge tomma koppen.

”Och det kan jag fixa på femton minuter, vi fixar det på utsidan, så löser det sig. Och det är något roligt, något självsatiriskt över det, tycker jag.”

Men vad är det som gjort att du intresserat dig för modebranschen?

”Det är vissa historier som jag hört om vissa modeller. Du vet, personer som gjort kapital på sitt utseende, att man är vacker, och sen har det blivit till en ekonomi. Och den där karriären som man har är ofta väldigt kort, så väldigt fort måste man försöka att hitta en exit ur branschen, för man har vant sig vid en viss livsstil. Det som är det demokratiskt rättvisa med utseende är ju att man kan födas vacker var som helst i samhället, så att det finns ju något intressant med att titta på det, på två personer som försöker göra kapital på detta. Den ena är tänkt att vara en manlig modell som inte har så många år kvar i branschen, för att han börjar bli tunnhårig, och dessutom på toppen av sin karriär som det ansikte utåt han blivit för ett stort modeföretag. Men det som blir problemet är att man samtidigt är så kopplad med ett varumärke att ingen annan är intresserad av att anlita. Men av sin agent får han då rådet att bli tillsammans med en känd flickvän, så att man på så sätt kan rebranda honom.”

Och den kvinnliga modellen, vad har hon för problematik?

”Hon är runt 28, i slutet på karriären. Och är lesbisk, vilket är hennes problem, för annars hade hon kunnat gifta sig rikt, fortsätta samma livsstil. Men de här två, modellerna, ska åka på en lyxkryssare, Sea Cloud, för att göra en photoshoot. På den här båten finns då den där rikaste procenten i världen, vilket gör att de får tillgång till dem i en ganska intim situation, kan lära känna dem. Och det är då utgångspunkten för filmen.”

Utanför fönstren, de med rullgardinerna neddragna, piskar regnet, om än något avtagande, fortfarande.

Innan vi går pratar vi lite till, om det kommande projektet, lite mer om film och om Kanada. Det Kanada, med en vildmark och väder likt det vi, den här dagen i Göteborg, fick uppleva, som snart får besök av en Guldpalmsvinnare.

Han får väl berätta, någon gång, Östlund, om den kanadensiska vildmarken, den man, likt skyltfönstrets typsnitt, tänker sig ska vara så stram, med regn och blåst ständigt slående mot ansiktet.

Det tänker vi, åtminstone, där vi, ut genom Plattforms trapphus, förbi skylten, försvinner längs med Vallgatan, den för dagen så blöta.

Text: Rasmus Kilander

Foto: Johan Andersson

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Som lite av en uppdatering på föregående inlägg blev det nu, strax efter halv fyra, klart att Ruben Östlund och hans ”The Square” går vinnande ur fajten och blir Sveriges officiella Oscarsbidrag.

Östlund har tidigare, för både ”De ofrivilliga” och ”Turist” (där han föll på mållinjen), varit nominerad, och hamnar nu, denna kanske tredje gången gillt, i samma sällskap som Ingmar Bergman och Bo Widerberg som även de varit nominerande minst tre gånger vardera.

Själv har Östlund i flertalet uttalanden förklarat att Guldpalmen slår högre, vilket den i ärlighetens namn gör. Men i den tuffa konkurrens som varit, med bl.a. ”Sameblod” och ”Jätten”, finns det nog inget annat att göra än att känna stolthet. Både för teamet bakom filmen, men även för oss som svenska filmfantaster, cineaster.

Filmen som i våras plockade hem filmvärldens finaste pris, det vill säga Guldpalmen i Cannes, som första svenska film på 60 år,  går upp på svenska biografer nu på fredag, 25 augusti, och fortsätter under hösten att visas världen över i en del av det lopp som ska komma att leda fram till Oscarsgalan början av mars 2018.

Kul, återigen, för svensk film – och, inte minst, för Östlund o Co.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Framgångarna för Amanda Kernell och hennes ”Sameblod” fortsätter. Succédebuten har nu tagits ut som Sveriges officiella bidrag till Nordiska rådets filmpris. Det till följd av nomineringen som bästa svenska film – alla kategorier – som fått sin premiär mellan juli 2016 och juni 2017.

I tävlan ställs vårt svenska bidrag mot fyra andra nordiska filmer, som även de är debuter. I det danska bidraget hittar vi Christian Tafdrup och hans ”Forældre”, från finländskt håll skickar man Selma Vilhunens ”Den lilla sparven”, Island väljer sin, mycket väntade, ” Heartstone” av Guðmundur Arnar Guðmundssons, och våra norska grannar är inte sämre i sitt val av Izer Alius ”Fluefangeren”.

Under gårdagen avslöjade även European film awards att Ruben Östlunds The Square tillsammans med, ja, just det – rätt! – Amanda Kernells ”Sameblod” återfinns bland de 51 filmer listade att kunna utses till årets bästa europeiska film på galan som den 9 december går av stapeln i Berlin.

Kul för svensk film, för Ruben Östlund och, inte minst, för Amanda Kernell och hennes ”Sameblod”.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Den svenska filmhösten 2017.

Det svenska filmåret 2017 har med filmer som bl.a. ”Sameblod”, ”I called him Morgan”, ”Citizen Schein” och ”Jordgubbslandet” varit ganska så, om inte väldigt, bra. Och hösten, den stundande, vill vad det verkar inte vara sämre. Under måndagsförmiddagen samlades både press och bransch för att titta närmare på den till synes starka filmhösten med 23 svenska premiärer. Och det är en hel drös med film, både av kvalitativ som mer kommersiell art, där jag, i det förhandstycke som är mitt, tagit ut, kanske hälften av allt vad som går upp, vad som är värt att hålla ett öga på. Och några, två, tre stycken, som jag av någon, inte alls särskilt specifik anledning, känner onda aningar inför.

”Superswede” av Morgan Jensen

Filmen om racinglegenden Ronnie Peterson har redan haft sin premiär, men är ack så värd att slå ett slag för. Ja, om det nu skulle behövas, med sina redan – på bara veckan! – 17000 biobesök. Visas över större delen av Sverige, på de flesta biografer. Så hitta närmsta och, ja, se den!

”The Square” av Ruben Östlund

Jag har redan, i tidigare inlägg, skrivit om den, på förhand och i blindo hyllat. Och nu – gladeligen och så långt man kan komma ifrån besvikelse – sett den. Östlund slår, likt den iranske, tvåfaldigt Oscarsvinnande regissören Asghar Farhadi på sitt håll, fast att han inte kan göra en dålig film. Spikar på tavlan upp det faktum att han är svensk films just nu starkast lysande filmskapare. Den Guldpalmsbelönade ”The Square” åker i detta nu på landsomfattande turné, på förhandsvisning efter förhandsvisning, med både Östlund och producenten Erik Hemmendorff i spetsen. Finns inte mycket mer att säga än: se den! Och se, om du så inte gjort, hans andra filmer. Gräv dig igenom detta fantastiska cv som är hans. Och njut. Premiär 25 augusti.

”Ouaga Girls” av Theresa Traore Dahlberg

Precis som ”The Square” får dokumentärfilmen ”Ouaga Girls” sin premiär nu på fredag. Filmen som följer en grupp unga tjejer, bilmekaniker i Burkina Fasos huvudstad Ouagaduogo, i en poetisk berättelse om livsval, systerskap och strävan efter att finna sin egen väg. Den sålde ut flera av de föreställningar som gavs under Göteborgs filmfestival tidigare i år, där den också fick sin världspremiär. Premiär 25 augusti.

”Borg” av Janus Metz

Filmen om Björn Borg. Filmen som har sin utgångspunkt i den så kända och omtalade matchen Björn Borg och John McEnroe emellan. Ja, som vi väntat. Först underkläder. Alla valsade vi omkring med denne Borg, tydligt textat, under bältet. Och, tro mig, jag är inte ironisk. Inte alls. Har, som många, väntat – och jag ser fram emot filmen som även kommer att öppna den, efter Cannes, mest prestigefulla festivalen i världen, nämligen den i Toronto. För regi står danske Janus Metz, känd för den oerhört starka ”Armadillo”, bakom manuset hittar vi Ronnie Sandahl, som tidigare skrivit och regisserat den fina, på tok för, under Guldbaggen, förbisedda ”Svenskjävel”, och i rollerna, de största, återfinns Sverrir Gudnason tillsammans med Shia Labeouf som Borg och McEnroe, samt Stellan Skarsgård och Tuva Novotny som Borgs tränare, Lennart Bergelin, samt samme Borgs första fru, Mariana Simionescu. Premiär 8 september.

”Trafikljusen blir blå imorgon” av Ragnhild Ekner

Med utgångspunkt från sin vän Jussis självmord tar Ragnhild Ekner upp och skildrar samhällets skuggsida, ett liv i den, med graffitin som samlingspunkt för utanförskapet, under början av 2000-talet. Precis som ”Ouaga Girls” fick Ekners ”Trafikljusen blir blå imorgon” sin premiär under Göteborgs filmfestival. Premiär 8 september.

”Silvana – väck mig när ni vaknat” av Mika Gustafson, Olivia Kastebring och Christina Tsiobanelis

Jag är inte en flitig lyssnare av Silvanas musik. Har väl, som de flesta, hört de allra mest uppmärksammade av låtar. Men inte mer. Ändå ser jag något oerhört fram emot filmen, vilket också gör att jag väljer att ta med den på listan. För den ska, förstod jag efter visningen under Way Out West, vara väldigt bra. ”Med sylvass tunga fångar rapparen Silvana Imam det som är i rörelse i samhället idag och personifierar en ny generation. Silvana – väck mig när ni vaknat är en intim kärlekshistoria och en unik inblick i de första omtumlande åren av hennes karriär.” Så beskriver produktionen filmen. Visst blir man NYFIKEN? Jag blir, åtminstone. Premiär 15 september.

”The Nile Hilton Incident” av Tarik Saleh.

Tarik Salehs ”The Nile Hilton Incident” är, vågar jag utan att ha sett den lova, något att hålla både öron och ögon öppna för, med tanke på att den i Frankrike redan setts av dryga 300 000 på bio, samt prisats på Sundance. Inspirerad av verkliga händelser skildrar den mordet på en libanesisk Idolvinnare 2008, som en egyptisk affärsmän och politiker, tidigare dumpad av stjärnan, visar sig ligga bakom. Fares Fares gör, har jag ryktesvägen förstått, sitt livs roll. Premiär 29 september.

”Winnerbäck – ett slags liv” av Øystein Karlsen

För nio år sedan kom ”Solen i ögonen – en film om Lars Winnerbäck”, signerad Magnus Gertten. Och nu är det alltså dags igen. En ny och, enligt filmens regissör Øystein Karlsen (känd för tv-serien ”Dag” som visats på SVT), mer intim dokumentär om den annars ganska så skygga Winnerbäck. I filmen återfinns, för att prata låtskrivande, texttolkning och turnéångest, även Per Gessle, Melissa Horn och Rolf Lassgård. Kul, tycker jag, med ytterligare ett nära artistporträtt som får komplettera filmen om Silvana Imam. Premiär 6 oktober.

”Shapeshifters” av Sophie Vukovic

1989 migrerar hennes föräldrar från Jugoslavien till Australien. Och hamnar i Sverige, med målet att bygga ett bättre liv för sin familj. En i tiden oerhört träffande filmisk essä om migration och längtan efter en tillhörighet, bortom nationella gränser. Med arkivbilder, fiktiva relationer och intimt filmmaterial av sin egen familj skapar Vukovic med sitt filmspråk den splittring som filmen beskriver. Premiär 20 oktober.

”Krig” av Goran Kapetanović

Vi får i ”Krig” följa 11-årige Malte som med sin mamma flyttar till ett nytt område och landar mitt i en konflikt två gäng emellan. Men med det sinne för strategi han besitter, Malte, ser han sin möjlighet att få fotfäste bland de övriga barnen. Men de metoder han använder sig av ger också, visar det sig, bränsle på elden, får allt att eskalera och kriget är ett faktum. Jag kan tycka att det låter intressant. Någorlunda, åtminstone. För Kapetanović gör bra film, vilket han med den Guldbaggebelönade ”Min faster i Sarajevo” visat. Och sen är Malin Levanon med, känd från bl.a. ”Flocken” och ”Tjuvheder”, som hon fick en av de mest välförtjänta Guldbaggar jag kan komma att tänka på i detta nu för. Premiär 27 oktober.

”Ingen tid för kärlek – en film om Johnny Bode” av Bo Sjökvist

”Johnny Bode hade stora succéer både i Sverige och Europa, men ändå är han idag helt utskriven ur historien. Varför? Hans liv är så innehållsrikt och så bisarrt att det nästan är svårt att tro att det är sant. Besatt av personen, historien och levnadsödet sätter Bo Sjökvist in Johnny Bode i ett samhälleligt perspektiv och skapar en levande bild av denna udda människa”, skriver TriArt, filmens distributör. Och, fan, säger jag, vad den ska bli spännande att se. Jag har länge fascinerats av denne Bode. Inte, vill jag understryka, gillat hans sånger något särskilt, eller uppskattat de många texter han skrev. Men fascinerats. Kalle Lind, även han bloggare här på Djungeltrumman, driver podcasten ”Snedtänkt”, där han i ett avsnitt fokuserar på just Johnny Bode, djupdyker i det som var han. Ett, i väntan på filmen (som liksom många andra filmer på denna lista fick sin premiär under Göteborgs filmfestival), bra timslångt poddavsnitt för att göra lite research. Premiär 3 november.

”Solsidan” av Felix Herngren och Måns Herngren

Om jag ska bemöda mig att se till vad jag brukar gilla, till den typ av film jag går och ser och INTE himlar med ögonen åt, så är ”Solsidan” det motsatta. Jag skulle nog, om inte konceptet var så inpräntat, inte ens tagit med den på listan. Men det är farligt, det där, att avfärda något innan det gått upp, flera månader innan det fått sin premiär. Men med det i bakhuvudet kan vi ändå slå fast att tv-serier som går över till film, inte alltid, men ofta och rent statistiskt, tenderar att bli väldigt dåligt. Jag tänker nu närmast, och med Rheborg även där i en av rollerna, på ”Morran och Tobias”. Denna så, jag tänkte skriva fina, men det är väl inte riktigt vad man tänker? Men denna, säg, många gånger väldigt bra serie, som i filmformat blev, ja, kanske något av det sämsta på flera år i filmväg. Men den gjordes. Tyvärr. Precis som Solsidan-filmen har gjorts, och förhoppningsvis är den bättre än Morran och Tobias. Och dra publik lär den, med den succé som serien kommit att bli, göra. Med decemberpremiär och allt. Jag är, och det medger jag, väldigt skeptisk. Men jag kommer att se den – och hoppas på det bästa. Premiär 1 december.

”Ted” av Hannes Holm

Jag har, sen filmprojektet om Ted offentliggjordes, längtat. I de bilder som offentliggjorts är han ju, som Sverrir Gudnason och hans Borg, lik Ted, Adam Pålsson. Och det är ju en bra början. Men jag har mina komplex, kan hur mycket jag än försöker inte tycka om den där Hannes Holm. Tyvärr. Gillade ”Ove” sådär. En, för att leka Aftonbladet, +++ i min värld. Inte ens ett grattis till för bästa film Guldbaggebelönade ”Jätten” blev det från Holms sida. Nej, istället, i SVTs eftersnack, ett muttrande, tjurande, över att biopublikens pris inte var en fysisk bagge. Så kan det vara, ja, när Holm är i farten. Förhoppningsvis visar han inte upp liknande fasoner vad gäller ”Ted”. För den, tänker väl han, är en självklar vinnare. Bortser vi från tråkigheter, sandlådefasoner och Hannes Holm, så ska filmen bli kul att se. Musiken, som det väl borde läggas vikt vid, är ju bara den värd att se filmen för. Eller, vänta, vi kan inte gå vidare. Inte än. För Holm har redan hunnit börja gräva i sandlådan igen. Om det kan du läsa här, i en intervju som filmtidskriften FLM gjort med Peter Birro, som valt att ta bort sitt namn som manusförfattare till filmen – http://flm.nu/2017/06/peter-birro-jag-har-tagit-bort-mitt-namn-fran-ted-gardestad-filmen/. Premiär i december. Vågar man gissa att den får juldagen?

Här, förresten, är en bild från DN, som tidigare rapporterat om ”gitarrfallet”. Ja, han höll den nämligen åt fel håll, Pålsson. En tydlig jämförelse, där vi kan se hur fel ute han är. Men det kanske är åtgärdat. Den ska, filmen, trots allt, bli kul att se.

Vi har en, på flera sätt, stark filmhöst att vänta. Och ovan listade filmer är bara mina, snabbt nedkladdade, tips, förslag på vad du, som mig, kanske borde fundera över att gå och se, inte alls fundera över att se, samt några, kort och gott, värda att ha koll på. Följer gör en kompletterande lista över övriga svenska filmer som går upp på bio under hösten:

”Becker – kungen av Tingsryd ”av Martin Larsson – premiär 1 september

”Märta Proppmätt” av Petra Revenue, Samir Arabzadeh – premiär 23 september

”Efter Inez” av Karin Ekberg – premiär 29 september

”Korparna” av Jens Assur – premiär 13 oktober

”Vilken jävla cirkus” av Helena Bergström – premiär 20 oktober

”7333 sekunder Johanna” av Anette Skåhlberg – premiär i oktober

”All Inclusive” av Karin Fahlén – premiär 10 november

”Lyubov – kärlek på ryska” av Staffan Julén – premiär 11 november

”Monky” av Maria Blom – premiär 22 december

”Gordon & Paddy” av Linda Hambäck – premiär 22 december

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Göteborgs Kulturkalas.

Det är Kulturkalas. Ett filmens Kulturkalas. Ja, ta mig på orden, i år visas en mängd – vad jag förstått, mer än under något tidigare kalas – filmer. Och, tro mig även här, bra filmer. Ett par, av en eller annan anledning, så pass värda att se att jag tänkte ta mig tid att skriva om dem. Tipsa – ge en liten guide till vad, i filmväg, du under kalaset borde skriva ner i kalendern.

Och, jag vet, jag är lite sen, kalaset har redan börjat och bra film har hunnit visas. Som Nikki Lindroth von Bahrs ”Min börda”, kortfilmen som tävlade – och vann – Startsladden vid Göteborgs filmfestival, samt var uttagen för tävlan i Cannes. Vad vi också, och det tar jag på mig, lyckades missa under onsdagen är Lone Scherfigs ”Their Finest Hour”, som 2016 fick sin världspremiär under filmfestivalen i Toronto, samt sin svenska under Göteborgs filmfestival.

Men, misströsta inte för länge. För tårtan, den som väl ofta är kalasets huvudpunkt, är inte framdukad än. Det finns bra mycket mer film att skriva upp. Ett par filmer som jag, om jag var du, skulle hålla ögonen på. Det fullständiga programmet finns, om du tycker mitt är för ynkligt, alldeles för klent, på deras hemsida.

Då, till vad som skulle kunna kalas tårtan, lite av gräddan på kalaset.

I dag, torsdag:

”Ljus i natten” av Aki Kaurismäki, 2017

Kaurismäki ger sig, som tidigare, in i politiken. I ”Ljus i natten” tar han sig an Syrienkonflikten i form av Khaleds flykt till Helsingfors och det möte han ställs inför med det finska samhället. Det är Kaurismäki, ja. En Kaurismäki mer eller mindre som vi är vana att se honom. Men det är inte hans bästa. Det är inte ”Mannen utan minne” eller ”Mannen från Le Havre”. Men det är Kaurismäki. Och det är, måste jag säga, ändå ganska så bra, väldigt fint. Filmen fick, vilket är värt att nämna, sin premiär under filmfestivalen i Berlin, där den belönades med en Silverbjörn för bästa regi. Kronhusgården, 21.45.

”Hopptornet” av Axel Danielsson och Maximilien Van Aertryck, 2016

”I ett 10 meter högt hopptorn ställs rädslan för att hoppa mot den personliga förlusten det skulle innebära att inte våga. En studie av människor i en konstruerad situation”. Så beskrivs den, ”Hopptornet. Kortfilmen som kommit att bli en viral succé, samt belönats med både Special Jury Price och Audience Prize vid den mest betydelsefulla kortfilmsfestivalen i världen i Clermont-Ferrand, Frankrike. 2016 vann den även Starsladden vid Göteborgs filmfestival, och(!) tävlade om en Guldbjörn i kortfilmssektionen i Berlin. Götaplatsen, 23.00.

Fredag:

”Fucking Åmål” av Lukas Moodysson, 1998

Ja, den behöver väl, förmodar jag, ingen närmare beskrivning. Inte mer än att den fortfarande håller (jag såg nyss om den) och så lär göra bra länge till. Bra Moodysson! Och bra Kulturkalaset! Sågs, för att nämna lite kuriosa, 1998, när den fick sin premiär, av nästan 900 000 på bio. Så, antar jag, var du inte en av dom, kanske som mig knappt född, eller fortfarande inte sett den: ta chansen när du har den. Kronhusgården, 21.45.

”Las Palmas” av Johannes Nyholm, 2011

”En kvinna i medelåldern vistas ensam på solsemester. På en bar dricker hon sig full, dansar på borden och trakasserar övriga gäster. Rollen som kvinnan spelas av en ettårig flicka, övriga roller av marionettdockor”. Yes, det är Johannes Nyholms stora genombrott och samme Nyholms dotter i rollen som den ettåriga flickan. Den har visats världen över, på mängder av festivaler, tilldelats priser som Startsladden vid Göteborgs filmfestival och en Guldbagge för bästa kortfilm och är, minst sagt, spektakulär, fantastiskt bra och väl värd att se. Nyholm har även skrivit och regisserat 2016 års fina och, i år, flerfaldigt Guldbaggebelönade ”Jätten”. Götaplatsen, 23.00.

Lördag:

Tre filmer om att leva, Nasrin Pakkho

Nasrin Pakkho är dokumentärfilmare, producent och skådespelare, vars present till oss Kalasbesökare är ett kortfilmspaket bestående av tre, från varandra, fristående filmer. Det är ”Layla” och ”As usual”, som här får sina premiärer, samt den något längre, dryga timmen långa, ”Regnbågens sång”. Biopalatset, 13.30.

”Sameblod” av Amanda Kernell, 2016

Sveriges koloniala och rasbiologiska historia har länge nästan undanhållits, legat gömd och tvingats undan strålkastarljuset. Men Amanda Kernell har höjt rösten, berättat om de samiska minoriteterna, hur de behandlats av både regering och landsortsbefolkning. Och gör så även i ”Sameblod”. Filmen som kan sina festivaler, deltagit i många av världens allra främsta. Som i Venedig, där den fick sin premiär, på Sundance i Utah, i Toronto och i Tokyo.Den var också, utöver de där, som bara är en handfull av allt vad den hunnit med, uttagen för tävlan under Göteborgs filmfestival tidigare i år, och vann då det prestigefulla Dragon Awards Nordic Film, även kallat miljonpriset. Men trots det, trots de många festivalbesöken, utmärkelserna, var SF inte särskilt intresserade av att visa upp denna visuellt bländande, oerhört viktiga och möjligen årets starkaste svenska filmdebut. Nej, inte alls. Den var, som man utan exakta citat i huvudet sa, ”för smal”, inte något som skulle locka en bredare publik. Men efter påtryckningar från flera håll, bransch som publik, flertalet utsålda salonger på bland annat Zita i Stockholm och Hagabion i Göteborg, gav man med sig, beslutade att ge filmen en bredare distribution. Den distribution den förtjänade – och fortfarande gör. För ”Sameblod” är en av de bättre, på min lista topp fem, av svenska filmer de senaste, säg, tjugo åren, med ett av kritiker snittbetyg högre än någon annan svensk film på väldigt länge. Kernells kortfilm ”Stoerre Vaerie”, som ligger till grund för ”Sameblod, finns att streama på Draken film. Kronhusgården, 21.45.

Söndag:

”The Square” av Ruben Östlund, 2017

”Christian är en framgångsrik ledare på ett modernt konstmuseum – han lever i centrum av konstvärlden och tar sitt arbete på största allvar. Dagarna innan den prestigefulla utställningen The Square ska öppna blir han bestulen på öppen gata, något han varken kan skaka av sig eller låta passera obemärkt. Han påbörjar en jakt på förövaren som försätter honom i allt dråpligare situationer och får honom att ifrågasätta sin egen moraliska kompass. Samtidigt måste Christian hantera den PR-byrå som museet anlitat för att marknadsföra den kommande utställningen. Något som visar sig ta en oväntad riktning och som försätter såväl den konstnärlige ledaren som muséet i kris.” Så beskrivs ”The Square”, Ruben Östlunds i Cannes Guldpalmsbelönade film som, vågar jag påstå, är kalasets mest emotsedda. Inget konstigt med tanke på vad han tidigare gjort. Jag tänker på ”Gitarrmongot”, ”De ofrivilliga” (som väl ändå är en av de bästa svenska filmerna genom tiderna?), ”Play” och ”Turist”. Köerna ringlade långa inför de förhandsvisningar som gavs under Way Out West, och lär förmodligen göra så även här. För det är, till råga på allt, fritt inträde. Så var i tid. Biopalatset, 13.00.

Trevligt kalas!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Rasmus Kilander

Skriver om film. Till vardags, om inte här, på helt andra ställen. Ibland papper.

Mest lästa

  1. En blogg om film.
  2. Göteborgs Kulturkalas.
  3. Den svenska filmhösten 2017.
  4. Kul, "Sameblod"!
  5. "The Square" blir Sveriges Oscarsbidrag.