Rasmus Kilander

Tag: svt play

”City of Ghosts”

Passar på att publicera ett utdrag ur en text jag om Matthew Heinemanns ”City of Ghosts” skrev i höstas, med tanke på att filmen nu, som ett förlåt kanske, med tanke på den ytterst smala, svenska biografreleasen, finns att se på SVT Play. ”Spökstaden” heter den där:

Vi får berättat för oss att de nyss var studenter, tjugo nånting, med livet och allt vad det innebär framför sig. Men nu, i dag, då vi får ta del av deras historia, bekämpar de med gräsrotsjournalistik Islamiska statens terror.

Man tror, så var det åtminstone för mig, att man sett det mesta. Att man i nyhetsbevakningen på något sätt, i någon mån, förstått den fasansfulla terror som IS utövar. Men så är, givetvis, inte fallet, vilket ”City of Ghosts”, som den ögonöppnande film den är, bevisar.

I centrum för filmen, som prisats, lovordats och hyllats unisont världen över, samt belönats med Stora jurypriset vid Sheffield Doc/Fest som är en av världens främsta dokumentärfilmfestivaler, står några unga aktivister från syriska Raqqa, som vid Islamiska statens invasion av staden 2014, där de även kom att utropa den till ”kalifatets huvudstad”, bestämde sig för visa omvärlden de vidriga övergrepp som staden och dess invånare utsätts för.

För mediekollektivet ”Raqqa is being slaughtered silently” (RBSS), som de kallar sig, är mobilkameror och datorer de främsta av vapen. Och på sociala medier, med det återkommande budskapet att IS omöjligt kan besegras med militära åtgärder, slåss de för sin sak. Bilder och filmer, information och skakiga telefonsamtal från sina kontakter, de som finns kvar i Raqqa, är vad de i huvudsak bygger sin verksamhet på. Den verksamhet som, efter mord på tidigare medlemmar, live-sändningar av bekantas avrättningar och fortsatta dödshot hängande i luften, bedrivs i exil på hemlig ort i Tyskland. Ett Tyskland där de, som om de scener med IS inte var nog, ”välkomnas” av högerextrema idioter som med hånfulla leenden skriker åt dem att de borde åka hem, lämna det land som är tyskarnas.

Matthew Heineman, tidigare Oscarsnominerad för sin ”Cartel Land”, som avhandlade Mexikos drogkrig, backar inte för att visa, ja, allt. Materialet, det så obehagliga och grymma, är till större delen medborgarjournalisternas egna. Och det är en påminnelse, en nödvändig sådan, som visar vad vi i nyhetsrapporteringen, av förklarliga själv, inte får se.

Under vissa scener klarar man knappt av att titta. Något som känns så fel, där i biosalongen. Men flera av filmens scener är så obehagliga att man, i den uppgivenhet som kommer krypande, känner en hopplöshet. En hopplöshet inför de så barbariska avrättningar som på duken visas, inför de små barnen, indoktrinerade av IS, som efter soldater på Raqqas gator springer och ropar slagord. Men på samma gång, mitt i eländet, finns ändå det där hoppet som på något sätt överskuggar vidrigheterna. Och hoppet är, såklart, signerat RBSS och deras journalistiska och medmänskliga vilja att på det för IS mest betydande av slagfält, internet, berätta om terrorgruppens vidriga handlingar.

Nyss var de studenter, tjugo nånting, med livet och allt vad det innebär framför sig. Nu slåss de, utan rädsla för att förlora sina liv och med gräsrotsjournalistiken som främsta vapen, mot världens mest barbariska terrorgrupp.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Pablo Larraín och hans ”No”

Onsdag, 07.43. Jag är vaken. Men jag är efter. Ett par dagar efter.

Nämnde, vill jag minnas, i den inledningsintervju, eller välkomstintervju, kanske, man som ny bloggare på Djungeltrumman får ge, att jag, åtminstone ibland, är lite efter. Lite seg, som man kan vara. Och så även här. Jag tänkte nämligen tipsa, skriva av mig lite, om en bra film som SVT nyss visade på tv. Och det stämmer att de visade den. Inte att de, nu i veckan eller så, ska komma att göra. Inte alls. De visade den. I torsdags. Men det skadar ju inte, tänker jag, att den här texten kommer lite sent, blev fördröjd med några dagar, för man kan ju streama filmen. På SVT-play, förslagsvis, i ett par dagar till.

I torsdags, i alla fall, visade man den i mitt tycke bästa av Pablo Larraíns filmer. Nämligen ”No”, från 2012.

Chilenske Larraín uppmärksammades senast under Oscarsgalan för den välgjorda, men kanske smått förbisedda, ”Jackie”, om Jackie Kennedy, som han regisserade. Han har även gjort filmer som ”Sällskapet – El Club”, vilken precis som ”Jackie” håller hög klass, samt den allra senaste ur det där cv:t, ”Neruda”, som i september når svenska biografer trots det, enligt mig, rejäla bakslag som är allt vad den är, står för och bör beskrivas som.

Men, se ”Jackie” och ”Sällskapet – El Club” och spendera efter löningen i september inte de där pengarna på ”Neruda”, så kan vi gå vidare mot textens mittpunkt, mot Larraíns allra bästa film, nämligen den Oscarsnominerade ”No”, som är den tredje och avslutande delen i den löst sammanhållna trilogin, bestående av ”Tony Moreno” (2008), ”Post Mortem” (2010) och ”No”, som skildrat Pinochets tid vid makten på flera, ofta överraskande sätt.

I ”No” väljer Larraín att avhandla den i Chile 1988 anordnade folkomröstningen, där befolkningen fick rösta ”ja” eller ”nej” till diktatorn Pinochet, som 15 år tidigare, 1973, tog makten vid en blodig, USA-stödd, kupp. Att Pinochet skulle gå en förlust till mötes fanns inte på landets – eller hans egen – karta, för majoriteten stod nämligen, mycket till följd av den blomstrande ekonomin, på hans sida. Själva valet var mest en formsak, något att visa upp för omvärlden. En lika stor formsak som det filmen tar upp, nämligen att nej-sidan under en månad tilläts sända tv-reklam, vilket också blev första gången någonsin som den socialistiska oppositionen, genom dokumentära filmsekvenser på övergrepp och tortyr, fick möjlighet att göra sin röst hörd och ge sin bild av det skräckvälde som var Pinochets. Eller ja, det var nog åtminstone vad många tänkte, nu när möjligheten, likt en fotboll en meter från ett öppet mål, låg framför dem.

I huvudrollen hittar vi, precis som i ”Neruda”, Gael García Bernal (”Älskade hundar”, ”Y tú mamá también”) i en, får man säga, oerhört vass prestation. Det är också han som, i sin roll som reklammakaren René Saavedra, baserad på en handfull personer aktiva inom kampanjen, sätter stopp för tidigare nämnda planer på att visa hur det faktiskt står till. ”Det säljer inte”, menar han. Istället, fortsätter han, bör man jobba på att ge folket ett positivt budskap, försöka kränga demokratin som Coca-Cola – med glad musik, dansande människor och en regnbåge som symbol för kampanjen.

”No” är ett sannerligen spännande drama och en, till viss del, vilket snabbt får funderingarna att vandra iväg till Ruben Östlunds ”The Square”, satir av medievärlden och det spel som sker bakom en reklamkampanjs stängda dörrar.

I stort kan filmens tema, precis som Saavedras tankar, beskrivas som ”att tänka utanför ramarna”. Något Larraín, snyggt och, förmodar jag, modigt, även valt att tänka i sitt skapande av filmen. Man stör sig nästan, till en början, på sättet som den är filmad, med den dåliga färg-och ljusåtergivningen och de gamla videokamerorna, som för tankarna till en sämre, förmodligen dammig, vhs-kasset. Men när man efter en stund vant sig framstår de autentiska reklamfilmerna tillsammans med de nyinspelade scenerna som ett minst sagt genialt grepp. Vilket det också, precis som Larraín i den toppform han 2012 uppenbarligen befann sig i, är.

”No” finns att streama på SVT-play månaden ut. Eller ja, i cirkus 24 timmar till, om vi ska vara helt ärliga. För jag är ibland, som nu, lite seg. Och det ber jag om ursäkt för.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Rasmus Kilander

Skriver om film. Till vardags, om inte här, på helt andra ställen. Ibland papper.

Mest lästa

  1. Johannes Brost är död.
  2. 2017 års bästa filmer.
  3. Golden Globe, någon?
  4. Guldbaggen?
  5. Göteborg Film Festival.