Rasmus Kilander

Tag: svt

22.55, SVT1.

I kväll, gjordes jag uppmärksam på, visar SVT än en gång Joachim Triers på så många sätt fantastiska, kanske bästa film, ”Oslo, 31 augusti”. Länkar därför till en äldre text – om filmen liksom Louis Malles ”Tag mitt liv” (1963), som i grunden bygger på samma roman, Pierre Drieu la Rochelles ”Le feu follet” – som jag skrev när den på tv visades i höstas.

Anders Danielsen Lie i ”Oslo, 31 augusti”.

Missa inte – 22.55, SVT1.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

När man ser mycket film, sådan som man ibland även får chans att skriva om, är det ofta som handlingen, den som nyss var det enda som tog upp tillvaron, bara rinner av en. Ibland, i takt med benens smått avdomnade steg, redan på väg hem från biografen, dansandes ur minnet. Men ett fåtal sitter kvar, många gånger väldigt länge, och griper tag. Inte sällan dyker de också, slumpvis, upp i andra texter, liksom som referenser till något helt annat under samtal som ligger långt bortom filmens värld. Och två sådana har SVT – briljanta som de än en gång visar sig vara när det kommer till vilka filmer de plockar in – valt att i dagarna visa.

I går Jacques Audiards briljanta ”Rust and Bone”, och i kväll Magnus von Horns flerfaldigt Guldbaggebelönade ”Efterskalv”.

”Rust and Bone” av Jacques Audiard

I ”Rust and Bone”, som 2012 fick sin premiär i Cannes och sedermera kom att att nomineras till både Golden Globes och BAFTAs, liksom flertalet andra, stora priser, väljer Audiard att i mångt och mycket arbeta med trassliga relationer, våld och kroppar – dvs. teman hans filmer i någon mån alltid kretsat kring. Filmen handlar om Ali (Matthias Schoenaerts), en dörrvakt som på fritiden tävlar i illegala slagsmål, som tillsammans med sin lille son tar sig ner till Antibes där han beslutat flytta in hos sin syster. Men en natt, i rollen som dörrvakt, räddar Ali den vackra Stéphanie (Marion Cotillard), som till vardags arbetar med späckhuggare, undan vad som kunnat bli ett allvarligt bråk. En kort bekantskap, men ett nedklottrat telefonnummer.

Och efter ett tag hör Stéphanie av sig. Telefonen ringer. Hon har nämligen råkat ut för en olycka, förlorat benen, och behöver i depressionens tomhet hjälp. Relationen, den som de snabbt ska komma att bygga upp, hon och han, tillsammans, blir i säg, bortsett från att det faktiskt är en film, som ett skådespel av hur ett förhållande ser ut, av likheter som ojämlikheter. Och samlagen, de många, fysiskt liksom vackert skildrade, dämpar något hos henne, kanske en saknad, men fungerar för Ali som något helt annat, som en simpel aktivitet. Hans slagsmål, hud mot hud, slag efter slag, som hon bakom en uppvevad bilruta, på håll tar del av, fungerar som en länk, en saknad sådan, till vad hon förr upplevde bland späckhuggarna, framför publiken, i vattnet hon inte längre kan simma.

Jacques Audiard gör med ”Rust and Bone”, åtminstone tätt efter ”En profet”, sin kanske allra vassaste skildring av människor, relationer och de situationer de försätts i. Och det känns, som alltid, på riktigt, utan manusluckor som olyckligt lyser igenom. Han förenar realism och sensualitet, blickar och rörelser, låter ljus och ljud samspela utan några som helst, vilket jag hörde någon på en biograf säga, krusiduller. Och det är så vackert att se på. I övrigt, innan vi går vidare till en aningen mörkare historia, vill jag tipsa om ett par andra, av Audiard nästan lika briljanta filmer, som ”Mitt hjärtas förlorade slag” (2005), givetvis den förmodligen mest namnkunniga ”En profet” (2009), samt  Guldpalmsbelönade ”Dheepan” (2015)

”Rust and Bone” visades på SVT i går och ligger nu på SVT play.

”Efterskalv” av Magnus von Horn

Mörkt, ja. Eller grått. Så beskrev en vän ”Efterskalv”, strax efter att vi kommit ut från biografen. Och ska man inte gå in på handlingen, det briljanta skådespelet, fantastiska manuset, den fina regin, det klanderfria fotot av Lukasz Zal (Oscarsnominerad för fotot i polska ”Ida”), eller vilken otrolig långfilmsdebut det är, så är det där faktiskt en ganska träffande beskrivning. För det är mörkt, och grått, kallt forsande regn, jord som på åkrarna blir till lera, och en huvudperson vars synd förkroppsligar allt elände och hela tiden ligger som en hinna över samhället.

Magnus von Horns långfilmsdebut är sannerligen allt annat en ”smaska popcorn i godan ro”-film. Det går, till skillnad från i så mycket annat av vad som sätts upp på repertoarerna, inte bara att bestämma vem man väljer att sympatisera med, vilken karaktär som verkar mest vänlig, och under de hundra, långa minuter som väntar att skönt luta sig tillbaka i fåtöljen. Det blir här krångligare än så. Ingen av von Horns karaktärer är, krasst nog, värd ett helhjärtat stöd, vilket gör oss publik, i sympatisökandets villrådighet, ganska vilse. Och osäkra.

Visst vill man, åtminstone till en början, sympatisera med John (som spelas av en lysande Ulrik Munther), filmens huvudperson, som verkar befinna sig i slutet av tonåren. Men han blir visserligen, och det i inledningsscenen, utsläppt från någon typ av ungdomsanstalt efter att ha avtjänat sitt straff. Är han bra eller dålig, någon att gilla eller ta avstånd ifrån?

Pappan (Mats Blomgren, som fick en Guldbagge för bästa biroll), som är där för att hämta upp honom, upplevs snabbt som en vänlig person, med kärleksfulla kramar när de äntligen ses. Än så länge vet vi ju inte vad för brott han begått – ”stöld, misshandel, rån eller mord?”, låter von Horn oss fundera – och alla, vilket går som en röd tråd genom berättelsen, förtjänar väl, oavsett vad, en andra chans?

Informationen, den om vad som faktiskt hänt, om relationen mellan pappa och son, mellan John och lillebrodern som väntar hemma, delas varsamt ut, låter gärna vänta på sig, och får oss återigen att fundera. Men att det finns en spänning, att något gnager, står helt klart. Den långsamma bilfärden hem, med väderleksrapporten på bilradion som de enda ord som yttras, ger vissa hintar om den frostiga berättelse, liksom historia, vi ska få ta del av. Och att det saknas en mamma, vilket vad jag kan minnas inte ens nämns, verkar inte finnas anledning att gräva djupare i.

Men sen går det helt plötsligt fort, då John, som nyss blivit utsläppt och försöker återgå till vardagen och komma in i det samhälle han en gång var del av, i den lokala mataffären blir attackerad. En rasande kvinna ger sig besinningslöst på honom. Och i skolan, där spänningarna, som mörkret över filmen, ligger som en hinna, går det inte mycket bättre. De andra eleverna vill inte ha honom där. När han för första gången kommer in i klassrummet, av läraren blir presenterad inför klassen och visas till sin plats, reser sig en av eleverna och går ut. John hör inte hemma där, förstår vi att de tänker. De vill inte ha honom i sin närhet, vilket vittnar om att det inte är något simpelt bus, utan något mycket värre, hans forna jag gjort.

Med slag, sparkar och skrik, i långa, för sin publik utmanande tagningar, sätter von Horn ett obehagets stämpel över hela upplevelsen, liksom kring den både fysiska och psykiska mobbning som John utsätts för. Men det på ett för berättandes skull bra och väl fungerande sätt.

I bisatser, vissa tydligare än andra, sipprar information om Johns brott fram. Vi tillåts i någon mån förstå eleverna, den ilska, frustration och uppgivenhet de känner inför att han är tillbaka. Det finns en anledning, en begriplig sådan, att vara rädd för honom.

Och rädslan, den som flera gånger projiceras som ilska, blir som en fortsättning på det straff han avtjänat, i form av en ensamhet, en isolering från det samhälle han försöker – och vill – komma tillbaka till.

Historien kan, på vissa plan, förknippas med John Crowleys ”Boy A”, där Andrew Garfield spelar en 24-åring som många år tidigare mördade ett annat barn. Men där går de båda filmerna också isär. ”Efterskalv” är framförallt – på flera sätt – bra mycket vassare och mer skickligt berättad, på samma gång som den väl snarare – och då till formen, till den grå, överskuggande hinna som ligger över historien – har mer gemensamt med mer tydligt uttalande diskbänksrealistiska filmer, som bröderna Dardennes ”Rosetta”, något från Ken Loach, eller kanske Corneliu Porumboius ”Polis, adjektiv”. Inte sett till berättelsen, alltså, men till formen, och det bildmässiga berättarspråket.

Minns, utan att vilja sätta mig själv på en ”förhandstippandets” piedestal, att jag på väg ut från biografen sa till mina vänner (där en av dem var den som menat att filmen bara var grå, mörk och jobbigt hemsk) att ”Efterskalv” kommer att utses till årets bästa svenska film. Och, tja, det gjorde den ju, ett par månader senare, trots att filmer som ”Flocken”, ”Tjuvheder” och ”Min lilla syster”, haft premiär samma år. Men med rätta, för Magnus von Horn har med sin långfilmsdebut – som är helt i klass med, säg, ”Äta, sova, dö” – gjort en av de starkaste, svenska långfilmsdebuter på väldigt, väldigt länge. Så se den, medan den ligger uppe. I kväll, 21.45, på SVT2, eller när som på SVT play.

SVT ger återigen – med rätta – kvalitetsfilmen en chans i tablån.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

I veckans avsnitt av Kobra, som sändes i tisdags kväll, ligger fokus på den hyllade ”The Nile Hilton Incident”, och de problem som till följd av den egyptiska filmcensuren uppstod under – och efter – inspelningen av filmen. ”Den förbjudna filmen”, som man talar om den, och som avsnittet lett av Parisa Amiri heter.

”The Nile Hilton Incident”, som utsågs till bästa utländska film vid Sundance tidigare i år och i Frankrike sålt hela 400 000 biobiljetter, följer Noredin (Fares Fares), en korrupt kriminalpolis i centrala Kairo, som pressar lokala brottslingar på pengar. Och rättsystemet, det som, kan man tycka, borde gripa in, är på randen till kollaps, vilket gör att han i ett ständigt rus av alkohol och droger lyckas hålla sig flytande. Tar fart gör filmen när en känd sångerska hittas död på The Nile Hilton Hotel, och utredningen hamnar på kriminalpolisens bord. Ett fall som, efter att teorin om ett enkelt svartsjukedrama är avvisad, visar sig vara mer komplicerat än han kunnat föreställa sig. Spåren leder honom snart in i presidentens innersta krets, och det enda vittnet är en ung flykting, Salwa (Mari Malek), som på samma hotell jobbar svart. En spiral av prostitution, utpressning, mord och dolda, politiska agendor blir allt djupare, och Noredin börjar allt eftersom att ifrågasätta sin egen moral.

Sångerskan, som i verkligheten hette Suzanne Tamim, knivhöggs 2008 till döds i sin lägenhet i Dubai. Ganska snart, efter att ett par kvarlämnade handskar hittats på brottsplatsen, greps en polisman. Men denne polis sa sig ha gjort det på uppdrag av en av Egyptens mäktigaste män, en byggmagnat, som hade nära band till landets politiska elit. Ett fall Tarik Saleh (”Gitmo”, ”Metropia”), filmens regissör och manusförfattare som själv är halvegyptier, fick upp ögonen för, och valde att löst basera sitt manus på.

”Under den månad av prep som vi, precis innan vi skulle spela in, gjorde i Egypten, såg man underrättelsetjänsten överallt”, säger Saleh i ett inslag.

Något som är ganska synonymt med den egyptiska synen på kultur, på regimkritisk kultur, vad jag förstår. Och filmen, den är inofficiellt bannlyst i Kairo.

Men i Beirut, landet där Suzanne Tamim, filmens faktiska mordoffer, är född och uppvuxen, och där synen på kultur är en mer liberal sådan, fick filmen agera öppningsakt vid Maskoon Fantastic Film Festival.

Filmens första visning i arabvärlden, förklarar festivalchefen Antoine Waked.

Efter den arabiska våren var Egypten ett mer liberalt land, och det var då som manuset till filmen skrevs. Under samma tid hann ett flertal andra, europeiska filmer, som bl.a. Axel Peterséns (”Avalon”) ”Under pyramiden”, spelas in i landet.

Men när det var dags för teamet bakom ”Nile Hilton”, så hade situationen förändrats. Myndigheterna, den nya regimen, fanns överallt. Och för att få påbörja inspelningen var manuset tvunget att godkännas av den egyptiska censuren. En, sett till vad filmen tar upp och till de scener som planerats, mer eller mindre omöjlighet, vilket ledde till att projektet kom att flyttas till Casablanca.

Kobra-avsnittet, det så intressanta, som jag – trots texten – hoppas ska vara värt att ägna en halvtimme, finns på SVT Play, och den i Egypten ”förbjudna filmen” visas fortfarande på ett flertal svenska biografer.

Foto: IMDb, atmo.se

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

SVT jobbar på, visar filmer av, ja, något man skulle kunna kalla yppersta världsklass, fortsätter efter förra veckans diskbänksrealism förlagd till alpmiljö i Ursula Meiers ”Syster”, sin filmiska resa vidare mot Norge, och ”Oslo 31 augusti” som visas ikväll.

Pierre Drieu la Rochelle, känd för diktsamlingen ”Interrogations”, som han skrev under sin sjukhusvistelse efter att ha sårats i första världskriget, gav 1931 ut romanen ”Tag mitt liv”, eller som den på franska heter: ”Le feu follet”, vilket enklast, vad jag förstått, översätts till något i stil med ”Irrblosset”, på svenska.

I romanen, inspirerad av surrealistpoeten Jacques Rigauts liv, får vi följa en man i 30-årsåldern som efter sin krigstjänstgöring och ett år av jetsetliv, blivit utbränd, beroende av opium och, i stort, trött på livet.

”Tag mitt liv” kom sedermera, 1963, att inspirera den franske regissören Louis Malle, som bland annat ligger bakom de fantastiska filmerna – vilka inte kan tipsas om nog – ”Hiss till galgen” (1958), ”Lacombe, Lucien” (1974) och ”Vi ses igen, barn” (1987), att filmatisera romanen.

Malle valde då, i det stilistiskt fulländade mästerverk som är filmen, att göra den alkoholiserade författaren Alain Leroy (Maurice Ronet), till en filmens ciceron. En ciceron som efter en tid på rehab, mer eller mindre tillfrisknad, börjar överväga, som titeln möjligen redan avslöjat, att ta sitt liv. Trots det – i hopp om att finna något, vad som helst, som livet kan tänkas erbjuda – tar han sig till Paris, umgås med gamla vänner, dricker, spatserar längs med trottoarkanterna och skämmer ut sig på fester. Ja, fram tills att det inte finns någon återvändo, tills han blir tvungen att åter bege sig tillbaka till behandlingshemmet.

Filmen fick vid sin premiär ett bra mottagande, och blev 1964 Frankrikes Oscarsbidrag, men togs dessvärre inte ut för tävlan.

Den framlidne filmkritikern Roger Ebert, vars liv och karriär som för övrigt porträtterades i Steve James dokumentär ”Life Itself” från 2014, skrev följande om filmen: ”a triumph of style”, och menar, liksom sin kollega, den amerikanske filmkritikern Leonard Maltin, att den av Malles tidiga verk är det främsta.

Det var 1963. Ett par år, närmare 50, senare, var det norske Joachim Triers tur att ta sig ann romanen.

För att ge en kortare bakgrund innan vi närmar oss textens huvudnummer, kan det för den som inte har full koll på sin Trier vara värt att nämna att den norske regissören, född 1974, inledde filmskapandet med att filma sitt skateboard-åkande, för att sedan börja på ansedda Europæiske Filmhøjskole i Danmark där han kom att studera under två år innan han fortsatte på National Film & Television School i England. Långfilmsdebuten kom först 2006, efter en period av kortfilmsmakande, med ”Repris”, om två unga killar med författardrömmar, fick sin svenska premiär vid Göteborgs filmfestival, och är enligt A.O Scott, skribent och filmkritiker på New York Times, den bästa filmen – genom tiderna – om skrivande. Sitt internationella genombrott, om man inte väljer att tala om ”Oslo 31 augusti” i sådana termer, fick han 2015 med ”Louder than bombs”, där skådespelare som bland andra Isabelle Huppert och Jesse Eisenberg ses i bärande roller. Det senaste tillskottet på CV:t är den i både Cannes och Toronto hyllade ”Thelma”, som 17 november når svenska biografer. Han har genom åren även varit en återkommande gäst på Stockholms filmfestival (så även på den stundande, om ett par veckor) och belönats med inte mindre än två Bronshästar, bästa film, för både ”Oslo 31 augusti” och ”Louder than bombs”.

I ”Oslo 31 augusti”, textens huvudnummer (som vi äntligen hittat fram till) och Triers adaption av ”Tag mitt liv”, följer vi Anders, en tidigare heroinist som slutfört sin drogbehandling ute på landsbygden och fått tillåtelse att åka in till Oslo för en anställningsintervju. Han kommer från en stabil bakgrund, är intelligent och har haft alla förutsättningar att lyckas i livet. Men något har, trots det, gått snett, och han beskriver sig själv som ”en privilegierad idiot som sabbat alla sina chanser”. Resten av dagen, under den stundande, långa natten, som är filmen, umgås han med vänner från förr, spatserar genom Oslo och går på fest. Men med en av Trier skickligt iscensatt, stigande intensitet gör det förflutna sig påmint, och han tvingas se sina svek, vad han tidigare förstört, i vitögat.

Men han ser också, trots den naggande ångest som ligger som en hinna över honom, över filmen, sin vistelse i huvudstaden som en möjlighet att, förutom gamla vänner, kontakta sin syster, Nina, och sin före detta flickvän, Iselin. Men systern vill inte träffa honom, och Iselin, som flytt Norge för New York, har mobilen avstängd. Föräldrarna, de är bortresta.

Rollen som Anders, centrum för nästan varje bildruta, spelas otroligt skickligt av Anders Danielsen Lie, känd från Triers tidigare nämnda ”Repris”, Lucie Borleteaus ”Alice resa”, Oliver Assayas omtalade ”Personal Shopper”, samt den av SVT visade tv-serien ”Nobel”.

Liksom ”Repris” fyller Trier – till bredden, ytterst passande i det Oslos kulturghetto dit handlingen är förlagd – filmen med litterära referenser. Knausgård, Proust och Schopenhauer är återkommande, men med den likheten i bakhuvudet är ”Oslo 31 augusti” en mer dyster, konsekvent och smärtsam film än den om killarna med författardrömmar.

Som bekant är handlingen i stort sett kopierad från Louis Malles ”Tag mitt liv”, inte heller tematiskt särskilt olik Spike Lees ”25th Hour”, vilket på förhand kan tyckas oerhört vågat, som en risk att totalt misslyckas, med tanke på vilken klass föregångaren håller. Men med sin personliga prägel på berättelsen, på historieberättandet och med valet av Oslo som skådeplats, håller det fullt ut, hela vägen.

”Oslo 31 augusti” visas ikväll, 23.20, på SVT2.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Ursula Meiers ”Syster”.

Kollade, som jag kommit på mig själv med att göra allt oftare, i tv-tablån. Eller i tv-bilagan, den i tidningshyllan på Pressbyrån, tro det eller ej. Och SVT visar ju, som bekant, relativt ofta bra film. Kvalitetsfilm. Dessvärre ganska sent, vid elva på vardagskvällar någon gång, på tvåan. Så även ikväll, om några timmar.

Vi kastas in i ett trångt rum, på en toalett, där en kille i skidutrustning bryter av några glasögon på mitten, håller fleecejackor mot det sterila ljuset, det från lampan i taket, och verkar ganska så stressad. Det är han också, förstår vi snart, när ljudet av hårda pjäxor mot lika hårt golv, människor pratandes med varandra, ekar utanför den låsta dörren.

Men människorna, de flertalet familjer utanför dörren, väntar inte på honom. De väntar inte på Simon (Kacey Mottet Klein), som han heter, för att fortsätta dagen i de många snötäckta backarna. De vet inte ens om att han finns, eller att han, året runt, bor – och verkar – i alpbyn.

Eller bor och bor i denna idyll, var väl att ta i, möjligen. Men en bit därifrån, vid bergets fot, bortom skidkomplexet, däremot, tillsammans med sin storasyster, Louise, spelad av en, som så ofta, otroligt bra Léa Seydoux (”Blå är den varmaste färgen”, ”The Lobster”). Syskonens föräldrar, de man tänker sig att åtminstone någon i Simons ålder fortfarande borde bo med, är försvunna, spårlöst, kanske döda. Och dagarna, de så långa och kalla, spenderar han med att stjäla rika, semesterfirande familjers skidutrustningar för att ha råd med mat, för att överleva överleva – och, sedermera, hamna i en än mer än tidigare problemfylld tillvaro.

Ursula Meier, en för många ganska okänd, franskbördig regissör, som tidigare gjort bl.a. filmen ”Home”, väljer i sitt, till dagen räknat, mest framgångsrika projekt att arbeta mycket med den, som snön gnistrande, kontrasten mellan den grå vardagen i byn och de skinande bergslandskapen, mellan Simons vardag och de ditresta turisternas semesterlyx.

Det gör så ofta, även på film, ont att se barn söka uppmärksamhet, längta efter något bättre, föräldrar, en eller två, att söka trygghet hos, och att försöka klara av den situation de utefter andra människors val tvingas klara upp. Så även här, i Meiers fina, inte särskilt sentimentala ”Syster”, där känslorna inte projiceras på oss som tittare, men på samma gång, bland den information som hon långsamt låter sippra fram, finns där, till för att själv – hos oss som tittare – skapas.

Ja, 23.20, på SVT2, visas den. En taskig tid för att vara en så bra film. Men – just för att vara en så bra film – också värd att stanna uppe för, ju.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Pablo Larraín och hans ”No”

Onsdag, 07.43. Jag är vaken. Men jag är efter. Ett par dagar efter.

Nämnde, vill jag minnas, i den inledningsintervju, eller välkomstintervju, kanske, man som ny bloggare på Djungeltrumman får ge, att jag, åtminstone ibland, är lite efter. Lite seg, som man kan vara. Och så även här. Jag tänkte nämligen tipsa, skriva av mig lite, om en bra film som SVT nyss visade på tv. Och det stämmer att de visade den. Inte att de, nu i veckan eller så, ska komma att göra. Inte alls. De visade den. I torsdags. Men det skadar ju inte, tänker jag, att den här texten kommer lite sent, blev fördröjd med några dagar, för man kan ju streama filmen. På SVT-play, förslagsvis, i ett par dagar till.

I torsdags, i alla fall, visade man den i mitt tycke bästa av Pablo Larraíns filmer. Nämligen ”No”, från 2012.

Chilenske Larraín uppmärksammades senast under Oscarsgalan för den välgjorda, men kanske smått förbisedda, ”Jackie”, om Jackie Kennedy, som han regisserade. Han har även gjort filmer som ”Sällskapet – El Club”, vilken precis som ”Jackie” håller hög klass, samt den allra senaste ur det där cv:t, ”Neruda”, som i september når svenska biografer trots det, enligt mig, rejäla bakslag som är allt vad den är, står för och bör beskrivas som.

Men, se ”Jackie” och ”Sällskapet – El Club” och spendera efter löningen i september inte de där pengarna på ”Neruda”, så kan vi gå vidare mot textens mittpunkt, mot Larraíns allra bästa film, nämligen den Oscarsnominerade ”No”, som är den tredje och avslutande delen i den löst sammanhållna trilogin, bestående av ”Tony Moreno” (2008), ”Post Mortem” (2010) och ”No”, som skildrat Pinochets tid vid makten på flera, ofta överraskande sätt.

I ”No” väljer Larraín att avhandla den i Chile 1988 anordnade folkomröstningen, där befolkningen fick rösta ”ja” eller ”nej” till diktatorn Pinochet, som 15 år tidigare, 1973, tog makten vid en blodig, USA-stödd, kupp. Att Pinochet skulle gå en förlust till mötes fanns inte på landets – eller hans egen – karta, för majoriteten stod nämligen, mycket till följd av den blomstrande ekonomin, på hans sida. Själva valet var mest en formsak, något att visa upp för omvärlden. En lika stor formsak som det filmen tar upp, nämligen att nej-sidan under en månad tilläts sända tv-reklam, vilket också blev första gången någonsin som den socialistiska oppositionen, genom dokumentära filmsekvenser på övergrepp och tortyr, fick möjlighet att göra sin röst hörd och ge sin bild av det skräckvälde som var Pinochets. Eller ja, det var nog åtminstone vad många tänkte, nu när möjligheten, likt en fotboll en meter från ett öppet mål, låg framför dem.

I huvudrollen hittar vi, precis som i ”Neruda”, Gael García Bernal (”Älskade hundar”, ”Y tú mamá también”) i en, får man säga, oerhört vass prestation. Det är också han som, i sin roll som reklammakaren René Saavedra, baserad på en handfull personer aktiva inom kampanjen, sätter stopp för tidigare nämnda planer på att visa hur det faktiskt står till. ”Det säljer inte”, menar han. Istället, fortsätter han, bör man jobba på att ge folket ett positivt budskap, försöka kränga demokratin som Coca-Cola – med glad musik, dansande människor och en regnbåge som symbol för kampanjen.

”No” är ett sannerligen spännande drama och en, till viss del, vilket snabbt får funderingarna att vandra iväg till Ruben Östlunds ”The Square”, satir av medievärlden och det spel som sker bakom en reklamkampanjs stängda dörrar.

I stort kan filmens tema, precis som Saavedras tankar, beskrivas som ”att tänka utanför ramarna”. Något Larraín, snyggt och, förmodar jag, modigt, även valt att tänka i sitt skapande av filmen. Man stör sig nästan, till en början, på sättet som den är filmad, med den dåliga färg-och ljusåtergivningen och de gamla videokamerorna, som för tankarna till en sämre, förmodligen dammig, vhs-kasset. Men när man efter en stund vant sig framstår de autentiska reklamfilmerna tillsammans med de nyinspelade scenerna som ett minst sagt genialt grepp. Vilket det också, precis som Larraín i den toppform han 2012 uppenbarligen befann sig i, är.

”No” finns att streama på SVT-play månaden ut. Eller ja, i cirkus 24 timmar till, om vi ska vara helt ärliga. För jag är ibland, som nu, lite seg. Och det ber jag om ursäkt för.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Rasmus Kilander

Skriver om film. Till vardags, om inte här, på helt andra ställen. Ibland papper.

Mest lästa

  1. Johannes Brost är död.
  2. God (film)jul!
  3. 2017 års bästa filmer.
  4. Ett Bergmanskt 2018.
  5. Jul på Hagabion.