Rasmus Kilander

Tag: svt

I veckans avsnitt av Kobra, som sändes i tisdags kväll, ligger fokus på den hyllade ”The Nile Hilton Incident”, och de problem som till följd av den egyptiska filmcensuren uppstod under – och efter – inspelningen av filmen. ”Den förbjudna filmen”, som man talar om den, och som avsnittet lett av Parisa Amiri heter.

”The Nile Hilton Incident”, som utsågs till bästa utländska film vid Sundance tidigare i år och i Frankrike sålt hela 400 000 biobiljetter, följer Noredin (Fares Fares), en korrupt kriminalpolis i centrala Kairo, som pressar lokala brottslingar på pengar. Och rättsystemet, det som, kan man tycka, borde gripa in, är på randen till kollaps, vilket gör att han i ett ständigt rus av alkohol och droger lyckas hålla sig flytande. Tar fart gör filmen när en känd sångerska hittas död på The Nile Hilton Hotel, och utredningen hamnar på kriminalpolisens bord. Ett fall som, efter att teorin om ett enkelt svartsjukedrama är avvisad, visar sig vara mer komplicerat än han kunnat föreställa sig. Spåren leder honom snart in i presidentens innersta krets, och det enda vittnet är en ung flykting, Salwa (Mari Malek), som på samma hotell jobbar svart. En spiral av prostitution, utpressning, mord och dolda, politiska agendor blir allt djupare, och Noredin börjar allt eftersom att ifrågasätta sin egen moral.

Sångerskan, som i verkligheten hette Suzanne Tamim, knivhöggs 2008 till döds i sin lägenhet i Dubai. Ganska snart, efter att ett par kvarlämnade handskar hittats på brottsplatsen, greps en polisman. Men denne polis sa sig ha gjort det på uppdrag av en av Egyptens mäktigaste män, en byggmagnat, som hade nära band till landets politiska elit. Ett fall Tarik Saleh (”Gitmo”, ”Metropia”), filmens regissör och manusförfattare som själv är halvegyptier, fick upp ögonen för, och valde att löst basera sitt manus på.

”Under den månad av prep som vi, precis innan vi skulle spela in, gjorde i Egypten, såg man underrättelsetjänsten överallt”, säger Saleh i ett inslag.

Något som är ganska synonymt med den egyptiska synen på kultur, på regimkritisk kultur, vad jag förstår. Och filmen, den är inofficiellt bannlyst i Kairo.

Men i Beirut, landet där Suzanne Tamim, filmens faktiska mordoffer, är född och uppvuxen, och där synen på kultur är en mer liberal sådan, fick filmen agera öppningsakt vid Maskoon Fantastic Film Festival.

Filmens första visning i arabvärlden, förklarar festivalchefen Antoine Waked.

Efter den arabiska våren var Egypten ett mer liberalt land, och det var då som manuset till filmen skrevs. Under samma tid hann ett flertal andra, europeiska filmer, som bl.a. Axel Peterséns (”Avalon”) ”Under pyramiden”, spelas in i landet.

Men när det var dags för teamet bakom ”Nile Hilton”, så hade situationen förändrats. Myndigheterna, den nya regimen, fanns överallt. Och för att få påbörja inspelningen var manuset tvunget att godkännas av den egyptiska censuren. En, sett till vad filmen tar upp och till de scener som planerats, mer eller mindre omöjlighet, vilket ledde till att projektet kom att flyttas till Casablanca.

Kobra-avsnittet, det så intressanta, som jag – trots texten – hoppas ska vara värt att ägna en halvtimme, finns på SVT Play, och den i Egypten ”förbjudna filmen” visas fortfarande på ett flertal svenska biografer.

Foto: IMDb, atmo.se

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

SVT jobbar på, visar filmer av, ja, något man skulle kunna kalla yppersta världsklass, fortsätter efter förra veckans diskbänksrealism förlagd till alpmiljö i Ursula Meiers ”Syster”, sin filmiska resa vidare mot Norge, och ”Oslo 31 augusti” som visas ikväll.

Pierre Drieu la Rochelle, känd för diktsamlingen ”Interrogations”, som han skrev under sin sjukhusvistelse efter att ha sårats i första världskriget, gav 1931 ut romanen ”Tag mitt liv”, eller som den på franska heter: ”Le feu follet”, vilket enklast, vad jag förstått, översätts till något i stil med ”Irrblosset”, på svenska.

I romanen, inspirerad av surrealistpoeten Jacques Rigauts liv, får vi följa en man i 30-årsåldern som efter sin krigstjänstgöring och ett år av jetsetliv, blivit utbränd, beroende av opium och, i stort, trött på livet.

”Tag mitt liv” kom sedermera, 1963, att inspirera den franske regissören Louis Malle, som bland annat ligger bakom de fantastiska filmerna – vilka inte kan tipsas om nog – ”Hiss till galgen” (1958), ”Lacombe, Lucien” (1974) och ”Vi ses igen, barn” (1987), att filmatisera romanen.

Malle valde då, i det stilistiskt fulländade mästerverk som är filmen, att göra den alkoholiserade författaren Alain Leroy (Maurice Ronet), till en filmens ciceron. En ciceron som efter en tid på rehab, mer eller mindre tillfrisknad, börjar överväga, som titeln möjligen redan avslöjat, att ta sitt liv. Trots det – i hopp om att finna något, vad som helst, som livet kan tänkas erbjuda – tar han sig till Paris, umgås med gamla vänner, dricker, spatserar längs med trottoarkanterna och skämmer ut sig på fester. Ja, fram tills att det inte finns någon återvändo, tills han blir tvungen att åter bege sig tillbaka till behandlingshemmet.

Filmen fick vid sin premiär ett bra mottagande, och blev 1964 Frankrikes Oscarsbidrag, men togs dessvärre inte ut för tävlan.

Den framlidne filmkritikern Roger Ebert, vars liv och karriär som för övrigt porträtterades i Steve James dokumentär ”Life Itself” från 2014, skrev följande om filmen: ”a triumph of style”, och menar, liksom sin kollega, den amerikanske filmkritikern Leonard Maltin, att den av Malles tidiga verk är det främsta.

Det var 1963. Ett par år, närmare 50, senare, var det norske Joachim Triers tur att ta sig ann romanen.

För att ge en kortare bakgrund innan vi närmar oss textens huvudnummer, kan det för den som inte har full koll på sin Trier vara värt att nämna att den norske regissören, född 1974, inledde filmskapandet med att filma sitt skateboard-åkande, för att sedan börja på ansedda Europæiske Filmhøjskole i Danmark där han kom att studera under två år innan han fortsatte på National Film & Television School i England. Långfilmsdebuten kom först 2006, efter en period av kortfilmsmakande, med ”Repris”, om två unga killar med författardrömmar, fick sin svenska premiär vid Göteborgs filmfestival, och är enligt A.O Scott, skribent och filmkritiker på New York Times, den bästa filmen – genom tiderna – om skrivande. Sitt internationella genombrott, om man inte väljer att tala om ”Oslo 31 augusti” i sådana termer, fick han 2015 med ”Louder than bombs”, där skådespelare som bland andra Isabelle Huppert och Jesse Eisenberg ses i bärande roller. Det senaste tillskottet på CV:t är den i både Cannes och Toronto hyllade ”Thelma”, som 17 november når svenska biografer. Han har genom åren även varit en återkommande gäst på Stockholms filmfestival (så även på den stundande, om ett par veckor) och belönats med inte mindre än två Bronshästar, bästa film, för både ”Oslo 31 augusti” och ”Louder than bombs”.

I ”Oslo 31 augusti”, textens huvudnummer (som vi äntligen hittat fram till) och Triers adaption av ”Tag mitt liv”, följer vi Anders, en tidigare heroinist som slutfört sin drogbehandling ute på landsbygden och fått tillåtelse att åka in till Oslo för en anställningsintervju. Han kommer från en stabil bakgrund, är intelligent och har haft alla förutsättningar att lyckas i livet. Men något har, trots det, gått snett, och han beskriver sig själv som ”en privilegierad idiot som sabbat alla sina chanser”. Resten av dagen, under den stundande, långa natten, som är filmen, umgås han med vänner från förr, spatserar genom Oslo och går på fest. Men med en av Trier skickligt iscensatt, stigande intensitet gör det förflutna sig påmint, och han tvingas se sina svek, vad han tidigare förstört, i vitögat.

Men han ser också, trots den naggande ångest som ligger som en hinna över honom, över filmen, sin vistelse i huvudstaden som en möjlighet att, förutom gamla vänner, kontakta sin syster, Nina, och sin före detta flickvän, Iselin. Men systern vill inte träffa honom, och Iselin, som flytt Norge för New York, har mobilen avstängd. Föräldrarna, de är bortresta.

Rollen som Anders, centrum för nästan varje bildruta, spelas otroligt skickligt av Anders Danielsen Lie, känd från Triers tidigare nämnda ”Repris”, Lucie Borleteaus ”Alice resa”, Oliver Assayas omtalade ”Personal Shopper”, samt den av SVT visade tv-serien ”Nobel”.

Liksom ”Repris” fyller Trier – till bredden, ytterst passande i det Oslos kulturghetto dit handlingen är förlagd – filmen med litterära referenser. Knausgård, Proust och Schopenhauer är återkommande, men med den likheten i bakhuvudet är ”Oslo 31 augusti” en mer dyster, konsekvent och smärtsam film än den om killarna med författardrömmar.

Som bekant är handlingen i stort sett kopierad från Louis Malles ”Tag mitt liv”, inte heller tematiskt särskilt olik Spike Lees ”25th Hour”, vilket på förhand kan tyckas oerhört vågat, som en risk att totalt misslyckas, med tanke på vilken klass föregångaren håller. Men med sin personliga prägel på berättelsen, på historieberättandet och med valet av Oslo som skådeplats, håller det fullt ut, hela vägen.

”Oslo 31 augusti” visas ikväll, 23.20, på SVT2.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Ursula Meiers ”Syster”.

Kollade, som jag kommit på mig själv med att göra allt oftare, i tv-tablån. Eller i tv-bilagan, den i tidningshyllan på Pressbyrån, tro det eller ej. Och SVT visar ju, som bekant, relativt ofta bra film. Kvalitetsfilm. Dessvärre ganska sent, vid elva på vardagskvällar någon gång, på tvåan. Så även ikväll, om några timmar.

Vi kastas in i ett trångt rum, på en toalett, där en kille i skidutrustning bryter av några glasögon på mitten, håller fleecejackor mot det sterila ljuset, det från lampan i taket, och verkar ganska så stressad. Det är han också, förstår vi snart, när ljudet av hårda pjäxor mot lika hårt golv, människor pratandes med varandra, ekar utanför den låsta dörren.

Men människorna, de flertalet familjer utanför dörren, väntar inte på honom. De väntar inte på Simon (Kacey Mottet Klein), som han heter, för att fortsätta dagen i de många snötäckta backarna. De vet inte ens om att han finns, eller att han, året runt, bor – och verkar – i alpbyn.

Eller bor och bor i denna idyll, var väl att ta i, möjligen. Men en bit därifrån, vid bergets fot, bortom skidkomplexet, däremot, tillsammans med sin storasyster, Louise, spelad av en, som så ofta, otroligt bra Léa Seydoux (”Blå är den varmaste färgen”, ”The Lobster”). Syskonens föräldrar, de man tänker sig att åtminstone någon i Simons ålder fortfarande borde bo med, är försvunna, spårlöst, kanske döda. Och dagarna, de så långa och kalla, spenderar han med att stjäla rika, semesterfirande familjers skidutrustningar för att ha råd med mat, för att överleva överleva – och, sedermera, hamna i en än mer än tidigare problemfylld tillvaro.

Ursula Meier, en för många ganska okänd, franskbördig regissör, som tidigare gjort bl.a. filmen ”Home”, väljer i sitt, till dagen räknat, mest framgångsrika projekt att arbeta mycket med den, som snön gnistrande, kontrasten mellan den grå vardagen i byn och de skinande bergslandskapen, mellan Simons vardag och de ditresta turisternas semesterlyx.

Det gör så ofta, även på film, ont att se barn söka uppmärksamhet, längta efter något bättre, föräldrar, en eller två, att söka trygghet hos, och att försöka klara av den situation de utefter andra människors val tvingas klara upp. Så även här, i Meiers fina, inte särskilt sentimentala ”Syster”, där känslorna inte projiceras på oss som tittare, men på samma gång, bland den information som hon långsamt låter sippra fram, finns där, till för att själv – hos oss som tittare – skapas.

Ja, 23.20, på SVT2, visas den. En taskig tid för att vara en så bra film. Men – just för att vara en så bra film – också värd att stanna uppe för, ju.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Pablo Larraín och hans ”No”

Onsdag, 07.43. Jag är vaken. Men jag är efter. Ett par dagar efter.

Nämnde, vill jag minnas, i den inledningsintervju, eller välkomstintervju, kanske, man som ny bloggare på Djungeltrumman får ge, att jag, åtminstone ibland, är lite efter. Lite seg, som man kan vara. Och så även här. Jag tänkte nämligen tipsa, skriva av mig lite, om en bra film som SVT nyss visade på tv. Och det stämmer att de visade den. Inte att de, nu i veckan eller så, ska komma att göra. Inte alls. De visade den. I torsdags. Men det skadar ju inte, tänker jag, att den här texten kommer lite sent, blev fördröjd med några dagar, för man kan ju streama filmen. På SVT-play, förslagsvis, i ett par dagar till.

I torsdags, i alla fall, visade man den i mitt tycke bästa av Pablo Larraíns filmer. Nämligen ”No”, från 2012.

Chilenske Larraín uppmärksammades senast under Oscarsgalan för den välgjorda, men kanske smått förbisedda, ”Jackie”, om Jackie Kennedy, som han regisserade. Han har även gjort filmer som ”Sällskapet – El Club”, vilken precis som ”Jackie” håller hög klass, samt den allra senaste ur det där cv:t, ”Neruda”, som i september når svenska biografer trots det, enligt mig, rejäla bakslag som är allt vad den är, står för och bör beskrivas som.

Men, se ”Jackie” och ”Sällskapet – El Club” och spendera efter löningen i september inte de där pengarna på ”Neruda”, så kan vi gå vidare mot textens mittpunkt, mot Larraíns allra bästa film, nämligen den Oscarsnominerade ”No”, som är den tredje och avslutande delen i den löst sammanhållna trilogin, bestående av ”Tony Moreno” (2008), ”Post Mortem” (2010) och ”No”, som skildrat Pinochets tid vid makten på flera, ofta överraskande sätt.

I ”No” väljer Larraín att avhandla den i Chile 1988 anordnade folkomröstningen, där befolkningen fick rösta ”ja” eller ”nej” till diktatorn Pinochet, som 15 år tidigare, 1973, tog makten vid en blodig, USA-stödd, kupp. Att Pinochet skulle gå en förlust till mötes fanns inte på landets – eller hans egen – karta, för majoriteten stod nämligen, mycket till följd av den blomstrande ekonomin, på hans sida. Själva valet var mest en formsak, något att visa upp för omvärlden. En lika stor formsak som det filmen tar upp, nämligen att nej-sidan under en månad tilläts sända tv-reklam, vilket också blev första gången någonsin som den socialistiska oppositionen, genom dokumentära filmsekvenser på övergrepp och tortyr, fick möjlighet att göra sin röst hörd och ge sin bild av det skräckvälde som var Pinochets. Eller ja, det var nog åtminstone vad många tänkte, nu när möjligheten, likt en fotboll en meter från ett öppet mål, låg framför dem.

I huvudrollen hittar vi, precis som i ”Neruda”, Gael García Bernal (”Älskade hundar”, ”Y tú mamá también”) i en, får man säga, oerhört vass prestation. Det är också han som, i sin roll som reklammakaren René Saavedra, baserad på en handfull personer aktiva inom kampanjen, sätter stopp för tidigare nämnda planer på att visa hur det faktiskt står till. ”Det säljer inte”, menar han. Istället, fortsätter han, bör man jobba på att ge folket ett positivt budskap, försöka kränga demokratin som Coca-Cola – med glad musik, dansande människor och en regnbåge som symbol för kampanjen.

”No” är ett sannerligen spännande drama och en, till viss del, vilket snabbt får funderingarna att vandra iväg till Ruben Östlunds ”The Square”, satir av medievärlden och det spel som sker bakom en reklamkampanjs stängda dörrar.

I stort kan filmens tema, precis som Saavedras tankar, beskrivas som ”att tänka utanför ramarna”. Något Larraín, snyggt och, förmodar jag, modigt, även valt att tänka i sitt skapande av filmen. Man stör sig nästan, till en början, på sättet som den är filmad, med den dåliga färg-och ljusåtergivningen och de gamla videokamerorna, som för tankarna till en sämre, förmodligen dammig, vhs-kasset. Men när man efter en stund vant sig framstår de autentiska reklamfilmerna tillsammans med de nyinspelade scenerna som ett minst sagt genialt grepp. Vilket det också, precis som Larraín i den toppform han 2012 uppenbarligen befann sig i, är.

”No” finns att streama på SVT-play månaden ut. Eller ja, i cirkus 24 timmar till, om vi ska vara helt ärliga. För jag är ibland, som nu, lite seg. Och det ber jag om ursäkt för.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}