Rasmus Kilander

Tag: Syster

Ursula Meiers ”Syster”.

Kollade, som jag kommit på mig själv med att göra allt oftare, i tv-tablån. Eller i tv-bilagan, den i tidningshyllan på Pressbyrån, tro det eller ej. Och SVT visar ju, som bekant, relativt ofta bra film. Kvalitetsfilm. Dessvärre ganska sent, vid elva på vardagskvällar någon gång, på tvåan. Så även ikväll, om några timmar.

Vi kastas in i ett trångt rum, på en toalett, där en kille i skidutrustning bryter av några glasögon på mitten, håller fleecejackor mot det sterila ljuset, det från lampan i taket, och verkar ganska så stressad. Det är han också, förstår vi snart, när ljudet av hårda pjäxor mot lika hårt golv, människor pratandes med varandra, ekar utanför den låsta dörren.

Men människorna, de flertalet familjer utanför dörren, väntar inte på honom. De väntar inte på Simon (Kacey Mottet Klein), som han heter, för att fortsätta dagen i de många snötäckta backarna. De vet inte ens om att han finns, eller att han, året runt, bor – och verkar – i alpbyn.

Eller bor och bor i denna idyll, var väl att ta i, möjligen. Men en bit därifrån, vid bergets fot, bortom skidkomplexet, däremot, tillsammans med sin storasyster, Louise, spelad av en, som så ofta, otroligt bra Léa Seydoux (”Blå är den varmaste färgen”, ”The Lobster”). Syskonens föräldrar, de man tänker sig att åtminstone någon i Simons ålder fortfarande borde bo med, är försvunna, spårlöst, kanske döda. Och dagarna, de så långa och kalla, spenderar han med att stjäla rika, semesterfirande familjers skidutrustningar för att ha råd med mat, för att överleva överleva – och, sedermera, hamna i en än mer än tidigare problemfylld tillvaro.

Ursula Meier, en för många ganska okänd, franskbördig regissör, som tidigare gjort bl.a. filmen ”Home”, väljer i sitt, till dagen räknat, mest framgångsrika projekt att arbeta mycket med den, som snön gnistrande, kontrasten mellan den grå vardagen i byn och de skinande bergslandskapen, mellan Simons vardag och de ditresta turisternas semesterlyx.

Det gör så ofta, även på film, ont att se barn söka uppmärksamhet, längta efter något bättre, föräldrar, en eller två, att söka trygghet hos, och att försöka klara av den situation de utefter andra människors val tvingas klara upp. Så även här, i Meiers fina, inte särskilt sentimentala ”Syster”, där känslorna inte projiceras på oss som tittare, men på samma gång, bland den information som hon långsamt låter sippra fram, finns där, till för att själv – hos oss som tittare – skapas.

Ja, 23.20, på SVT2, visas den. En taskig tid för att vara en så bra film. Men – just för att vara en så bra film – också värd att stanna uppe för, ju.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Rasmus Kilander

Skriver om film. Till vardags, om inte här, på helt andra ställen. Ibland papper.

Mest lästa

  1. Göteborgs Kulturkalas.
  2. En blogg om film.
  3. "The Square" blir Sveriges Oscarsbidrag.
  4. Pablo Larraín och hans "No"
  5. Kul, "Sameblod"!